Icke konvertibla valutor

[Martin Lundvall]

Är det någon som har koll på hur många av världens valutor som fortfarande inte är konvertibla och hur länderna motiverar det?

Jag tänker till exempel på Sovjetunionen, från 1932 var den sovjetiska rubeln icke konvertibel. Hur motiverade man det beslutet för sin medborgare? Motivet torde vara rätt lätt att fastställa, om befolkningen inte fritt kan använda sin eventuella utlänska valuta måste de godta statens villkor. Sovjetunionen kunde därmed lätt få in utländsk valuta som man kunde använda för import.

Vilka länder finns alltså kvar? Nordkorea och Vitryssland antar jag. Och hur går retoriken kring att ha icke konvertibla valutor.

Någon kanske vet hur Sverige motiverade de hårda reglerna som tidigare fanns kring utförelse av valuta? Eller förekom det ingen debatt kring det?

/Martin

[svartekaptenen]

Jag undrar om inte en del arabländer har ickekonvertibel valuta kvar, när jag var i Tunisien i slutet på 80-talet så fick jag växla på plats mend et är klart det var ju ett tag sen.

[varjag]

Konvertibla valutor handlas det med på den s.k. FOREX-marknaden. Klicka länken, sedan 'land' - dom som inte finns med saknar konvertibel valuta.
Som du gissade saknas t.ex. Belarus och Zimbabwe. Varjag

http://www.forex.com/forex_demo_landing ... hgodjDDw9g

[G:son]

Motiveringen till att ha en icke-konvertibel valuta, är att man vill förhindra att pengar försvinner till utlandet, och att man vill skydda sin egen ekonomi från den onda omvärlden. Om det är ett land med halvöppen ekonomi och privat ägande, fungerar det förstås dåligt. Valuta kan smugglas ut via bolag som idkar utrikeshandel, antingen genom att betala överpris för importvaror, eller sälja exportvaror för billigt till en partner i utlandet.

Om det är en helt stängd ekonomi, som Nordkorea, har icke-konvertibiliteten inte så stor betydelse i praktiken. Ingenting rör sig ändå över gränsen utan myndigheternas lov, varken varor eller pengar.

/G:son

[Spaningsledaren]

Nja, för att ett land med egen valuta skall kunna göra den konvertibel mot alla andra valutor krävs ett antal förutsättningar. Vilka dessa sedan kan vara i det enskilda fallet mâste resp. land till sist själv avgöra. Konvertibiliteten är inte primärt en frâga om bra/dâligt. Däremot tror jag vi kan se konvertibilitet som ett tecken pâ viss ekonomisk, politisk, o.s.v. styrka och stabilitet.

[Olof Trätälja]

Att kalla en valuta för "icke konvertibel" är ju en politisk terminologi eftersom det alltid finns ett marknadspris för en valuta. Mer riktigt borde det kallas konverterings/handelsförbud eller statligt konverterings/handelsmonopol. Syftet har naturligtvis alltid varit att beskatta valutatransaktionerna, vanligen indirekt genom att göra koverteringen till annat pris än marknadspris. Av det följer att man måste införa utförselförbud eller utförselbegränsning eftersom konvertering till marknadspris utan den aktuella beskattningen annars kan göras utanför landets gränser.

Hur man motiverar det för medborgarna? Varierar säkert, men det torde spela mindre roll eftersom de flesta som det berör i alla fall mycket väl förstår vad det handlar om.

Det var inte bara Ryssland som införde denna typ av beskattning på 30-talet, det var mycket vanligt och troligen den främsta anledningen till depressionen. Trots det finns det ju vissa som vill återinföra dem under namnet "tobinskatt", man får väl förmoda att de förläst sig på diverse politiska kvasiförklaringar för "behovet" av skatten.

[Spaningsledaren]

Lât oss vänta och se hur t.ex. dagens turbulens pâ finans- och valutamarknaderna kommer att utveckla sig. Sverige är t.ex. ett bâde fint och duktigt litet land - men just dess krona är samtidigt bâde mindre och strukturellt mer sârbar än t.ex. Euron. Som man bäddar fâr man ligga. Den som sig i leken ger fâr ocksâ leken tâla. Konvertibilitet eller inte handlar ocksâ om vad man i det avseendet är beredd att utsätta sig fôr. Kring bâde det ena och det andra finns det för- och nackdelar.

[Olof Trätälja]

Lât oss vänta och se hur t.ex. dagens turbulens pâ finans- och valutamarknaderna kommer att utveckla sig. Sverige är t.ex. ett bâde fint och duktigt litet land - men just dess krona är samtidigt bâde mindre och strukturellt mer sârbar än t.ex. Euron. Som man bäddar fâr man ligga. Den som sig i leken ger fâr ocksâ leken tâla. Konvertibilitet eller inte handlar ocksâ om vad man i det avseendet är beredd att utsätta sig fôr. Kring bâde det ena och det andra finns det för- och nackdelar.

Misstolka mig inte som att vara sarkastisk eller liknande. Men vad menar du? Jag fårstår ärligt inte liknelserna och sambandet med frågan, går det att formulera tydligare?

[Spaningsledaren]

Okey dâ:
Historiskt behövde man valutor för att kunna handla internationellt.
Här, alldeles riktigt, uppstod i princip marknadsbetingade valutakurser.
För inte sâ där väldigt lânge sedan kombinerades allt detta med en frânvaro av just konvertibilitet. Det var, för att nu hâlla oss i modern tid, först en bit in pâ 1950-talet som t.ex. den svenska valutan blev fullt ut konvertibel. Konvertibilitet kan ses som ett slags förstadium till en gemensam valuta. Alla valutarörelser blir s.a.s. mycket enklare med konvertibilitet. Den som har sâlt i pund kan direkt växla dessa mot dollar och sedan köpa för dessa. Ett litet problem i sammanhanget är dock att det land som emitterar valuta här s.a.s. tappar greppet om valutarörelserna. ( Alternativet vore ju nämligen att den som hade pund fick be sin nationella myndighet att fâ växla dessa till den egna valutan och sedan, i ett andra steg, be samma myndighet om att fâ köpa dollar.)

Idag är de internationella valutarörelserna till alldeles övervägande grad spekulativa, d.v.s. icke knutna till betalningsrörelser/fysiska varuflöden. Hela denna nya marknad bygger pâ, kan man säga, just konvertibiliteten samt, förmodligen, pâ dagens ytterst lâga transaktionskostnader. (Tobin-skatten syftar till att pâ ena eller andra viset beskatta dessa valutatransaktioner. Hur nu detta sedan skulle gâ till.) Vi kan jämföra med spammande e-post: Även med en helt obetydlig avgift per meddelande skulle miljardutskicken tendera att försvinna. Konvertibiliteten, utöver att den underlättar internationella betalningsrôrelser har alltsâ ocksâ gett upphov till en ny, och mânga gânger större spekulativ valutahandel. Sâ länge ocksâ den handeln, precis som den fysiska, fungerar hyggligt är kanske allt gott och väl. En angränsande frâga kan sedan vara vad som skulle kunna bli konsekvenserna av diverse störningar ocksâ pâ den marknaden.

[Olof Trätälja]

Okey dâ:
Historiskt behövde man valutor för att kunna handla internationellt.
Här, alldeles riktigt, uppstod i princip marknadsbetingade valutakurser.
För inte sâ där väldigt lânge sedan kombinerades allt detta med en frânvaro av just konvertibilitet.

Det beror förstås på hur långt tillbaka i historien man går. Går man längre tillbaka i historien så innebar en konvertibel valuta att den var av eller kunde lösas in mot guld eller andra ädelmetaller. Under "hela" historien har det dock funnits tider, vanligen krigstider, då man hindrat denna inlösenmöjlighet för att kortsiktigt lösa statens finansiella problem, som tex Karl XII:s nödmynt. Några längre tider har dock sådana undantagstillstånd inte varat eftersom de ger synnerligen dåliga ekonomiska utvecklingsmöjligheter i det land och under den tid de varar. En sådan undantagsperiod inleddes också på 30-talet, till synes i onödan och till stor skada och förstärktes sedan markant under andra världskriget. Det som är speciellt för efterkrigstiden är att man försöker skapa ett system byggt utan guldmyntfoten utan på förtroende för inflationsmål.

Det var, för att nu hâlla oss i modern tid, först en bit in pâ 1950-talet som t.ex. den svenska valutan blev fullt ut konvertibel.

Faktum är att svenska kronan inte blev fullt konvertibel förrän på 80-talet och inte fritt konvertibel till marknadspris förrän det så välbekanta kronfallet hösten 1992.

Konvertibilitet kan ses som ett slags förstadium till en gemensam valuta.

Det håller jag inte med om spontant men jag vet ju inte exakt hur du menar.

Alla valutarörelser blir s.a.s. mycket enklare med konvertibilitet. Den som har sâlt i pund kan direkt växla dessa mot dollar och sedan köpa för dessa. Ett litet problem i sammanhanget är dock att det land som emitterar valuta här s.a.s. tappar greppet om valutarörelserna. ( Alternativet vore ju nämligen att den som hade pund fick be sin nationella myndighet att fâ växla dessa till den egna valutan och sedan, i ett andra steg, be samma myndighet om att fâ köpa dollar.)

Det är nog knappast ett problem utan snarare en förutsättning för den ordning man sökt skapa med valutor byggda på förtroende istället för guldmyntfot.

Under det sena 80-talet då man just avreglerat ränte och valutamarknaderna sökte man styra valutorna med maktdemostrationer, så även ett så litet land som sverige, hur patetiskt försöket än låter i historiens backspegel. Idag är det bara Kina av de större ekonomierna som gör något dyligt och det är möjligt endast på grund av mycket särskillda förhållanden som en mycket liten valuta (mindre än svenska kronan) och en stor ekonomi kombinerat med ett våldsamt handelsöverskott. Efter att dessa fåfänga försök givits upp befann vi oss i nittiotalet och då handlade det om att bygga upp en konvertibel valuta som inte ledde till extrema räntor. Detta handlar om förtroende. Men man valde att inte som tidigare koppla detta förtroende till en guldmyntfot utan till ett inflationsmål. Vidare har de flesta länder bundit sig själva genom att ge långivarna en "gisslan" Dvs man lånar upp delar av statsskulden i realräntepapper vilket leder till att den stat som försöker förskingra långvarnas pengar medelst inflation självt blir straffad genom att skulden via realobligationerna stiger.

Det tredje benet för att bygga förtroende, så att någon vill låna ut pengar i den aktuella valutan, är just fri konvertibilitet. Det måste för långivarna vara möjligt att omedelbart dra undan sina pengar från en stat som börjar missköta sig. Den stat som ger sig till att hitta på regler för att hindra detta kommer givetvis att råka mycket illa ut eftersom man omedelbart fördärvar det förtroende man byggt upp. Det är just sådana tilltag som skulle kunna leda till en ny depression.

Idag är de internationella valutarörelserna till alldeles övervägande grad spekulativa, d.v.s. icke knutna till betalningsrörelser/fysiska varuflöden. Hela denna nya marknad bygger pâ, kan man säga, just konvertibiliteten samt, förmodligen, pâ dagens ytterst lâga transaktionskostnader. (Tobin-skatten syftar till att pâ ena eller andra viset beskatta dessa valutatransaktioner. Hur nu detta sedan skulle gâ till.) Vi kan jämföra med spammande e-post: Även med en helt obetydlig avgift per meddelande skulle miljardutskicken tendera att försvinna. Konvertibiliteten, utöver att den underlättar internationella betalningsrôrelser har alltsâ ocksâ gett upphov till en ny, och mânga gânger större spekulativ valutahandel. Sâ länge ocksâ den handeln, precis som den fysiska, fungerar hyggligt är kanske allt gott och väl. En angränsande frâga kan sedan vara vad som skulle kunna bli konsekvenserna av diverse störningar ocksâ pâ den marknaden.

Du vill göra gällande att dessa flöden är negativa genom att använda negativt värdeladdade ord och negativa liknelser. Som nämnts ovan är dessa flöden och möjligheterna till dem oerhört viktiga för att bygga upp det förtroende som dagens ekonomi bygger på. Dessutom har de bieffekten att politiker snabbare får känna av sina beslut vilket faktiskt skulle kunna ha fördelen att det leder till ökat ansvarstagande.

Naturligtvis är tobinskatten ett hinder likt andra konverteringshinder och skulle få lika stor förödande effekt.

[Spaningsledaren]

Politikern är ju vâra valda representanter, eller hur?
Blir det fel där är det dâ inte deras problem - utan vârt gemensamma.
Dito beträffande ocksâ marknaden. Eller hur?
Inte heller tror jag det är meningsfullt att ställa politkerna mot marknaden eller nâgon av dessa konstellationer mot oss medborgare/konsumenter/producenter/kapitalägare eller vilken anna roll vi kan välja att uppträda i. Vi ingâr alla som smâ, smâ delar i ett stort, stort system. Här sker förändringar - hela tiden. Effekten av alla dessa har vi svârt att överblicka. Konvertibiliteten har uppenbara praktiska fördelar för att hantera betalningsflödena. Den har dessutom gett upphov till en helt ny "industri", nämligen de icke betalningsknutna valutatransaktionerna. Den verksamheten (som mânga andra) saknar historiska paralleller. Dess handelsvolym är mângdubbelt större än den som genereras av betalningsrörelserna. Nâr vi alltsâ försöker greppa fenomenet konvertibilitet uppfattar jag att dess möjliggörande av den stora, helt nya volymen transaktioner kan visa sig vara potentiellt mer betydelsefull än de mer vardagspraktiska fördelarna kring de traditionella betalningarna.
Det är allt.

[Olof Trätälja]

Politikern är ju vâra valda representanter, eller hur?
Blir det fel där är det dâ inte deras problem - utan vârt gemensamma.

Politikerna är naturligtvis, i de flesta fall, valda representanter. Men de eventuella problem de skapar är oftast inte omedelbart gemensamma utan drabbar först en mindre grupp. En sådan grupp har normalt inte möjlighet att snabbt rösta bort politikerna om man överhuvudtaget har det, politikerna har en tendes att övertyga massorna om sådant som inte är sant.

Eftersom politikerna inte representerar långivarna specifikt så räcker inte rösträtten för att bygga det nödvändiga förtroendet. Därför behövs ett helt system för att ge den trygghet som krävs för att ekonomin skall fungera.

Nâr vi alltsâ försöker greppa fenomenet konvertibilitet uppfattar jag att dess möjliggörande av den stora, helt nya volymen transaktioner kan visa sig vara potentiellt mer betydelsefull än de mer vardagspraktiska fördelarna kring de traditionella betalningarna.

Ja det håller jag med om. Men en trygg äganderätt har nog alltid varit basen för ekonomisk utveckling oavsett om det gäller ägandet av guld eller peningvärdets bevarande.

[Spaningsledaren]

Det du skriver om politikernas "tendens att övertyga massorna om osanningar" ser inte bra ut. Det är nämligen ekvivalent med att massorna skulle ha en tendens att övertyga sig sjâlva om osanningar. Och dâ finns valet att antingen lâta ocksâ den processen gâ sin gilla gâng eller övergâ till en ordning dâr denna massornas möjlighet att gâ vilse i storskogen antingen avskaffas eller i vart fall begränsas. Detta i sin tur skulle dâ fordra antingen acceptans av ett anarkistiskt tillstând eller inrättandet av ett slags de klokes râd eller rentav en diktatur som kunde ta över styret. Allt detta âr i hög grad politiska frâgor. Den ev. debatten om sâdana skall inte föras här.

Det du skriver om friheten kan jag inte anse ha med konvertibiliteten att göra. Samhället i meningen lagstiftaren stâr principiellt fritt att ange de ramar inom vilka frihet sedan mâ utövas. Om, för att ta ett enkelt exempel, det inte är möjligt att hos oss t.ex. avskeda tusentals personer frân mândag till tisdag tror jag det vore tokigt att se det som ett utslag av obehörig politikerinblandning i marknadens frihet eller som ett försôk av dessa politiker att avskärma sig frân marknadskrafterna. Pâ samma sätt, rent principiellt, kan jag inte inse att det skulle vara obehörigt att hindra t.ex. vissa typer av spekulativa valutaaffärer. Det vore inte konstigare med det än att mânga datorer har finns bâde mjuk- och hârdvara pâ plats i syfte att sâ gott det gâr säkra en fönuftig övergripande funktionalietet. Inom vautaomrâdet, om nu dagens ordning inte skulle anses tillfyllest, skulle man kanske till att börja med kunna tänka sig att ange vissa volymramar inom vilka affärerna mâtte bedrivas, krav pâ tvâ signaturer o.a. Sâ sker mig veterligen inom varje enskild firma som handlar med valutor och optioner. Jag kan inte se det principvidriga i att en myndighet skulle kunna införa nâgot liknande för relationen mellan dessa enskilda aktörer och samhället. Jag propagerar inte för mâtt och steg av det här slaget. Jag uppfattar att sâdana t.v. inte har politisk aktualitet. Jag skulle säga att lagstiftarna har medverkat till framvâxten av ett finansiellt system där inskränkningar av det skisserade slaget knappast är praktiskt möjliga att genomföra. Âterstâr i sâ fall, som nu sker, att leva med resultatet, sâdant det än kan tänkas bli. Detta är en fatalistisk hâllning av i grunden samma slag som vâr uppgivenhet inför, t.ex., hotande klimatförändringar. Jag ser inget skâl att söka försköna det sakförhâllandet genom att hävda att allt annat vore sämre eller angrepp pâ marknadens fria funktion eller annat, i mina ögon, nonsens. Gjort är gjort.

Alltsâ: Konvertibiliteten är ett ganska nytt pâfund. I och med den har vi slâppt ut ännu en ande ur det tidigare förvaringskärlet. Det lär ställa sig svârt att be den anden att nu ta och krypa tillbaks in i flaskan igen, särskilt som den tenderar att växa sig stôrre och stôrre för varje dag och âr som gâr. Nu fâr vi se vad den framöver kan välja att ta sig för. Det skall bli spännande att följa!

[Martin Lundvall]

Alltsâ: Konvertibiliteten är ett ganska nytt pâfund.

Nytt? Olof Trätälja nämner ju till exempel guldmyntsfoten. Eller menar du valutahandeln?

/Martin

[Olof Trätälja]

Detta i sin tur skulle dâ fordra antingen acceptans av ett anarkistiskt tillstând eller inrättandet av ett slags de klokes râd eller rentav en diktatur som kunde ta över styret. Allt detta âr i hög grad politiska frâgor. Den ev. debatten om sâdana skall inte föras här.
Det du skriver om friheten kan jag inte anse ha med konvertibiliteten att göra. Samhället i meningen lagstiftaren stâr principiellt fritt att ange de ramar inom vilka frihet sedan mâ utövas.

Jag tror att du missar poängen. Det står varje suverän stat fritt att införa vilka lagar den vill, men inte att bestämma att människor skall placera sitt kapital på just deras skuldväxlar. För att uppnå det senare måste man välja "rumsrena" lagar. En sådan är att när som helst kunna flytta sitt kapital, dvs konverteringsfrihet.

Jag skulle säga att lagstiftarna har medverkat till framvâxten av ett finansiellt system där inskränkningar av det skisserade slaget knappast är praktiskt möjliga att genomföra. Âterstâr i sâ fall, som nu sker, att leva med resultatet, sâdant det än kan tänkas bli. Detta är en fatalistisk hâllning av i grunden samma slag som vâr uppgivenhet inför, t.ex., hotande klimatförändringar. Jag ser inget skâl att söka försköna det sakförhâllandet genom att hävda att allt annat vore sämre eller angrepp pâ marknadens fria funktion eller annat, i mina ögon, nonsens. Gjort är gjort.

Jag kan inte se att lagstiftarna haft något realistiskt val, men visst medverkat är ett ord för det också. Sedan vet jag inte vad som är förskönande, det man tvingats till är just att åter låta den fria marknaden fungera efter de på 30 och 40-talen ingångna låsningarna.