Funderingar om människans förhållande till andras olycka.
Funderingar om människans förhållande till andras olycka.
Två fenomen har slagit mig nu i samband med utrikesministerns död. Varför höjs en högt uppsatt person ex:Anna Lindh alltid höjs till skyarna när den går bort, speciellt om det händer på detta tragiska sätt? Tidningarna verkar ju nu ense om att Lindh var den blivande statsministern , medan de för ett par veckor sedan deklarerade att hon hade fått en "dödskyss" av Persson då hon (ombads av Persson?) gick ut i gemensamt utspel med "Näringslivet". Massmedia verkar nästan tävla i att prisa Fd utrikesministern..... Ett annat fenomen jag tänkt på är varför männinskor vill känna delaktighet i sorg. Folk samlas i stora sammlingar , tittar på brottsplatser och gråter tillsammans som om de hade ett personligt förhållande till offret. Hörde någonstans en forskare prata om att människor stannar upp vid trafikolyckor, brottsplatser, galgbacken förr i tiden och andra liknande platser därför att de av någon gammal grottmännisko-instinkt på något sätt måste bekräfta för sig själva att det var någon annan det gick illa för-klarade mig själv denna gång också!.......Hoppas ingen tar illa upp av att jag skriver det här. Självklart blir man shockad när nåt sånt här händer, men kan inte låta bli att fundera över detta. /Jetski
Alltså, Lindh var ju en högt uppsat politisk person. Hon hade ju ett stort ansvar.
Sveriges röst hade hon om.
Folket valde fram henne. HON är en del av den "styrelse" folket har valt fram, för att styra samhället. Hon var allså en del av den skara människor som håller ihop vårt samhälle. Hon var en viktigt person och det är därför hon sörjs av hela Världen och tar all plats i media.
Sveriges röst hade hon om.
Folket valde fram henne. HON är en del av den "styrelse" folket har valt fram, för att styra samhället. Hon var allså en del av den skara människor som håller ihop vårt samhälle. Hon var en viktigt person och det är därför hon sörjs av hela Världen och tar all plats i media.
Håller helt med jetski. Visst är det som hänt mycket allvarligt och visst känner sig man både dämpad och förargad men att använda dessa superlativ som många gör har jag lite svårt för.
Att personer som på intet sätt har en relation till Anna L uttrycker djup sorg och trauma eller säger sig befinna sig i ett chocktillstånd, har nog i aldrig upplevt dessa känslotillstånd. Jag tycker man skall kalla saker vid dess rätta namn och ej förvrida verkligheten.
/greger
Att personer som på intet sätt har en relation till Anna L uttrycker djup sorg och trauma eller säger sig befinna sig i ett chocktillstånd, har nog i aldrig upplevt dessa känslotillstånd. Jag tycker man skall kalla saker vid dess rätta namn och ej förvrida verkligheten.
/greger
Är det inte precis tvärtom, att de som vet vad denna sorg innebär reagerar starkare, just för att de vet hur fruktansvärt detta är? Jag har t ex betydligt lättare att sätta mig in i vad andras för tidiga död innebär sedan min mamma dog häromåret, och blev betydligt djupare berörd av Anna Lindhs död än av Olof Palmes, som inträffade på tiden då jag inte hade några egna nära upplevelser av vad död och sorg är.zjukov skrev:Att personer som på intet sätt har en relation till Anna L uttrycker djup sorg och trauma eller säger sig befinna sig i ett chocktillstånd, har nog i aldrig upplevt dessa känslotillstånd.
Det är väl ganska självklart att vi identifierar oss med offentliga personer.
Varför skulle vi inte kunna lida med dem?
Jag har väl aldrig haft något överdrivet positivt att säga om Anna Lindh, men när jag läste om dådet blev jag uppriktigt bedrövad och ledsen och tänkte, stackars människa och stackars familj....
Varför skulle vi inte kunna lida med dem?
Jag har väl aldrig haft något överdrivet positivt att säga om Anna Lindh, men när jag läste om dådet blev jag uppriktigt bedrövad och ledsen och tänkte, stackars människa och stackars familj....
För mig är sorg ett varaktigt tillstånd. Visst känner jag mig nedstämd och nere när jag ser sörjande personer på tv eller om jag ser en sorgsen film. Dock är detta övergående. kan känna mig vissen några timmar men får jag positiv stimulans skakar jag av mig dessa negativa känslor. När jag misste en närstående vän för något år sedan varade sorgtillståndet i flera månader då räckte det ej med att ex titta på en rolig komedi för att må tillfälligt bättre (ville överhuvudtaget ej titta på detta).
Även ur en annan synvinkel är sorg personligt relaterat. För mig är sorg en förlust av en god vän. Så tillvida är sorg en "egoistisk" företelse, jag känner ex mer sorg över att flickvännen överger mig än att en anonym person dör.
Jag har även sett chockade människor på nära håll, dessa kan ej fungera normal och befinner sig i en slags mental och fysisk koma (vilket ofta leder till minnesluckor). sjukvårdens ABC (andning, blödning, chock) poängterar en "riktig" chocks dignitet. Jag har mycket svårt att föreställa mig personer utan en relation till en avliden person går in i detta fysiska och mentala tillstånd. De är snarare omtummlade, förvirrade eller omskakade men knappast chockade. Återigen jag tycker man ska kalla saker och ting vid dess rätta namn.
/greger
Även ur en annan synvinkel är sorg personligt relaterat. För mig är sorg en förlust av en god vän. Så tillvida är sorg en "egoistisk" företelse, jag känner ex mer sorg över att flickvännen överger mig än att en anonym person dör.
Jag har även sett chockade människor på nära håll, dessa kan ej fungera normal och befinner sig i en slags mental och fysisk koma (vilket ofta leder till minnesluckor). sjukvårdens ABC (andning, blödning, chock) poängterar en "riktig" chocks dignitet. Jag har mycket svårt att föreställa mig personer utan en relation till en avliden person går in i detta fysiska och mentala tillstånd. De är snarare omtummlade, förvirrade eller omskakade men knappast chockade. Återigen jag tycker man ska kalla saker och ting vid dess rätta namn.
/greger
Jag tycker att du har en litet primitiv syn på våra ord. Att ordet chock i modern tid har fått en medicinsk betydelse (som innebär ett allvarligt tillstånd, medicinskt sett), innebär inte att detta vare sig är den enda, ursprungliga eller "rätta" betydelsen.zjukov skrev:Återigen jag tycker man ska kalla saker och ting vid dess rätta namn.
Ordet chock (som betyder ung stöt, kast eller allvarlig sammanstötning) har använts i militära sammanhang långt innan det fick en medicinsk betydelse. Därefter har det hamnat i talspråket (där som bekant är ett mycket vanligt ord i alla möjliga sammanhang) och därefter så småningom också fått en medicinsk betydelse (som är betydligt smalare i sin betydelse).
Så här beskriver SAOB en av ordets betydelser:
"3)
BETYDELSE: om starka o. plötsliga intryck förorsakade af starka o. oväntade buller o. d. l. i allm. af något påfallande, uppseendeväckande, från det vanliga o. häfdvunna afvikande, som väcker obehag o. meddelar liksom en stöt åt nervsystemet."
Och bland de exempel som tas upp nämns följande mening:
"När min blick möter ett ord med en för mig främmande stafning, då får jag genom min synnerv en chok"
Chocken över att vår utrikesminister och en av Sveriges främsta och mest kända politiska företrädare kallblodigt mördas kan för de flesta med rätta anses allvarligare än den chock man får av att se ett udda stavat ord.
Jag håller med jetski, det har sagt alldeles för mycket superlativ i dessa dagar. Jag har nästan blivit upprörd på allt som sagt och skrivits om Anna Lindh (rip), att hon var en duktig politiker kan jag hålla med om och att hon var/är folkkär råder det absolut inget tvivel om. Men att hon skulle vara sveriges nästa stadsminister måste väl ändå varit något påhittat efter hennes död?
Vidare är jag aldrig sen att påpeka att sådana här illdåd sker om inte dagligen så åtminstone ofta och måste de krävas en "kändis" för att folk skall reagera?
Vidare är jag aldrig sen att påpeka att sådana här illdåd sker om inte dagligen så åtminstone ofta och måste de krävas en "kändis" för att folk skall reagera?
Jag tycker att det känns som att några av er har bestämt er för vem som har rätt att känna sorg för Anna Lindhs bortgång. Det låter som att några av er tror att vi människor bara är engagerade i folk som står oss personligen nära och så tror jag inte att det är. Jag har personligen alltid trott och hoppats mycket på Anna Lindh och för mig har hon länge känts som en mycket trolig statsministerkandidat. Jag tycker inte alls att det är en allt för orimlig spekulation.
Jag tror att Anna Lindh sågs av många,inklusive mig själv, just som den bästa politikern och representantn för Sverige vi hade just nu. Att hon tippades som nästa statsminister är definitivt ingen efterkonstruktion, jag har hört det sägas flera gånger på senare år och jag själv har ansett att hon är en av dom få aktiva politiker jag själv skulle gillat som statsminister, och detta trots det faktum att jag aldrig skulle få för mig att rösta på hennes parti.
Ytterligare tecken på den respekt hon fick utomlands (och det inflytande hon därigenom kunde ge Sverige) är de reaktioner från olika ledare som kändes mycket uppriktiga, Jack Straw och Joshka Fisher såg påtagligt tagna ut och Collin Powell inledde en minnescermoni för 11septembers offer med att uppmärksamma mordet. Det kommer att bli svårt för efterträdaren få den respekt som Anna Lindh fick.
Detta inte bara en personlig tragedi för Anna Lindh och hennes familj utan även ett angrepp på Sveriges folkvalda regering och en tragedi för dom av oss som ansåg att Anna Lindh hade så mycket att tillföra det här landet. Oberoende av mördarens motiov så har ett våldsdåd påverkat vår demokratiska process genom att vi fråntogs rätten att att bestämma vem som ska vara vår utrikesminister, genom att den demokratiska processen inför folkomröstningen allvarligt stördes och genom att vi nu de politiker som lyckas göra sitt jobb tillräckligt väl för att få större uppmärksamhet tvingas gömma sig bakom en mur av livakter.
Ytterligare tecken på den respekt hon fick utomlands (och det inflytande hon därigenom kunde ge Sverige) är de reaktioner från olika ledare som kändes mycket uppriktiga, Jack Straw och Joshka Fisher såg påtagligt tagna ut och Collin Powell inledde en minnescermoni för 11septembers offer med att uppmärksamma mordet. Det kommer att bli svårt för efterträdaren få den respekt som Anna Lindh fick.
Detta inte bara en personlig tragedi för Anna Lindh och hennes familj utan även ett angrepp på Sveriges folkvalda regering och en tragedi för dom av oss som ansåg att Anna Lindh hade så mycket att tillföra det här landet. Oberoende av mördarens motiov så har ett våldsdåd påverkat vår demokratiska process genom att vi fråntogs rätten att att bestämma vem som ska vara vår utrikesminister, genom att den demokratiska processen inför folkomröstningen allvarligt stördes och genom att vi nu de politiker som lyckas göra sitt jobb tillräckligt väl för att få större uppmärksamhet tvingas gömma sig bakom en mur av livakter.
Hurvida min ståndpunkt är "primitiv" eller inte kan ju diskuteras, snarare trångsynt primitiv betyder väl något annat?!
Då ingen hade synpunkter på mina tankar kring sorg så tänkte jag bemöta diskrepansen angående begreppet chock.
För det första är jag fullt medveten om att chock även har en militär betydelse. Tycker dock detta exempel är orelevant är då alla förstår att det ej rör sig om ett kavalerianfall med dragna sablar.
Chock kommer som lindir poängterade från engelskan och betyder där: uppröra eller stöta. Nu befinner vi oss i sverige så dess ursprungliga engelska betdelse är väl ganska orelevant. Ordest andra betydelse (förutom den militära termen) är:
"ett kollapsliknande tillstånd med cirkulationsrubbningar, nervskakning". Prismas lexikon 1990.
Jag vet ej vad lindir har använd för uppslagsbok med betecknade på stavningen tycks den ha några år på nacken och som vi alla vet ändras ordens betydelse med åren...
Jag vidhåller att man bör välja sina ord väl. Att använda superlativ som ex sorg, trauma, chock i dessa sammanhang (känslor är ju givetvis en subjektiv uppfattning och vissa personer kan ju givetvis uppleva något som liknar detta men det är nog fåtalet) ger en utarmning av språket. Man visar inte bara sin okunnighet, värre är att man blir oprecis och svepande och ingen vet efter ett tag ett begrepps egentliga betydelse. Språket mister sina nyanser och sin rikedom. Vad ska vi då använda för definintion när vi verkligen går in i en chock, trauma eller sorg?
/greger
Då ingen hade synpunkter på mina tankar kring sorg så tänkte jag bemöta diskrepansen angående begreppet chock.
För det första är jag fullt medveten om att chock även har en militär betydelse. Tycker dock detta exempel är orelevant är då alla förstår att det ej rör sig om ett kavalerianfall med dragna sablar.
Chock kommer som lindir poängterade från engelskan och betyder där: uppröra eller stöta. Nu befinner vi oss i sverige så dess ursprungliga engelska betdelse är väl ganska orelevant. Ordest andra betydelse (förutom den militära termen) är:
"ett kollapsliknande tillstånd med cirkulationsrubbningar, nervskakning". Prismas lexikon 1990.
Jag vet ej vad lindir har använd för uppslagsbok med betecknade på stavningen tycks den ha några år på nacken och som vi alla vet ändras ordens betydelse med åren...
Jag vidhåller att man bör välja sina ord väl. Att använda superlativ som ex sorg, trauma, chock i dessa sammanhang (känslor är ju givetvis en subjektiv uppfattning och vissa personer kan ju givetvis uppleva något som liknar detta men det är nog fåtalet) ger en utarmning av språket. Man visar inte bara sin okunnighet, värre är att man blir oprecis och svepande och ingen vet efter ett tag ett begrepps egentliga betydelse. Språket mister sina nyanser och sin rikedom. Vad ska vi då använda för definintion när vi verkligen går in i en chock, trauma eller sorg?
/greger
Jag vet inte om du bara är ute efter att märka ord, men även ordet primitiv har flera betydelser.zjukov skrev:Hurvida min ståndpunkt är "primitiv" eller inte kan ju diskuteras, snarare trångsynt primitiv betyder väl något annat?!
Som jag just skrev så kom det för länge sedan från den militära betydelsen över till en helt annan, vardaglig betydelse som har varit etablerad i svenska språket sedan bortåt ett par hundra år. Om du inte är nöjd med mitt citat från Svenska Akademiens Ordbok kan jag ta några modernare:zjukov skrev:För det första är jag fullt medveten om att chock även har en militär betydelse. Tycker dock detta exempel är orelevant är då alla förstår att det ej rör sig om ett kavalerianfall med dragna sablar.
Chock kommer som lindir poängterade från engelskan och betyder där: uppröra eller stöta. Nu befinner vi oss i sverige så dess ursprungliga engelska betdelse är väl ganska orelevant. Ordets andra betydelse (förutom den militära termen) är:
"ett kollapsliknande tillstånd med cirkulationsrubbningar, nervskakning". Prismas lexikon 1990.
Jag vet ej vad lindir har använd för uppslagsbok med betecknade på stavningen tycks den ha några år på nacken och som vi alla vet ändras ordens betydelse med åren...
SAOL skriver "häftig sinnesrörelse; sjukdomstillstånd; rytterianfall m. m."
NE:s ordbok skriver "1. häftig sinnesrörelse orsakad av skrämmande (och oväntad) upplevelse e.d." med betydelsevariationerna att det ibland är en positiv överaskning (som i "glädjechock") och ibland försvagat en "(känsla av) stark överraskning" (som i "chockhöjning"). Som betydelse två kommer den medicinska och som tredje den militära (överförd till polisens "chock mot demonstranterna").
Båda dessa, icke helt obetydande, ordböcker nämner alltså den vardagliga betydelsen före den medicinska speialbetydelsen. Jag antar inom parentes att du inte heller lägger in någon medicinsk betydelse i orden chockrosa, chockhöjning eller glädjechock. Att Prismas lexikon inte tar upp den vanligaste betydelsen beror väl bara på att den är så vanlig att den inte behöver nämnas i en uppslagsbok. Använd hellre ordböcker i sådana här fall.
Jag har för övrigt inte poängterat att ordet chock kommer från engelska - det gör det nämligen inte.
Vissa är det bra att välja orden väl, om man råkar ha talang för det. Å andra sidan bör man framför allt inte i situationer av sorg och förvirring hindra folk att uttrycka sig just så som de känner - inte ens om de lyser av okunnighet och blir både oprecisa och svepande.zjukov skrev:Jag vidhåller att man bör välja sina ord väl. Att använda superlativ som ex sorg, trauma, chock i dessa sammanhang (känslor är ju givetvis en subjektiv uppfattning och vissa personer kan ju givetvis uppleva något som liknar detta men det är nog fåtalet) ger en utarmning av språket. Man visar inte bara sin okunnighet, värre är att man blir oprecis och svepande och ingen vet efter ett tag ett begrepps egentliga betydelse. Språket mister sina nyanser och sin rikedom.
Jag kan dock inte se att språket mister något som helst av sina nyanser och sin rikedom genom att man tillåts använda väl etablerade uttryck som landssorg och nationellt trauma. Jag tror inte heller att de flesta har något problem att skilja på personlig och gemensam sorg. I annat fall är det bara att förtydliga vad man menar (om man inte envisas med att tala i stolpform). Och vad gäller ditt uttalande om "ett begrepps egentliga betydelse" kan jag fortfarande inte på något vis se varför den moderna medicinska bibetydelsen av t ex ordet chock skulle vara mer "egentlig" den allmänna betydelsen som använts både längre, oftare och friare.
Och jag tänker inte förklara vad superlativ betyder.
Vi har klarat oss med dessa parallella betydelser av nämnda tre ord i över hundra år (trauma något kortare). Vill man vara tydligare kan man alltid förtydliga. Vad sägs om "medicinsk chock" eller "djup personlig sorg" ...zjukov skrev:Vad ska vi då använda för definintion när vi verkligen går in i en chock, trauma eller sorg?
Tror att vi delvis pratar förbi varandra lindir. Visst kan ordet chock, sorg användas i andra sammanhang ex chockrosa, chockhöja, landssorg dock är dessa berepp specifika och används i tämligen smala "sammanhang". Här vet alla vad orden innebär, dessutom är detta goda exempel på det svenska språkets variansrikedom Det är en viss skillnad på att säga att ett land har landssorg än att säga att en person har en personlig sorg. betyder helt olika saker och är exempel på språkets nyansrikedom. (här ligger vi dock i lä till engelskan som har ett otal olika varianter, nyanser på svenska ord, vilka egentligen ej går att översätta då vi ej har detta ord i vårt svenska vokabulär. Därmed kan vissa översättningar av engelsk litteratur tappa både mycket av dess ursprungliga dynamik och både blir precisa, torra och svepande)
vad jag är ute efter är om man använder ordet sorg och chock i vid bemärkelse så tror jag att de väcker en osäkerhet hos mottagaren vad man egentligen avser. Vidare tror jag att i dessa sammanhang att de som uttrycker dessa "överord" egentligen är omedvetna om dess egentliga innebörd.
Kanske är ordet omskakad eller tumultartad bättre och mer verklighetsadekvat att använda än chockad.
Kanske är ordet nedstämnd och deppig bättre och mer anpassad till verkligheten än ordet sorg.
För det är väl ganska orimmligt att påstå att man skulle drabbas av lika stor sinnesrörelse och om en nära familjemedlemsbortgång än vid en anonym offentlig persons. Varför ska man då beskriva dessa känslor med samma ord?
Verkligheten skapas av ord, därför bör man vara observant vilka ord vi lägger i munnen på andra och hur vi uttrycker oss i skrift. Här tycker jag massmedia har ett stort ansvar - Finns det ett intresse från vissa parter/intressenter att måla upp bilder som ej reellt existerar (eller endast är en liten del av verkligheten)? Trixa med ord kan skapa opinion, skapa konstlat intresse, sälja lösnummer etc.
Ex använder vi gärna ordet katastrof i flera sammanhang. I de flesta fall är detta ett överord, Förintelsen var en katastrof (för alla inblandade och för mänskilgheten i stort) men knappast en förlust i en fotbollsmatch (även om den var mycket undermålig och medförde att sverige ej kom till VM denna gång)
mvh språkpolisen
/greger
vad jag är ute efter är om man använder ordet sorg och chock i vid bemärkelse så tror jag att de väcker en osäkerhet hos mottagaren vad man egentligen avser. Vidare tror jag att i dessa sammanhang att de som uttrycker dessa "överord" egentligen är omedvetna om dess egentliga innebörd.
Kanske är ordet omskakad eller tumultartad bättre och mer verklighetsadekvat att använda än chockad.
Kanske är ordet nedstämnd och deppig bättre och mer anpassad till verkligheten än ordet sorg.
För det är väl ganska orimmligt att påstå att man skulle drabbas av lika stor sinnesrörelse och om en nära familjemedlemsbortgång än vid en anonym offentlig persons. Varför ska man då beskriva dessa känslor med samma ord?
Verkligheten skapas av ord, därför bör man vara observant vilka ord vi lägger i munnen på andra och hur vi uttrycker oss i skrift. Här tycker jag massmedia har ett stort ansvar - Finns det ett intresse från vissa parter/intressenter att måla upp bilder som ej reellt existerar (eller endast är en liten del av verkligheten)? Trixa med ord kan skapa opinion, skapa konstlat intresse, sälja lösnummer etc.
Ex använder vi gärna ordet katastrof i flera sammanhang. I de flesta fall är detta ett överord, Förintelsen var en katastrof (för alla inblandade och för mänskilgheten i stort) men knappast en förlust i en fotbollsmatch (även om den var mycket undermålig och medförde att sverige ej kom till VM denna gång)
mvh språkpolisen
/greger
Tyvärr, jag blev inte mer övertygad av det inlägget.
Ett ords "egentliga betydelse" (vilket jag inte betraktar som ett meningsfullt uttryck över huvud taget, eftersom det signalerar någons tolkningsföreträde - vilket inte existerar i ett levande språk) är just den betydelse som den som använder ordet lägger i det.
Väldigt många människor (merparten, har jag en känsla av) lägger in just de betydelser som du kritiserar, alltså är det för dem korrekta betydelser (därmed inte sagt den "egentliga" betydelsen, eftersom ord sällan är så enkla att definiera).
Ord har i stort sett alltid ett betydligt vidare användningsområde än vad ordböcker/lexikon ger sken av. Att definiera ett ord så att alla håller med är tekniskt omöjligt, eftersom alla lägger in olika nyanser i orden. Om mitt användande av ett ord "väcker en osäkerhet hos mottagaren vad man egentligen avser" är detta snarare ett sundhetstecken än ett problem, ty då blir jag tvungen att genom dialog ta reda på vad den andre egentligen menar, i stället för att anta att man förstår (vilket ack så ofta slår slint människor emellan). Ännu mer omöjligt blir det förstås att tro att man kan använda ord för just känslor på ett sätt så att betydelsen blir entydig. De flesta som drabbas av starka känslor är väl äverens om att de ord man taffligt försöker fånga känslan i ändå inte förmår förmedla vad man egentligen känner, utan bara i bästa fall ger en vink eller antydan. Om man nu över huvud taget själv kan avgöra vad man känner ...
Man kanske kan utgå från (i enlighet med detta resonemang) att jag inte till fullo förstår vad du menar här och att du inte till fullo förstår vad jag menar här, men så mycket inbillar jag mig i alla fall ha förstått, att vi inte är överens. Och efter vad jag förstått av dina inlägg så håller jag faktiskt inte med om speciellt mycket av det. För övrigt får jag en känsla av att vår oenighet sträcker sig ända från bedömningen av spännvidden av hur folk reagerar på mordet av Anna Lindh till frågan om hur man ska/får använda språket. Förmodligen säger dock inte detta så mycket om huruvida vår världsbild egentligen skiljer sig, eller om det bara gäller en ytlig detalj om hur man ska fånga in den och göra den begriplig.
Förmodligen hjälper det inte heller att vi fortsätter att upprepa våra argument, så jag föreslår att vi lägger ned diskussionen. Om du har avvikande åsikt även på den punkten så är det naturligtvis bara att fortsätta ändå.
Ett ords "egentliga betydelse" (vilket jag inte betraktar som ett meningsfullt uttryck över huvud taget, eftersom det signalerar någons tolkningsföreträde - vilket inte existerar i ett levande språk) är just den betydelse som den som använder ordet lägger i det.
Väldigt många människor (merparten, har jag en känsla av) lägger in just de betydelser som du kritiserar, alltså är det för dem korrekta betydelser (därmed inte sagt den "egentliga" betydelsen, eftersom ord sällan är så enkla att definiera).
Ord har i stort sett alltid ett betydligt vidare användningsområde än vad ordböcker/lexikon ger sken av. Att definiera ett ord så att alla håller med är tekniskt omöjligt, eftersom alla lägger in olika nyanser i orden. Om mitt användande av ett ord "väcker en osäkerhet hos mottagaren vad man egentligen avser" är detta snarare ett sundhetstecken än ett problem, ty då blir jag tvungen att genom dialog ta reda på vad den andre egentligen menar, i stället för att anta att man förstår (vilket ack så ofta slår slint människor emellan). Ännu mer omöjligt blir det förstås att tro att man kan använda ord för just känslor på ett sätt så att betydelsen blir entydig. De flesta som drabbas av starka känslor är väl äverens om att de ord man taffligt försöker fånga känslan i ändå inte förmår förmedla vad man egentligen känner, utan bara i bästa fall ger en vink eller antydan. Om man nu över huvud taget själv kan avgöra vad man känner ...
Man kanske kan utgå från (i enlighet med detta resonemang) att jag inte till fullo förstår vad du menar här och att du inte till fullo förstår vad jag menar här, men så mycket inbillar jag mig i alla fall ha förstått, att vi inte är överens. Och efter vad jag förstått av dina inlägg så håller jag faktiskt inte med om speciellt mycket av det. För övrigt får jag en känsla av att vår oenighet sträcker sig ända från bedömningen av spännvidden av hur folk reagerar på mordet av Anna Lindh till frågan om hur man ska/får använda språket. Förmodligen säger dock inte detta så mycket om huruvida vår världsbild egentligen skiljer sig, eller om det bara gäller en ytlig detalj om hur man ska fånga in den och göra den begriplig.
Förmodligen hjälper det inte heller att vi fortsätter att upprepa våra argument, så jag föreslår att vi lägger ned diskussionen. Om du har avvikande åsikt även på den punkten så är det naturligtvis bara att fortsätta ändå.