Hembygdsföreningars historieperspektiv

[Widsith]

Såhär under sommaren är det högsäsong för landets hembygdsföreningar. Det sker så att säga en markant ökning i kundunderlaget. Men vad är det för bild som hembygdsföreningarna väljer att framföra? Min personliga uppfattning är att man tenderar att fokusera på tidigt 1900-tal, bondesamhälle, den första traktorn, tidiga motorbåtar osv. Med tanke på den höga medelåldern hos hembygdsföreningens funktionärer skulle man frestas tro att det är dessa personers barndom som man upphöjer och förhärligar.
Har jag rätt?

[Hexmaster]

Såhär under sommaren är det högsäsong för landets hembygdsföreningar. Det sker så att säga en markant ökning i kundunderlaget. Men vad är det för bild som hembygdsföreningarna väljer att framföra? Min personliga uppfattning är att man tenderar att fokusera på tidigt 1900-tal, bondesamhälle, den första traktorn, tidiga motorbåtar osv. Med tanke på den höga medelåldern hos hembygdsföreningens funktionärer skulle man frestas tro att det är dessa personers barndom som man upphöjer och förhärligar.
Har jag rätt?

Enligt min erfarenhet: Fullkomligt.

"Förr i tiden" = "när jag var barn"

Föremålen från tiden före ca 1850 torde ytterst sällan utgöra mer än en tiondel av hela beståndet; några pliktskyldiga flintyxor etc., det är tydligt var tyngdpunkten ligger.

[Widsith]

Men då borde väl de flesta hembygdsföreningar självdö så småningom? Om man nu inte kan hitta folk som vill fortsätta förhärliga det tidiga 1900-talet...

Själv har jag ofta, efter att ha tittat på en femtusenmiljonte mjölkseparator eller smörtina, önskat att man också försökt skildra kanske yngre folks barndom eller varför inte 1700-talets allmoge?

[Hexmaster]

Men då borde väl de flesta hembygdsföreningar självdö så småningom? Om man nu inte kan hitta folk som vill fortsätta förhärliga det tidiga 1900-talet...

En HB-förening (..?) som skall överleva får "följa med sin dåtid" och dokumentera det som folk kan relatera till, vare sig det är 60-talet eller medeltiden. Annars torde det vara kört, ja.

Det där med "förhärliga" vet jag inte riktigt vad du menar med, utgår ifrån att du halkade på tangenterna...

[Widsith]

Det där med "förhärliga" vet jag inte riktigt vad du menar med, utgår ifrån att du halkade på tangenterna...

Det var nog så ja...

Jag hittade en intressant (särskilt för oss västkustbor) artikel ur Fornminnessällskapet Vikarvets Årsbok 1930 angående hembygdsföreningarnas ursprung och möjliga framtid.

http://www.abc.se/~m225/litteratur/hemb ... arvet.html

Där finns det en del läskiga åsikter, som:

För rashygienen betyder hembygdsrörelsen ofantligt mycket. Känslan för det förgångna leder till omtanke ej blott om det närvarande, utan även om det tillkommande. Vi känna oss som ett med släktet, med rasen och kunna med den finlandssvenske skalden Bertil Gripenberg utbrista:

"Intet är jag, men min ras
och min rot och min stam äro allt."

Inom hembygdsrörelsen skola de rashygieniska idéerna möta förståelse, och det är min förhoppning, att just hembygdsrörelsen skall förmå sätta en damm mot den fortgående urartningen och inleda en ny uppgångstid för vårt folk och vår ras.

Brrr... Man får väl vara tacksam för att det skett en viss utveckling ändå angående hembygdsföreningarnas verksamhetsmål.
Kan det vara så att de hembygdsföreningar som "går i barndom" idag gör det för att de tidigare drivande åskådningarna hamnat i onåd?

[Dalmas]

Tycka vad man vill om hembygdsföreningarna men de har en viktig roll i att harva fram historisk grundfakta. Idag är det åren på 1930-talet. För 20 år sedan var det 1910-talet. För 40 år sedan var det 1890-talet. Om 20 år kommer det att vara 1950- talet.

[Sarvi]

Nyttig läsning om museala framtidssatsningar för hembygdsföreningen (i Grönköping):
http://www.gronkoping.nu/index.php?acti ... 1088095472

Men visst är det ofta så att hembygdsföreningarna har ett relativt kort tidsperspektiv. Man skulle ofta önska lite mer om kontinuiteten i bygden, exempelvis när uppodling skedde, hur bygden såg ut på brons- och järnålder och medeltid. I en del föreningar får man intrycket att den befolkades samtidigt som den vita 1800-talskyrkan byggdes, vilket sällan är fallet. Men visst, det finns gott om undantag.

Å andra sidan är ofta ett uttalat mål för föreningen att "bevara det som finns kvar" av det gamla odlingslandskapet. Detta har sedan 30-talet försvunnit i en allt snabbare takt, och de kan ha en poäng i att ta vara på minnen från denna tid innan det är helt försvunnet. Då blir det gott om Ferguson-traktorer och självbindare. Dessutom har ju den generationen som var med då ovanan att gå och dö i sinom tid, varför uppteckningar av hågkomster kan vara nog så värdefullt för framtida forskning.

[Hexmaster]

http://www.abc.se/~m225/litteratur/hemb ... arvet.html

Oah! "Mot tidens flärd och oarter", jojo, tänk det i eldskrift över Skansen...

Det där med skillnaden mellan fornminnesföreningar kontra hembygdsföreningar var intressant; de senare är ju de vi är vana vid, medan föreningar som idkar bevarande av dösar och runstenar o.dyl., tja, finns det idag? Sådant är väl enbart för proffsen?

Kan det vara så att de hembygdsföreningar som "går i barndom" idag gör det för att de tidigare drivande åskådningarna hamnat i onåd?

...Nej, jag inbillar mig att hembygdsföreningarna av idag har i stort sett samma principer som för säg 70 år sen (minus rashygienen). Man får ju tänka på att det är amatörer det handlar om, med begränsad tid och begränsade resurser; undantag finns förvisso, men för de flesta är det självklart att man koncentrerar sig på att bevara det man har någon relation till. Ingen skugga över dem! I längden måste det väl räknas som mer hedervärt och nyttigt att bevara sin barndom än att leka medeltid, för att göra en drastisk jämförelse.

Dessutom så är det riktigt riktigt häftigt även för en 30-plussare att hitta exemplar av just de skolböckerna man gnetade med en gång i tiden; samma bilder och texter och allt. Gôrfräckt.

I Kortedala finns ett "lägenhets-museum", en lägenhet inredd precis som på 50-talet då området var nytt. Det torde vara ungefär tusen gånger häftigare för de som var med på den tiden att besöka det stället än att titta på farfars trätallrikar ännu en gång. För att göra en annan drastisk jämförelse.

[Christer Samuelsson]

Jag tänker inte anmäla någon avvikande mening om den här saken. De flesta hembydsföreningar har en sikt på 150 år bakåt och träharvarna står som spön i backen. Visst är det trist. Jag är medlem i en dylik förening och har försiktig försökt väcka lite uppmärksamhet, för det som finns på en höjdsträckning bakom ortens fotbollsplan. Här ligger nämligen en mycket stor och tydlig treudd, med stenlagda sidor, 30 meter i längd och och riktiga bautastenar i varje spets. På platsen finns även ett femtontal väl synliga gravkullar, och en s.k. domarring. Inte så långt därifrån finns ett annat gravfält, med ett fyrtiotal väl synliga gravkullar. Självfallet tycker jag att det är ortens historiska prydnad, number one alla kategorier. Det förefaller jag var rätt ensam om. Det verkar vara betydligt intressantare, att en av ortens gods på 1850 talet tillverkade en ost som var världsberömd i hela Sörmland, en Edamer tror jag det var.
Jag kan inte förstå varför det är så, det förefaller vara en tradition som sitter i hembydsgårdarnas väggar.
Förvånad blev jag häromåret, då en pensionerad antikvarie, som flyttat ner till sitt sommarställe, för att njuta sitt otsium, erbjöd sig att gå en guidad tur med föreningens medlemmar i de s.k ekhagarna, och förvisa boplatser och gamla husplatåer.
Jag todde jag skulle bli ensam med antikvarien, men döm om min förvåning, när nästan 80 personer dök upp, 1/3 av medlemsantalet.
Det förefaller alltså finnas ett rejält intresse för historia, men av någon anledning sysslar man inte med sådant, mycket märkligt!
Det är f.ö. varje hembygdsförenings stora dröm att få med aktivt arbetande ungdomar, jag tror man skulle ha en större chans att få det om man kan ägnade sig lite åt bygdens hela historia och strunta i det korta perspektivet.
I den hembygdsförening jag är medlem i ligger hembygdsgården på en plats som heter Ekhov. Då jag frågade en av styrelseledamoterna om han visste vad detta kunde indikera, svarade han kort, "det har väl inte så stor betydelse", då gav jag upp.

Hälsningar
Christer Samuelsson.

[E_Vogel]

Jag har inte alls samma erfarenheter. Kanske beroende på att den hembyggdsförening jag haft mest erfarenhet av befinner sig i en synnerligen runstenstät kommun, givetvis saknas inte andra fornlämningar från främst yngre järnålder, gårdar, tingsplatser och annat. Samt dessutom begåvats med en kvarn av "holländsk" typ från, om jag inte missminner mig, 1700-talet.

[Hexmaster]

Jag har inte alls samma erfarenheter. Kanske beroende på att den hembyggdsförening jag haft mest erfarenhet av befinner sig i en synnerligen runstenstät kommun, givetvis saknas inte andra fornlämningar från främst yngre järnålder, gårdar, tingsplatser och annat. Samt dessutom begåvats med en kvarn av "holländsk" typ från, om jag inte missminner mig, 1700-talet.

Givetvis är det lättare att ta med äldre tider i konceptet om man har något att visa upp. Fasta lämningar har dessutom den fördelen att de inte är så lätta att kånka iväg till Stockholm, vilket hänt otaliga gamla föremål av riksintresse; istället för att utgöra klenoder i Mjölby, Oxie eller Degerfors så ligger de på Nordiska museet. Se där en väl så god anledning till att fokusera på 1850-1950! Då får man åtminstone ha sina samlingar ifred. Samt flintyxorna.

[Sarvi]

Fasta lämningar har dessutom den fördelen att de inte är så lätta att kånka iväg till Stockholm, vilket hänt otaliga gamla föremål av riksintresse; istället för att utgöra klenoder i Mjölby, Oxie eller Degerfors så ligger de på Nordiska museet.

Sant, sant. Fast där får man ju kanske se till bevarandeaspekten också, lite av vad vi talar om i tråden Hur ska man skydda vår historia?. Om prylarna inte hade legat inlåsta i Stockholm så hade de kanske varit stulna eller blivit förstörda p.g.a dåliga förvaringsmöjligheter. Ytterligare ett kännetecken för hembygdsrörelsen är ju att den inte direkt vältrar sig i pengar... och att bevara känsliga gamla föremål kan vara dyrt. Men ur, hur ska jag säga, publik synvinkel så är det givetvis beklagligt. Vet inte hur många medeltidsdopfuntar och altarskåp som Historiska har, men många är det. Hur många åker till Stockholm för att se på sånt? Att däremot beskåda föremålet (eller en replika) i sin historiska miljö ger betydligt mer.

[Christer Samuelsson]

Jag har inte alls samma erfarenheter. Kanske beroende på att den hembyggdsförening jag haft mest erfarenhet av befinner sig i en synnerligen runstenstät kommun, givetvis saknas inte andra fornlämningar från främst yngre järnålder, gårdar, tingsplatser och annat. Samt dessutom begåvats med en kvarn av "holländsk" typ från, om jag inte missminner mig, 1700-talet.

Det var väl för väl att det är så på sina håll. Hembygdsföreningarnas riksförbund, Hembygdsförbundet, förefaller, om man läser deras tidskrift, vara mer benägna att se till lite äldre historia. Man skall väl i sammanhanget komma ihåg att, man inte kan begära att, ideellt arbetande människor även skall skall ha stora och goda historiska kunskaper. Sådana tulipanarosor finns nog inte.
Hälsningar
Christer Samuelsson.

[Senilo]

Skjut inte på hembygdsföreningarna. De gör så gott de kan. Gamla träharvar (som trycks reta en del) kan de väl hitta, men det är inte så lätt för dem att agera arkeologer. Det tror jag forresten inte att de får.

Deras mål är väl att se till att det som fanns och finns skall bevaras för senare generationer.

[Christer Samuelsson]

Skjut inte på hembygdsföreningarna. De gör så gott de kan. Gamla träharvar (som trycks reta en del) kan de väl hitta, men det är inte så lätt för dem att agera arkeologer. Det tror jag forresten inte att de får.

Deras mål är väl att se till att det som fanns och finns skall bevaras för senare generationer.

Jag antar detta är ett svar åt mitt håll. Jag är medlem i två hembygdsföreningar och jag upplever nog att båda dessa gör som traditionen bjuder, på gott och ont.
Man kan diskutera denna sak, ur olika ståndpunkter. I den bästa av världar har hembygdsföreningen ett långt historieperspektiv, men det förefaller inte vara så.
Även jag är glad att det finns hembygdsföreningar hur kort än historieperspektivet vara må.
Christer Samuelsson.