Trots att Syd Barrett bara var med i bandet i ett par år så gav han det en bestående prägel. (Det finns, givetvis, pinkfloydofiler som rynkar på näsan åt allt efter Syd.) Så småningom visade han tecken på mental ohälsa - det är fortfarande en rysare att höra de övriga bandmedlemmarna beskriva hur det hela började, först som spexande som inte gick att urskilja från allt annat knas unga glada grabbar i drogåldern tar för sig, för att så småningom glida allt längre in i skymningslandet. Den trognare publiken torde ha fått samma insikt, om än något senare. Till slut fick de ta in en ny medlem (David Gilmour), med den bisarra uppgiften att täcka för Syd om denne ballade ur. Detta inträffade allt oftare, tills de vid ett tillfälle drog iväg utan att ta med denne.
(Diskofil not: "Crazy Diamond" sjunges Craa-Syd-Iamond...)Wikipedia skrev:Syd Barrett had one noted reunion with Pink Floyd, in 1975 during the recording sessions for Wish You Were Here. Barrett attended the Abbey Road session unannounced and watched the band record Shine On You Crazy Diamond - coincidentally, a song about him. At that time, Syd had gained a lot of weight and had shaved off all of his hair, including his eyebrows, and his ex-bandmates did not at first recognise him (one of the photographs in Nick Mason's book Inside Out: A Personal History of Pink Floyd appears to have been taken that day; it is captioned simply: Syd Barrett, 5th June 1975). Eventually, they realised who he was and Roger Waters was so distressed that he was reduced to tears. Members of the band also reported on their featured VH1 episode of Behind The Music that Barrett held a toothbrush and attempted to brush his teeth by holding the brush still and jumping up and down. A reference to this reunion appears in the film Pink Floyd The Wall (1982), where the character 'Pink', played by Bob Geldof, shaves off his eyebrows after succumbing to the pressures of life and fame.
Det har diskuterats i vilken mån Syds sinnesjuka härrör från hans flitiga nyttjande av droger. Den enda faktiska slutsatsen man verkar kunna dra är att de knappast kan ha gjort saken bättre. (En parallell är f.ö. Brian Wilson i Beach Boys.)
Sedan 70-talet bodde Syd hos sin mor i Cambridge. (Han gick dit från hotellet i London när hans pengar tog slut.) Han tyckte inte om att bli påmind om sin karriär i musiken, och de övriga medlemmarna i bandet gjorde därför inga försök att kontakta homom. De såg dock till att han fick sina royalties, och de spelade alltid minst en av hans låtar på konserterna.
http://en.wikipedia.org/wiki/Syd_Barrett
http://www.gp.se/gp/jsp/Crosslink.jsp?d=907&a=285690
Det är kan inte vara sant