Den här bekläder min bokhylla ändå:
http://www.amazon.com/Gentlemans-guide- ... 0760724989
Jodå, dock kan det ibland bli lite fel.Markus Holst skrev: Alla dessa termer med högtidsdräkt och herrmiddagar förefaller mig hämtad från en annan tid. Pratar alls någon, Psilander undantagen, i sådana termer idag? Vad betraktas som högtid, där högtidsdräkt skall bäras? Och vem bestämmer/har bestämt det?
Enligt ovanstående uppgifter verkar den svenska högre borgerligheten redan på fyrtiotalet ha degenererat klädesmässigt utom vid mycket särskilda tillfällen. O tempora o mores!/.../ Så småningom förstod jag också, att förhållandet till vännerna till Japan, som huvudsakligen representerades av den svensk-japanska föreningen, borde stå i centrum för vårt sällskapliga umgänge. Förhållandet mellan Japan och Sverige hade tagit sin början under den tidigare Meji-perioden, och det fanns ett tämligen brett skikt av personligheter, som hade blivit Japan-vänner genom olika gamla band och som hyste en otroligt stark känsla av förbundenhet med Japan. Medlemmarna av Japan-föreningen tillhörde alla topparna av den svenska intelligentsian. De tillhörde dels den äldre generationen, som upprätthöll minnena av angenäma hågkomster från det gamla Japan, och dels var det direktörer i firmor, som hade varit framgångsrika i handeln med Japan, eller professorer, som hade erfarenheter från vetenskapligt utbyte med Japan. De älskade alla Japan mycket, och de få japaner som på den tiden bodde i Sverige behandlades med det yttersta vänlighet. Eftersom vi var mycket yngre än de flesta av medlemmarna uppmärksammades vi med särskild ömhet, och vi besvarade dessa känslor med en allt djupare vänskap, vilket bidrog till att de fem åren som vi tillbringade i Sverige förlöpte så angenämt.
Våra sällskapliga förpliktelser gällde därför inte så mycket de övriga diplomaterna, utan tyngdpunkten låg på förhållandet till svenskarna. Eftersom det var krigstid förekom endast middagar, luncher och tebjudningar och knappast några tillfällen då man bar frack eller paraduniform. Därför gavs det inte tillställningar där damerna bar décolletage, och mera än smoking för männen eller aftonklänning med lång ärm för damerna krävdes knappast. Själv bar jag, liksom i Riga, fortfarande bara kimono om kvällarna. Trots detta måste jag skaffa mig klänningar och dräkter samt därtill passande hattar för eftermiddagstillställningarna.
/.../