Punkare, hårdrockare, synthare, eller varför inte de som lyssnar på jazz eller klassisk musik.
Har det här fenomenet i så fall pågått länge, eller hör det till 50-talets ungdomsrevolt?
Musiken som identitet
Musiken som identitet
Kan man säga att man blir identifierad som person pga den musik man lyssnar på?
Punkare, hårdrockare, synthare, eller varför inte de som lyssnar på jazz eller klassisk musik.
Har det här fenomenet i så fall pågått länge, eller hör det till 50-talets ungdomsrevolt?
Punkare, hårdrockare, synthare, eller varför inte de som lyssnar på jazz eller klassisk musik.
Har det här fenomenet i så fall pågått länge, eller hör det till 50-talets ungdomsrevolt?
-
Belisarius
- Medlem
- Inlägg: 5093
- Blev medlem: 26 november 2004, 14:43
- Ort: Utrikes
Att musik inte var identitetsskapande tidigare på samma sätt idag är ju helt klart, sedan kan man väl se att det finns exempel från början av 1900-talet, även om det verkar ha slagit igenom först efter andra världskriget.
Däremot var jag tvungen att fundera lite på vad som ligger bakom det hela. Jag tror att förklaringen är att det egentligen är först idag som vi kan välja musik på ett annat sätt en tidigare. När grammofonskivor börjar säljas tror jag att det betyder ganska mycket för att förändra musiken - musiken går från inspelningsstudion till lyssnaren vid sin grammofon utan att påverkas av några andra människor på vägen. Vad du då handlat för skiva är det som avgör hur musiken låter, inte var du bor, vad dina bekanta lyssnar på eller hur musiklivet i staden du bor i ser ut (även om det kanske påverkar vilken skiva du får tag på). Sedan är ju subkulturerna starkt förknippat med det moderna storstadslivet, även om det finns enstaka exempel från förr. Tidigare var ju släkten och den kulturella miljö där man var uppfostrad extremt viktig, det gick inte att bryta med den utan vidare. Inom vissa slutna grupper har ju yrkesrelaterad musik funnits även tidigare.
Tidigare var man tvungen att musicera själv eller kanske gå på dans eller bröllop för att få höra musik, man kunde inte själv välja den musik man ville höra. Även om man musicerade själv så fanns ju en ganska snäv ram för var man kunde lära sig musik, och sedan skulle man ju ändå lära sig något som andra ville lyssna på.
Det är klart att man när man köpte notblad eller skillingtryck kunde välja de man själv helst ville ha, men utbudet var ganska begränsat och gav knappast utrymme för mycket till subkultur.
Sedan har det ju funnit lokala variationer i musikutövandet på samma sätt som det har funnit olika uttryck i andra seder, dialekter osv., men möjligheten att välja sin egen väg har väl varit ganska liten här.
Däremot var jag tvungen att fundera lite på vad som ligger bakom det hela. Jag tror att förklaringen är att det egentligen är först idag som vi kan välja musik på ett annat sätt en tidigare. När grammofonskivor börjar säljas tror jag att det betyder ganska mycket för att förändra musiken - musiken går från inspelningsstudion till lyssnaren vid sin grammofon utan att påverkas av några andra människor på vägen. Vad du då handlat för skiva är det som avgör hur musiken låter, inte var du bor, vad dina bekanta lyssnar på eller hur musiklivet i staden du bor i ser ut (även om det kanske påverkar vilken skiva du får tag på). Sedan är ju subkulturerna starkt förknippat med det moderna storstadslivet, även om det finns enstaka exempel från förr. Tidigare var ju släkten och den kulturella miljö där man var uppfostrad extremt viktig, det gick inte att bryta med den utan vidare. Inom vissa slutna grupper har ju yrkesrelaterad musik funnits även tidigare.
Tidigare var man tvungen att musicera själv eller kanske gå på dans eller bröllop för att få höra musik, man kunde inte själv välja den musik man ville höra. Även om man musicerade själv så fanns ju en ganska snäv ram för var man kunde lära sig musik, och sedan skulle man ju ändå lära sig något som andra ville lyssna på.
Det är klart att man när man köpte notblad eller skillingtryck kunde välja de man själv helst ville ha, men utbudet var ganska begränsat och gav knappast utrymme för mycket till subkultur.
Sedan har det ju funnit lokala variationer i musikutövandet på samma sätt som det har funnit olika uttryck i andra seder, dialekter osv., men möjligheten att välja sin egen väg har väl varit ganska liten här.
-
Robert Sköld
- Medlem
- Inlägg: 2581
- Blev medlem: 9 oktober 2002, 03:23
- Ort: Linköping/Motala
- Kontakt:
Kan bara hänvisa till min egen D-uppsats i ämnet, som i allra högsta grad visar på att så är fallet. Jag undersökte visprogg-orkestern Knutna nävar, i ett perspektiv av identitetsskapande inom ett parti under 1970-talets Sverige. Samma resultat kan säkerligen påvisas vad det gäller den tidiga socialdemokratin, vänstersocialdemokratin och den övriga kommunistiska rörelsen i Sverige.
/Robert Sköld
/Robert Sköld
Vad gäller just Mozart minns jag med lätthet en scen i Amadeus där just densamme, på sin karriärs höst, sitter och beskådar "folk-opera" av ett slag som just inte liknar något jag kan påminna mig. Att Figaros bröllop et al idag förknippas med finkultur innebär inte att det gjorde det då.Giancarlo skrev:Wienska fattiglappar gick inte och såg "Figaros bröllop" på Mozarts tid.
Jo jag har sett den med. Oavsett om min analogi håller kan du väl hålla med om att klassisk musik i sin klassiska standardvariant traditionellt varit föreskrivit de högre klasserna?Hexmaster skrev:Vad gäller just Mozart minns jag med lätthet en scen i Amadeus där just densamme, på sin karriärs höst, sitter och beskådar "folk-opera" av ett slag som just inte liknar något jag kan påminna mig. Att Figaros bröllop et al idag förknippas med finkultur innebär inte att det gjorde det då.Giancarlo skrev:Wienska fattiglappar gick inte och såg "Figaros bröllop" på Mozarts tid.
Absolut har musik som så mycket annat var en klassfråga - å andra sidan sipprade ju mycket av musiken så småningom ut i bredare folklager, jag vet inte om jag blev otydlig i mitt inlägg, jag brukar kunna bli ganska rörig i mina inlägg.
Annars ser ju 17- och 1800-talen helt olika ut när det förhållningssättet till "underklasserna". 1700-talets adliga överklass styrde i egenskap av sin ärvda position och sina anor. När man under 1800-talet i liberal anda börjar släppa fram borgerskapet, och börd inte längre skall vara inträdesbiljetten till framstående positioner i samhället blir det viktig att kunna visa att man har en "kulturellt företräde" till att beträda en överordnad position i samhället, på samma sätt som man använder samma kulturella argument för att kolonisera och styra "lägre stående" folk på andra håll i världen.
På 1700-talet finns inte den här indelningen på samma sätt. Sedan är det väl ändå så, på grund av att nyhetsflödet inte såg ut likadant på 1700-talet som idag, så på många håll levde äldre typer av musicerade kvar på ett annat sätt än idag. Givetvis blir bilden lite förenklad - nog kunde adelmannen se ned på bondens gemena musikaliska utbildning även under 1700-talet, men det var inte på samma sätt viktigt att iakkta ett kulturellt avståndstagande - adelsmannens ställning var given av Gud och behövdes inte motiveras med högre kulturell bildning eller liknande.
När jag talade om kulturella skillnader menade jag både sociala skillnader och geografiska. Jag ville väl mest säga att fenomenet subkulturer inte var lika påtagligt tidigare, och i den mån det förekom var oftast inte musik den enande faktorn, fast det är klart att det finns undantag.
Om man vill kan man ju se gesällvisor, sjömansvisor, militärvisor osv. som subkulturer som haft en gemensam musik som del i sin identitet.
Annars ser ju 17- och 1800-talen helt olika ut när det förhållningssättet till "underklasserna". 1700-talets adliga överklass styrde i egenskap av sin ärvda position och sina anor. När man under 1800-talet i liberal anda börjar släppa fram borgerskapet, och börd inte längre skall vara inträdesbiljetten till framstående positioner i samhället blir det viktig att kunna visa att man har en "kulturellt företräde" till att beträda en överordnad position i samhället, på samma sätt som man använder samma kulturella argument för att kolonisera och styra "lägre stående" folk på andra håll i världen.
På 1700-talet finns inte den här indelningen på samma sätt. Sedan är det väl ändå så, på grund av att nyhetsflödet inte såg ut likadant på 1700-talet som idag, så på många håll levde äldre typer av musicerade kvar på ett annat sätt än idag. Givetvis blir bilden lite förenklad - nog kunde adelmannen se ned på bondens gemena musikaliska utbildning även under 1700-talet, men det var inte på samma sätt viktigt att iakkta ett kulturellt avståndstagande - adelsmannens ställning var given av Gud och behövdes inte motiveras med högre kulturell bildning eller liknande.
När jag talade om kulturella skillnader menade jag både sociala skillnader och geografiska. Jag ville väl mest säga att fenomenet subkulturer inte var lika påtagligt tidigare, och i den mån det förekom var oftast inte musik den enande faktorn, fast det är klart att det finns undantag.
Om man vill kan man ju se gesällvisor, sjömansvisor, militärvisor osv. som subkulturer som haft en gemensam musik som del i sin identitet.
-
bandykullan
- Medlem
- Inlägg: 27
- Blev medlem: 23 augusti 2006, 09:43
- Ort: Falun
När det gäller Mozart är det väl ändå klart att han skrev för alla klasser. Han hade beställningsverk från hovet, men man ska ju också komma ihåg att Trollflöjten skrevs mer eller mindre som ett folklustspel. Vad gäller Figaros bröllop så hamnar det väl egentligen någonstans mittemellan högt och lågt, det är trots allt en handling som motsätter sig gamla hierarkier och förlöjligar adeln.
Min erfarenhet är nog att musik i högsta grad har varit identitetsskapande (i modern tid).
Som Hexmaster påpekar så var Svingpjatten och Nalensnajdaren en representant för ungomens uppror mot det gamla före WW2. Se till exempel Alice Babs i "Vårat Gäng"......
Men min ungdom var i Stockholm på 50- och 60-talen och då hade tiden runnit från Alice Babs. Först var det Rock eller Dixie. Och var du Rock så måste du också bestämma om du var Elvis eller Tommy (Steele). Så kom Beatles och en halv miljon med andra popband. Och så kom Rolling Stones. Allt till våra föräldrars förskräckelse.
Och den som höll sig ung in på 70-talet hade ju också gått igenom en politisk väckelse där musiken var särdeles viktig. Med en mångfald artister allt ifrån trubadurer till tunga band.
Det viktiga är att de här musikstilarna styrde vårt språk, våra kläder, vår fritid......allt.
Och det blev ju inte annorlunda när det kom modernare ting som till exempel punk. Även om en mängd av de här senare tiders "movements" aldrig blev någon form av mainstream.
Men jag vill på något vis påstå att den ungdomsrevolt som började med Swingpjatten, Nalensnajdaren och Babsan på 30-talet fortsatte genom 50-talet och Elvis, 60-talet med Beatles och Stones och 70-talet med proggen. Men sedan har den dött. Det tog si så där 40 år att förändra samhället. Man tog ett trappsteg uppåt i utvecklingen. Fast sedan dess har det stått stilla. Och de unga har haft det gott av alla de framsteg vi gamlingar fixade. Och haft illa av de misstag som vi gjorde.
Precis som all utveckling funkar. Den går i trappsteg. Och nu är vi mitt på den flata delen av ett sådant. Fast med tiden kommer det givetvis något nytt. Och jag är helt övertygad om att musiken kommer att vara en viktig del även nästa gång.
Som Hexmaster påpekar så var Svingpjatten och Nalensnajdaren en representant för ungomens uppror mot det gamla före WW2. Se till exempel Alice Babs i "Vårat Gäng"......
Men min ungdom var i Stockholm på 50- och 60-talen och då hade tiden runnit från Alice Babs. Först var det Rock eller Dixie. Och var du Rock så måste du också bestämma om du var Elvis eller Tommy (Steele). Så kom Beatles och en halv miljon med andra popband. Och så kom Rolling Stones. Allt till våra föräldrars förskräckelse.
Och den som höll sig ung in på 70-talet hade ju också gått igenom en politisk väckelse där musiken var särdeles viktig. Med en mångfald artister allt ifrån trubadurer till tunga band.
Det viktiga är att de här musikstilarna styrde vårt språk, våra kläder, vår fritid......allt.
Och det blev ju inte annorlunda när det kom modernare ting som till exempel punk. Även om en mängd av de här senare tiders "movements" aldrig blev någon form av mainstream.
Men jag vill på något vis påstå att den ungdomsrevolt som började med Swingpjatten, Nalensnajdaren och Babsan på 30-talet fortsatte genom 50-talet och Elvis, 60-talet med Beatles och Stones och 70-talet med proggen. Men sedan har den dött. Det tog si så där 40 år att förändra samhället. Man tog ett trappsteg uppåt i utvecklingen. Fast sedan dess har det stått stilla. Och de unga har haft det gott av alla de framsteg vi gamlingar fixade. Och haft illa av de misstag som vi gjorde.
Precis som all utveckling funkar. Den går i trappsteg. Och nu är vi mitt på den flata delen av ett sådant. Fast med tiden kommer det givetvis något nytt. Och jag är helt övertygad om att musiken kommer att vara en viktig del även nästa gång.
-
Johan Matsson
- Medlem
- Inlägg: 1000
- Blev medlem: 27 juli 2003, 15:41
En tanke jag inte har tid att utveckla mera är om dagens tonåringar lever ut sina habitus lika mycket som under så där 1950-1980 tal då det var rätt viktigt t.ex att vara hårdrockare eller synthare då man även liksom spelade ut rollen helt. (Ibland). Funderar på den i USA debatterade skildnaden mellan generationX och generationY. Individer vs grupper om ni förstår vad jag menar.
Exempel, något överdrivet:
1983 kunde knapppast en hårdrockare, en synthare och en punkare sitta vid samma bord i skolmatsalen . Idag sitter eleverna vid skoldatorerna och laddar ned information till samhällskunskapen bl.a och arbetar sedan i grupper. Grupparbeten, grupparbeten, grupparbeten.
Är 15-åringars habitus angående musiktillhörigheten lika viktig idag?
Exempel, något överdrivet:
1983 kunde knapppast en hårdrockare, en synthare och en punkare sitta vid samma bord i skolmatsalen . Idag sitter eleverna vid skoldatorerna och laddar ned information till samhällskunskapen bl.a och arbetar sedan i grupper. Grupparbeten, grupparbeten, grupparbeten.
Är 15-åringars habitus angående musiktillhörigheten lika viktig idag?
AH nej jag skulle inte hålla med. Alls. Musikrevolten har sedan dess kört på i en rasande fart, och revolutionen är fortfarande inte död. Punk, hiphop, Acid House-rörelsen (eller rave som den kallas i sverige) alla dessa fortsätter nonchalerandet av "rekordeliga normer" även om rockpappa har gått och blivit gammal och skröplig.Donkeyman skrev:Men jag vill på något vis påstå att den ungdomsrevolt som började med Swingpjatten, Nalensnajdaren och Babsan på 30-talet fortsatte genom 50-talet och Elvis, 60-talet med Beatles och Stones och 70-talet med proggen. Men sedan har den dött. Det tog si så där 40 år att förändra samhället. Man tog ett trappsteg uppåt i utvecklingen. Fast sedan dess har det stått stilla. Och de unga har haft det gott av alla de framsteg vi gamlingar fixade. Och haft illa av de misstag som vi gjorde.
.
Personligen tror jag att musikintresset hos de flesta ungdomar är relativt lågt idag. Detta innebär, eftersom det produceras enormt mycket mer musik idag än 10, 20 eller 30 år tillbaka, att de som väl har ett starkt musikintresse har betydligt mer att välja på idag, vilket minskar risken att det finns tillräckligt många med samma smak för att gruppbildning efter denna ska kunne ske. Idag hittar också människor ny musik i mindre utsträckning via kompisar och allt mer via Internet, vilket även det minskar möjligheten till homogen musiksmak inom en "ungdomsgrupp".hannberg skrev:En tanke jag inte har tid att utveckla mera är om dagens tonåringar lever ut sina habitus lika mycket som under så där 1950-1980 tal då det var rätt viktigt t.ex att vara hårdrockare eller synthare då man även liksom spelade ut rollen helt. (Ibland). Funderar på den i USA debatterade skildnaden mellan generationX och generationY. Individer vs grupper om ni förstår vad jag menar.
Exempel, något överdrivet:
1983 kunde knapppast en hårdrockare, en synthare och en punkare sitta vid samma bord i skolmatsalen . Idag sitter eleverna vid skoldatorerna och laddar ned information till samhällskunskapen bl.a och arbetar sedan i grupper. Grupparbeten, grupparbeten, grupparbeten.
Är 15-åringars habitus angående musiktillhörigheten lika viktig idag?
Idag, i de illegala nedladdningens och lågkonjukturernas tidsåldrar, har naturligtvis skivbolagen haft det svårt ekonomiskt. Trots att man har kommit ut med många artister och satsat på det som säljer så går man inte med vinst. Det gör i sin tur att många skivbolag i stort sett bara satsar på populärmusik, där de lånar friskt av varandra och hela tiden försöker komma med något nytt. Men det hela slutar ändå med att allt låter likadant. Då kläcker någon idén att börja plagiera hitlåtar från 1970-, 1980- och 1990-talen och när en coverlåt säljer bra, ja då börjar naturligtvis en massa andra artister att plagiera samma låt. Och de skivbolag som äger rättigheterna till dessa låtar tjänar naturligtvis pengar på detta och låter självklart utvecklingen fortgå. Sedan när den hitlåten är sönderspelad och uttjatad så börjar man plagiera nästa gamla hitlåt. Och på så vis fortsätter utvecklingen. Därför har vi idag en musikmarknad där all musik i princip låter likadant och är så lättlyssnad som möjligt, så att man ska i alla fall försöka sälja fler skivor. Men man tjänar trots det fortfarande inte pengar på CD-försälningen, och då chockhöjer man CD-priserna för att tjäna mer pengar, vilket får motsatt effekt, då folk väljer att ladda ner illegalt i ännu större utsträckning.
Finns det musikgenretillhörigheter idag bland ungdomar? Jag skulle inte vilja påstå det. På grund av utvecklingen jag beskrev ovan så har de i de allra flesta fallen nog bara hört det som spelas på radion och det innebär att de bara hört alla dessa covers på plagierade hits från tidigare. Jag har kompisar som har frågat ungdomar vad de lyssnar på för musik, de har då naturligtvis nämnt den covern från radion som är så populär nu. När dessa ungdomar fått följdfrågan, vad de tycker om originalet, så har många svarat, "vilket original, menar du att det finns en låt som denna bygger på?". Därför menar jag att dagens ungdomar i regel inte vet mycket om musik, de känner bara till den mainstream-musik som spelas på radion.
De genrer som fortfarande är lite egna idag skulle jag påstå vara hårdrocken, rap och hiphop, opera, klassisk, blues och såna genrer, och där kan jag mycket väl föreställa mig att det finns grupptillhörigheter, t.ex. Iron Maiden-fan, Mozart-älskare, Eminem-fan osv.
Morgan
Finns det musikgenretillhörigheter idag bland ungdomar? Jag skulle inte vilja påstå det. På grund av utvecklingen jag beskrev ovan så har de i de allra flesta fallen nog bara hört det som spelas på radion och det innebär att de bara hört alla dessa covers på plagierade hits från tidigare. Jag har kompisar som har frågat ungdomar vad de lyssnar på för musik, de har då naturligtvis nämnt den covern från radion som är så populär nu. När dessa ungdomar fått följdfrågan, vad de tycker om originalet, så har många svarat, "vilket original, menar du att det finns en låt som denna bygger på?". Därför menar jag att dagens ungdomar i regel inte vet mycket om musik, de känner bara till den mainstream-musik som spelas på radion.
De genrer som fortfarande är lite egna idag skulle jag påstå vara hårdrocken, rap och hiphop, opera, klassisk, blues och såna genrer, och där kan jag mycket väl föreställa mig att det finns grupptillhörigheter, t.ex. Iron Maiden-fan, Mozart-älskare, Eminem-fan osv.
Morgan