Nationell historieskrivning

[frejs väpnare]

Bokklubben Clio vidarebefordrade till mig ”Maktens mosaik – enhet, särart och självbild i det svenska riket”, red Max Engman & Nils Erik Villstrand. 440 gediget tänkvärda sidor, baserade på ett seminarium på Åbo Akademi 2001.

En av de teser som drivs är att i skapandet av det nationella begreppet Sverige har ”det akademiska kunskaps-fältet….inte förhållit sig neutralt till det nationella projektet”. Och det verkar så rätt, eftersom det förklarar en del jag har funderat på.

Bara en sådan sak som rikets gränser 1812 begränsar den historiska forskningen till inom dessa gränser. Där 1700-talsmänniskan tänkte Sverige i väst-östlig riktning (Göteborg-Stockholm-Åbo-Tavastehus), tänker 1900-talshistorikern Sverige i syd-nord (Ystad-Kiruna).
Det var 1800-talsmänniskan som införde begreppet Sverige-Finland på det tidigare riket Sverige, och denna ”praktiska” definition styr sedan forskning till att klyva historien i två delar – Sveriges historia och Finlands historia. Ett tänkande som 1700-talsmänniskan var helt främmande för. För många år sedan svärmade jag för en finsk flicka, och beslöt att jag skulle lära mig något om Finlands historia efter 1809, eftersom jag insåg att jag hade mycket dimmiga begrepp om den. På Lundbergs antikvariat hittade jag en finsk skolhistoria, och satte igång. Jag behövde inte läsa så många sidor för att inse att jag visste ingenting om Finlands historia före 1809 heller. Det lilla jag visste handlade om ”svenska” vunna och förlorade slag i Finland. (Den finska skolhistorien var, ur trådens aspekt, lika nationellt präglad. Sverige nämns enbart i samband med krig)

I sin strävan att definiera landet SVERIGE, har historikerna även negligerat regionernas egen historia. En Jämtländsk lokalhistoriker påpekade att han måste läsa norska historiker för att få veta något om Jämtland, även om händelser efter 1645. ”Uppsala-historikerna” har inget intresse av Jämtlands regionala historia. En aspekt i ”Västgötaskolan” är just kritik av ”riks-historikernas” blundande för regionala skillnader i utveckling, kultur, språk och kontakter med omvärlden.

Värst (enligt min åsikt) är att ”rikshistorikerna”, medvetet eller omedvetet, bagatelliserar och/eller förfalskar historien. Jag var tvungen att läsa en engelsk historiker, för att, på riktigt, bli medveten om att Sveriges medeltidshistoria är en serie inbördeskrig, inte ett nationellt krig Sverige-Danmark eller Sverige-Mecklenburg. Ändå blev jag chockad när det gick upp för mig att OM jag hade en förfader med i slaget på Brunkeberg, slogs han med största säkerhet mot Sten Sture, eftersom adelsgårdarna i ”min” hemsocken, vid tiden för Brunkebergsslaget behärskades av ”dansktrogna” ätter.
Jag lärde mig i min ungdom hur den estniska allmogen fortfarande såg tillbaka till den goda, svenska tiden, och förutsatte (naturligtvis) att det var då svensk lag och rättvisa gällde. Ingen upplyste mig om att alla erövrade områden på andra sidan Östersjön regerades av general-guvernörer, enligt områdets gamla regler (om än delvis förändrade/förbättrade)



OT – ”Maktens mosaik” har ISBN 978-91-7353-314-0 i Sverige, men i Finland ISBN 978-951-583-172-9. Jag har alltid trott att ISBN var till för att man skulle kunna hitta en bok oberoende var man köper den. Har jag missförstått det hela?

[Göstring]

Det var 1800-talsmänniskan som införde begreppet Sverige-Finland på det tidigare riket Sverige, och denna ”praktiska” definition styr sedan forskning till att klyva historien i två delar – Sveriges historia och Finlands historia. Ett tänkande som 1700-talsmänniskan var helt främmande för.

Utan att inta motsatt position, undrar jag i hur hög grad det här stämmer. Uttrycket Sverige-Finland förekommer tidigare.

Förkunnad desz trogne Undersåtare i Församblin-
garne öfwer hela Swerige / Finland och de Tyska
Hertigdömerne

[Hexmaster]

Säkert har mycket sådan nationalism varit medveten, men man behöver inte sätta upp all uppdelning efter dagens gränser på "den mörka sidans" konto. När exempelvis Peter Englund skriver om trettioåriga kriget så gör han det utifrån dåtidens perspektiv, med svenska besittningar lite varstans, ett svenskt folk som i första hand ser sig som smålänningar, östgötar osv. än svenskar.

Jag tror gärna att det är enklare att sätta sig in i perspektivet med föränderliga gränser när man kommer från en plats med sådan historia, som Finland, Bohuslän (i mitt fall) eller för den delen någon av alla omstridda platser ute i världen (Balkan, Alsace/Elsass etc.).

[medundersåte]

Utan att inta motsatt position, undrar jag i hur hög grad det här stämmer. Uttrycket Sverige-Finland förekommer tidigare.

Förkunnad desz trogne Undersåtare i Församblin-
garne öfwer hela Swerige / Finland och de Tyska
Hertigdömerne

Fast det står ju "Sverige, Finland" och inte "Sverige-Finland". Värt att notera är att Ingermanland och Estland (samt Livland) inte nämns trots att det handlar om slaget vid Narva. Sedan så ska man väl inte dra allt för långtgående slutsatser från en enda text.

[medundersåte]

En av de teser som drivs är att i skapandet av det nationella begreppet Sverige har ”det akademiska kunskaps-fältet….inte förhållit sig neutralt till det nationella projektet”. Och det verkar så rätt, eftersom det förklarar en del jag har funderat på.

Bara en sådan sak som rikets gränser 1812 begränsar den historiska forskningen till inom dessa gränser. Där 1700-talsmänniskan tänkte Sverige i väst-östlig riktning (Göteborg-Stockholm-Åbo-Tavastehus), tänker 1900-talshistorikern Sverige i syd-nord (Ystad-Kiruna).
Det var 1800-talsmänniskan som införde begreppet Sverige-Finland på det tidigare riket Sverige, och denna ”praktiska” definition styr sedan forskning till att klyva historien i två delar – Sveriges historia och Finlands historia. Ett tänkande som 1700-talsmänniskan var helt främmande för.

Låter mycket likt det Torbjörn Eng skriver i sin avhandling, men han medverkar om jag förstått saken rätt i den aktuella boken.

Värst (enligt min åsikt) är att ”rikshistorikerna”, medvetet eller omedvetet, bagatelliserar och/eller förfalskar historien. Jag var tvungen att läsa en engelsk historiker, för att, på riktigt, bli medveten om att Sveriges medeltidshistoria är en serie inbördeskrig, inte ett nationellt krig Sverige-Danmark eller Sverige-Mecklenburg. Ändå blev jag chockad när det gick upp för mig att OM jag hade en förfader med i slaget på Brunkeberg, slogs han med största säkerhet mot Sten Sture, eftersom adelsgårdarna i ”min” hemsocken, vid tiden för Brunkebergsslaget behärskades av ”dansktrogna” ätter.
Jag lärde mig i min ungdom hur den estniska allmogen fortfarande såg tillbaka till den goda, svenska tiden, och förutsatte (naturligtvis) att det var då svensk lag och rättvisa gällde. Ingen upplyste mig om att alla erövrade områden på andra sidan Östersjön regerades av general-guvernörer, enligt områdets gamla regler (om än delvis förändrade/förbättrade)

"Rikshistoria", eller vad vi nu ska kalla det, har ju ett särskilt perspektiv på historien. Precis som exempelvis lokalhistoria också har. Båda perspektiven utelämnar naturligtvis saker vilket får konsekvenser. Det är väldigt svårt att skriva någon sorts totalhistoria som tar med alla infallsvinklar, det gäller att vara medveten om att det finns olika sätt att se på historien.

Frälset i Sverige och Danmark hade täta förbindelser med varandra så det är inte underligt att de agerade oberoende av riksgränsen. Samtidigt så är det tydligt att Sverige och Danmark var två olika riken och alla försök att göra en gemensam statsbildning av dessa har misslyckats.

Generalguvernörer fanns även i de äldsta delarna av det svenska väldet som var indelat i lagsagor, men visst är det en tydlig skillnad gentemot Estland, Livland och de tyska besittningarna. De svenska kungarna arbetade dock för att införa svensk lag men mötte motstånd från den starka adeln i dessa provinser. Gustav IV Adolf lyckades dock med detta i Svenska Pommern efter att det Tysk-romerska riket upplösts 1806.

OT – ”Maktens mosaik” har ISBN 978-91-7353-314-0 i Sverige, men i Finland ISBN 978-951-583-172-9. Jag har alltid trott att ISBN var till för att man skulle kunna hitta en bok oberoende var man köper den. Har jag missförstått det hela?

Kan det röra sig om två olika utgåvor? Det är i alla fall en väldig prisskillnad:
http://www.adlibris.com/se/product.aspx ... 9515831725
http://www.adlibris.com/se/product.aspx ... 9173533149

[G:son]

OT – ”Maktens mosaik” har ISBN 978-91-7353-314-0 i Sverige, men i Finland ISBN 978-951-583-172-9. Jag har alltid trott att ISBN var till för att man skulle kunna hitta en bok oberoende var man köper den. Har jag missförstått det hela?

Kan det röra sig om två olika utgåvor? Det är i alla fall en väldig prisskillnad:
http://www.adlibris.com/se/product.aspx ... 9515831725
http://www.adlibris.com/se/product.aspx ... 9173533149

Det är två olika utgåvor. Svenska Litteratursällskapet (i Finland) har synbarligen gett ut boken i Finland, och upplagan är sannolikt betydligt mindre än i Sverige. De finlandsvenska förlagen har små volymer, därför är de fasta kostnadernas andel stor, och deras böcker i allmänhet rätt dyra.

/G:son

[Giancarlo]

Det du är inne på är två stora vanliga problem med nationell historieskrivning. Denna historieskrivning gör ofta två felaktiga antaganden;

1. Nationens gränser har alltid sett likadan ut.
2. Människorna i landet har alltid känt sig som en nation,

Innan 1800-talet var staten inte närvarande i de flesta människors liv överhuvudtaget, och människor var heller inte deltagande i staten. Kungen och adeln var de som staten kretsade kring. Allmän skolgång, språkcentralisering, allmän värnplikt etc. existerade inte. Det som hände på 1800-talet var ett stort statsbygge med järnvägen och industrier som vapen. I detta ingick att göra "nationen" tillgänglig för den stora massan och skapa nationalkänsla hos allmogen. Staterna i Europa var inte stater på samma sätt innan det här. Idag är sådant väldigt svårt att förstå. Men ta centralstaten Frankrike t.ex. där ca 5% talade franska vid tiden för revolutionen, och i vissa regioner var varken stat eller ens kyrkan knappt närvarande.