Lustigheter från förr

[Göstring]

I tidningar förr i tiden sköt man in små lustigheter bland artiklarna.

Hvarjehanda.

Öfverraskning. En läkare, en lidesfull jägare, nedlägger på en jagt en väldig kungsörn. Stolt bär han hem sitt byte, som han tänker låta stoppa upp som en lysande trofé.

Hemkommen hänger han upp örnen i det rum, der han alltid brukar förvara sitt jagtbyte, ormar, tjädrar, harar, och dylikt, hvarpå han går till källaren för att mottaga jagtkamraters lyckönskningar.

När han på kvällen kommer hem igen, träder kokerskan mot honom med orden: "Men hvad var det för en fågel doktorn kom hem med i dag? Aldrig har jag då haft en best, som varit så svår att plocka".

På omvägar. Professorn: - Herr kandidaten har nu visserligen gått igenom examen, men jag vill gifva er det rådet att icke låta den massa juridiska kunskaper, som ni inhemtat, hindra er från at söka en annan bana.

Den resande till första stadsbud, som han träffar på.

"Kan ni upplsysa mig om, hvar man allmännast rakar sig här i staden?"

Stadsbudet: "I ansiget!"

Angenäm känsla. Minnie till sin vänninna:

- Du ser betydligt bättre ut sedan din förlofning. Säg mig, hur känner man sig som fästmö?

- Åh, man känner sig lugn.

Öfverflödigt. Petterqvist, på det som ni skrifver, kan då ingen förnuftig människa bli klok.

- Nå , hvarför behöfver en förnuftig människa bli klok?

Listigt. Kunden:

- Hvarför skrifver ni alla edra räkningar på rosenrödt papper?

Skräddaremästaren:

- Jo, för då skynda sig alltid herrarne att bryta brefven, derför att de tro, att det är kärleksbref.

Giltigt skäl. I en liten stad, som saknar likvagn, besluta några personer att söka anskaffa en sådan genom frivilliga bidrag.

Då listan kommer till den gamle patron A., svarar denne genast afböjande:

- Nej, jag ger ingenting. Jag har aldrig kunnat tåla vid åkning.

Nära vänner. Innehafvaren af märket Gert i Göteborgs Aftonblad mottog här om dagen följande biljett:

"Är "Gert" identisk med "Fritz Löök"? Vi ha hållit vad på er.

Två läsarinnor."

"Fritz Löök" skrifver nämligen likasom "Gert" i Göt.A.B.

Den senare inleder svaret på interpellationen sålunda: För det första få vi bekänna - Fritz L. och jag - att vi känna oss ogement smickrade öfver att ni "hållit vad" på oss.

Ni kan inte tänka er, hur gerna vi skulle vilja visa er samma artighet tillbaka.

Influenzabacillen skall, enligt meddelande från Chicago, ha blifvit upptäckt af en praktiserande läkare, doktor William Bendry.

Turen torde nu vara hos den amerikanska lögnbacillen, hvars uppträdande blir allt mera i ögonen fallande.

[Stefan Lundgren]

Jag har för mig att jag skrev om det tidigare och artikeln finns nånstans i "arkivet", gott som alla tidningar hade en spalt med motsvarigheter(rubriken kunde variera lite). Man vet inte vad man skall tro och jag plockar inte så mycket därifrån när jag skriver om olika historiska händelser.

Ett exempel från Stockholmstidningen i början på 1890-talet(återkommer ev senare med datumet).

Det var en man som stolt visade upp sina mustascher för en kvinnlig vän och hon svarade med att säga att han ser ut som han har svalt två ekorrar utan att svälja svansarna.

Funderar på att skriva lite mer, men har inte tid just nu och återkommer senare med fler exemplen.

Stefan

[Stefan Lundgren]

Denna händelse förtjänar ett eget inlägg och jag kunde inte låta bli att skratta när jag läste den för första gången.

Källa: Tidningen Upsala 11 september 1894(Obs: äldre stavning)

Hund och katt på turisttripp: I söndags kom till Söderköping en "luffare", som der väckte ganska mycket uppseende. Hav var, skrifver Söderköpingsposten, "klädd i fru", som sköt framför sig en barnvagn, i hvilken en katt var på det omsorgfullaste nedbäddad. Herrskapet, som var danskar till börden, hade äfven en hund med sig.

Denna notis hamnade på landsortsnyheterna i tidnngen.

Stefan

[Stefan Lundgren]

Jag försöker hitta någonting mera, men ur minnet kan jag skriva om en händelse som var tragisk men ännu lite komiskt i det hela. I början av 1900-talet i en socken i Ångermanland satte några gossar en dynamitgubbe på en katt, när stubinen började att fräsa så blev katten rädd och började att springa, den sprang mot hunden som var hans bästa vän. Hunden blev också rädd och tillsammans började de mot bebyggelsen. De hann inte fram dit förrän stubinen antände dynamiten och båda dog.

Jag tror att jag har skrivit om det tidigare på Skalman, tror att det var 1906 i Vindeln(Lappland) när en gammal lappgubbe besökte järnvägsstationen och blev rädd när tåget kom. Han såg röken och trodde väl att han såg någonting farligt och sprang o gömde sig, det var första gången han såg ett tåg.

Stefan

[frodeh]

Jeg drar alltid fram denne når det snakkes om humor i historisk kontekst:

[Stefan Lundgren]

Då har du iallafall ess att ta av, få se om jag hittar någonting i mitt tidningsarkiv.

Stefan

[Göstring]

Lite fler:

Hwarjehanda.

- I en modehandel. Butikfröken till en gammal ful dam, som profwar en modern hatt framför spegeln:
- Ja, den der hwita plymen gör då fröken minst tio år yngre!
Damen:
- Werkligen? War då så god och sätt dit en till!

- Lord Aberdeen reste här om dagen med nattåget till London, natruligtwis i en sofwagn. Då han tidigt på morgonen waknade, satt en herre midt emot honom och betraktade honom uppmärksamt, sägande:
- Ursäkta, törs jag fråga, om ni är rik?
- Hm ... åhja, swarade lorden förundrad.
- Törs jag fråga, hur rik ni är?
- Hm,, ungefär en twå tre hundra tusen pund.
- Jaså, om jag wore så rik och snarkade så starkt som ni, skulle jag taga en wagn för mig sjelf och inte störa andra.

- Misstänkt. A.: "Om jag har warit ute och rumlat en natt, så känner jag mig dagen derpå så rådbråkad!"
B.: "Så! Är Ni också gift?"

[Stefan Lundgren]

Ett lustigt sätt att avsluta ett matchreferat;

Punkt. Nog för idag. Tåget går om tio minuter.

Från Idrottsbladet, nr 6, 19 januari 1920(utskrift från mikrofilm i A4-format)

Referatet handlade om när Sirius slog ut Gävle med 11-3 i bandy-SM(allsvenskan eller division 1 innan 1968 hade inte startat då).

Stefan

[Stefan Lundgren]

Från mitt eget arkiv.

Lustig jakt i Uppsala

En dag i slutet på juni 1878 råkade en händelse skapa notis i lokaltidningen Upsala. En ekorre förföljd af ett antal sparfvar och ett mindre d:o pojkar passerades i lördags middag förbi Rullan från Vaksalagatan. Rullan låg ungefär där kommunhuset ligger idag och var en berömd restaurang i staden, tyvärr brann den ner under 1940-talet.
Källa: Tidningen Upsala 2 juli 1878

Stefan

[Stefan Lundgren]

I Stockholms-tidningen den 7 november 1890 under rubriken "Om hvartannat".

Vid table d´hotén
Den resande:
- Är det länge som ni bott i det här usla hotellet?
- Ja, i tio år.
- Det är obegripligt hur ni kunnat hålla ut så länge. Hvarför har ni ej för länge sedan flyttat härifrån?
- Jag kan tyvärr inte.
- Hvarför inte det då?
-Värdinnan är min fru.

Ett rollspel, alltså!!!!

Stefan