Jobbar man med historia och utställningar med historiska teman, så är det ganska lätt att få tag i handfasta föremål och skönlitterära krigiska berättelser. Men att få tag i äkta berättelser av de som varit med - i kriget eller som civilpersoner på hemmafronten, är svårare.
Och det allra svåraste är äkta berättelser av eller om kvinnor. Eller åtminstone väl beskrivna kvinnliga gestalter som agerar, som inte bara betraktas som bipersoner.
Jag är f.n. knuten till Vänermuseet.
Sommarens utställning kommer att handla om konflikter runt och om Vänern århundranden genom, samt om hur konflikterna kunde upplevas av de som levde här. Som sagt, både krigiska scener och om civilbefolkningen.
Ingen fullständig historik utan snarare ett antal punktnedslag.
Jag är med i utställningsteamet på ett hörn.
I samband med det söker vi bl.a. info och minnen. Brev, goda sammanställningar, väl beskrivna personer…Gärna tips på böcker.
Gärna vanligt folk dvs meniga och underbefäl och deras familjer.
Ju äldre gestalter och vittnesmål desto bättre, men nästan allt kan vara användbart.
Till sommarens utställning - men kanske även i ett längre perspektiv.
Tips, hjälp och idéer mottages tacksamt. Här eller via PM.
/
Stefan, f.n. vid Vänermuseet, Lidköping
Kvinnornas vittnesmål och erfarenheter sökes - Vänern
Re: Kvinnornas vittnesmål och erfarenheter sökes - Vänern
Det är som du säger svårt att finna kvinnor och barns egna skildringar, åtminstone från före 1800-talet. Det är också svårt att hitta allmänna beskrivningar om hur dom hade det. Begränsar det sig till civilbefolkningen i Västergötand under krigstid?Stefan skrev:Jobbar man med historia och utställningar med historiska teman, så är det ganska lätt att få tag i handfasta föremål och skönlitterära krigiska berättelser. Men att få tag i äkta berättelser av de som varit med - i kriget eller som civilpersoner på hemmafronten, är svårare.
Och det allra svåraste är äkta berättelser av eller om kvinnor. Eller åtminstone väl beskrivna kvinnliga gestalter som agerar, som inte bara betraktas som bipersoner.
Jag är f.n. knuten till Vänermuseet.
Sommarens utställning kommer att handla om konflikter runt och om Vänern århundranden genom, samt om hur konflikterna kunde upplevas av de som levde här. Som sagt, både krigiska scener och om civilbefolkningen.
Ingen fullständig historik utan snarare ett antal punktnedslag.
Jag är med i utställningsteamet på ett hörn.
I samband med det söker vi bl.a. info och minnen. Brev, goda sammanställningar, väl beskrivna personer…Gärna tips på böcker.
Gärna vanligt folk dvs meniga och underbefäl och deras familjer.
Ju äldre gestalter och vittnesmål desto bättre, men nästan allt kan vara användbart.
Till sommarens utställning - men kanske även i ett längre perspektiv.
Tips, hjälp och idéer mottages tacksamt. Här eller via PM.
/
Stefan, f.n. vid Vänermuseet, Lidköping
Om det handlar om historiska exempel på kvinnor i Västergötland i stort, så ger jag gärna några exempel:
* Ingierd Gunnarsdotter (1601-1686), bondhustru och vissångerska.
* Göta-Lena (1802-1865), berömd klok gumma.
* Emerentia Pauli-Krakow (död 1648), Gullbergs försvarare 1612.
* Anna Ekelöf, bedragare. Greps 1765 vid gränsen efter att ha rymt hemifrån utklädd till man och påstått sig vara kronprinsen.
* Anna Karlsdotter (Vinstorpaätten), död 1552, en av de godsägare som utpekas som pintorpafrun.
* Ebba Månsdotter Lilliehöök, (1529-1609), godsägare känd som "greve Ebba" och berömd för sina konflikter med sonen och kungamakten.
* Emilie Petersen (1780-1859), "Mormor på Herrestad", storindustrialist
* Ursula Agricola och Maria Jonae Palmgren, studenter på Visingsö gymnasium redan år 1644-45 och därmed Sveriges första kvinnliga gymnasiestudenter.
* Aurora Liljenroth (1772-1836), gymnasielev på Visingsö år 1780.
Samtliga personer har artiklar på wikipedia, där det borde finnas hänvisningar till vilken referens litteratur som kan användas. Wikipedia kan inte användas som källa men det är ett bra uppslagsverk för att få idéer till vad man kan leta efter.
En bok som kanske kan vara användbar är "Isa Edholm: kvinnohistoria, Alfabeta Bokförlag AB, Stockholm, Falun 2001. ISBN 91 501 0054 8. ", där en samling kvinnoöden skildras.
Hoppas det var till någon hjälp!
Re: Kvinnornas vittnesmål och erfarenheter sökes - Vänern
Det är ju det vi hoppas på. Men det KAN gå bra med representativa vittnesmål från andra håll också. Vi kan kanske med lite varsam redigering på något sätt anpassa dem till Väner-landskapen.oilc skrev: Begränsar det sig till civilbefolkningen i Västergötand under krigstid?
(Vänerlandskapen inkluderar även Dalsland och Värmland - det är inte bara Västergötland fastän den är närmast för oss).
Tack för din lista av kända Västergötländskor.
Jag vill passa på och fylla lite:
Det finns ju minst 2 olika De la Gardie- kvinnor.
Den mest kända, Eva de la Gardie - Ekeblad till Stola, hon med potatisbrännvinet och potatismjöl. (Stola = en herrgård strax utanför Lidköping, åt Kålland till)
Och en tidigare från mitten av 1600-talet - även om hon var mest verksam i Stockholmstrakten. Kanske bättre entreprenör och visioner än industriidkare - men iaf. Minns inte förnamnen just nu. Magnus Gabriel till Läckö och Lidköping var tydligen brorsa.
Såvitt jag vet inget krigiskt eller sånt med de två - men två fina exempel på duktiga och kunniga personer tillika kvinnor från förr.
Re: Kvinnornas vittnesmål och erfarenheter sökes - Vänern
Den här sången som nu följer måste sjungas - så jag passar på här och nu, fastän det kanske är liite OT - men ändå nära.
Jag läste en gamling berätta i Lidköpingsbygden om sin farfar som var torpare i mitten av 1850 talet nära egendomen Stola, nämnd i det tidigare inlägget. Skörden slog fel flera år på 1860-talet, men de klarade sig bra. Hur då?
Jo, grevinnan på Stola tillät - ja uppmuntrade och uppmanade dem att göra i ordning släntarna på bergsskrevor tillhöriga Stola. Sagt och gjort, efter några dagars arbete fick de fram ett antal små men fungerande jordplättar (det fanns spår att de varit i bruk under medeltiden). Hon hjälpte dem därefter att få tag i utsäde via Hushållningssällskapet.
Och de fick flera tunnor potatis det året. Nästa år fick de flera säckar råg. Detta var givetvis skillnaden mellan drägligt existens och ren svält för dem under dessa år...
(Nu kan man fråga sig hur kunde de få flera tunnor potatis från pytte små åkerlappar mitt under missväxtåren - men det är en annan fråga. Kanske så att missväxten berodde delvis på överanvändning och utsugning av jord??).
OK, min nyfikenhet var väckt. VEM var grevinnan? Vem skulle jag hedra och vittna om??
Frågan inte helt lätt, speciellt som Stola var obebodd dessa år.
Ah, ägare till Villa Giacomina var även ägaren till Stola. Grevinnan Louise Piper. Eller om man så vill Louise Piper-Hamilton, änka efter greve Hamilton, som då ärvt /köpt Villa Giacomina och Stola efter sin far greve Gustaf Piper.
Så mycket besvär som hon har gjort sig här, kan man lugnt utgå ifrån att hon måste ha hjälpt andra också, med råd, dåd och förmedling. Hon kan mycket väl ha räddat hela bygden...
På biblioteket hittade jag ett häfte om den sk Piperska skolan, hon har sponsrat en folkskola ute på Kinnekulle.
På ytterligare ett ställe hittade jag ett omnämnande till. (det finns säkert fler exempel - om man fortsätter att gräva):
Det var hennes kusk som fick till skänks ett torp ute i Kållandsö. Kusken var gift med en kvinna som arbetade i köket både på Villa Giacomina och på Stola.
Kommentar: Således det var säkert makarna tillsammans som fick nyttja torpet som eget!
Och att få nyttja ett torp så, var ju en närmast furstlig gåva: ingen hyra, inga dagsverken, ingenting - till skillnad från vanliga torpare. Så både bostad och liten trädgård och en liten jordplätt... OCH vanlig lön? Finfint.
Följdfråga: Var det ett sätt att gottgöra för makens eller sonens lilla snedsteg? Nej. Maken David var död sedan flera år, och det fanns inga barn.
Det var enbart hjärtats sanna godhet.
Och lärdom: För att "göra skillnad" behöver man inte donera väldiga summor. Att agera här och nu, i rätt tid och rätt plats, kan vara mycket effektivt det också, om man vill hjälpa den lilla människan här och nu.
Jag läste en gamling berätta i Lidköpingsbygden om sin farfar som var torpare i mitten av 1850 talet nära egendomen Stola, nämnd i det tidigare inlägget. Skörden slog fel flera år på 1860-talet, men de klarade sig bra. Hur då?
Jo, grevinnan på Stola tillät - ja uppmuntrade och uppmanade dem att göra i ordning släntarna på bergsskrevor tillhöriga Stola. Sagt och gjort, efter några dagars arbete fick de fram ett antal små men fungerande jordplättar (det fanns spår att de varit i bruk under medeltiden). Hon hjälpte dem därefter att få tag i utsäde via Hushållningssällskapet.
Och de fick flera tunnor potatis det året. Nästa år fick de flera säckar råg. Detta var givetvis skillnaden mellan drägligt existens och ren svält för dem under dessa år...
(Nu kan man fråga sig hur kunde de få flera tunnor potatis från pytte små åkerlappar mitt under missväxtåren - men det är en annan fråga. Kanske så att missväxten berodde delvis på överanvändning och utsugning av jord??).
OK, min nyfikenhet var väckt. VEM var grevinnan? Vem skulle jag hedra och vittna om??
Frågan inte helt lätt, speciellt som Stola var obebodd dessa år.
Ah, ägare till Villa Giacomina var även ägaren till Stola. Grevinnan Louise Piper. Eller om man så vill Louise Piper-Hamilton, änka efter greve Hamilton, som då ärvt /köpt Villa Giacomina och Stola efter sin far greve Gustaf Piper.
Så mycket besvär som hon har gjort sig här, kan man lugnt utgå ifrån att hon måste ha hjälpt andra också, med råd, dåd och förmedling. Hon kan mycket väl ha räddat hela bygden...
På biblioteket hittade jag ett häfte om den sk Piperska skolan, hon har sponsrat en folkskola ute på Kinnekulle.
På ytterligare ett ställe hittade jag ett omnämnande till. (det finns säkert fler exempel - om man fortsätter att gräva):
Det var hennes kusk som fick till skänks ett torp ute i Kållandsö. Kusken var gift med en kvinna som arbetade i köket både på Villa Giacomina och på Stola.
Kommentar: Således det var säkert makarna tillsammans som fick nyttja torpet som eget!
Och att få nyttja ett torp så, var ju en närmast furstlig gåva: ingen hyra, inga dagsverken, ingenting - till skillnad från vanliga torpare. Så både bostad och liten trädgård och en liten jordplätt... OCH vanlig lön? Finfint.
Följdfråga: Var det ett sätt att gottgöra för makens eller sonens lilla snedsteg? Nej. Maken David var död sedan flera år, och det fanns inga barn.
Det var enbart hjärtats sanna godhet.
Och lärdom: För att "göra skillnad" behöver man inte donera väldiga summor. Att agera här och nu, i rätt tid och rätt plats, kan vara mycket effektivt det också, om man vill hjälpa den lilla människan här och nu.
Re: Kvinnornas vittnesmål och erfarenheter sökes - Vänern
Tack för en intressant historia! Det är just sådant som kan vara intressant att läsa om. Jag rekommenderar absolut att du hör dig för om lokalhistoria; man kan ofta hitta lokalhistoriskt intressant gestalter som enbart var kända inom sin hemsocken.
Kanske en häxprocess kan vara intressant?
http://sv.wikipedia.org/wiki/H%C3%A4xpr ... 3%B6dra_Ny
I länken står inga namn, men läser du på om processen finner du utan tvekan intressanta människoöden - de personer som anklagades brukade ofta var markanta personligheter.
Det finns flera kvinnor De la Gardie: Maria sofia De la Gardie räknas som Sveriges första stora kvinnliga industrialist, Hedvig Catharina Lillie-De la Gardie var en politiskt aktiv salongsvärdinna och hennes dotter Brita Sophia De la Gardie en viktig amatörskådespelare - men de kanske inte var aktiva i just Västergötland även om de ägde gods där. Alla har artiklar på wikipedia.
Kanske en häxprocess kan vara intressant?
http://sv.wikipedia.org/wiki/H%C3%A4xpr ... 3%B6dra_Ny
I länken står inga namn, men läser du på om processen finner du utan tvekan intressanta människoöden - de personer som anklagades brukade ofta var markanta personligheter.
Det finns flera kvinnor De la Gardie: Maria sofia De la Gardie räknas som Sveriges första stora kvinnliga industrialist, Hedvig Catharina Lillie-De la Gardie var en politiskt aktiv salongsvärdinna och hennes dotter Brita Sophia De la Gardie en viktig amatörskådespelare - men de kanske inte var aktiva i just Västergötland även om de ägde gods där. Alla har artiklar på wikipedia.
Re: Kvinnornas vittnesmål och erfarenheter sökes - Vänern
Det finns ju Lidköpings-skrönan om danska infallet 1612? Där den danske kungen rider in ensam till det övergivna Lidköping och möts av en ensam gumma som bjuder in honom på en enkel måltid. Kungen äter upp och säger: berätta nu för dina fränder att den danske kungen har gästat dig.
Varpå kungen låter stan vara och rider ifred. Huset där kungen gästades står än idag på Limtorget och kallas för Slottet.
Nåt sånt.
Skrönan antyder att gumman visste knappt sitt eget namn. och definitivt inte kungens.
Må det??
Jag tycker att om det alls finns en kärna av sanning så var det helt tvärtom! Att hon VISSTE att det var den danske kungen / eller i alla fall en av befälhavarna för den danska armén. Och så genom att ta en personlig risk och göra en fräckis "band" hon honom: genom att erbjuda honom gästfrihetens traditionella symboler, fick hon honom att ta emot gästfriheten, mat och dryck - och därmed kunde och fick han inte bränna eller plundra staden.
Vidare, för fräckisens genomförande var det naturligtvis INTE nödvändigt att kungen var ensam. Det räckte bra att han tog emot undfägnaden.
Jag menar, detta är en mycket troligare tolkning än att hon bjuder in vem som helst på förtäring när hon själv knappt har råd. Eller görs till något slags "halfwit" - dumbom som sägen närapå gör.
Därmed uppstår frågan om händelsen inträffade i verkligheten. Det kunde det ha gjort.
Vem gumman var lär vi dock inte få reda på.
En namnlös hjälte.
Varpå kungen låter stan vara och rider ifred. Huset där kungen gästades står än idag på Limtorget och kallas för Slottet.
Nåt sånt.
Skrönan antyder att gumman visste knappt sitt eget namn. och definitivt inte kungens.
Må det??
Jag tycker att om det alls finns en kärna av sanning så var det helt tvärtom! Att hon VISSTE att det var den danske kungen / eller i alla fall en av befälhavarna för den danska armén. Och så genom att ta en personlig risk och göra en fräckis "band" hon honom: genom att erbjuda honom gästfrihetens traditionella symboler, fick hon honom att ta emot gästfriheten, mat och dryck - och därmed kunde och fick han inte bränna eller plundra staden.
Vidare, för fräckisens genomförande var det naturligtvis INTE nödvändigt att kungen var ensam. Det räckte bra att han tog emot undfägnaden.
Jag menar, detta är en mycket troligare tolkning än att hon bjuder in vem som helst på förtäring när hon själv knappt har råd. Eller görs till något slags "halfwit" - dumbom som sägen närapå gör.
Därmed uppstår frågan om händelsen inträffade i verkligheten. Det kunde det ha gjort.
Vem gumman var lär vi dock inte få reda på.
En namnlös hjälte.
Re: Kvinnornas vittnesmål och erfarenheter sökes - Vänern
Åter till gumman som räddade Lidköping undan förödelse, plundring och brand 1611.
Min första tolkning är att händelsen skedde - stan blev ju INTE vare sig bränd eller plundrad just då. Men att man i "vanlig ordning" inte tar på allvar kvinnornas insatser. De räknas liksom inte som fullgott mynt. Detta fenomen har beskrivits i annan tråd här på forumet.
Det slår mig att det finns en annan läsart.
Det ÄR en gammal tradition av en stad som ställs inför övermakt, underkastar sig genom att bjuda in fienden. Bröd och salt, glatt viftande befolkning, etc. Eller hur?
Men om den officiella historiken är att man bjöd motstånd. Respektive vägrade förhandlingar genom att utrymma staden?
Vid ett annat tillfälle, Rantzaus infall i Västergötland, där han brände upp ett antal av städerna i Västergötland - evakuerade och brände man själv upp den goda staden Lidköping, så inte han skulle komma åt bytet.
Även här berättar ju sägnen att staden var evakuerad och tom, gumman var i stort sett den enda som fanns kvar.
Att i det läget komma ut och bjuda angriparna på gästfrihet var modigt, och räddade staden undan brand och plundring ja.
Men sett i annat ljus var det också förräderi...
Och i stället för att diskutera förräderi och alla om och men - berättar man istället sägnen om den snälla, men förvirrade
gumman, och kryddar den med den äventyrlige, ridderlige danska kungen. Lite á la den samtide "Gråkappan".
Min första tolkning är att händelsen skedde - stan blev ju INTE vare sig bränd eller plundrad just då. Men att man i "vanlig ordning" inte tar på allvar kvinnornas insatser. De räknas liksom inte som fullgott mynt. Detta fenomen har beskrivits i annan tråd här på forumet.
Det slår mig att det finns en annan läsart.
Det ÄR en gammal tradition av en stad som ställs inför övermakt, underkastar sig genom att bjuda in fienden. Bröd och salt, glatt viftande befolkning, etc. Eller hur?
Men om den officiella historiken är att man bjöd motstånd. Respektive vägrade förhandlingar genom att utrymma staden?
Vid ett annat tillfälle, Rantzaus infall i Västergötland, där han brände upp ett antal av städerna i Västergötland - evakuerade och brände man själv upp den goda staden Lidköping, så inte han skulle komma åt bytet.
Även här berättar ju sägnen att staden var evakuerad och tom, gumman var i stort sett den enda som fanns kvar.
Att i det läget komma ut och bjuda angriparna på gästfrihet var modigt, och räddade staden undan brand och plundring ja.
Men sett i annat ljus var det också förräderi...
Och i stället för att diskutera förräderi och alla om och men - berättar man istället sägnen om den snälla, men förvirrade
gumman, och kryddar den med den äventyrlige, ridderlige danska kungen. Lite á la den samtide "Gråkappan".
Re: Kvinnornas vittnesmål och erfarenheter sökes - Vänern
Västergötland var ju under 1000-talet residens för det svensk hovet! Ett medeltida tips:
Kung Stenkils drottning, som enligt legenden var en svensk prinsessa och dotter till kung Emund, ska ha varit ett lokalhelgon. Hon kallades Ingamoder eller Ingemo, eftersom hon var mor till kung Inge d. ä., och blev föremål för en helgonkult kring en helig källa. Källan ska ha kallats Ingemo källa och legat i Dala mellan Falköping och Tidaholm.
(Har någon hört om källan, och om den fortfarande finns kvar? Jag tar tacksamt emot alla tips på böcker och alla information som handlar om detta helgon!)
Kung Stenkils drottning, som enligt legenden var en svensk prinsessa och dotter till kung Emund, ska ha varit ett lokalhelgon. Hon kallades Ingamoder eller Ingemo, eftersom hon var mor till kung Inge d. ä., och blev föremål för en helgonkult kring en helig källa. Källan ska ha kallats Ingemo källa och legat i Dala mellan Falköping och Tidaholm.
(Har någon hört om källan, och om den fortfarande finns kvar? Jag tar tacksamt emot alla tips på böcker och alla information som handlar om detta helgon!)
Re: Kvinnornas vittnesmål och erfarenheter sökes - Vänern
Hur går det med utställningen? Har någon av förslagen ovan kommit till nytta?