Det svenska historieintresset - en myt?

[Fredrik Andersson]

Jag har under en tid funderat på ett fenomen som jag tänkte höra hur ni andra uppfattat det hela. Det handlar, som rubriken antyder, om det omtalade svenska historieintresset.

I media talas det ofta om hur historieintresset i Sverige har ökat de senaste åren. Detta påstående brukar ofta komma upp i samband med att någon mer allmänt känd journalist eller författare släpper en bok om någon historisk person eller om en händelse. Det talas om hur intresset hos den svenska befolkningen har ökat markant de senaste årtiondena och att man kan spåra detta intresse i antalet populärvetenskapliga tidskrifter, tv-serier om historia, spelfilmer och en uppsjö med litteratur i olika genrer.

Men hur står det till med det här egentligen?

Om jag tittar på min bekantskapskrets så är så vitt jag förstår historieintresset så gott som obefintligt. Om man i någon diskussion hänvisar till en historisk person eller händelse så ser man hur ögon rullar och suckar diskret kvävs bakom handflator. Visst, en del av de mer pikanta händelserna som Stockholm blodbad och Vasa-skeppets förlisning känner ju folk till. Men att ta steget från att vara intresserad till att ta sig till biblioteket, bokhandeln eller ens Internet för att läsa mer i ämnet verkar vara lika omöjligt som att få bort momsen.

Jag har märkt att folk har lättare att ta till sig historieämnet om det levereras på ett lite lättsamt sätt med lägligt placerade reklamavbrott (tv4:s serie om Sverige t ex) eller när man bygger upplägget på skrönor och legender (Hermans historia).

När ska då detta ”utbredda historieintresse” ha börjat. Någon journalist, jag tror det var på DN:s kultursidor jag läste detta, menade att det började med att Peter Englunds ”Poltava” kom ut 1988. Intresset skulle senare ha växt ytterligare med ”Hermans historia” och sedan skulle då snöbollen ha varit i gungning.

Men finns det här intresset egentligen eller har det gått min omgivning helt förbi? Jag har studerat historia på universitetet i samband med min lärarutbildning men detta hånas man snarast för i dag. ”Ja ja du kan berätta om något j-a slag på 1600-talet men du kan inte byta koppling på bilen” ungefär.

Är det så att det svenska folket ÄR seriöst intresserat eller handlar det om att en liten men i media tongivande grupp är intresserad?

Begreppet ”historieintresserad” förresten. Hur är det med den saken? OM nu detta historieintresse finns, hur ser då det ut? Jag minns inte om det var Dick Harrison eller Jan Guillou som skrev att historieintresset i Sverige är i huvudsak en manlig företeelse och att detta intresse i huvudsak kretar kring 1900-talets krig och vikingatid/medeltid. En författare som vill sälja många exemplar ska således skriva om något av dessa områden och inte om t ex kvinnor på 1400-talet. Vad tror ni?

För att sammanfatta mitt svammel: finns det något ”stort svenskt historieintresse”? Hur ser det ut bland era kompisar och på era arbetsplatser? Själv känner jag mig hyggligt ensam om mitt intresse och är ytterligt tacksam för att Skalman finns som en intellektuell oas för mig och mitt intresse.

[koroshiya]

Intresset är ganska stort i min bekantskapskrets, men det kanske inte säger så mycket. Flera kamrater har studerat historia. Andra har kanske inte varit inskrivna på universitetet, men läser ändå en hel del.

Vad gäller de senare är det kanske så att deras intresse möjligen är lite snävare. Det blir nog helst rutt 1-böcker om krig och krigsmakt. Mat, kläder, sånger och liknande är det inte vanligt att man läser om, och det gör inte jag heller.

Jag tycker att jag någorlunda ofta träffar folk som är intresserade av historia. Ett exempel är från förra året då min äldste bror och jag var ute och såg på England-USA. Vi träffade då två trevliga gaisare varav den ene läste ganska mycket, vilket man inte skulle ha gissat i förstone. Kombinationen fotboll, öl och vanlig arbetare talade inte för det. Hans favoritförfattare var Herman Lindqvist.

När man talar om historiaintresse kan man fundera över varför människor läser. Ett sätt att se det hela på är att historia kanske egentligen mest är ett instrument för att bygga jaget. På det viset skulle man kunna säga att det inte finns så mycket historiaintresse, utan att man istället är ute efter att få läsa rätt typ av myt Som tur är, är vi människor olika och därför existerar det också olika typer av historia.

Det är en något negativ tanke, att mycken historia bara är till för att bekräfta vår plats i tillvaron. Och jag tror inte att det stämmer riktigt, för vi läsare styrs ju inte av en Mortons demon. Läser man så kommer man att stöta på tankar och ord som är nya, som inte bara bekräftar utan också omformar oss. Ta en titt på tråden om Sven Hassels böcker för några av Hellqvists reflektioner som ett exempel. Jag tror att många av oss känner igen oss i sådana tankar, om att vi förändras med åren och med ny kunskap.

Ett intresse måste ju också börja på något sätt. Alla kan inte vara en sorts Buddha redan i unga år. Med det vill jag säga att jag kan inte riktigt se att det skulle vara ett problem ifall historiaintresset är något i huvudsak, och man skall nog också akta sig för att reducera medelläsaren till en enkel stereotyp.

En sak man skulle kunna göra är att fråga tv-kanaler, huruvida historiaprogram är populära, och fråga bibliotek om utlåning. Det skulle ge en annan typ av grund för en diskussion, än den som vi kan bidra med som enskilda individer.

[Hexmaster]

Att intresset för historia (eller vad som helst förresten) ökat innebär ju inte att det blivit allomfattande. De senaste trettio åren har HIV också ökat, men jag känner inte till att jag träffat någon med det...

Om man ser till böcker är minnet högst osäkert, men det vore enkelt att kolla katalogerna för 10, 20 år sedan. Säg att det gavs ut lika många historiska böcker på ett år som det idag kan komma ut på en månad? Låter det rimligt?

Populärvetenskapliga tidningar i vanliga kiosker kom, såvitt jag vet, med Populär Historia. Tidigare alster skulle ha varit Pilot-22 m.fl.

[qw12]

jag gissar på att det rent allmänt ges ut fler böcker / tidskrifter idag, tack vare att digitaliseringen gjort framställandet så mycket billigare.
Att serietidningar dock gått tillbaka beror kanske på hård konkurrens inom populärkultur (radio, tv, internet mm).

[Artur Szulc]

Lättsammare, populärare, dramatiserande - är nog orden som bör sammanfattade historieintresset i Sverige.

Antalet tidningar riktade mot en historiskt intresserad läspublik är ett tecken på den trenden. Ren historisk, facklitteratur har ingen stor läspublik i Sverige. Ett par författare brukar sälja väldigt bra, Beevor, Englund, Montefiore. Här talar vi om flera upplagor och tiotusentals sålda ex. Om jag inte minns fel har t ex Beevors böcker om Stalingrad och Berlin sålt i över 200 000 ex vardera i Sverige. Här har intresset för hans böcker trissats upp av media. Och många ville nog ha den där Beevorboken alla talade om. Det finns nämligen inte 200 000 svenskar som är intresserade av vare sig slaget om Stalingrad eller Berlin.

I övrigt brukar en genomsnittlig historiebok sälja mellan 1 000 och 4 000 ex. Rees bok om Auschwitz sålde i över 10 000 och ansågs vara en stor succé.

Så myten om svenskens intresse för historia har två sidor.

[a81]

Kanske har intresset för historia ökat något, men tyvärr tror jag samtidigt att okunskapen har ökat kraftigt. Gamla människor (80+), som ofta bara har gått sexårig folkskola, är ofta bättre på historia än akademiker under 50. Det är uppenbart att förändringar av skolan från sent 1960-tal och framåt fått förödande konsekvenser när det gäller historiekunskaperna. Varför vet jag egentligen inte. Ett relativt lättillgängligt ämne som historia är inte det man i första hand gissar skulle missgynnas av en "flummigare" skola. Kanske är det en attitydfråga från lärarnas sida (jfr "det där med årtal är inte så viktigt...")?

Bland personer jag känner är väl historieintresset relativt relativt stort, men visst har vissa luckor i historiekunskaperna och svårigheter med kronologin (för lite årtal i skolan ). Sedan får jag intrycket av att historieintresset är ganska köns- och utbildningsbundet när det gäller "yngre" (under ca 50) personer. Sannolikheten att en yngre manlig akademier är intresserad av historia känns betydligt större än att en yngre kvinnlig icke-akademiker är det. Bland personer över 50 ser jag inte samma uppdelning. Urvalet är givetvis inte så stort, men det är i alla fall min bild.

[a81]

jag gissar på att det rent allmänt ges ut fler böcker / tidskrifter idag, tack vare att digitaliseringen gjort framställandet så mycket billigare..

Tror dessutom att det har att göra med att TV (med något enstaka undantag) har slutat visa historiska program som behandlar tiden före 1900. Vill man i dag få någon som helst information om världen före 1900 måste man läsa sig till den.

[Hexmaster]

Det är uppenbart att förändringar av skolan från sent 1960-tal och framåt fått förödande konsekvenser när det gäller historiekunskaperna.

Jaha, det är uppenbart. Får man vara fräck och efterfråga belägg ändå?

[lampros]

Det är nog svårt att hitta en statistisk kurva som säger, "Här ökade det svenska historieintresset"...

Jag tycker iofs att 1990-talet innebar viss ökning av historieintresset i Sverige. Men det är vad det är, ett intryck. Och tänker man efter så har det ju publicerats populärhistoria under hela efterkrigstiden. Frans G. Bengtsson var ännu aktiv en bit in på 50-talet, Alf Henriksons "Svensk historia" i två feta band kom 1963 och nytrycktes successivt till 80-talet. Och det skrevs mycket historiska romaner på den här tiden (Fogelström, Moberg, Alice Lyttkens, Elsie Rydsjö, Lars Widding etc etc). Gerne-Widdings "Svenska äventyr" med återtryckta helsidor ur Expressen var en favorit i mitt tidiga historieintresse. Populärhistoria när den är som bäst.

Även under det förment historielösa 70-talet gavs det ut antika klassiker och böcker om AVK. Den breda massan har alltid gillat att läsa berättelser ur historien. Så återigen, 90-talet kan ha inneburit en uppgång, men i så fall skedde då även en genremässig omviktning från romaner till faktaböcker. Historiska romaner är idag förhållandevis marginellt, jag kommer inte på någon stor svensk sådan idag (Rune-Pär Olofsson var nog en av de sista, han la väl av typ på 80-talet), medan biografier, monografier, översikter och allehanda faktabetonat är huvudfåran i dagens populärhistoria. Trendsättare i Sverige för detta kan ha varit Peter Englunds "Poltava" följd av Herman Lindqvist.

Detta är mina intryck. Fler dylikt: Förr ansågs i litteraturkretsar (som bland recensenter och litteraturhistoriker) biografier, monografier, studier etc inte fint nog. Romaner skulle det vara. Idag, tycker jag mig se, är romanen nedprioriterad, "nedvärderad" marknadsmässigt till förmån för fackböcker och med det har även följt ett kritikmässigt uppvärderande av facklitteratur som biografier, essäer och monografier.

[koroshiya]

Böckerna om Arn känns inte som direkt marginella. De var ju dundersuccéer och ävenså filmerna. Men kanske att det inte har kommit ut några stora historiska romaner de allra senaste åren.

[lampros]

Arn, of course. Jag tyckte jag hade glömt något.

Men kanske är Guillou här undantaget som bekräftar regeln.

[Sarvi]

Om nu historeintresset ökat (mätt från vilken tidpunkt då?) borde rimligen en indikation vara att försäljningen av facklitteratur i ämnet historia ökat. Helst ska den naturligtvis ha ökat mer än övrig facklitteratur - bokförsäljningen fick ju rent generellt en rejäl knuff när bokmomsen sänktes till 6% för ett antal år sedan. För inte förlagsbranschen någon form av statistik över försäljningen över olika typer av litteratur?

[B Hellqvist]

Det släpps enligt uppgift en ny kokbok om dagen - lagar folk mer mat? Även om det finns fler titlar inom historia, och kommit fler populärhistoriska tidningar, så är frågan om det är de redan frälsta som köper böckerna, eller om nya läsare tillkommer.

[Sarvi]

En bra invändning, speciellt med tanke på internetbokhandlarnas framväxt som inneburit att det är betydligt mycket lättare för entusiasterna att få tag på historisk facklitteratur som inte skulle återfunnits i de fysiska boklådorna. Inte desto mindre har jag har svårt att se något annat sätt som det ökade historieintresset skulle kunna mätas på rent någorlunda objektivt.

[Fredrik Andersson]

Det släpps enligt uppgift en ny kokbok om dagen - lagar folk mer mat? Även om det finns fler titlar inom historia, och kommit fler populärhistoriska tidningar, så är frågan om det är de redan frälsta som köper böckerna, eller om nya läsare tillkommer.

Det var exakt i de här banorna jag också funderade. Är det så att vi som redan är frälsta står för den ökade försäljningen på grund av ökat utbud? Dessutom har det ju de senaste 20 åren kommit många kända/omtalade/duktiga svenska författare som kanske väckt intresset hos folk som tidigare upplevde ämnet som mindre tilltalande. Man kan tycka vad man vill om dem men jag tror att författare som Englund, Lindqvist, Guillou och Bosse Schön har lockat många.

Jag minns hur mina historie-lärare på universitetet i Linköping slet sitt hår över Hermans historia men att de gav honom cred för att de fick fler historie-studenter.