Tornros skrev: "minus den totalitära staten skulle jag vara kommunist..."
Det finns flera socialistiska/kommunistiska varianter som inte alls baserar sig på den mäktiga staten, framför allt en del varianter av anarkister.
(anarkosocialister)
Bra bild kan man se hos Science-fiction författarinnan Ursula LeGuin bok Shevek; där man tänker sig ungefär ett samhälle där alla landets anarkister utvisas samtidigt till en stor men mycket ogästvänlig ö. De får själva avgöra vilka som hör till rörelsen, så det är inte en snyggare benämning på en straffkoloni. Och så får de försöka skapa sitt samhälle från scratch.
Finns säkert även andra riktningar, kan dem inte på rak arm men de finns.
Socialistiska varianter utan mäktig stat
Kommunismen är i grund och botten den materiella rörelse som upphäver den rådande ordningen och utmanar makten som sådan. Denna rörelse kan ta många former, vanligt är tex i arbetarklassens faktiska kamp mot att reduceras till varan arbetskraft, arbetarklassens kamp mot alienationen i vårt samhälle, bland mycket annat. Marx menade att den klasskamp som ständigt pågår mellan bourgeoisie och proletariat, där arbetaren vill arbeta mindre under bättre villkor för högre lön, osv medan kapitalisten vill maximera sin profit, numera är denna kampen än bredare, hela samhället är ju numera underställt varuproduktionens och kapitalets principer och motståndet finns således överallt, detta i kombination med tex kapitalkoncentrationen skulle breda väg för ytterligare en förändring i den materiella basen, den kommunistiska revolutionen. Proletariatet, kapitalets grundsten, och likväl dess negation, när enhetligt den mäktigaste kraften i hela samhället, skulle monopolisera makten i sina händer. Detta är absolut növändigt för kommunismen, ingen skall göra det åt dem, "arbetarklassens frigörelse måste vara dess eget verk", då proletariatet är den klass med objektivt intresse i kommunismen (vilket tydligt kan ses i dess agerande, även den mest rabiate antikommunist till proletär breder väg för kommunismen ständigt i sin vardag). Proletariatets klassherravälde, dvs dess stat kallas på marxistiska för "proletariatets diktatur" och handlar alltså inte om diktatur i vanlig mening, utan en klassdiktatur, i stil med det rådande bourgeoisiens diktatur, dock betydligt mer demokratiskt. Syftet med proletariatets diktatur är att försvara revolutionen, expropriera expropriatörerna och framförallt attackera de fundament på vilka de kapitalistiska klassamhället vilar för således upphäva den rådande ordningen. När så är gjort upphör bourgeoisie att vara bourgeoisie och proletariat att vara proletariat och mister sålunda även sin stat då den blir överflödig och samhället träder in i det klass och statslösa samhället präglat av egendomsgemenskap, kommunismen. Alltså är kommunismen statslös till skillnad från vad vissa tror.
Anarkismens flesta inriktningar är socialistiska, dvs även de verkar för det kommunistiska samhället. Underligt nog tycks många anarkister förespråka proletariatets diktatur, även om de kanske väljer att kalla det "att arbetarklassen har makten", vilket är samma sak och vilket även innebär en stat, vilket man låtsas om. Staten är för dem isig förtryckande då den innebär en koncentration av makten, vilket visserligen är sant, men hur man skulle införa kommunism utan att koncentrara makten till den enda klass som faktiskt har ett objektivt intresse i kommunismen är för mig ett mysterium. Är skillnaderna inte mycket större än terminologi mellan marxister och anarkokommunister (de flesta anarkisterna)?
Det finns givetvis fler skillnader, studera tex Marx strider med Bakunin i första internationalen, eller hans polemik mot Proudhon "filosofins elände" som står att finna på http://marxistisktforum.cjb.net
Läs denna Marx klockrena ironisering över hans tids anarkister.
"Arbetarklassen får inte skapa sig något politiskt parti; den får inte, under några omständligheter, engagera sig i politiska aktiviteter, ty att bekämpa staten är att erkänna staten; och detta är emot de eviga principerna. Arbetare får inte strejka; ty att kämpa för att öka sin lön, eller för att förhindra dess fall, är detsamma som att erkänna löner; och detta är emot de eviga principerna för arbetarklassens frigörelse.
Om arbetarna i den politiska kampen mot den borgerliga staten bara lyckas tilltvinga sig eftergifter är de skyldiga till kompromissande; och detta är emot de eviga principerna. Alla fredliga rörelser, sådana som de engelska och amerikanska arbetarna har den dåliga vanan att engagera sig i, måste avvisas. Arbetare får inte kämpa för arbetsdagens begränsning genom lagstiftning, ty detta är att kompromissa med herrarna som då bara kan exploatera dem i tio eller tolv timmar i stället för fjorton eller sexton. De får inte ens försöka att lagvägen förbjuda exploatering i fabrikerna av barn under tio års ålder, ty genom sådana metoder får de inte slut på exploateringen av barn över tio; de åstadkommer då en ny kompromiss som befläckar de eviga principernas renhet.
I ännu mindre grad bör arbetarna vilja att, som händer i USA, en stat vars budget är fylld till bristningsgränsen av det som tagits från arbetarna, ska tvingas ge grundläggande utbildning till arbetarnas barn; ty grundläggande utbildning är inte fullständig utbildning. Det är bättre att arbetande män och arbetande kvinnor inte kan läsa, skriva och räkna än att de får utbildning av en lärare i en skola som drivs av staten. Det är mycket bättre att de arbetande klasserna hålls nere av okunnighet och sexton timmars arbetsdag än att man bryter mot de eviga principerna.
Om arbetarklassens politiska kamp antar våldsamma former, och om arbetarna ersätter borgarklassens diktatur med sin egen revolutionära diktatur, är de skyldiga till den hemska förbrytelsen principbrott; ty för att tillfredsställa sina miserabla profana dagliga behov och för att krossa borgarklassens motstånd, ger de staten en revolutionär övergångsform i stället för att lägga ner vapnen och avskaffa staten. Arbetarna får inte ens skapa särskilda fackföreningar för olika arbetsgrenar, för om de gör detta bevarar de den samhälleliga arbetsdelningen sådan som den ser ut i det borgerliga samhället; denna uppdelning, som splittrar arbetarklassen, är den verkliga grunden till deras nuvarande träldom.
Med ett ord, arbetarna bör lägga armarna i kors och sluta slösa tid på politiska och ekonomiska rörelser. Dessa rörelser kan aldrig producera mer än kortsiktiga resultat. [. . .]
I det praktiska vardagslivet måste arbetarna vara statens högst lydiga tjänare; men inom sig måste de kraftfullt protestera mot dess blotta existens och bevisa sitt djupgående teoretiska förakt för den genom att köpa och läsa litterära avhandlingar om dess avskaffande; de måste dessutom noga akta sig för att göra motstånd mot den kapitalistiska regimen utom i form av högtidliga tal om framtidens samhälle, då denna hatade regim upphört att finnas till!”
Det kan inte förnekas, att om den politiska likgiltighetens apostlar skulle uttrycka sig med sådan klarhet, skulle arbetarklassen göra processen kort med dem och vägra låta sig föro-lämpas av dessa doktrinära borgare och avsatta adelsmän, vilka är så dumma eller så naiva att de försöker neka arbetarklassen alla verkliga kampmedel. Ty alla vapen som man har att kämpa med måste hämtas från samhället sådant det är, och denna kamps ofrånkomliga villkor är olyckligtvis sådana att de inte lätt går att anpassa till de idealistiska fantasier som dessa doktorer i samhällsvetenskap har upphöjt till gudar, med namnen Frihet, Autonomi, Anarki."
(Från Marx’ ’Politisk likgiltighet’, i ’Almanacco Repubblicano’, 1874)
Nu kanske jag gått lite of topic, men min mening är att kommunismen som sådan är statslös, men att samhällets omvandling till kommunism per defination är en stat, även om den naturligtvis inte behöver se ut som den borgerliga staten, genom historien har ju som bekant stater haft ganska olika karaktär. Viktigt är även att påpeka att proletariatets diktatur inte har någonting gemensamt med den diktatur över proletariatet som bevittnades i det statskapitalistiska Sovjetunionen.
Och naturligtvis kommer proletariatets diktatur inte innebära Gulagläger och andra liknande hemskheter.
Anarkismens flesta inriktningar är socialistiska, dvs även de verkar för det kommunistiska samhället. Underligt nog tycks många anarkister förespråka proletariatets diktatur, även om de kanske väljer att kalla det "att arbetarklassen har makten", vilket är samma sak och vilket även innebär en stat, vilket man låtsas om. Staten är för dem isig förtryckande då den innebär en koncentration av makten, vilket visserligen är sant, men hur man skulle införa kommunism utan att koncentrara makten till den enda klass som faktiskt har ett objektivt intresse i kommunismen är för mig ett mysterium. Är skillnaderna inte mycket större än terminologi mellan marxister och anarkokommunister (de flesta anarkisterna)?
Det finns givetvis fler skillnader, studera tex Marx strider med Bakunin i första internationalen, eller hans polemik mot Proudhon "filosofins elände" som står att finna på http://marxistisktforum.cjb.net
Läs denna Marx klockrena ironisering över hans tids anarkister.
"Arbetarklassen får inte skapa sig något politiskt parti; den får inte, under några omständligheter, engagera sig i politiska aktiviteter, ty att bekämpa staten är att erkänna staten; och detta är emot de eviga principerna. Arbetare får inte strejka; ty att kämpa för att öka sin lön, eller för att förhindra dess fall, är detsamma som att erkänna löner; och detta är emot de eviga principerna för arbetarklassens frigörelse.
Om arbetarna i den politiska kampen mot den borgerliga staten bara lyckas tilltvinga sig eftergifter är de skyldiga till kompromissande; och detta är emot de eviga principerna. Alla fredliga rörelser, sådana som de engelska och amerikanska arbetarna har den dåliga vanan att engagera sig i, måste avvisas. Arbetare får inte kämpa för arbetsdagens begränsning genom lagstiftning, ty detta är att kompromissa med herrarna som då bara kan exploatera dem i tio eller tolv timmar i stället för fjorton eller sexton. De får inte ens försöka att lagvägen förbjuda exploatering i fabrikerna av barn under tio års ålder, ty genom sådana metoder får de inte slut på exploateringen av barn över tio; de åstadkommer då en ny kompromiss som befläckar de eviga principernas renhet.
I ännu mindre grad bör arbetarna vilja att, som händer i USA, en stat vars budget är fylld till bristningsgränsen av det som tagits från arbetarna, ska tvingas ge grundläggande utbildning till arbetarnas barn; ty grundläggande utbildning är inte fullständig utbildning. Det är bättre att arbetande män och arbetande kvinnor inte kan läsa, skriva och räkna än att de får utbildning av en lärare i en skola som drivs av staten. Det är mycket bättre att de arbetande klasserna hålls nere av okunnighet och sexton timmars arbetsdag än att man bryter mot de eviga principerna.
Om arbetarklassens politiska kamp antar våldsamma former, och om arbetarna ersätter borgarklassens diktatur med sin egen revolutionära diktatur, är de skyldiga till den hemska förbrytelsen principbrott; ty för att tillfredsställa sina miserabla profana dagliga behov och för att krossa borgarklassens motstånd, ger de staten en revolutionär övergångsform i stället för att lägga ner vapnen och avskaffa staten. Arbetarna får inte ens skapa särskilda fackföreningar för olika arbetsgrenar, för om de gör detta bevarar de den samhälleliga arbetsdelningen sådan som den ser ut i det borgerliga samhället; denna uppdelning, som splittrar arbetarklassen, är den verkliga grunden till deras nuvarande träldom.
Med ett ord, arbetarna bör lägga armarna i kors och sluta slösa tid på politiska och ekonomiska rörelser. Dessa rörelser kan aldrig producera mer än kortsiktiga resultat. [. . .]
I det praktiska vardagslivet måste arbetarna vara statens högst lydiga tjänare; men inom sig måste de kraftfullt protestera mot dess blotta existens och bevisa sitt djupgående teoretiska förakt för den genom att köpa och läsa litterära avhandlingar om dess avskaffande; de måste dessutom noga akta sig för att göra motstånd mot den kapitalistiska regimen utom i form av högtidliga tal om framtidens samhälle, då denna hatade regim upphört att finnas till!”
Det kan inte förnekas, att om den politiska likgiltighetens apostlar skulle uttrycka sig med sådan klarhet, skulle arbetarklassen göra processen kort med dem och vägra låta sig föro-lämpas av dessa doktrinära borgare och avsatta adelsmän, vilka är så dumma eller så naiva att de försöker neka arbetarklassen alla verkliga kampmedel. Ty alla vapen som man har att kämpa med måste hämtas från samhället sådant det är, och denna kamps ofrånkomliga villkor är olyckligtvis sådana att de inte lätt går att anpassa till de idealistiska fantasier som dessa doktorer i samhällsvetenskap har upphöjt till gudar, med namnen Frihet, Autonomi, Anarki."
(Från Marx’ ’Politisk likgiltighet’, i ’Almanacco Repubblicano’, 1874)
Nu kanske jag gått lite of topic, men min mening är att kommunismen som sådan är statslös, men att samhällets omvandling till kommunism per defination är en stat, även om den naturligtvis inte behöver se ut som den borgerliga staten, genom historien har ju som bekant stater haft ganska olika karaktär. Viktigt är även att påpeka att proletariatets diktatur inte har någonting gemensamt med den diktatur över proletariatet som bevittnades i det statskapitalistiska Sovjetunionen.
Och naturligtvis kommer proletariatets diktatur inte innebära Gulagläger och andra liknande hemskheter.
-
Dûrion Annûndil
- Medlem
- Inlägg: 4941
- Blev medlem: 18 augusti 2003, 15:56
- Ort: Lite nordöst om Stockholm...
Inte min historia. Upplys mig och visa på vilken koppling det har till proletariatets maktövertagande. Det har inte skett särskilt många proletära revolutioner, den i Ryssland där dock Bolsjevikerna begick det stora misstaget att agera "kommunistiskt parti" som sade sig företräda arbetarklassens objektiva vilja, vilket direkt bryter mot Marx tes om att "arbetarkassens frigörlese måste vara dess eget verk". Efter detta följde marxismens degenerering från vetenskap till ideologi, doktrin och rent av statsbärande lärosystem. Det begränsade inflytande som arbetarna vunnit 1905 krossades då bolsjevikerna införlivade sovjeterna under statlig kontroll. De stater som utvecklades till Sovjetkopior hade inte ens föregåtts av en proletär revolution, där grep "Partiet" och byrokratin makten direkt. Sedan har vi ju revolutionen i Ungern 1956 som utan tvekan kan betraktas som en proletär revolution. Arbetarklassen resta sig mot förtrycket och mot all förmodan, tom sin egen så grep de i stort sätt makten i hela landet på två dagar och uppförde arbetarråd och demokrati. Det krävdes Sovjetiska stridsvagnar för att krossa den proletära revolutionen.Henke skrev:Hur kan man övertyga sig om detta, historien verkar ju tyda på motsatsen (även bortsett från Sovjet).Och naturligtvis kommer proletariatets diktatur inte innebära Gulagläger och andra liknande hemskheter.
Henrik
Naturligtvis, och den har vi självklart tagit hänsyn till.In kommer den mänskliga faktorn...
Då jag inte skall argumentera emot Turandil, så kan man även nämna att förutom oss anarkister så finns det andra dealr av arbetarrörelsen är emot staten.
Rådskommunister, syndikalister, "autonoma" marxister. Sen så finns det säkert andra som föredrar federalism framför proletariatets diktatur.
Håller i stort med de anarkister som Marx ironiserar över i det citerade brevet. Självorganisering och direkt aktion är alltid bättre än lagstiftning och att vädja till högre makter, i det här fallet staten.
Rådskommunister, syndikalister, "autonoma" marxister. Sen så finns det säkert andra som föredrar federalism framför proletariatets diktatur.
Håller i stort med de anarkister som Marx ironiserar över i det citerade brevet. Självorganisering och direkt aktion är alltid bättre än lagstiftning och att vädja till högre makter, i det här fallet staten.
Njaej, det är nog fortfarande du som har något slags bevisbörda. Vi kan ju bredda frågan. Du hävdar att proletariatets diktatur naturligtvis inte kommer att innebära Gulagläger och andra liknande hemskheter. Varför ska vi tro på det påståendet?Turandil skrev:Inte min historia. Upplys mig och visa på vilken koppling det har till proletariatets maktövertagande.Henke skrev:Hur kan man övertyga sig om detta, historien verkar ju tyda på motsatsen (även bortsett från Sovjet).Och naturligtvis kommer proletariatets diktatur inte innebära Gulagläger och andra liknande hemskheter.
Henrik
Man får helt enkelt utgå från att så inte kommer vara fallet. Bevisbördan ligger på de som anklagar, och fram tills dess att jag fått bevis på att proletariatets diktatur isig skulle innebära Gulagläger så finns det inget annat att göra än att anta att så ej kommer att vara fallet.Henke skrev:Njaej, det är nog fortfarande du som har något slags bevisbörda. Vi kan ju bredda frågan. Du hävdar att proletariatets diktatur naturligtvis inte kommer att innebära Gulagläger och andra liknande hemskheter. Varför ska vi tro på det påståendet?Turandil skrev:Inte min historia. Upplys mig och visa på vilken koppling det har till proletariatets maktövertagande.Henke skrev:Hur kan man övertyga sig om detta, historien verkar ju tyda på motsatsen (även bortsett från Sovjet).Och naturligtvis kommer proletariatets diktatur inte innebära Gulagläger och andra liknande hemskheter.
Henrik
-
Robert Sköld
- Medlem
- Inlägg: 2581
- Blev medlem: 9 oktober 2002, 03:23
- Ort: Linköping/Motala
- Kontakt:
Att proletariatets diktatur måste innebära gulagläger och liknande företeelser stämmer ju inte, som många har skrivit. Teoretiskt sett bör man nog utgå ifrån att alla människor är goda, och har goda avsikter. Att många kommunistiska stater har blivit diktaturer med noll opposition, beror väl snarare på realpolitik. Diktatur är något främmande för huvuddelen av de som anser sig vara marxister.
/Robert Sköld
/Robert Sköld
