Som sagt. Hela uppsatsen finns att beställa på:
papafoxtrot354@hotmail.com
Då följer notförteckning och innehållsförteckning med.
Hegemonin och hegemonen
Definition och kriterier för hegemoni och hegemon, en teorikonstruktion samt en diskussion om USA som hegemon
1. INLEDNING
1.1 Bakgrund
Varför bör man skriva en uppsats om begreppet hegemoni? Är det inte en vedertagen sanning att USA kan göra anspråk på en hegemonisk ställning i världen? I amerikansk och även i europeisk press, litteratur och debatt talas det ofta i svepande ordalag om USA:s hegemoni eller till och med om landets ”militära hegemoni”. Den numera ofta omnämnda Robert Kagan menar i sin nyss utkomna bok ”Om paradiset och makten” bland annat att Samuel P. Huntington förutspådde att enandet av Europeiska Unionen skulle bli det viktigaste draget i en världsomspännande reaktion mot amerikansk hegemoni och leda till ett multipolärt 2000-tal. Men så har inte skett påstår Robert Kagan. Han argumenterar i hela sin bok för ett militärt starkt Europa. Denna argumentation känns motsägelsefull. Man kan verkligen fråga sig hur USA skall förhålla sig till ett redan idag ekonomiskt och politiskt starkt Europa om det även blev militärt starkt? Robert Kagan menar också att USA:s nya roll i Asien och Mellanöstern efter den 11 september 2001 är lätt att förstå. Han säger:
”Men denna senaste utvidgning av Amerikas strategiska roll ter sig inte alls så chockerande om vi betraktar den utifrån ett stort svep över amerikansk historia, en historia som kännetecknas av nationens ständiga expansion och till synes ohejdbara uppstigande från svaghet och utsatthet till nuvarande globala hegemoni.”
Emmanuel Todd menar istället i sin bok ”Låtsasimperiet” att vi måste göra oss av med föreställningen att USA har för mycket makt. Den enda supermaktens beteende kan bara förklaras genom att man blottlägger olösta och olösliga motsägelser och den känsla av otillräcklighet och rädsla som detta resulterar i. Det är den av amerikanerna nyupptäckta svagheten och känslan av överflödighet som enligt Todd leder till USA:s allt mer aggressiva utrikespolitik. USA har insett att de behöver världen men att världen inte behöver USA, därför blåser man upp små banditstater till stora hot och hittar på ”kriget mot terrorismen” för att ge sig själva en roll att spela. USA utvecklar en teatralisk mikromilitarism. Dessa båda bilder av USA:s styrka respektive svaghet är inte förenliga.
1.2 Forskningsproblem/Hypotes
Det tycks i vår komplicerade tid inte finnas någon helt klar definition (i betydelsen precisering) av ordet ”hegemoni”, och inte heller några klara kriterier (i betydelsen avgörande kännetecken) för ”hegemon”, i vart fall inte i aktuell debatt. Detta är mitt forskningsproblem. Det borde rimligtvis vara omöjligt att med trovärdighet påstå att USA är eller inte är en hegemon om man inte först klart kan definiera vad hegemoni är och vad som krävs i form av avgörande kännetecken, alltså kriterier för att ett land skall kunna påstå sig vara en hegemon som kan göra anspråk på en hegemonisk ställning i världen.
1.3 Mål/Syfte
Mål:
En fördjupad förståelse för vilka kriterier som skall vara uppfyllda för att ett land skall kunna kalla sig för en hegemon och påstå sig leda en hegemonisk världsordning. Jag skall också försöka sammanställa en prövbar teori genom vilken man kan pröva om USA är en hegemon som innehar en hegemonisk ställning i världen.
Syfte:
Det talas som sagt väldigt mycket om USA:s hegemoni i olika avseenden, både ekonomiskt och militärt. Denna hegemoniska ställning är något som närmast tycks tas för given. Jag anser att USA:s ställning tas för given allt för okritiskt. Men vissa debattörer och teoretiker menar också att världen är multipolär eller regionaliserad eller att USA istället är ett imperium. Genom en fördjupad förståelse för vad hegemonibegreppet verkligen betyder och vad för kriterier som måste uppfyllas kan man nyansera debatten. Genom att sammanställa en prövbar teori kan man också gå vidare för att antingen belägga eller avfärda denna och i förlängningen kanske pröva om USA kan göra anspråk på att vara en hegemon.
1.4 Frågeställningar/Avgränsningar
Frågeställningar:
1. Vad är hegemoni/hegemon?
Jag söker här definitioner, alltså preciseringar.
2. Vad kännetecknar en hegemoni/hegemon?
Jag söker här kriterier, närmare bestämt avgörande kännetecken.
3. Diskussionsfråga:
Kan vi utifrån ovanstående definitioner och kriterier ta för givet att USA är en hegemon som kan göra anspråk på hegemoni?
Avgränsningar:
Jag ska enbart uppehålla mig vid olika teoriers och forskares definitioner av och kriterier för begreppen hegemoni och hegemon. Jag kommer efter detta inte att gå vidare i syfte att försöka fastställa om USA är en hegemon men däremot kortfattat diskutera om USA kan göra anspråk på hegemoni.
1.5 Metod/Källor
Metod:
Jag delar in min metod i fem delar: en teoretisk ansats (1) som tas helt eklektiskt i kända IR-forskares litteratur samt från debatt i ämnet, genom denna ansats kommer jag att (2) kunna fastställa vilka definitioner och kriterier som bör gälla för hegemon och hegemoni varefter jag kan (3) konstruera en teori för fortsatta undersökningar med hänseende till USA:s ställning i världen och därefter (4) kommer jag att utifrån de definitioner och kriterier jag anser vara relevanta kortfattat diskutera om USA kan göra anspråk på hegemoni. Dessutom (5) kommer jag för att underlätta för mig själv under processen och för läsaren att försöka sätta in framväxandet av begreppet hegemoni i sitt historiska sammanhang. I undersökningen följer jag därför en tidsaxel i fyra avsnitt från året 1945 fram till våra dagar.
Källor:
Jag kommer att använda litteratur och debattartiklar av teoretiker och forskare inom IR som på olika sätt har berört eller på annat sätt har relevans för hegemonibegreppet. Det innebär framförallt liberala och realistiska teorier men även kritisk realism, konstruktivism och Gramscis hegemonibegrepp men även en teori som har uppkommit ur så kallad världssystemteori, samt förstås aktuell debatt. Ett antal för IR-studenter mer eller mindre kända forskare kommer att nämnas i undersökningen. Dessa är bland annat Gilpin, Keohane, Waltz, Kindleberger, Kennedy, Hippler, Joseph, Morgenthau, Wolfarth, Gramsci och Huntington m fl.
2. UNDERSÖKNING
2.1 ”Pax Americana” 1945-1971
Genom historiens gång har världen dominerats av tre olika strukturer (ordningar). Dessa tre är för det första den så kallade imperie- eller hegemoniordningen, den andra är den bipolära ordningen där två stater dominerar varsin inflytandesfär. Den tredje är maktbalansordningen där tre eller flera stater balanserar varandra. I den förstnämnda, alltså imperie- eller hegemoniordningen som denna uppsats delvis kommer att handla om är det en enda stat som dominerar världens övriga mindre och svagare stater.
Det andra världskrigets slut lämnade två supermakter som världens dominerande makter. Världen blev bipolär men bilden var tvetydig. USA var mäktigt både ekonomiskt och militärt medan Sovjetunionen endast var mäktigt ur ett militärt perspektiv. Sovjet var nämligen lagt i ruiner och de enorma förlusterna i människoliv var förödande för ekonomin samtidigt som ekonomin i första hand fick koncentreras på uppbyggnaden av det egna landet. Några sådana problem hade inte USA. I krigets kölvatten etablerade USA den internationella valutafoden IMF och IBRD, International Bank for Reconstruction and Development. Senare tillkom även GATT, General Agreement on Tariffs and Trade. Med fienderna besegrade, Storbritannien kraftigt försvagat och Frankrike ute ur leken kunde USA bygga en ny världsregim som kunde kallas ”Pax Americana”. Militärt och ekonomiskt hade USA ett sällan skådat övertag. Flottan med sina 1200 större krigsfartyg hade ingen verklig fiende kvar, USA innehade 2/3-delar av världens guldreserv och 50 procent av världens BNP och en intakt infrastruktur och industri. Krigsmakten bestod av 12,5 miljoner man varav 7,5 miljoner befann sig ”overseas”. Till råga på allt var USA den enda staten med atombomber. Men Sovjetunionen framstod på marken trots det ändå som ett militärt hot. Alliansen mellan öst och väst hade fallit i spillror i och med att de gemensamma fienderna Tyskland och Japan hade besegrats.
De grundläggande anledningarna till den gemensamma segern över Japan och Tyskland var inte enbart att Sovjet och USA producerade mångdubbelt mer vapen och hade mer råvaror och mer manskap. Tysklands och Japans krigsledning gjorde också allvarliga strategiska misstag samtidigt som krigsinsatsen led av organisatorisk ineffektivitet på det ekonomiska planet. Tysklands rent militäroperativa överlägsenhet var det enda som gjorde kriget så pass utdraget, blodigt och långvarigt i Europa. Både Japan och Tyskland hade i grund och botten en annan fiende som vi kommer att få anledning att återkomma till. Den fienden heter på engelska ”overstretch”, mer vanligt benämnt, ”imperial overstretch”.
Världsordningen efter andra världskriget byggde på USA:s hegemoniska maktställning och den var multilateral vilket gav den en hög legitimitet. Enligt Björn Hettne var världen relativt fredlig och den ekonomiska tillväxten var snabb samtidigt som välfärdsstaterna växte fram. Världsmarknaden var öppen och liberal och den ordningen hade etablerats genom Bretton Woods-systemet. Här i ingick även IBRD, IMF och GATT. De var uttryck för hegemonin. Under 1970-talet upplöstes detta system. Internationaliseringen gjorde att nationalstatens förmåga att driva nationell politik hade urholkats. Välfärdsstaterna monterades ned och världsekonomin präglades allt mer av turbulens. Istället tycks vi ha fått en ”marknadens hegemoni”, alltså en fritt verkande världsmarknad som enligt nyliberala förespråkare också kan verka som en världsordning. Men Hettne menar att det vi istället i själva verket såg var den globala oordning som följer på den hegemoniska ordningens upplösning.
I juli 1971 påpekade USA:s dåvarande president Richard Nixon inför ledande medierepresentanter att världen hade fem cluster av ekonomisk makt. Dessa fem var Västeuropa, Japan, Kina, Sovjetunionen och USA och han menade att det var dessa fem som skulle påverka framtiden eftersom ekonomisk makt skulle bli nyckeln till andra typer av makt. Henry Kissinger, Secretary of State i USA menade å sin sida samma år, 1971 att det på det militära området fanns två supermakter men att det ekonomiskt fanns fem grupperingar och att makt inte längre var ett homogent begrepp. ”Militär, ekonomisk och politisk potential står i nära relation till varandra.” Tidigare behövde en nation vara stark i alla dessa tre hänseenden men så var inte längre fallet, enligt Kissinger. Militär makt gav inte automatiskt politisk makt. Ekonomiska giganter kan vara militärt svaga och militär makt behöver inte nödvändigtvis kunna dölja ekonomisk svaghet. Länder kan påverka politiskt utan både militär och ekonomisk styrka. Nationer är därför supermakter även fastän de inte innehar alla dessa kategorier av makt.
Det är svårt att entydigt säga när USA:s hegemoniska regim, alltså den som byggdes upp under och efter det andra världskriget gick under (om den nu egentligen gjorde det). Denna regim innefattade inte enbart de ovan nämnda institutionerna, IMF, GATT och IBRD utan också Förenta Nationerna, FN och NATO. Vad som hur som helst hände under 1970-talets början var att växelkurserna blev flytande, den monetära politiken i större länder upphörde att vara koordinerad, världen svämmades över av dollarsedlar, OPEC höjde oljepriserna och framkallade oljekriser, de syndikala banklånen till utvecklingsländerna upphörde och samtidigt blev FN allt mindre representativt för världens maktförhållanden när Tyskland och Japan blev allt mer ekonomiskt mäktiga men trots det inte fick permanenta stolar i säkerhetsrådet. Jag väljer dock själv att hålla mig till året 1971 som det år då USA:s hegemoni, även kallad Pax Americana bröt samman, detta eftersom det var det året som Bretton Woods-systemet monterades ned av Richard Nixon. Annars brukar man ofta mena att det istället skedde år 1973, men det är frågor som ligger utanför min avgränsning.
En som jag tror starkt bidragande orsak till Pax Americanas fall var troligen Vietnamkriget. USA som besegrade nazismen och fascismen och uppfann samt exporterade rockmusiken, Blues, Jazz, Elvis Presley, amerikanska bilar och Coca Cola var bilden av USA i början på 1960-talet. Men bilder av en flicka nedstänkt i napalm, en avrättning på Saigons gator och massakern i Song My ersatte dessa. Paralleller kan i vår tid dras till tortyrskandalen i Irak. Bilder är starka vapen som kan ha en mycket djup och långvarig påverkan på människors attityder. År 1948 då Pax Americana ännu var i sin linda infogade Hans J. Morgenthau följande krångliga men ändå mycket träffande citat i sitt verk ”Politics Among Nations”:
“The increase of his authority is the ground of his abode; and love is the ground of his authority; it must be through love; for it cannot be through power; for his power is not in his own subjects but in his strangers; not in his money, but in theirs; not in their good will, but in mere necessity as things stand now betwixt him and them; therefore if the necessity be not so urgent as it is; or if any other means be shown by God (who is able to do as much by another man as by him) to avoid this necessity; the money and the power and the assistance which it yieldeth unto him will fall from him and so his authority is lost, and his abode will be no longer: for the Love which was at first is gone…”
Textstycket är hämtat från ett brev av John Durie, en skotsk politiker som arbetade för protestantisk enhet. Det skrevs till den brittiske ambassadören Thomas Roe år 1632. Den person som åsyftas i citatet är den svenske kungen Gustav den II Adolf som vid denna tid slogs för den protestantiska saken i Tyskland. Textstycket och särskilt sentensen ”…the Love which was at first is gone…”, sätter fingret på hegemonens verkliga maktbas. En hegemon dominerar nämligen inte, vilket jag kommer att visa. Den får andra att göra som den vill utan att dominera . För att kunna göra det behöver den kanske inte vara älskad, men nästan. Det var förmodligen det som USA lyckades med att uppnå när Pax Americana skapades efter det andra världskriget.
2.2 ”After Hegemony” 1971-1989
När väl hegemonin är borta tycks det ta en tid för IR-forskarna att komma till sans med den nya situationen. Den amerikanska hegemonin tycks ha varit så tagen för given fram till dess fall att det verkar saknas forskning om den såsom hegemoni medan den ännu var ett faktum. Men år 1973 menade Charles P. Kindleberger att om världsekonomin skulle vara stabil då behövdes en stabilisator, med betoningen på just en stabilisator. Kenneth N. Waltz betonar istället USA:s makt och ansvar. Han skriver år 1979 i ”Theory of International Politics” att USA helt klart på det ekonomiska planet är den ledande staten och att om inte den ledande staten leder då kan inte heller de andra följa efter.
År 1980 gav Robert Keohane ut “The Theory of Hegemonic Stability and Change in International Economic Regimes, 1967-1977” och i ”After Hegemony” från 1984 konkretiserar han vad som alltså kom att kallas The theory of Hegemonic Stability, eller HST. Jag kommer fortsättningsvis att kalla den för HS-teorin. Enligt denna teori måste en hegemoni till att börja med ha kontroll över råvaror, kontroll över källor (sources) av kapital, kontroll över marknader och även inneha så kallat ”competitive advantage” när det gäller produktionen av varor med högt värde. Det kan t ex ses i hur kontrollen över olja har motiverat territoriell expansion och imperialism och informellt inflytande. Dessutom har garanterandet av tillgången till kapital möjligen varit lika viktigt. Stater med väl fungerande kapitalmarknader kan låna billigt och ge vänner kredit eller neka att hjälpa rivaler. Makt kan också fås genom det egna landets storlek på den interna marknaden för importprodukter. Hot om att skära av en annan stats tillgång till denna marknad är ett väl känt vapen. På samma sätt kan man öppna sin marknad i utbyte mot t ex medgivanden och följsamhet i andra ärenden. När det gäller produktionen av varor med högt värde måste hegemonen eller kärnstaten producera varor så effektivt att de på alla sätt och vis är konkurrenskraftiga även i andra kärnstater. På så sätt kan hegemonen vara den som primärt tjänar på en maximalt fri världsmarknad. Hegemonen måste inte exportera allt utan snarare producera och exportera det som ger mest vinst samtidigt som dessa varor utgör basen för produktionen av ännu mer avancerade varor och tjänster i framtiden. För att kunna leva upp till ställningen hegemon måste alltså staten ha tillgång till råvaror, kontrollera källor till kapital, inneha en stor inre marknad för import och inneha konkurrensfördelar när det gäller varor med högt förädlingsvärde, vilket i sin tur ger hög profit och höga löner. Men staten måste också vara starkare i dessa dimensioner än någon annan stat. HS-teorin menar att ju mer en sådan makt dominerar världens politiska ekonomi ju mer präglat av samarbete kommer de interstatliga relationerna att vara. HS-teorin menar dock inte att det finns en automatisk länk mellan makt och ledarskap. Istället måste staten vara mäktig nog att upprätthålla reglerna som reglerar de interstatliga relationerna och dessutom vara villigt att göra det. Det krävs alltså beslut på hemmaplan för att en stat skall ta på sig ett hegemoniskt ledarskap.
Men dessa fyra faktorer som här ovan nämnts räcker inte, enligt Keohane. Till att börja med måste den hegemoniska staten också ha tillräckligt med militär makt för att skydda den delen av den internationella ekonomin som den dominerar från fientligt inställda opponenter (Gulfkriget 1991 kan här ses som ett lysande exempel). Men den hegemoniska makten behöver inte kunna projicera militär makt över hela världen. De militära kraven för ekonomisk hegemoni är uppfyllda om landet har så pass mycket militär makt att det kan hindra intrång av andra aktörer på för landet viktiga områden av dess ekonomiska aktivitet. Hegemonen måste kunna avskräcka från eller slå tillbaka sådana intrång och hot. Men i modern tid har den militära makten sina begränsningar. Hegemonen kan t ex inte militärt hota sina allierade så att de gör som den vill att den skall göra utan att dess allierade börjar ifrågasätta alliansen (något av detta dilemma kunde skönjas inför det senaste Irakkriget när Frankrike och Tyskland var motståndare till kriget).
Keohane menade också i en replik på marxistisk syn på hegemonin och dess eventuella nedgång i USA:s fall att de ledande kapitalistiska staterna har gemensamma intressen, samtidigt som de institutioner som byggdes upp under den amerikanska hegemonin är tillräckligt starka för att samarbetet skall fortsätta, istället för att som vissa marxister hävdar leda till fortsatt nedgång och fall. En annan viktig faktor som Keohane ansåg är vitalt för huruvida en stat upprätthöll en hegemoni eller inte var den så kallade ideologiska hegemoniska ställningen. Hegemoni är enligt Antonio Gramsci inte regelrätt dominans utan är istället en enhet mellan objektiva materiella krafter och etiska- (moraliska) och politiska idéer. I en rent marxistisk tolkning finns det en enhet mellan struktur och överstruktur på så sätt att makten i form av makten över produktionsmedlen rationaliseras genom en ideologi som innefattar en kompromiss eller ett samförstånd mellan de överordnade och underordnade grupperna. En hegemonisk struktur i världsordningen är utformad på så sätt att makten främst utövas i samförstånd till skillnad från när det inte finns någon hegemonisk ordning då makten istället manifesteras genom rivaliserande makter, där ingen av dessa har lyckats etablera en legitimitet för sin dominans. Själva värdet av att förstå hegemonin som sådan är att det hjälper oss att förstå viljan hos hegemonens partners att visa följsamhet inför hegemonens ledarskap. Hegemonen kan inte bygga en kapitalistisk världsordning genom våld, det är för kostsamt och kanske till och med självdestruktivt. En hegemon dominerar alltså inte utan den övervakar relationerna mellan politiskt självständiga samhällen genom en kombination av hierarkier för kontroll och styrande av marknaden. Hegemonin vilar i grunden på dels en insikt hos de sekundära staterna att de vinner på förhållandet och dels på att hegemonen är villig att offra kortsiktiga faktiska fördelar för långsiktiga mer osäkra fördelar. Hegemonin är på ett komplext vis relaterat till samarbete och institutioner som t ex internationella regimer. Framgångsrikt hegemoniskt ledarskap är beroende av ett assymetriskt samarbete. Hegemonen har en mycket påtaglig roll på så sätt att den leder i utbyte mot följsamhet. Hegemonen kan inte som t ex ett imperium, sätta upp och genomdriva regler utan en viss grad av medgivande från andra suveräna stater. Hegemoni och samarbete har ett symbiotiskt förhållande till varandra.
HS-teorin är nära sammanflätad med så kallad regimteori som uppstod i början på 1970-talet. Men regimteorin är kontroversiell, vissa teoretiker menade nämligen att USA:s tillbakagång utgjorde en risk på så sätt att hela den liberala världsekonomin stod på spel. Keohane m fl hävdade istället att den internationella regimen genom fortsatt samarbete mellan de stora ekonomierna skulle kunna ersätta det amerikanska ledarskapet som basen för en liberal internationell ekonomisk ordning. Susan Strange var den mest frispråkiga motståndaren till regimteorin. Strange menade att regimteorin i värsta fall var ett polemiskt arrangemang som skulle legitimera fortsatt amerikansk dominans av världsekonomin. Hon och flera andra kritiker menade vidare att regimer som styrde handel och valutaaffärer hade varit ekonomiskt, politiskt och ideologiskt styrda att favorisera USA och att de var satta på plats av amerikansk makt och reflekterade amerikanska intressen och alltså inte var varken politiskt eller ekonomiskt neutrala. Strange menade att mycket av världens problem i själva verket berodde på illa genomtänkt rovgirig amerikansk politik och inte på USA:s tillbakagång.
Det uppstod alltså en fulare variant av hegemoni. Den började enligt Robert Gilpin att ta sin form i slutet av 1960-talet. Vietnamkriget och senare Reagan-administrationen under 1980-talet gav USA stora budgetunderskott som i sin tur ledde till att man utnyttjade sin hegemoniska position på ett sätt som frigjorde inflationskrafterna vilket i sin tur ledde till global ekonomisk instabilitet. På det sättet underminerade hegemonen sin ställning och detta förvärrades när man också misslyckades med att axla ledarskapets ansvar. USA utvecklades till vad som kallas för en ”predatory hegemon”. Denna utveckling nådde enligt Gilpin sin kulmen under 1980-talet. Utvecklingen kom att prägla USA:s tillbakagång som hegemon. Men med i hela detta perspektiv av tillbakagång för hegemonin skall man också ha i åtanke att USA:s uppgång efter världskriget delvis berodde på ett abnormalt och artificiellt tillstånd. Med stora delar av resten av världens industrinationer lagda i ruiner kan man knappast påstå att USA:s uppgång var normal. Därmed var också nedgången till stora delar dömd att inträffa, eftersom de ödelagda nationerna långsamt byggde upp sina industrier. Det amerikanska folket fick också omotiverat höga förväntningar på fortsatta ekonomiska framgångar, något som inte kunde infrias. USA:s förlorade marknadsandelar avspeglade alltså i själva verket ett mer naturligt och normalt tillstånd.
Robert Gilpin menade dessutom att kostnaderna för försvaret ökade alarmerande fort. Både USA och Ryssland klagade vid den här tidpunkten på problem med otacksamma ”freeriders” som inte rättvist betalade för sin säkerhet. De ökade kostnaderna för skyddet betyder att både imperialistiska stater och hegomonier tenderar att överbetala för skyddet, så till den grad att den ekonomiska vinningen uteblir. Om de finansiella problemen inte kan lösas då undermineras den militära och ekonomiska delen av den hegemoniska eller imperialistiska makten
I början på 1980-talet hade bevisningen för USA:s ekonomiska tillbakagång blivit överväldigande. 1950 hade USA:s 6 procent av världsbefolkningen stått för 40% av världens BNP, 1980 hade USA:s del sjunkit till 22%. Under tiden närmast efter världskriget stod USA för 30% av världens varuexport, 1986 hade denna del sjunkit till 13%. USA började sacka efter i det mesta, bland annat när det gällde den egna befolkningens levnadsstandard och ledningen av den tekniska utvecklingen samt arbetskraftens kvalité. USA var fortfarande mäktigt ekonomiskt och militärt men nedgången påverkade USA:s roll i världen. Den rollen skadades också av den självcentrerade egoistiska rollen såsom ”predatory hegemon”.
Enligt Kindleberger måste en hegemon i viss mån styra de olika valutornas växelkurser och upprätthålla en grad av ko-ordinering av valutapolitiken i inrikespolitiken (de andra ländernas). Dessutom måste hegemonen hindra monopolistiska stater från att exploatera andra stater och den skall kunna erbjuda likviditet om det monetära systemet fryses. Hegemonens valuta spelar enligt Kindleberger en central roll eftersom det förser det monetära systemet med finansiell och monetär makt. Redan efter det första världskriget hade USA blivit världens största kreditgivare, denna utveckling förstärktes efter det andra världskriget och man lyckades trots de ekonomiska svårigheterna på 1970-talet behålla denna position, men år 1981 gick Japan förbi USA som världens största kapitalexportör. Snart var de fyra största bankerna och sex av bankerna på tio i topplistan japanska. Japan finansierade den amerikanska hegemonin. USA lånade allt mer kapital och 1985 var USA världens största låntagare. På samma gång nådde USA det året ett aldrig tidigare skådat underskott i sin utrikeshandel.
Vi får nu anledning att återkomma till Paul Kennedy. I sin bok ”The rise and fall of the Great Powers” från 1988 menade han att USA borde inneha ungefär 16-18 procent av världens rikedom och makt. På grund av historiska och tekniska orsaker innehade USA ungefär 40 procent av världens rikedom och makt år 1945. Han menar att det vi nu (år 1988) ser är USA:s tillbakagång till ett mer normalt innehav. Denna tillbakagång kan bara döljas av USA:s militära överlägsenhet och landets framgångar när det gäller att internationalisera amerikansk kapitalism och kultur. Men även med den naturliga delen av världens makt och rikedom kommer USA att förbli en mycket påtaglig makt i en multipolär värld. Amerikanska statsmäns uppdrag enligt Kennedy är att under de närmaste decennierna acceptera USA:s öde och sköta det hela på så sätt att USA:s relativa erosion sker långsamt och smidigt och alltså inte accelereras av politik som ger kortsiktiga fördelar men leder till långsiktiga nackdelar. Kennedys dom är överhuvudtaget mycket hård. Dels hävdar han att USA lider av ”imperial overstretch” och han pekar också på en allvarlig faktor när det gäller militär upprustning. I slutet på 1970-talet hade USA tredubblat försvarsbudgeten men trots det hade antalet aktiva förband på marken bara ökat med 5 procent. USA hade fått ett allvarligt ”manpower problem”, vilket på sin tid hade drabbat även det brittiska imperiet och Frankrike när de hade haft liknande ambitioner. USA:s försvarssekreterare konstaterade att USA aldrig skulle kunna betala för den kapacitet som skulle behövas för att upprätthålla landets alla engagemang. Reagan-administrationen stötte på liknande problem. Det regnade in anklagelser om en försummad, slösaktig och inkompetent forskning och utveckling av nya vapen som visade sig vara oerhört dyra och inte klarade av att leva upp till förväntningarna. Under Reagans tid satsades det 75 procent mer resurser på nya militära flygplan men man fick ändå bara 9 procent fler flygplan än man hade fått under President Carters tid. Ironiskt nog föll Sovjetväldet och därmed den bipolära världsordningen samman drygt ett år efter att allt detta hade skrivits.
2.3 Efter det kalla kriget - ”Hegemony or Decline?”
Enligt Kindleberger kan en hegemon präglad av tillbakagång återta sin roll som hegemon. Reagan-administrationen hade försökt sig på detta under 1980-talet. En av förutsättningarna för en sådan återkomst är dock att hegemonen har lyckas att anpassa sig till sin egen nedgång. Den ekonomiska tillväxten och nya ledande sektorer kan plötsligt få nya mönster och då kan den gamla hegemonen återta sin position. Den gamla hegemonen kan även utveckla nya konkurrenskraftiga industrinäringar eller få landets politiska åtaganden och den ekonomiska makten att åter komma i balans. Det som framförallt kan tala för en sådan utveckling är helt enkelt avsaknaden av ett alternativ. Läget torde ha varit utmärkt för allt detta några år efter att Sovjetunionen hade fallit samman. USA hade fått en ledande roll inom datateknologi och den gamla fienden var plötsligt borta och inget alternativ till den gamla hegemonen syntes till. Samtidigt var det kalla krigets slutskede en triumf för både liberalismen och kapitalismen. I februari 1991 besegrade dessutom en av USA ledd FN-allians i grunden Iraks krigsmakt i ett stort krig vid Persiska viken. USA stod på höjden av sin makt. Den ideologiska och kulturella sidan av USA:s hegemoni verkade ånga på som ett ånglok.
Den ideologiska och kulturella sidan av hegemonin är mycket viktig. Den tidigare nämnde Antonio Gramsci och hans hegemonibegrepp handlar om följsamheten i systemet. Det är följsamheten mot hegemonen, oavsett om det sker i ett socialt system, ett samhälle eller i ett världssystem som är själva hegemonin. Hegemonin är en mångdimensionell och subtil form av makt, där de som domineras accepterar maktutövningen. På så sätt är hegemonisk makt legitim, detta till skillnad från ren dominans som bygger på direkt hot om våld. USA var redan populärt på 1980-talet och populariteten måste ha varit på topp under 1990-talet. President George W Bush deklarerade en ny världsordning och andra politiker proklamerade ”The next american century”. Men USA var beroende av sina allierade och dessa fick till och med betala för kriget vilket väckte debatt, för som William Pfaff skrev för tidskriften Foreign Affairs: ”superpowers pay their own way”. Tidskriften Economist skrev å sin sida att USA förvisso är kapabelt till spektakulära aktioner och är militärt starkt, väsnas mycket och är fullproppat med ideologi men är beroende av godkännande från samt finansiellt stöd från andra nationer. USA hade enligt USA:s NATO-ambassadör inte kunnat genomföra kriget mot Irak utan militärt och logistiskt stöd från sina NATO-allierade. Detta behöver dock inte innebära att USA inte var en hegemon. En hegemon borde ju rimligtvis kunna använda sig av sina allierades resurser, men det kan säkert uppfattas som lite klent. Skillnaden mellan kriget 1991 och 2003 är däremot uppenbar. Jag kommer att återkomma mer till de rent militära dimensionerna av hegemonin i min avslutande diskussion. Jag vill istället hålla mig kvar vid frågan om ideologins betydelse.
Enligt konstruktivistisk teori är internationell politik socialt konstruerad och alltså inte en objektiv verklighet. Mänskliga strukturer är enligt Alexander Wendt enbart determinerade av delade ideér (shared ideas) istället för materialistiska krafter. Dessutom är människans identitet och intressen konstruerade, eller är produkter av delade idéer (föreställningar). Om denna teori är sann, då undermineras både realismen, marxismen, liberalismen och den neoklassiska synen på ekonomi. Konstruktivismen understryker genom sin syn på idéer och de identiteter och även ideologier som dessa skapar tyngden i Gramscis teori om kulturell och ideologisk hegemoni. Även Morgenthau har i verket ”Scientific Man versus Power Politics” lagt stor vikt vid identitet. Samhällets sociopolitiska förhållanden, nationens ideologi och dess politiska identitet samverkar och bidrar till att definiera samhällets intressen och påverkar dess beteende.
I världssystemet är hegemonin således baserad på en allmän insikt att den är legitim samtidigt som den är begränsad av behovet av att upprätthålla den. Andra stater accepterar hegemonens ledning och styre på grund av dess prestige och status i det internationella politiska systemet. En avsevärd del ideologisk konsensus måste finnas, vilket är vad Gramsci kallar för en ideologisk hegemoni, detta för att hegemonen skall stödjas av andra mäktiga stater i systemet. Om andra stater börjar se på hegemonen som en egoistisk makt som är på kontrakurs med deras egna politiska och ekonomiska intressen då kommer det hegemoniska systemet att försvagas kraftigt. Men systemet kommer också att försvagas om medborgarna i den hegemoniska staten anser att andra stater åker snålskjuts, eller om de anser att kostnaden för ledarskapet är större än de fördelar som det för med sig.
Men teorin om ideologisk hegemoni kan och bör byggas på med teorin om sambandet mellan epistemologiska grupper och det globala ledarskapet. Teorin, här presenterad av Daniel Whiteneck handlar om hur grupper baserade på olika kunskaper (knowledge-based communities) av forskare, politiker och vetenskapsmän samverkar och utbyter idéer med varandra, egentligen i ett nätverk. Dessa grupper utvecklar gemensamt agendor för politiken. Det kan även kallas ”agenda setting”. Att man alltså sätter agendan. Agenda setting fungerar enligt denna teori på global nivå (själva teorin fungerar även när det gäller hegemonin i ett samhälle) på så sätt att man under en sådan fas definierar och klargör globala problem samt prioriterar dem. Man använder sina expertkunskaper till att föreslå möjliga lösningar. Om man saknar kapacitet att tvinga fram samarbete genom politisk eller ekonomiska medel utövar man istället inflytande genom att utbyta och sprida idéerna. Dessa grupper finns i stora stater som tillåter dylik verksamhet och belönar och uppmuntrar gruppernas innovationsförmåga. En sådan stor stat är medveten om att det inom alla former av kamp är mycket fördelaktigt att kunna definiera ärenden som är på dagordningen och styra dem så att det gynnar dem själva. Det är den förmågan som gör det möjligt att forma allianser och koalitioner som gör att man kan segra i krig och utöva makt i världssystemet efter kriget. Enligt denna teori står dock detta i kontrast till synen på hegemoniskt ledarskap. Jag anser istället att det stärker tesen om hegemoniskt ledarskap, det förtydligar bilden av Gramscis hegemonibegrepp. Jag ser detta som ett klart kriterium för hegemoni, alltså att den hegemoniska staten har epistemologiska grupper som har förmåga till ”agenda setting”.
En annan del av teorin avser koalitionsbygget. Den epistemologiska gruppen sprider sina idéer och det är det som gör det möjligt för en stat att få en global ledande roll utan att tvinga på sina partners sin vilja. På lång sikt betyder det att de leddas uppfattning om sina intressen blir desamma som ledarens. Detta sker genom spridningen av den epistemologiska gruppens idéer som etablerades när agendan sattes upp.
Begreppet hegemoni skulle nu plötsligt år 1996 enligt Kindleberger kunna jämföras med begreppet dominans. Hegemoni är nu enligt honom nämligen mycket nära att betyda vad dominans betyder. Dominans är när ett land, ett företag eller en person dominerar andra genom att de andra måste ta i beräkning vad den första gör men den första kan ignorera vad de andra gör. Kindleberger ansåg samtidigt att USA:s ekonomiska ledning var på väg att försvinna, men att den militära och kulturella positionen var fortsatt stark. Här framstår hegemoni när det nu anses som mer jämförbart med dominans, som plötsligt betydligt mer auktoritärt än tidigare. Möjligen är det ett tecken i tiden. Jag anser att det är ett komplett feltänk. Däremot är det intressant att notera att Kindleberger lägger stor vikt vid att USA:s kulturella position är fortsatt stark. Den torde här hos Kindleberger avse både Hollywood och amerikanska multinationella företag som Coca-Colas och McDonalds kulturella påverkan samt liberalismen och kapitalismen. Jag ser detta som ett kriterium, mycket tack vare att denna faktor måste ha varit oerhört viktig mellan åren 1945-1965 och att den kanske hade kunnat fortsätta vara lika viktig om USA hade avstått från att utvidga kriget i Vietnam.
Kindleberger drar utifrån ovanstående slutsatsen att det finns två vägar framåt, detta på grund av att det inte finns någon ny ledarnation som väntar på att ta över efter USA. Antingen kan USA återta det politiska och ekonomiska ledarskapet men landet plågas av allt sämre fördelning av inkomsterna vilket dels tyder på att sammanhållningen gått förlorad men också är ett tecken på nedgång/tillbakagång. Kreativiteten minskar och då särskilt inom finanssektorn och när innovationen försvinner då minskar produktiviteten vilket leder till både färre väl betalda medelklassarbeten och färre arbeten överhuvudtaget för just medelklassen. Det i sin tur leder till oro inom medelklassen. USA måste därför reformeras för att kunna återta rollen som hegemon. Den andra möjligheten är att regimer skapade under hegemonin kan leva kvar och fortsätta utvecklas trots avsaknaden av en hegemon.
Gramsci är som jag tidigare påpekat av central betydelse för att förstå hegemonibegreppet och vikten av kulturell hegemoni. Marx hade ställt ekonomin i centrum men Gramsci ställer istället kulturen i centrum. Det är mot denna bakgrund man skall förstå Gramscis utformning av ideologiteorin. Begreppet ideologi måste förstås som (1) en mängd övertygelser, som omfattar både verklighetsomdömen och värderingar, som (2) har en vidsträckt utbredning och som (3) uppvisar sammanhang, och som (4) för dem som omfattar dessa övertygelser eller för omgivningen fungerar handlingsmotiverande, gruppsammanhållande och visshetsskapande. Den grupp i ett samhälle (läs världssamhället alt. hegemonens del av världssystemet) som vill styra staten (läs hegemonens del av världssystemet) måste därför uppnå en kulturell hegemoni i det civila samhället. De styrandes (läs de styrande i den hegemoniska staten) ideologi måste, för att kunna styra ett samhälle, i stor utsträckning accepteras av de styrda för att den styrande gruppens maktställning ska vara trygg. Varje etablerad samhällsordning upprätthålls därför, enligt Gramsci, av att de undertryckta ansluter sig till den härskande gruppens världsåskådning. Denna ideologi framträder som ett “sunt förnuft”. Det blir därför en massornas ideologi - den i samhället härskande ideologin.
Ytterligare en dimension av hegemonin blir nu tiden efter det kalla kriget mer tydlig. Kampen om att inneha den högteknologiska ledningen skulle komma att bli mycket hård. Kontrollen över det som har kallats ”nerve centers” är det som står på spel i denna kamp. Enligt Samuel P. Huntington är teknologin och särskilt militär teknologi som jag tolkar det också ett kriterium för hegemoni. Denna hans insikt kan ha kommit sig av att den tekniskt efterblivna fienden Sovjet hade ersatts av de tekniskt mer framstående Japan och Västeuropa (eller åtminstone Japan) som ”fiender”. Även om Huntington i sin artikel ”Why Economic Primacy Matters” inte talar om hegemoni så menar han att Japans tillväxt i fråga om ekonomisk makt hotar USA. Dessutom hade en handelsstudie från år 1990 visat att Japan var före USA inom fem av tolv ”emerging technologies” och dessutom snabbt tog in försprånget inom ytterligare fem. Amerikansk nationell säkerhet var så försvagad inom det tekniska området att USA hade blivit beroende av Japan för teknologi för sina mest sofistikerade vapensystem. Rader av nyckelkomponenter fick de till och med mitt under Gulfkriget beställa från just Japan. Huntington går också så långt som att säga att en amerikansk förlust av den ekonomiska ledningen till Japan skulle vara lika förödande som om USA hade förlorat den militära ledningen till Sovjetunionen. Den ekonomiska makten är den viktigaste maktdimensionen därför att den är den mest kännbara och påtagliga makten. Västeuropa och Japan var ju vid den här tidpunkten (1993) så enormt mycket rikare än det gamla Sovjet hade varit. Eftersom Kindleberger några år senare menade att USA hade förlorat den ekonomiska makten torde USA då ungefär år 1996 ha varit i allvarlig kris. Vilket kan förklara Kindlebergers plötsliga tankar om hegemonin som dominans (tidigare nämnt).
År 1994 gav Jochen Hippler ut ”Pax Americana, Hegemony or Decline” där han återger Christopher Laynes syn från 1993 på den amerikanska alliansen med Japan och Tyskland. Alliansen var avsedd att motarbeta multipolär rivalitet och hindra födelsen av en ny global hegemoni för att säkra en kooperativ och frisk världsekonomi. Hippler menade även att USA:s världsposition först och främst representerades av USA:s militära makt. Den makten kunde man inte bortse från när man uppmärksammade USA:s försvagning på andra områden. Redan då, 1994 framförde han även åsikten att NATO hotades från insidan av komplexiteten i relationerna mellan Västeuropa och USA. Kärnan i den problematiken var frågan om den Europeiska Unionens försvarssamarbete.
2.4 Efter ”9/11” – ”Hegemony or Empire?”
Enligt en kritisk realistisk syn som när det gäller hegemonins roll är en utbyggnad av Gramscis hegemonibegrepp, är hegemonin en del av strukturen i samhället. Det finns en hierarkisk struktur i samhället som skapar en hegemoni. Denna hegemoni kan utifrån hur den tar sig uttryck även leda till hegemoniska projekt utanför en stats territorium. Men för att ett hegemoniskt projekt skall kunna äga rum måste det finnas grupper i samhället som kan göra sig dominanta och konstruera en hegemoni. Hegemoniska projekt bygger på att sociala fraktioner reagerar på olika intressen, makt och relationer inom klasserna. Hegemoni finns på olika nivåer samtidigt och organiserar relationer mellan olika socialgrupper inom ett ”ledande block” (Gramscis benämning) och i relationerna med en vidare del av samhället. Samtidigt med hegemonin kan det finnas mothegemonier och sub-hegemonier. Det finns också en dualitet i hegemonin i form av den ovan nämnda strukturella hegemonin som är ett djupt underliggande förhållande i samhället och en ”hegemoni på ytan” (surface), med vilket i stort menas hur den manifesteras eller om man så vill syns och märks. Den kritisk realistiska teorin är komplicerad men jag anser att den kan fördjupa synen på hegemoni samt att den visar att både den konstruktivistiska teorin och Gramscis syn på hegemoni är relevant.
Efter ”9/11” och kriget mot terrorismen har debatten blivit allt hårdare om USA:s roll i världen. Det märks bland annat i tidskriften Foreign Affairs där t ex Niall Fergusson recenserade boken ”Two Hegemonies: Britain 1846-1914 and the United States 1941-2001”. Niall Fergusson slutsats om detta verk där en lång rad IR-teoretiker avhandlar USA:s hegemoni, är att man nogsamt undviker att uttala ”e”-ordet, alltså ordet ”empire” och istället uppehåller sig vid ordet hegemoni. Amerikaner håller inte på med imperiebyggande utan ”ledarskap” och ”hegemoni”. Fergusson menar att hegemoni nog bara är ett annat ord för imperium och att deterministiska ekonomiska antaganden som präglar mycket av hegemoniteorin förtjänar att utmanas, något som inte ”Two Hegemonies” alls gör. Istället vill Fergusson lyfta fram en ny distinktion i vad han kallar för ett formellt och ett informellt imperium. Genom att använda den distinktionen där då Storbritannien var ett formellt imperium och USA är ett informellt imperium skulle författarna till ”Two Hegemonies” ha kunnat göra sig av med hegemonibegreppet helt och hållet. Vidare menar han att HS-teorin har gett mycket goda insikter i hur ekonomisk makt fungerar men att dess negligerande av militära och kulturella aspekter av makt leder till en övervärdering av det amerikanska imperiet och en undervärdering av dess engelska föregångare. Det är inte min uppgift att i denna uppsats vidare ge mig in i frågan om USA är ett imperium eller inte och det är inte heller min uppgift att avgöra om världen är unipolär. Trots det skall jag helt kort som avslutning redogöra för William C. Wolfarths tankar om det unipolära världssystemet. Wolfarth menar att det finns två centrala pelare som den unipolära världen idag vilar på. För det första det enorma gapet mellan USA:s makt och andra staters makt och för det andra geografin. Enligt Wolfarth är USA:s position mellan Stilla Havet och Atlanten av central betydelse för USA:s förmåga att upprätthålla unipolaritet. Alla andra möjliga poler är placerade i Eurasien. Dessa poler är EU, Japan, Kina och ett eventuellt nytt framtida ryskt imperium. Det finns vidare tre sätt på vilket unipolariteten kan få ett slut. Dessa tre är (1) genom motbalansering av andra stater, (2) regional integration, eller att (3) det uppstår skillnader i tillväxten av makt. Inga av dessa alternativ sätter Wolfarth någon tilltro till. Denna bild står i motsats till Emmanuel Todds bild. Han menar att både Huntington, Kennedy, Kissinger, Fukuyama, Brzezinski och Robert Gilpin tillsammans ger en bild av ett USA drabbat av ”imperial overstretch” och en allt svagare maktställning i en alltmer folkrik och utvecklad värld med regionalisering i form av Europas och Japans inflytandesfärer och USA:s faktiskt geografiskt isolerade position på jorden ”långt bort från världen”. Björn Hettne å sin sida menar att USA bedriver ”uppbådspolitik” och unilateralism. Men att en unipolär värld är den minst stabila ordningen, mindre stabil än både en bipolär och en multipolär värld, särskilt om den är präglad av dominans istället för hegemoni, eftersom detta inbjuder till opposition. Enligt Hettne finns en klar och tydlig tendens i form av en amerikansk hegemoni som byggde på multilateralism som håller på att övergå i en unilateral och unipolär ordning där USA:s nationella intressen styr. Om EU är ett normativt hegemoniskt projekt som Hettne menar att det är och det gör EU till den just nu enda möjliga motpolen till USA, då borde enligt min tolkning av Waltz realistiska syn följande inträffa:
”Becuase power is a means and not an end, states prefer to join the weaker of two coalitions. They cannot let power, a possibly useful means, become the end they pursue. The goal the system encourages them to seek is security…If states wished to maximize power, they would join the stronger side, and we would see not balances forming but a world hegemony forged. This does not happen because balancing, not bandwagoning, is the behaviour induced by the system. The first concern of states is not to maximize power but to maintain their position in the system.
2.5 Definitioner och kriterier av hegemon och hegemoni
När det gäller definitioner av hegemon och hegemoni väljer jag att med utgångspunkt i undersökningen sätta samman framförallt Keohanes och Gramscis definitioner av hegemoni. Jag uppfattar min egen sammansättning som följer som den mest precisa.
Definition: Hegemoni/Hegemon
För att kunna leva upp till ställningen hegemon måste staten ha tillgång till råvaror, kontrollera källor till kapital, inneha en stor inre marknad för import och inneha konkurrensfördelar när det gäller varor med högt förädlingsvärde. Men staten måste också vara starkare i dessa dimensioner än någon annan stat. Den hegemoniska staten måste också ha tillräckligt med militär makt för att skydda den delen av den internationella ekonomin som den dominerar från fientligt inställda opponenter. Det är följsamheten mot hegemonen, oavsett om det sker i ett socialt system, ett samhälle eller i ett världssystem som är själva hegemonin. Hegemonin är en mångdimensionell och subtil form av makt, där de som domineras accepterar maktutövningen. På så sätt är hegemonisk makt legitim, detta till skillnad från ren dominans som bygger på direkt hot om våld. I världssystemet är hegemonin baserad på en allmän insikt att den är legitim samtidigt som den är begränsad av behovet av att upprätthålla den.
Kriterier: Hegemon/Hegemoni
När det gäller kriterier för att en stat skall kunna beteckna sig som hegemon har jag dragit slutsatsen att man bör dela in kriterierna i fyra huvudområden under vilka de olika kriterierna samlas. Kriterierna skall dessutom ses såsom minimala och optimala. Mina slutsatser om varför kriterierna ska finnas med och huruvida de är minimala eller optimala måste ses för vad det är, nämligen en preliminär utvecklingsbar teori. Jag försöker konstruera en teori som man i ett senare skede kan utveckla. De fyra huvudområden som jag har identifierat är de följande (utan någon inbördes rangordning):
A. Ekonomiska kriterier
B. Tekniska kriterier
C. Militära kriterier
D. Ideologiska/kulturella kriterier
Dessa fyra områden kommer jag nu förtydliga och identifiera deras respektive kriterier.
A. Ekonomiska kriterier för hegemoni:
Enligt HS-teorin (teorin om hegemonisk stabilitet) måste en hegemonisk stat till att börja med (1) ha kontroll över råvaror, (2) kontroll över källor (sources) till kapital, (3) kontroll över marknader (4) och dessutom inneha konkurrensfördelar när det gäller produktionen av varor med högt värde. Vidare måste staten som naturligtvis är en så kallad kärnstat när det gäller just produktionen av varor med högt värde producera varorna så effektivt att de på alla sätt och vis är konkurrenskraftiga i andra kärnstater. På så sätt kan den hegemoniska staten vara den som primärt tjänar på en maximalt fri världsmarknad. Hegemonen måste inte exportera allt utan snarare producera och exportera det som ger mest vinst samtidigt som dessa varor utgör basen för produktionen av ännu mer avancerade varor och tjänster i framtiden. HS-teorin bidrar här med fyra minimala ekonomiska kriterier. Kindleberger byggde vidare på dessa ekonomiska kriterier genom de följande; den hegemoniska staten (5) i viss mån måste styra de olika valutornas växelkurser och upprätthålla en grad av ko-ordinering av valutapolitiken i inrikespolitiken (de andra staternas); dessutom (6) måste hegemonen hindra monopolistiska stater från att exploatera andra stater och den skall (7) kunna erbjuda likviditet om det monetära systemet fryses. Med tanke på att Euron har etablerats framgångsrikt och att det därför troligen finns tre riktigt stora valutor, Dollar, Yen och Euro på marknaden anser jag att dessa ekonomiska kriterier utom att hegemonen skall tjäna som anti-monopolist är passé, men att alla tre skulle kunna vara optimala tillstånd (typ Bretton-Woods-systemet före 1973) och därför räknar jag dem alltså som optimala kriterier.
B. Tekniskt kriterium för hegemoni:
Huntington menade i sin artikel ”Why Economic Primacy Matters”, även om han inte diskuterade hegemonin att en handelsstudie år 1990 visat att Japan var före USA inom fem av tolv ”emerging technologies” och dessutom snabbt tog in försprånget inom ytterligare fem. Med tanke på den allmänt etablerade bilden av en allt snabbare teknisk utveckling och de allt högre kostnaderna för densamma drar jag slutsatsen att ett tekniskt kriterium är på sin plats. En hegemonisk stat (8) måste alltså om det t ex finns som ovan nämnda tolv ”emerging technologies” inneha en ledande position inom allra minst en klar majoritet av dessa. Detta tekniska kriterium inkräktar något på det fjärde ekonomiska kriteriet inom HS-teorin. Men genom att på det här sättet frigöra det och få klarare fokus blir det lättare att i en framtid undersöka om hegemonen uppfyller just detta kriterium vilket sen i sin tur om den inte gör det borde få långsiktiga återverkningar på HS-teorins fjärde ekonomiska kriterium.
C. Militära kriterier för hegemoni:
Det finns ett självklart militärt minimalt kriterium enligt HS-teorin. Det är att den hegemoniska staten (9) måste inneha tillräckligt med militär makt för att skydda den delen av den internationella ekonomin som den dominerar från fientligt inställda stater. Men denna makt behöver man inte kunna projicera över hela världen. Det militära kriteriet för hegemoni är uppfyllt om landet har så pass mycket militär makt att det kan hindra intrång av andra aktörer på för landet viktiga områden av dess ekonomiska aktivitet. Hegemonen måste kunna avskräcka från eller slå tillbaka sådana intrång och hot. Men vidare så finns det som jag ser det också ett optimalt militärt kriterium. Det är att den hegemoniska staten (10) är självförsörjande när det gäller sofistikerade vapensystem och teknologi (reservdelar/service) för dessa. Huntington uppmärksammade detta problem efter Gulfkriget 1991. Jag ser det dock som ett optimalt kriterium. Om hegemonin verkligen fungerade väl då borde den hegemoniska staten åtminstone i viss mån kunna tillåta sig att vara militärtekniskt beroende av andra länder inom det system som den dominerar.
Ideologiska/kulturella kriterier:
Keohane nämner att det är av vital betydelse för en hegemonisk stat att den (11) upprätthåller en så kallad ideologisk hegemonisk ställning. En hegemonisk struktur i världsordningen är utformad på så sätt att makten främst utövas i samförstånd. En hegemon dominerar inte, den övervakar relationerna mellan politiskt självständiga samhällen genom en kombination av hierarkier för kontroll och styrande av marknaden. Jag väljer att se detta som ett minimalt ideologiskt kriterium. Jag styrker även det ställningstagandet med hjälp av konstruktivismens syn på idéer och identitet liksom Morgenthaus syn på identitet. Samhällets sociopolitiska förhållanden, nationens ideologi och dess politiska identitet samverkar och bidrar till att definiera samhällets intressen och påverkar dess beteende. Det är mycket svårt att skilja på kulturella och ideologiska kriterier. I världssystemet är hegemonin baserad på en allmän insikt att den är legitim samtidigt som den är begränsad av behovet av att upprätthålla den. Andra stater accepterar hegemonens ledning och styre på grund av dess prestige och status i det internationella politiska systemet. En avsevärd del ideologisk konsensus måste också finnas. Det är det som Gramsci kallar för en ideologisk hegemoni, detta måste finnas för att hegemonen ska få stöd av andra mäktiga stater i systemet. Ideologin är ett minimalt kriterium. Men Kindleberger menade att USA:s ”kulturella” position var fortsatt stark. Jag tolkar honom som att han inte bara menade liberalism och kapitalism utan att han även menade amerikanska multinationella företag, Hollywood, musiken och den amerikanska livsstilen. Jag vill därför påstå att denna (12) kulturpåverkan som även skulle kunna uppfattas såsom kulturimperialistisk är ett minimalt kriterium. Ideologin och kulturen skulle i och för sig kunna bakas ihop till ett gemensamt kriterium men då blir det svårare att sätta fokus på det som borde vara lättast att mäta, nämligen det kulturella inflytandet. Den ideologiska hegemonin är däremot mycket svårt att mäta. Det lättaste sättet att komma åt den hegemoniska statens ideologiska genomslag är istället att fokusera på det tredje ideologiska/kulturella kriteriet, nämligen (13) ”agenda setting”. Förmår den hegemoniska statens epistemologiska grupper att sätta systemets, alternativt världens agenda och hur väl slår agendan igenom på så sätt att de leddas uppfattning om sina intressen blir desamma som ledarens? Det är självklart ett minimalt kriterium.
Detta innebär att min teori som jag kommer att konkretisera i avsnittet 3.1 med mina slutsatser innefattar 9 minimala och 4 optimala kriterier för att den hegemoniska staten skall kunna säga sig vara en hegemon och göra anspråk på hegemoni. En hegemonisk stat behöver enligt min uppfattning inte uppfylla de optimala kriterierna, men däremot de minimala kriterierna. Huruvida en hegemonisk stat möjligen kan uppfylla endast 6 minimala kriterier och ändå göra anspråk på hegemoni är svårt att säga. Är det ens möjligt att uppnå hegemoni med endast de minimala ekonomiska kriterierna samt de minimala militära och tekniska kriterierna men inte uppfylla något enda av de tre ideologisk/kulturella kriterierna? Jag tror inte det.
2.6 Avslutande diskussion – USA, hegemon eller ej?
Jag skall nu kortfattat diskutera om USA är en hegemon eller inte. Men jag kommer att göra det utifrån ett källmaterial. Det är omöjligt att vidröra alla kriterierna utan jag har utifrån mitt intresse och deras relevans för dagens debatt valt ut några stycken av dem. Ett av HS-teorins grundläggande ekonomiska kriterier var till att börja med att hegemonen skulle ha kontroll över råvaror.
Vassilis K. Fouskas pekar i verket ”Zones of Conflict” på en intressant aspekt som i alla fall inte jag har tänkt på tidigare. Pipelines! Förr i tiden kämpade man om kanaler, floder (oftast handelsstäderna i mynningen), bergspass, sund och andra för handeln strategiskt viktiga platser som till exempel Suezkanalen, Bosporen och Öresund. I vår moderna tid har det på bara ett halvt sekel tillkommit byggda förbindelser i form av pipelines. Ett område i Eurasien som håller på att bli rikligt bebyggt med sådana pipelines för gas och olja är Balkan, Mellanöstern och Kaukasus. I själva verket är det detta tillsammans med de regelrätta råvarufyndigheterna och utskeppningshamnarna som Fouskas menar påverkar maktspelet på Balkan, i Östra Medelhavet, Kaukasus och Mellanöstern. Fouskas menar att Europa är beroende av oljan och gasen från detta område och att det är det som genererar den nya maktbalanspolitiken som egentligen är en gammal sådan, för Fouskas anser att det kalla kriget inte är slut. USA följer en expansionistisk aggressiv politik i Mellanöstern, Östra Europa och på Balkan men mot USA står Ryssland, EU/Tyskland/Frankrike och Kina samt Japan och alla är intresserade av samma område. Alla investerar i olika projekt för olje- och gasutvinning och transport i området. Det som har ändrats sedan det kalla kriget är att ”Europeiska Tyskland” och ”Asiatiska Kina” är starkare medan Ryssland är svagare och att USA är segraren. När östblocket kollapsade då kollapsade även västblocket inför nya maktförhållanden och påbörjade en institutionell re-organisering. Tyskland återförenades. Europas integrering tog fart. NATO förvandlades från att bara vara en försvarspakt till att även bli en politisk makt. Det var nödvändigt för att kunna använda både ”morot och piska” i relationen med Ryssland och Kina. Huvudmålet med NATO:s östutvidgning var att säkerställa USA:s hegemoniställning i olika säkerhetszoner. När öst föll samman då re-konstruerades västs maktsystem under övervakning av USA:s makt i form av IMF och NATO.
Det är alltså oljan och gasen som enligt Fouskas är nyckeln till hela det här nya spelet. I Eurasien finns 75 procent av världens energiresurser. Men vad värre är, alla dessa energiproducerande regioner är instabila och präglade av konflikter. Oljan har fortfarande en kapacitet att ”chocka” precis som under oljekrisen i början på 1970-talet. Både USA, EU, Kina och Ryssland kämpar om kontrollen över energiutvinningen i Mellanöstern och Kaukasus. Framförallt USA tycks göra sitt bästa för att spela ut EU-ländernas, Irans, Rysslands och Kinas intressen i regionen. Även kriget om Kosovo kan enligt Fouskas ses i detta perspektiv. Något år innan kriget startade hade USA inget att säga om Jugoslaviens behandling av Kosovo-Albanerna, men när AMBO-projektet i form av en pipeline mellan Bourgas i Bulgarien genom Makedonien till den Albanska hamnstaden Durres började komma i hamn och det blev klart hur mycket det skulle kosta och vart ledningen skulle dras då blev Kosovo helt plötsligt en intressant fråga. Dragningen av denna pipeline var nämligen planerad att gå fram 20 km söder om Kosovo genom Norra Makedonien (det var för övrigt i norra Makedonien som det ganska omgående efter Kosovokrigets slut utbröt våldsamma oroligheter mellan albaner och makedonier). Fouskas menar att Balkan tack vare Sovjets fall har blivit en brygga mellan Östra och Västra Eurasien samt naturligtvis mellan öst och väst. USA tävlar ekonomiskt med EU/Tyskland och Ryssland över inflytandet på Balkan, i Kaukasus och i Mellanöstern. Just för tillfället råder ett osäkert dödläge kännetecknat av kompromisser mellan USA, EU och Ryssland under övervakning av USA:s hegemoni. USA:s primära mål är att kontrollera eller strategiskt influera den Eurasiatiska landmassan som sträcker sig från EU:s länder, till Ryssland genom Centralasien och vidare till Kina och Japan. För att lyckas med det måste man förhindra ett Eurasiatiskt nät av pipelines för olje- och gastransporter kontrollerat av Ryssland och Kina vilket skulle kunna leda till ett nytt samförstånd och närmande mellan Frankrike/Tyskland och Ryssland som skulle omöjliggöra USA:s hegemoni över området. Enligt Vassilis K. Fouskas kämpar alltså USA i verkligheten för att kontrollera råvarorna. Men det finns det säkerligen andra akademiska åsikter om. Enligt agendan är det inte så.
Fouskas förutspår för övrigt precis som Hippler att NATO är så fullt av motsägelser att det största hotet mot NATO är just NATO i sig självt. Motsägelserna består kortfattat i att NATO:s nya politiska mission bygger på dubbelmoral. Kosovoalbaner betyder något men inte Kurder eller Tjetjener. Fouskas liknar NATO vid filmen Scarface. Den filmen handlar om hybris och ”over-reach”. Filmens huvudrollsfigur Tony Montana vet hur han skall erövra världen men inte hur han skall behålla den. Han har förintat alla sina fiender utom en: hans främsta medhjälpare. Fouskas anser att kriget om Kosovo visade hela NATO:s problem i form av att försvarspakten har blivit en politisk organisation. Det är mycket svårt att se att EU-länderna på sikt kommer att acceptera att stödja NATO:s expansionsprojekt som bygger på dubbelmoral och att man kan tänka sig att vara inklämt mellan USA och Ryssland. Det är därför inte konstigt att Pentagon signalerar stor ovilja mot ett gemensamt EU-försvar.
HS-teorins kriterier var också att den hegemoniska staten skall ha kontroll över källor till kapital och marknader. Emmanuel Todds tes är att USA har blivit allt mindre ekonomiskt betydelsefullt. Världen har blivit multipolär på det ekonomiska planet. USA:s handelsunderskott ökar stadigt, USA har förvandlats till ett land som konsumerar istället för att producera och handelsunderskottet finansieras genom tryckpressarna som trycker dollarsedlar. Men det är ju just genom att ha en marknad för varorna som man uppfyller kriterium nummer tre, medan kriterium två kanske i sin tur på sätt och vis uppfylls genom tryckpressarna som Todd kritiserar.
När det gäller kriteriet ”Agenda setting” som i sin tur byggde på förekomsten av epistemologiska grupper menade Whiteneck år 1996 att det fanns tre olika områden att bygga agenda för. Dessa var (1) skyddet av medlemsstaterna i den demokratiska delen av världen, (2) förhindrandet av spridningen av massförstörelsevapen, (3) globala, regionala och nationella problem i samspelet mellan ekonomisk tillväxt och miljöförstörelse. Whiteneck ansåg att USA var den enda staten som hade epistemologiska grupper för att bygga upp agendor inom dessa områden. Jag tror därför att USA än idag står starkt inom detta område även om uppslutningen i Irakkriget (kriget mot terrorismen) var blygsam och det numera tycks ske ett strömhopp från det.
Hur står det då till med det minimala kriteriet militär projektionsförmåga? Det är idag lätt att se att USA i dagsläget har uppenbara problem att bekämpa irakisk statsgerilla beväpnade med som bäst granatkastare, kulsprutor, omoderna raketgevär och äldre modeller av värmesökande luftvärnsrobotar. Det ryktas t ex om att USA har lejt inte mindre än sextusen ”säkerhetsarbetare” (omskrivning för legoknektar) till Irak. Sextusen man kanske inte låter som så mycket, men det råkar vara ungefär så mycket infanterisoldater som finns i tre amerikanska divisioner (ett antagande). Visst är ockupationer manskapskrävande men är det verkligen militär överlägsenhet att vara beroende av privata entreprenörer av den här typen?
Enligt Washington Post den 6 juni 2003 var halva den amerikanska armén upptagen med operationerna i Irak när artikeln skrevs. Styrkan har sen dess inte minskat nämnvärt. Det torde kunna tolkas som ”imperial overstretch”. Man kan på goda skäl anta att USA för tillfället är handlingsförlamat när det gäller större insatser med marktrupper. Gulfkriget 1991 gav oss en bild av en oerhört överlägsen amerikansk krigsmakt. Men enligt de
