Den styvmoderliga vetenskapen

[Widsith]

All sanning passerar genom tre stadier: Först förlöjligas den, sedan möter den våldsamt motstånd, och till sist accepteras den som självklar.

Arthur Shopenhauer (1788-1860)

When a thing is new, people say: 'It is not true.' Later, when its
truth becomes obvious, they say: 'It is not important.' Finally, when
its importance cannot be denied, they say: 'Anyway, it is not new.'

William James (1842-1910)

Theories have four stages of acceptance: i) this is worthless nonsense;
ii) this is an interesting, but perverse, point of view; iii) this is
true, but quite unimportant; iv) I always said so.

John Burdon Sanderson Haldane (1892-1964)


Den svenske kemisten S. A. Arrhenius föreslog 1884 att joner är laddade atomer. Denna tes, framförd och utvecklad inför hans doktorsexamen, var så kontroversiell att han knappt blev godkänd.
Subrahmanyan Chandrasekhar lade fram en teori om "svarta hål" år 1930 och blev förlöjligad av sina kollegor. Svarta hål-teorin slog inte igenom förrän under 1960-talet.
C.J. Doppler lade fram sin teori om Doppler-effekten 1842, men eftersom det gick emot den vid denna tid populära eter-teorin, fick han vänta på erkännande till 1868. Då hade Doppler dock varit död i 15 år.
Ignatz Semmelweiss gjorde under tidigt 1840-tal observationen att om man tvättade händerna före behandlandet av en patient, så var chansen större att patienten överlevde. Detta förlöjligades förstås av hans kollegor, och Semmelweiss drevs från sin klinik. Under pressen av att vara förhånad blev han galen och intagen på dårhus 1865. Där ådrog han sig ett sår på handen, och eftersom läkarna följde sin invanda gamla rutin, dog Semmelweiss av en enkel infektion.
Louis Pasteur förlöjligades för att han hävdade att "osynliga djur" orsakade sjukdomar. George Ohm fick höra att hans Ohm's lag var "rena fantasier". Vid 1900-talets början ansågs det bevisat att fysikens lagar gjorde det omöjligt att konstruera en maskin som kunde driva sig själv genom luften (bortsett från ballonger), och bröderna Wrights flygningar ansågs länge vara rena lögner. Astronomen Fred Hoyle gjorde sig under 1950-talet rolig över den framlagda vansinniga teorin att universum expanderat från en oändligt liten punkt, och han kallade den fåniga teorin "The Big Bang". Kepler anklagades för ockultism när han hävdade att månen nog hade inflytande över ebb och flod. Linus Pauling hånades när han påstod att intag av vitamin C över det normala dagsintaget hade goda effekter på hälsan.

Och så vidare...

Denna länk ger andra exempel:
http://www.is.wayne.edu/mnissani/pagepub/history.htm

Betänk att dessa ovanstående under en tid betraktades som konspirationsteoretiker, UFO-folk, knäppskallar, lögnare m.m. Idag säger vi om deras teorier: "Att det där är sanning, det har vi alltid vetat!"

Mina frågor:
Är det en inneboende egenskap hos all vetenskap att förlöjliga och motarbeta nya teorier?
Det finns naturligtvis en sund konservatism, som ser till att hålla vetenskapen på en hög nivå, men varför alla dessa exempel i historien på kritiker som inte ens tagit sig ur sandlådan?
Finns det lika många exempel (och då har jag tagit bara ett fåtal) på knäppskallar som verkligen visat sig vara knäppskallar?
Finns det en tro inom vetenskapssamhället på att vetenskapen aldrig går bakåt, utan bara framåt?
Skall vi bemöta människor med alternativa och kontroversiella teorier med hån och förakt det första vi gör? Skall det reflexmässigt leda till små billiga skämt och antydningar? Eller skall vi visa för dem varför deras teorier är fel?

Dem som nu känner att den där reflexen ligger nära till hands vill jag först rekommendera att ta en titt på det här.

[Hexmaster]

(Långa inlägg! Det här orkar nog ingen läsa.)

Letade rätt på Illustrerad Vetenskap 8/2004, med artikeln "Vetenskap på villospår". Några godbitar:

1835 - R A Locke säger sig ha observerat invånarna på månen. Om påståendet väckte motreaktioner á la "det tror jag när jag ser det" så står det ingenting om det i IV, vilket kanske har sina orsaker; religiöst lagda lär åtminstone ha funderat hur man skulle bära sig åt för att missionera för de nyupptäckta hedningarna.

1989 - Kall fusion. Det här är ju vår tid - två figurer visar upp resultat som är vetenskapligt och samhällsmässigt revolutionerande, de möts med mycket skepsis - sund sådan - men det är inte förrän alla, inkl. de själva, misslyckats med att återupprepa försöken som de hängs ut som de charlataner de hela tiden varit. De fick en chans! Inte fan var det någon som skrattade åt dem innan dess, möjligtvis skrattade de åt en forskarvärld som kliade sig i huvudet och inte visste vad den skulle tro.

1974 - Summerlin gjorde sensationella hudtransplantationer, där vita möss fick levande hud från svarta möss. För att förenkla det hela något använde han bläck.

1926 - Kammerer visar att förvärvade egenskaper kan ärvas vilket går rakt emot Darwin, och därmed kullkastar evolutionen. Hade han fel? O ja.

2000 - Det här är ju alldeles nyssens - En japansk arkeolog hittar bevarade boplatser som är 40 000, nej, 600 000 år gamla, vilket inte bara var nationellt och olympiskt rekord utan rentav världsrekord. Och en ren bluff.


Notera att de ovanstående personerna möttes med glädje, intresse, skepsis och uttalad misstro, men det hån som du och de du länkar till är så glada i att skriva om hittar jag just inget av, inte förrän idéerna motbevisats. Fast det är korta artiklar, det skall medges.

Men hånet ni skriver om, är det för det första verkligt hån, eller bara upplevt eller rentav påhittat? Om experterna skrattade åt bröderna Wright så måste de ha tappat andan när de vände blicken mot Frankrike, där de aspirerande flygarna var fler och flitigare. Skrattade experterna åt Schliemann när han grävde efter Troja? Inte alls - de hade själva knallat omkring i Anatolien, räknat källor och spejat efter ögonmärken omskrivna i Iliaden osv. Du skrev förut om vad Jefferson 1807 sade om meteoriterna, men själva uttalandet visar ju att denna misstro var riktad mot expertisen, som alltså sedan några år - inte många, men några - var överbevisad om meteoriternas existens. Och vem skrattade åt Galilei (som han hette i efternamn)? Kan du nämna någon vid namn? Fred Hoyle skrattade onekligen åt vissa teorier, men desto mer blev han kritiserad för sina egna (av vilka några visade sig stämma, andra inte). Einstein möttes av kritik, men kritiken från folk som betydde något var i stort sett bemötbar, alltså inte bara "hö hö".

Är det möjligen så, att en stor del av det "hån" som det skrivs om är efterkonstruktioner för att göra innovatörerna mer heroiska? Är det eftervärlden som vill ha det på det sättet?

När jag läser vetenskapshistoria så är det bestående intrycket istället det, att folk med idéer i stort sett - med reservation endast för undantagen - får tillfälle att visa vad de går för. Det absolut största problemet nya idéer har är gamla akademiker som försvarar idéer de ägnat sina liv och karriärer åt. Kritiska röster kan man alltid leta reda på, frågan är om de formulerar åsikten hos en diffus allmänhet, en inte mindre diffus värld av experter (som alltid förväntas skratta i kör, dvs. tycka likadant! vad är det för akademiker som tycker likadant?) eller bara sina egna, rent personliga åsikter.

Vad gäller knäppskallarna så är de alltid i majoritet. Det är den femte (sjunde? nionde?) termodynamiska lagen, vilket jag kommer att bevisa inom kort.

(Det var förresten inte Chandrasekhar som lanserade teorin om svarta hål utan en som hette Schwartzschild, redan år 1916.)

[LasseMaja]

Är det en inneboende egenskap hos all vetenskap att förlöjliga och motarbeta nya teorier?

Det är en inneboende egenskap hos människor. Nya teorier, nya sätt och tänka och vara möts alltid med skepsis, och det gäller inte bara den vetenskapliga delen av samhället. Tar jag på mig klänning och går ner till Ica så kommer jag också bli förlöjligad!

[Henke]

Skall vi bemöta människor med alternativa och kontroversiella teorier med hån och förakt det första vi gör? Skall det reflexmässigt leda till små billiga skämt och antydningar? Eller skall vi visa för dem varför deras teorier är fel?

Jag tycker att det är viktigt att komma ihåg att det är de, inte vi andra, som har bevisbördan. Om man hävdar något kontroversiellt måste man också vara beredd att kunna leda sina teser i bevis. Det åligger inte "etablissemanget" att motbevisa dem. Men självklart ska etablissemanget inte heller håna dem (vilket jag faktiskt inte tror är särskilt vanligt).

Ett moment som också spelar in är att det är högst normalt att det tar tid innan en banbrytande teori får genomslag. Att det dröjde med acceptansen av t ex Einsteins allmänna relativitetsteori berodde inte så mycket på att den var kontroversiell som att den var svår att testa. Inom fysiken måste normalt teorier bekräftas av experiment, och meningsfulla experiment som kunde visa på teorins riktighet kunde inte göras förrän långt efter att Einstein presenterade den. Även om en teori är elegant och håller ihop logiskt måste den beskriva verkligheten, vilket helt enkelt kan ta tid att fastslå om den gör eller ej.

Linus Pauling hånades när han påstod att intag av vitamin C över det normala dagsintaget hade goda effekter på hälsan.

Lite OT, men Pauling hävdade att överintag av vitamin C var mycket bra mot förkylning. Mig veterligen har man sedermera visat att effekten (utöver ren placeboeffekt) är mycket liten, om den överhuvudtaget finns.

Henrik

[Hexmaster]

Att det dröjde med acceptansen av t ex Einsteins allmänna relativitetsteori berodde inte så mycket på att den var kontroversiell som att den var svår att testa.

Det kan nämnas att den speciella relativitetsteorin, som byggde på redan genomförda experiment, fick ett snabbare gensvar. Det gick inte från ena dagen till nästa precis, men den fick inte det kyliga gensvar som många har för sig. När den allmänna teorin bevisats med observationer så fick den ett omedelbart genomslag i åtminstone USA och England.

Lite OT, men Pauling hävdade att överintag av vitamin C var mycket bra mot förkylning. Mig veterligen har man sedermera visat att effekten (utöver ren placeboeffekt) är mycket liten, om den överhuvudtaget finns.

Copernicus och även Galilei hade ett solsystem som var det bästa som dittills gjorts, men eftersom planeterna rörde sig i cirklar så stämde de ändå inte riktigt in på observationerna, vilka var ett obestridligt problem för teorin. Även Keplers/Newtons solsystem uppvisade vissa skillnader mot det som observerades, pyttesmå men tillräckliga för att bevisa den allmänna relativitetsteorin.

Jag vill fortfarande hävda att bilden av det utskrattade geniet är överdriven. Missförstådd och kritiserad kanske, men inte utskrattad.

[Widsith]

Jag vill inte bemöta allt som skrivits, i alla fall inte än. Just detta inlägg tänkte jag ägna åt en av dessa som av Hexmaster bedömdes vara en av dessa knäppskallar, till vilka, enligt Hexmasters ordvändningar, jag själv skall räknas.

1926 - Kammerer visar att förvärvade egenskaper kan ärvas vilket går rakt emot Darwin, och därmed kullkastar evolutionen. Hade han fel? O ja.

Jaså? Man kanske inte skall tro så fullt och fast på allt som står i Illustrerad Vetenskap. Pressen har en så ful ovana att göra allt mer svart-vitt än det egentligen är, och i detta fall, att skumma igenom fakta och därav dra slutsatser som passar med sin egen journalistiska målsättning. Pseudovetenskap i sin prydno!

Paul Kammerer, som under en tid kallades "den nye Darwin", var verksam i Wien under tidigt 1900-tal där han först födde upp salamandrar i miljöer som skilde sig från dem de normalt levde i för att se om de därmed utvecklade fysiska egenskaper för att anpassa sig. Detta skulle påvisa s k Lamarckism, så kallad efter Jean-Baptiste Lamarck, en tidig evolutionist, senare prisad av Darwin. Läs mer om Lamarck här:
http://en.wikipedia.org/wiki/Lamarck
Kammerer experimenterade också med grodor, bl.a. den i grottor levande Proteus, som på grund av mörkret den lever i föds utan synliga ögon (under ett lager skinn finns dock outvecklade ämnen till ögon). Uppfödda under rött ljus utvecklade dessa grodor efter ett antal generationer fullt synliga och funktionella ögon.

Det var ett experiment med en annan groda som ledde till katastrof för Kammerer. Denna groda förökar sig på torra land. Grodor som förökar sig i vatten får små mörka plattor längst ute på sina fingrar/tår för att kunna hålla sig fast under själva parningen. Kammerer fick denna landlevande groda att föröka sig i vatten. Efter ett antal generationer skall denna groda ha utvecklat just de mörka plattorna, vilket återigen just skulle bevisa Lamarcks gamla teori.

Österrike blev ett fattigt land under och efter första världskriget, och Kammerer blev en fattig man. Han fick överge sin forskning, lämna universitetet i Wien, och försörja sig som rundresande föreläsare. Sina utvecklade grodor hade han stoppat i spritfyllda burkar, men alla burkar utom en hade förstörts under kriget. 1923 får Kammerer hålla ett föredrag vid Cambridge i England, och dit tar han sin sista konserverade groda, vilken undersöks av de där församlade och bedöms vara autentisk.

1926 publiceras en artikel i Nature av G K Noble, kurator på American Museum of Natural History. Noble hävdar att Kammerer injicerat bläck i grodfingrarna för att få dem mörka och platt-liknande.
Lite över en månad senare skjuter sig Kammerer i huvudet under en promenad i de österrikiska alperna. Självmordet ses som bevis för att Noble haft rätt.

Man kan då fråga sig hur detta bläck hamnat i grodan. Kammerer hade nämligen inte fri tillgång till den glasburk, i vilken grodan fanns (han hade som nämnts fått lämna sin tjänst vid Wiens universitet), och bläcket hade blivit injicerat bara några dagar före Noble fick burken i sin hand. I Kammerers eget självmordsbrev hävdade han sin oskuld, och att han misstänkte vem som skulle kunna vara ansvarig.

För ytterligare information rekommenderar jag Arthur Koestlers bok The Case of the Midwife Toad från 1971.

Det kan också vara värt att nämna att Gregor Mendel, genetikens fader, också anklagats för att förfalska sin forskning. Den kontroversen är ännu olöst.

[Hexmaster]

Jag vill inte bemöta allt som skrivits, i alla fall inte än. Just detta inlägg tänkte jag ägna åt en av dessa som av Hexmaster bedömdes vara en av dessa knäppskallar, till vilka, enligt Hexmasters ordvändningar, jag själv skall räknas.

Nej du, den gubben går inte. Läs innantill så ser du att jag inte alls påstår något sådant. Den som vet vad en chakra är kan näppeligen vara tappad bakom en vagn

Vad gäller Darwin så är ett genomgående tema i "Om arternas uppkomst" just att förvärvade egenskaper inte går i arv - det var tydligen den allmänt accepterade föreställningen vid den tiden, varför han skrev mer om ämnet än vad en sentida läsare kan finna motiverat, men läget var alltså annorlunda vid hans tid. Att förvärvade egenskaper inte går i arv är en grundbult i det darwinistiska tankebygget, det är därför varje indikation på att denna tes är falsk är så intressant eftersom den har potentialen att sätta hela evolutionsteorin (eller vad det heter) i gungning. Även om Kammerers resultat förfalskats av någon annan än han själv så motsäger det inte att han trodde på det själv. Därmed inte sagt att han skulle vara en "knäppskalle", det är ju just den sortens ringaktande omdömen som jag själv påstår att vetenskapen trots allt inte är så snar att dela ut som många har för sig.

[Robert Sköld]

Paul Feyerabends teorier är kanske relevanta i detta sammanhang Widsith, utifrån dina ursprungliga frågor?

Nationalencyklopedin skriver:

Feyerabend [ty. uttalfai´9?a:bgnt],Paul, 1924-94, österrikisk-amerikansk vetenskapsfilosof. F. är mest känd för slagordet anything goes, "allting är tillåtet". Han hävdade att forskningen inte får vara bunden av någon bestämd uppsättning metodregler. Udden i F:s polemik var i början (1960-talet) riktad framför allt mot positivismen och Poppers kritiska rationalism. Kritiken finns sammanfattad i boken Against Method (1975; "Ned med metodologin"). Alla observationer och empiriska data innehåller enligt F. en subjektiv tolkningskomponent som gör att olika grundläggande teorier inte kan bedömas enligt någon gemensam måttstock. Det finns ingen metodologisk arkimedisk punkt. Senare vidgade F. emellertid kritiken och hävdade att vi inte bara måste slopa tron på den vetenskapliga metodologin, utan också sanningsbegreppet och förnuftsbegreppet. F. ville jämställa vetenskapen med myter, politiska ideologier och religiösa system. I linje med detta hävdade han att vetenskapen bör skiljas från staten, bl.a. i boken Science in a Free Society (1978).

/Robert Sköld

[mrsund]

Är det en inneboende egenskap hos all vetenskap att förlöjliga och motarbeta nya teorier?

Det är en inneboende egenskap hos människor. Nya teorier, nya sätt och tänka och vara möts alltid med skepsis, och det gäller inte bara den vetenskapliga delen av samhället. Tar jag på mig klänning och går ner till Ica så kommer jag också bli förlöjligad!

Kanske inte, "Lassemaja" är en känd gammal brottsling som klädde ut sig i just kvinnokläder för att lura lagens långa arm, tror till och med att det begav sig här i skåne för hundra år sen eller så.

Nej allvarligt talat, är det inte så att det finns fler knäppgökar som inte har rätt än "knäppgökar" som har rätt och att de senare hamnar i det facket av ren reflex?

[tryggve]

Linus Pauling hånades när han påstod att intag av vitamin C över det normala dagsintaget hade goda effekter på hälsan.

Jag brukar själv pynta i mig C-vitaminer när jag är förkyld, men ju mer jag har läst om undersökningar desto mer tvivlande har jag blivit till att de hjälper.
Och desto mindre förefaller de hjälpa

Jag tror inte att man har lyckats hitta något som visar att C-vitaminer skulle hjälpa moty vare sig förkylning eller cancer.