Skandinavismen

[Ja77]

Varför mislyckade Skandinavismen på 1800-talet? (att ena "vikingaländerna") andra länder som Italinen och Tyskland lyckades ena sig från en massa småstater till en nationalstat. Eller var skilnaden mellan nationalstaterna för stor tråts "samma" kulturarv och "samma" språk.

[Kynes]

Jag har då hört att det var under ett tyskt-danskt krig (kommer inte ihåg årtal eller vad det kallades, men det var det som Bissmarck starta det) som dödsstöten mot skandinavismen kom. Då Sverige inte totalt ställde upp på danskarnas sida utan endast skickade några kanoner eller så så skulle danskarna kännt sig svikna.

[Perra]

Svenskarna hade som sagt lovat att ställa upp på danskarna. Det var två krig mot preussarna, 1848 och 1864. Det senaste var Bismarcks krig, vilket av dem som svenskarna lovat komma till hjälp är jag inte säker på, det kan varit båda. Och ett av dem är jag minsan säker på att en del trupper kom fram och hjälpte danskarna. Preussarna klagade mycket på detta och ville inte ge de svenskar de fick tag på status som krigsfångar.

Det var kanske smällen för skandinavismen att inte mer hjälp kom, att det skulle funnits en ambition att likt Italien och Tyskland ena länderna har jag inte hört.

[Halifírien]

Var Sverige officiellt med i dessa krig mot Preussen, om de nu skickade trupper o så? För annars brukar man ju säga att svenskarna inte krigat på nästam 200 år, men borde inte dessa krig räknas i efterhand även om vi nu inte skickade formell krigsförklaring?

[Perra]

Vi var inte formellt i krig har jag för mig. Dessutom tror jag inte det är värt att räkna det, även om de som ställde upp naturligtvis var tappra så var de inte många. Man räknar ju inte de frivilliga i finska vinterkriget, som att sverige var med i krig. Bara för att svenskar varit i krig har inte sverige varit det.

[hasseman]

Det var väll så att dåvarande svenske kungen(Karl XV) lovade att hjälpa Danmark utan att rådfråga sina ministrar. Problemet var väll att Sverige ville men inte kunde(hade inga resurser) hjälpa Danmark.
Norge var väll inte så pigga på Skandinavismen? Man strävade ju istället mot ett helt självständigt Norge.
Nej Skandinavismen dog nog redan när Kalmarunionen fick sin dödsstöt av Gustav Wasa.
Frågan är hur historien hade sett ut om Gustav hade fortsatt mot Norge 1520?
Hasseman

[LasseMaja]

en del trupper kom fram och hjälpte danskarna. Preussarna klagade mycket på detta och ville inte ge de svenskar de fick tag på status som krigsfångar.

Ett tidigat fall av "illegala kombattanter"?

[Gutekrigaren]

Den uppfattning jag fått är att skandinavismen var en skojig sysselsättning för unga adelsmän över punschen men när den det blev allvar och kom till kritan var egentligen ingen så pigg på det hela.

Kriget det rör sig om är det danskpreussiska 1864, när Danmark led nederlag vid Dybböls skansar.

Mvh Petter

[LasseMaja]

Skandinavismens motståndare i det här fallet var ju en mycket liknande rörelse, det tyska nationalismen, där Preussen använde sig av dessa krig för att ena ett antal stater och förbund till att bli Tyskland.

[Martin Lundvall]

Den uppfattning jag fått är att skandinavismen var en skojig sysselsättning för unga adelsmän över punschen men när den det blev allvar och kom till kritan var egentligen ingen så pigg på det hela.

Alla som börjar på Lunds universitet får en liten historiebok om universitet, fritt taget från minnet i avsnittet om punchen.

Från början serverades punchen varm men vid ett möte debatterades skandinavismens så lidelsefullt och högt att alla de närvarande studenterna glömde att dricka sin punch och den blev kall. Till sin glädje fann studenterna att det även gick att dricka punchen kall.

Jag säger då det, glömma bort en sådan viktig sak. .

Jag delar din uppfattning Petter, skandinavismen var populär men hade aldrig någon fast förankring i samhället.

/Martin

[Gutekrigaren]

Haha, där ser man! Och jag som bara blarrade. Kanske för att jag aldrig haft så mycket till övers för studentikosa upptåg och är glad att jag studerar vid Sveriges enligt uppgift enda overallfria universitet...

Mvh Petter

[Martin Lundvall]

.......och är glad att jag studerar vid Sveriges enligt uppgift enda overallfria universitet...

Det ska du vara.

/Martin

[Ralf Palmgren]

Fransmännens Kejsare Napoleon I regerade i början av 1800-talet. Han förde under sin regeringsperiod flera långa och revolutionerande krig i så gott som hela dåvarande Europa. Under den här tiden och speciellt kort därefter uppstod den så kallade nationalismen. Denna nya ideologiska riktning strävade främst till, att förena ett folk som lever på ett visst geografiskt område, talar samma språk, har en unik historia och ett särskilt kulturarv till en suverän nationalstat. De lokala italienska staterna förenades den 17 mars 1861 i nationalismens anda till nationalstaten och konungariket Italien. De tyskspråkiga staterna förenades den 18 januari 1871 till nationalstaten och kejsardömet Tyska Riket. Under 1800-talet fanns det dessutom områden i Europa som trots en stark nationalism helt enkelt inte kunde bli självständiga nationer. Detta var speciellt märkbart i bland annat Böhmen, som trots den starka viljan om självständighet helt enkelt inte kunde frigöra sig från det Habsburgska väldet. Ett annat exempel är Polen, som trots ordentliga försök i slutet av 1800-talet inte kunde bli ett självständigt europeiskt land förrän efter det första världskriget. På samma sätt som panslavismen var en slavisk form av nationalism var skandinavismen en form av skandinavisk nationalism. Skandinavismen hade sina trognaste anhängare i Danmark och Sverige.

Skandinavismen var en betydelsefull ideologisk och politisk rörelse som verkade i Norden, främst omkring medlet av 1800-talet. Den försökte bland annat för första gången efter Kalmarunionens tid (1397-1521) skapa ett gemensamt nordiskt samarbete. Skandinavisterna ville, att Norden skulle bli ett politiskt betydelsefullt kraftområde och en maktfaktor att räkna med i europeisk politik. För att detta skulle kunna vara möjligt, var ett av deras allra främsta mål, att skapa en stark politisk, kulturell och social personalunion mellan de tre nordeuropeiska konungarikena Danmark, Sverige och Norge. Skandinavisterna ville helt enkelt skapa ett starkt territorium i Nordeuropa och en region som kunde bevaka sina rättigheter gentemot de mäktiga europeiska stormakterna Preussen och Ryssland.

Den egentliga skandinavistiska rörelsen fick sin början i den så kallade studentskandinavismen. Bland de unga nordiska studenterna och universitetsstuderandena fanns under 1800-talet ungdomar som strävade efter ett ökat nordiskt samarbete mellan nordiska studenter och studentorganisationer. Under året 1843 samlades studenter från Danmark och Sverige till det första nordiska studentmötet i Uppsala. Här diskuterades skapandet av en nordisk gemenskap mellan de nordiska studerandena. Två år senare samlades de i Köpenhamn. Här stärktes den nordiska samhörighetskänslan ytterligare gentemot den ”farliga” omvärlden. I form av föredrag, sång och festande uppmuntrades att knyta kontakter med andra jämnåriga nordbor. I samhället väckte dessa sammankomster både uppmärksamhet och diskussion. Den danska tidningen Fædrelandet och den svenska liberala dagstidningen Aftonbladet ville öka sin popularitet och läskrets genom att främst rikta sig till de borgerliga danska respektive svenska läsarna. Tidningarna agerade dessutom gentemot den då ännu starkt rådande konservatismen bland främst högadeln och de mäktigaste i samhället. Den nordiska liberala pressen ansåg dessutom, att skandinavismen kunde betydligt stärka den liberala ideologins ställning och därför stödde tidningarna även universitetsstuderadena.

Hertigdömet Schleswig hörde under 1800-talet till Danmark. På så sätt blev området påverkat av den danska nationalismen. Den tyskspråkiga befolkningen i Schleswig blev rädda för att området skulle slutgiltigt absorberas till en fullt naturlig del av Danmark. Denna oro utlöste så småningom ett mycket allvarsamt uppror och det så kallade Schleswig-Holsteinska kriget som började året 1848. I detta tre år långa krig mellan Preussen och Danmark blev de tyskspråkiga trupperna slutgiltigt besegrade av danskarna i fältslaget vid Fredericia på Jylland den 6 juli 1849. Kriget upphörde officiellt genom fredsfördraget i Berlin året 1850. Medan det treåriga kriget pågick blev även den svenska monarken Konung Oskar I av Sverige och Norge (1844-1859) intresserad av den politiska skandinavismen. Han bestämde sig därför för att skicka en styrka bestående av både svenska och norska soldater till kriget i Danmark. Dessa svensk-norska förband kom dock bevisligen aldrig att officiellt delta i själva kriget.

Året 1853 började Krimkriget mellan Ryssland och det Osmanska riket. Sardinien, Frankrike och Storbritannien med Irland deltog också i detta europeiska storkrig. Dessa krigade på osmanernas sida gentemot ryssarna. Konung Oskar I av Sverige och Norge blev med tiden övertalad att ställa upp i kriget gentemot Ryssland. Då kriget verkade börja gå dåligt för de ryska trupperna började den svenska kungen planera återerövrandet av det i freden i Fredrikshamn den 17 september 1809 till Ryssland förlorade Finland. Den svenska monarken planerade dessutom att Finland skulle ingå i det gemensamma Norden som skandinavisterna så starkt strävade efter. Enligt planerna skulle Finland ingå som en autonom del i konungariket Sverige. Kungen och de svenska skandinavisterna hade dessutom som mål att efter den barnlöse Konung Fredrik VII av Danmark (1848-1863) död göra den svenska kungliga dynastin Bernadotte till regerande dynasti över de tre nordiska monarkierna Sverige, Norge och Danmark. För att detta överhuvudtaget skulle ha kunnat varit möjligt behövde den svenska kungen ett mycket starkt stöd av skandinavisterna. Därför samarbetade han nu med flera betydelsefulla representanter för den politiska skandinavistiska ideologin i både Danmark och Sverige. Då Krimkriget slutade året 1856, han den svenska kungen aldrig förverkliga sina planer på att införliva Finland med Sverige. Kort därefter upphörde även slutgiltigt tankarna om att Finland någonsin skulle kunna återförenas med det svenska riket.

Konung Oskar I av Sverige och Norge avled i Stockholm den 8 juli 1859. Hans äldsta son blev därmed ny statschef och monark i både Sverige och Norge. Den nya svenska regenten Konung Karl XV av Sverige och Norge (1859-1872) fortsatte i faderns fotspår. Han stödde nämligen öppet den politiska skandinavistiska ideologin. Vid den här tiden blev spänningarna mellan Danmark och Preussen återigen starkare. Det var till och med uppenbart, att ett nytt krig om Schleswig-Holsteins ställning så småningom skulle bryta ut. Detta observerade även den svenska kungen. Han berättade därför i skandinavismens anda på sommaren 1863 åt den danska kungen att Sverige skulle hjälpa Danmark i det stundande kriget mot Preussen. Den svenska regeringen samlades en kort tid senare till det kungliga slottet Ulriksdal för att diskutera kungens löfte om militärt bistånd. Regeringen meddelade den 8 september 1863, att Sverige trots den svenska kungens löfte officiellt inte skulle kunna hjälpa Danmark. Den svenska regeringen ville nämligen inte hasardera den revolutionerande utvecklingen till ett modernt demokratiskt svenskt samhälle som pågick under den här tiden. I och med detta beslut kan man påstå att skandinavismen hade slutgiltigt upphört. Det väntade kriget utbröt mellan Danmark, Preussen och Österrike året 1864. Danmark var då illa tvunget att alldeles själv kämpa gentemot de starka österrikiska och preussiska trupperna. Danmarks militära truppenhet besegrades slutgiltigt i slaget vid Dybbøl skans den 18 april 1864. Då inga utländska militära styrkor hade kommit till Danmarks hjälp var danskarna tvungna att ge upp försvaret i slutet av juni 1864. I freden i Wien i oktober 1864 förlorade Danmark området Schleswig-Holstein till segrarländerna Preussen och Österrike. Året 1866 anslöts sedan hertigdömet Schleswig-Holstein som en provins till konungariket Preussen. Härmed upphörde även svenskarnas och danskarnas tankar om att kunna skapa ett förenat Norden. Den politiska skandinavismen kunde därefter aldrig mera återhämta sig.

Med tiden började alltfler människor i Sverige och Danmark se skandinavismen och skapandet av ett ett gemensamt Norden som någonting omöjligt och någonting som främst förespråkats av unga radikala nordiska studenter och den nordiska liberala pressen. Från och med början av 1870-talet inriktade sig Sverige i stället på en alltmer tyskvänlig utrikespolitik. Det nyligen enade Tyska Riket hade en mycket stor politisk och ekonomisk betydelse i östersjöområdet. De flesta av tidens ledande svenska politiker ansåg därför, att det stora och mäktiga Tyska Riket kunde fungera som en säkerhet gentemot militära angrepp från öster och från det starka kejsardömet Ryssland.

[Djinghis Khan]

Den uppfattning jag fått är att skandinavismen var en skojig sysselsättning för unga adelsmän över punschen men när den det blev allvar och kom till kritan var egentligen ingen så pigg på det hela.

Alla som börjar på Lunds universitet får en liten historiebok om universitet, fritt taget från minnet i avsnittet om punchen.

Från början serverades punchen varm men vid ett möte debatterades skandinavismens så lidelsefullt och högt att alla de närvarande studenterna glömde att dricka sin punch och den blev kall. Till sin glädje fann studenterna att det även gick att dricka punchen kall.

Jag säger då det, glömma bort en sådan viktig sak. .

Jag delar din uppfattning Petter, skandinavismen var populär men hade aldrig någon fast förankring i samhället.

/Martin

Den har inte jag fått!

[Martin Lundvall]

Den uppfattning jag fått är att skandinavismen var en skojig sysselsättning för unga adelsmän över punschen men när den det blev allvar och kom till kritan var egentligen ingen så pigg på det hela.

Alla som börjar på Lunds universitet får en liten historiebok om universitet, fritt taget från minnet i avsnittet om punchen.

Från början serverades punchen varm men vid ett möte debatterades skandinavismens så lidelsefullt och högt att alla de närvarande studenterna glömde att dricka sin punch och den blev kall. Till sin glädje fann studenterna att det även gick att dricka punchen kall.

Jag säger då det, glömma bort en sådan viktig sak. .

Jag delar din uppfattning Petter, skandinavismen var populär men hade aldrig någon fast förankring i samhället.

/Martin

Den har inte jag fått!

Då får du gå på Hälsningsgillet till våren där kan du hämta upp det, hälsningsgillet hoppas jag inte du har missat. Ett utmärkt tillfälle att äta godis, skaffa sig pennor för terminen samt ett och annat paket nudlar.

/Martin