Var verkligen svenska officerare nazistanstuckna?

Tillägnad vår saknade medlem varjag
Användarvisningsbild
Lars Gyllenhaal
Medlem
Inlägg: 983
Blev medlem: 2 april 2002, 21:15
Ort: Barentsregionen
Kontakt:

Re: Officerskårens sympati för Tredje riket

Inlägg av Lars Gyllenhaal » 19 oktober 2006, 09:02

Niedzwiadek skrev:Har du kanske några namnuppgifter och bakgrund om de som stred i Polen. Vore väldigt intressant för mig att ta reda på mer om det.
Hej!

De två svenska reservofficerare som var nyckelpersoner för polska Armia Krajowa (AK), dvs. Hemmaarmén, i Polen var Carl Herslow och Hilding Molander. Enligt Heinrich Himmler hade de drivit "den viktigaste kurirvägen mellan den polska motståndsrörelsenoch den polska exilregeringen i London".

Utöver dessa tjänstgjorde åtta svenskar till i AK i Polen, bl a prinsessan Alice Habsburg (född Ankarcrona). Men de var ej svenska reservofficerare och faller därför utanföre denna trådens ramar.

Det gemensamma för de totalt tio svenskarna i AK-tjänst som hittills har identifierats är att de utförde ytterst farliga kuriruppdrag inne i Polen och var nyckelpersoner för flödet av underrättelser och pengar mellan AK och England.

Den som skrivit mest om Herslow och hans medarbetare är Jozef Lewandowski. Först ett akademiskt arbete på engelska - som jag använde då jag skrev om Herslow etc i Svenskar i krig och för bara några månader sedan gav han ut Knutpunkt Stockholm - en mycket , mycket läsvärd bok.

Mvh,

Lars

P.S.
Utöver AK-svenskarna var det även en eller några svenska sjömän som försökte komma in i polska förband 1939 för att slåss mot de invaderande tyskarna. Men detta misslyckades.

Användarvisningsbild
Lars Gyllenhaal
Medlem
Inlägg: 983
Blev medlem: 2 april 2002, 21:15
Ort: Barentsregionen
Kontakt:

Inlägg av Lars Gyllenhaal » 19 oktober 2006, 10:07

Hej Viktor,
Apekatt skrev: Men till min fråga, och många av dessa 1000+ var det som faktiskt var boende i Sverige vid krigsutbrottet?

Jag menar att det bör ju rimligtvis vara en hel del av dessa som såg sig som något annat en svenskar, t.ex. amerikaner norrmän osv.

För att man var svensk medborgare förr behövde ju inte per automatik betyda att man var svensk förr, i och med att man kunde ha flera medborgarskap. För att någon som har bott i Usa i 20 år går med i kriget på de allierades sida, behöver ju den svenska officerskåren inte ha varit mer lagd åt det hållet. Vi har ju haft och har ett stort utbyte med Norge, och det var ju då inte allt för länge sedan som "utvandringen" var.

Har själv bott utomlands under en stor del av mitt liv, så vet hur det är.

Hur många som gick in i den norska armen den 9 april, tycker jag nog inte är relevant. Som många i den här tråden redan har påpekat så var väl det minst sagt ett antiklimax för de svenska NS.

PS: dels så borde jag ha skrivit mitt riktiga namn Viktor Elfström, och kan du säga namnet på din bok har missat det ds. :)
Av de mer än tusen svenska medborgare som ställde upp för de allierade var nästan varenda en bosatt i Sverige vid krigsutbrottet 1939. Med några undantag var deras föräldrar också svenska.

Vilka var då dessa personer?

Jo, kronologiskt sett först och främst de drygt 300 svenska medborgare som gick över gränsen 1940 för att strida med norrmännen mot tyskarna. F.k. blev Norges krigsmakt en del av de allierades väpnade styrkor kort efter 9 april 1940. Det finns uppskattningar på att det var flera hundra till svenskar men jag väljer att använda minimisiffror. Minst sju av de 300 var svenska officerare.

Det är också dokumenterat att hundratals medlemmar av Svenska Frivilligkåren i Finland och ett okänt antal helt civila svenskar VILLE strida för Norge 1940, men hindrades. Inte minst eftersom all värvning och organisering för insats i Norge förbjöds av den svenska regeringen. Jämför med hur SFK efter en tid fick allt möjligt stöd från svenska staten. Icke desto mindre körde ett helt SFK-kompani med officerare och allt, in i Sverige för att ta sig till Norge, men stoppades och internerades under något dygn på I 19 i Boden medelst militärpolisers försorg.

Och så har vi Norgebataljonen som började skapas i och med bildandet av Svensk-norska frivilligförbundet, vilket skedde den 12 december 1944. Minst 6400 svenska medborgare anmälde sig till bataljonen men bara 700 antogs. Många fd. spanien och finlandsfrivilliga kom att ingå i den, t o m 16 som tillhört Svenska frivilligkompaniet (det som låg i Karelen under fortsättningskriget). De utrustades med allt som behövdes för krigsinsats och övade och var minst sagt pigga på att sättas in i strid. Tyvärr - ur de frivilligas dåtida synvinkel - blev det inte så. Deras krigsdeltagande sköts upp och blev slutligen inaktuellt pga Tysklands kapitulation

Men några ur Norgebataljonen gick då över till "Grupp Fritjof", en liten svensk sektion av norska motståndsrörelsen som växlade mellan att vara på norsk och svensk sida av gränsen. Den lydde under en f.d. stamanställd furir från Lv 6 i Göteborg. Totalt tillhörde över 120 man "GF".

Sedan har vi det minst ett femtiotal svenska medborgare som frivilligt iklädde sig amerikansk och brittisk uniform under andra världskriget. Bland dessa var inga svenskamerikaner - dem redovisar vi separat i vår bok eftersom de inte var svenska medborgare, och dessutom var så oerhört många, drygt tvåhundra tusen pers!

Alltså, det femtiotal svenska medborgare som var i amerikansk och brittisk uniform hade Sverige som hemort, med ett undantag. Och det dyker då och då upp fler, så snart kan vi nog säga ett sextiotal...sjuttiotal etc. Däremot tillkommer sällan nya namn på svenska medborgare i tysk krigstjänst.

Källan för dessa uppgifter är boken Svenskar i krig 1914-45.

Mvh,

Lars
Senast redigerad av 1 Lars Gyllenhaal, redigerad totalt 19 gånger.

Gutekrigaren
Medlem
Inlägg: 4120
Blev medlem: 23 mars 2002, 19:38
Ort: Rom

Inlägg av Gutekrigaren » 19 oktober 2006, 10:40

Lars Gyllenhaal skrev:Däremot tillkommer sällan nya namn på svenska medborgare i tysk krigstjänst.
Du har säkert tänkt på det redan, men för säkerhets skull: Det kan ju bero på att släktingar eller dylikt inte gärna vill visa upp detta, och därför inte lika lätt som för "allierade-frivilliga" bistår med dokument och andra källor. Inte för att det lär vara huvudorsaken, men det kanske bör tas med i beräkningen. :)

Mvh Petter

Användarvisningsbild
Lars Gyllenhaal
Medlem
Inlägg: 983
Blev medlem: 2 april 2002, 21:15
Ort: Barentsregionen
Kontakt:

"de dolda"

Inlägg av Lars Gyllenhaal » 19 oktober 2006, 11:23

Hej!

Det är nog så att svenskar som var i tysk tjänst, och deras släktingar, är mindre benägna att av eget initiativ kontakta oss - men det har faktiskt hänt.

Sökandet efter svenskar i tysk krigstjänst har företagits, och företas än i dag, av flera personer och inte främst genom att man blir kontaktad av deltagare/släktingar utan genom arkivforskning i Sverige, Tyskland, USA, Tjeckien, Norge och Finland.

Efter merän sextio år så har inga dokument eller andra trovärdiga källor (typ veteraner eller deras släktingar med trovärdiga uppgifter) dykt upp som gör att man kan anta att det var mer än drygt tvåhundra svenska medborgare i tysk krigstjänst.

Genom att svenska medborgare i regel inte tjänstgjorde i grupp i brittiska och amerikanska förband så är de en mer svårforskad kategori (undantaget är den amerikanska 99. infanteribataljonen. även kallad Vikingbataljonen - men den var uppenbarligen inte så pass känd att alla mönstringskontor kände till den). Arkivforskningen vad gäller dem är därför långt ifrån avslutad - den är bara i inledningsskedet! Detta plus det faktum att vi då och då får nya namn på allierad sida genom att vi blir kontaktade av läsare etc gör att siffran femtio i amerikanska och brittiska förband säkert kommer att stiga.

F.ö. är det min förhoppning att fler kommer att forska i ämnet svenska medborgare i främmande makters väpnade styrkor 1914-45. Med undantag för Lars Ericsons bok Svenska frivilliga, några gedigna artiklar, vår egen bok samt en doktorsavhandling om spanienfrivilliga och några C-uppsatser har inte mycket seriös forskning bedrivits om ämnet.

Mvh,

Lars
Senast redigerad av 3 Lars Gyllenhaal, redigerad totalt 20 gång.

Apekatt
Ny medlem
Inlägg: 12
Blev medlem: 18 oktober 2006, 22:20
Ort: Norden

Inlägg av Apekatt » 20 oktober 2006, 00:15

Till Lars Gyllenhaal

Du skall ha ett stort tack för att du tog dig tid att svar på min fråga, fick en helt annan bild av dina inlägg efter detta. Hade bara en stark känsla av att du hade på dig "egna värdering glasögonen" när du skrev dina inlägg, men ser nu att så inte var fallet.'

Din bok ligger nu mera absolut på min läs lista, tyvärr ligger massa löjlig kurslitteratur före så skall se när jag får tid. Men stort tack
MVH Viktor


Totalt OT. hoppas Frölunda kan ta tag i sig själva nu på lördag, ser fram imot den matchen som ett litet barn. 8-) Hoppas alla som läser detta har en fin dag. :)

Användarvisningsbild
Lars Gyllenhaal
Medlem
Inlägg: 983
Blev medlem: 2 april 2002, 21:15
Ort: Barentsregionen
Kontakt:

Inlägg av Lars Gyllenhaal » 20 oktober 2006, 08:37

Hej igen Viktor,

Varsågod!

Alla har vi våra värderingar - oavsett om vi är medvetna om dem eller ej. Det är svårt, för att inte säga omöjligt, att skriva en helt neutral bok i vilket ämne som helst. Ja, utom möjligtvis i teoretisk matematik då (säger jag som inte kan ett dyft om det :D ).

Men icke desto mindre har min medförfattare och jag ansträngt oss för att framlägga våra rön utan att stämpla någon kategori av svenskar i krig 1914-45 som ond eller god. Däremot utförde/bevittnade individer, i nästan alla kategorier vi beskriver, handlingar som kan betecknas som onda eller goda.

Lycka till, Frölunda!

Lars

LasseMaja
Redaktör emeritus
Inlägg: 4809
Blev medlem: 22 januari 2003, 08:19
Ort: Dalarna

Inlägg av LasseMaja » 20 oktober 2006, 21:35

Detta är ett intressant ämne som jag redan tidigare tittat på. Och visst är det så att officerskåren i alla tider varit högervriden, i större eller mindre omfattning. Idag gör man stor skillnad på nazianstruken och på högerextrema, men jag skulle nog vilja påstå att det är först efter Förintelsen som behovet uppstod att distansera sig från nazismen, som när det begav sig av många sågs som ett nödvändigt bålverk mot kommunismen.

Torbjörn Aronsson
Medlem
Inlägg: 775
Blev medlem: 26 december 2005, 00:27
Ort: Frösön
Kontakt:

Inlägg av Torbjörn Aronsson » 20 oktober 2006, 23:00

LasseMaja skrev:Detta är ett intressant ämne som jag redan tidigare tittat på. Och visst är det så att officerskåren i alla tider varit högervriden, i större eller mindre omfattning. Idag gör man stor skillnad på nazianstruken och på högerextrema, men jag skulle nog vilja påstå att det är först efter Förintelsen som behovet uppstod att distansera sig från nazismen, som när det begav sig av många sågs som ett nödvändigt bålverk mot kommunismen.
De svenska officerarna behöver knappast ha varit högervridna, nazianstuckna eller högerextrema för att uppfatta Sovjet som en hotfull makt i närområdet under mellankrigstiden och det andra världskriget.

LasseMaja
Redaktör emeritus
Inlägg: 4809
Blev medlem: 22 januari 2003, 08:19
Ort: Dalarna

Inlägg av LasseMaja » 21 oktober 2006, 08:26

Torbjörn Aronsson skrev:De svenska officerarna behöver knappast ha varit högervridna, nazianstuckna eller högerextrema för att uppfatta Sovjet som en hotfull makt i närområdet under mellankrigstiden och det andra världskriget.
Kanske det, men jag tror ändå att det militära hotet kombinerades med ett ideologiskt. Det var inte bara på grund av sin militärmakt Sovjet sågs som ett hot utan även på grund av den ideologi man representerade. En högervridning inom officerskåren tror jag är ett faktum, både då som nu. Det är nog samma sak i de allra flesta länder. Det hör till sakens natur, tycker jag, att man som krigare är patriot och vill bevara det samhälle man lever i.

Torbjörn Aronsson
Medlem
Inlägg: 775
Blev medlem: 26 december 2005, 00:27
Ort: Frösön
Kontakt:

Inlägg av Torbjörn Aronsson » 21 oktober 2006, 09:21

LasseMaja skrev:
Torbjörn Aronsson skrev:De svenska officerarna behöver knappast ha varit högervridna, nazianstuckna eller högerextrema för att uppfatta Sovjet som en hotfull makt i närområdet under mellankrigstiden och det andra världskriget.
Kanske det, men jag tror ändå att det militära hotet kombinerades med ett ideologiskt. Det var inte bara på grund av sin militärmakt Sovjet sågs som ett hot utan även på grund av den ideologi man representerade. En högervridning inom officerskåren tror jag är ett faktum, både då som nu. Det är nog samma sak i de allra flesta länder. Det hör till sakens natur, tycker jag, att man som krigare är patriot och vill bevara det samhälle man lever i.
Men för att uppfatta den sovjetiska kommunismen som ett hot både militärt och ideologiskt behövde man bara göra en strategisk bedömning samt vara demokrat och anhängare av något av de demokratiska partierna.

garozzo
Medlem
Inlägg: 17
Blev medlem: 26 juli 2006, 11:49
Ort: Göteborg

Inlägg av garozzo » 21 oktober 2006, 10:52

Rädslan för ryssland fanns ju även före ryska revolutionen, inte minst hos högern och militären. Det tydligaste exemplet var bondetåget som huvudsakligen handlade om att skydda Sverige mot ett ryskt anfall. Hos de mer extrema företrädarna fanns det också ett rasistiskt inslag, man talade tex om " de asiatiska horderna", Så det handlade inte bara om rädsla för kommunismen. För tex Sven Hedin tror jag kanppast skyddet av demokratin var hans främsta motiv för att ta ställning för Tyskland.

Torbjörn Aronsson
Medlem
Inlägg: 775
Blev medlem: 26 december 2005, 00:27
Ort: Frösön
Kontakt:

Inlägg av Torbjörn Aronsson » 21 oktober 2006, 11:32

garozzo skrev:Rädslan för ryssland fanns ju även före ryska revolutionen, inte minst hos högern och militären. Det tydligaste exemplet var bondetåget som huvudsakligen handlade om att skydda Sverige mot ett ryskt anfall. Hos de mer extrema företrädarna fanns det också ett rasistiskt inslag, man talade tex om " de asiatiska horderna", Så det handlade inte bara om rädsla för kommunismen. För tex Sven Hedin tror jag kanppast skyddet av demokratin var hans främsta motiv för att ta ställning för Tyskland.
Sverige har i århundraden haft en militär hotbild där Ryssland intagit huvudrollen, och den har ofta kombinerats med ideologiska inslag. Vid mitten av 1800-talet var exempelvis den antiryska försvarsvänliga rörelsen liberal. Ställer man frågan om de svenska officerarna var nazianstuckna räcker det inte med deras syn på Sovjet som ett hot för att se det som en indikation på detta. Sven Hedin tog ställning för Tyskland men han var väl inte någon särskilt representantiv företrädare för den svenska officerskåren. Inte minst eftersom han inte var svensk officer. Visst fanns det många som såg positivt på en tysk militär upprustning, men man bör försöka skilja mellan vad som var tyskvänlighet, nazisympatier, antikommunism och strategiskt tänkande.

JohnT
Stödjande medlem 2022
Inlägg: 1968
Blev medlem: 4 maj 2002, 14:44
Ort: Stockholm

Inlägg av JohnT » 22 oktober 2006, 10:15

Torbjörn Aronsson skrev:
LasseMaja skrev:
Torbjörn Aronsson skrev:De svenska officerarna behöver knappast ha varit högervridna, nazianstuckna eller högerextrema för att uppfatta Sovjet som en hotfull makt i närområdet under mellankrigstiden och det andra världskriget.
Kanske det, men jag tror ändå att det militära hotet kombinerades med ett ideologiskt. Det var inte bara på grund av sin militärmakt Sovjet sågs som ett hot utan även på grund av den ideologi man representerade. En högervridning inom officerskåren tror jag är ett faktum, både då som nu. Det är nog samma sak i de allra flesta länder. Det hör till sakens natur, tycker jag, att man som krigare är patriot och vill bevara det samhälle man lever i.
Men för att uppfatta den sovjetiska kommunismen som ett hot både militärt och ideologiskt behövde man bara göra en strategisk bedömning samt vara demokrat och anhängare av något av de demokratiska partierna.
Problemet var att många svenska militärer såg Nazismen som en politisk´folkrörelse som vilken annan folkrörelse som helst. Bara med konstigt stor kraft att förena folket mot ett mål. Nazismen en relativt ny rörelse som samlade folk på ett annat sätt än det som konservativa militärer var vana vid.
Folket skulle samlas kring kungen, fanan och fosterlandet, så de flesta militärer såg något susbekt i det nya. Men samtidigt var det många, inte bara militärer som uppfattade nazismen som ett nytt sätt att lösa sociala problem. Inte så man själv skulle starta ett nazistparti men det fanns inga skäl att kämpa emot heller.
(KKRvA "Gula tidning" från 1937 har ett långt anförande om hur man ska få svenska soldater att ställa upp för fosterlandet nu när man inte längre bara kan säga att kungen kallar. Där används både Tyskland och Soviet som exempel.)


Så om man vill förenkla frågeställningen till det yttersta,
Hur stor del av Svenska officerare skulle ha varit lojala mot Sveriges regeringen om de beordrades att kämpa mot Tyskland och Finland och på samma sida som Soviet 1941?


Med en sådan fråga blir den förväntade handlingen det man kan bedöma moralen utifrån.
Officerarnas bevekelsegrunder är sekundära.
Och det är en liknande fråga som denna tråd startade med.

Och Tack ske gud, så behövde svenskarna inte ställas inför frågan.
Ett fåtal officerare blev brotslingar och lät sig gå i främmande sold.
De flesta stannade hemma och gjorde var dom blev tillsagda, och eftersom dom inte blev tillsagda att gå i krig på ena eller andra sidan så uppstod inte det akuta valet.

Dock kan man se många exempel på att PA-Hansson tar hänsyn till de tyskvänliga just för att unvika en splittring som skulle ge utrymme för en statskupp.
Samlingsregeringen och kungen tillsammans är det bästa vapnet han hade till buds.


Mvh
/John T.

Torbjörn Aronsson
Medlem
Inlägg: 775
Blev medlem: 26 december 2005, 00:27
Ort: Frösön
Kontakt:

Inlägg av Torbjörn Aronsson » 22 oktober 2006, 10:46

JohnT skrev:
Så om man vill förenkla frågeställningen till det yttersta,
Hur stor del av Svenska officerare skulle ha varit lojala mot Sveriges regeringen om de beordrades att kämpa mot Tyskland och Finland och på samma sida som Soviet 1941?


Med en sådan fråga blir den förväntade handlingen det man kan bedöma moralen utifrån.
Officerarnas bevekelsegrunder är sekundära.
Och det är en liknande fråga som denna tråd startade med.

Och Tack ske gud, så behövde svenskarna inte ställas inför frågan.
Ett fåtal officerare blev brotslingar och lät sig gå i främmande sold.
De flesta stannade hemma och gjorde var dom blev tillsagda, och eftersom dom inte blev tillsagda att gå i krig på ena eller andra sidan så uppstod inte det akuta valet.

Dock kan man se många exempel på att PA-Hansson tar hänsyn till de tyskvänliga just för att unvika en splittring som skulle ge utrymme för en statskupp.
Samlingsregeringen och kungen tillsammans är det bästa vapnet han hade till buds.


Mvh
/John T.
Men om man ställer frågan om de svenska officerarna var nazianstuckna blir deras bevekelsegrunder inte alls sekundära, tvärtom. Ska man inte bedöma efter bevekelsegrunder utan efter handlande i strid blir slutsatsen att finnarna, som stred på tyskarnas sida mot Sovjet, var nazianstuckna. Den uppfattningen är det svårt att finna stöd för. Och i fallet de svenska officerarna blir förstås deras handlande omöjligt att utgå ifrån eftersom de inte ställdes inför en stridssituation. Sedan kan man spekulera i hur de skulle ha agerat i olika situationer. Vilket kan vara intressant, bara man är medveten om att det är just spekulationer. Men i frågan om de svenska officerarnas nazisympatier är deras bevekelsegrunder centrala, och dessa kan man undersöka på bättre sätt än att spekulera i hur de skulle ha agerat i olika situationer.

Torbjörn Aronsson
Medlem
Inlägg: 775
Blev medlem: 26 december 2005, 00:27
Ort: Frösön
Kontakt:

Inlägg av Torbjörn Aronsson » 22 oktober 2006, 12:01

Sedan är Per Albin Hanssons uppfattningar om den svenska officerskåren både intressanta och relevanta, men med risk för att bli tjatig, man bör försöka skilja mellan nazisympatier och tyskvänlighet, antikommunism och strategi.

/Torbjörn

Skriv svar