På sidan 157-158 diskuterar Sixten Svensson Griffenfelds arrestering och avsättning, vilket han menar var ett av Kristian V:s tre fatala misstag 1677. I själva verket arresterades Griffenfeld i mars 1676 och hela processen hade avklarats redan under sommaren samma år, se t.ex. "Dansk biografisk leksikon", bd 5, s. 294.
Särskilt märkligt var hans fall heller inte, Griffenfeld förde i hemlighet förhandlingar med Frankrike vilket kom till Danmarks allierades kännedom och kungen måste då givetvis låta Griffenfeld falla för att inte kompromettera Danmark. Dessutom hade G. oförsiktigt nog antecknat nedlåtande uttryck om Kristian V samt underlåtit att följa en uttrycklig order att bränna ett testamentsutkast.
Dokumentären Snapphanar
Jag har f.ö. gjort en del framsteg med Sixtens S. källförteckning, ca 20 procent är nu i princip identifierade. I ett par fall är identifieringen dock något osäker, man märker varför hr Svensson fick Kvällspostens "Filur-pris" 2005. Så heter den bok av en viss "Per Ragnarsson" som nämns i listan inte "Den stora otroheten" som hr Svensson skriver utan "Den stora trolösheten". Författarens efternamn ska dessutom inte skrivas med dubbel-s, utan med enkelt s. En ack så viktig detalj.
Han är också en liten filur när det gäller förkortningar och inte minst när det handlar om artiklar i tidskrifter och inte böcker, emellanåt anger han inte att det är en artikel eller var den kommer ifrån. Andra hänvisningar är bekymmersamma på sitt vis: "Skånes hembygdsförbunds årsböcker" - det finns några årgångar att välja på.
Han är också en liten filur när det gäller förkortningar och inte minst när det handlar om artiklar i tidskrifter och inte böcker, emellanåt anger han inte att det är en artikel eller var den kommer ifrån. Andra hänvisningar är bekymmersamma på sitt vis: "Skånes hembygdsförbunds årsböcker" - det finns några årgångar att välja på.
-
B Hellqvist
- Redaktör emeritus
- Inlägg: 5627
- Blev medlem: 24 mars 2002, 16:05
- Ort: Skövde
- Kontakt:
Jodå, men eftersom han inte anger artikelförfattare eller artikelns titel kan det bli öppet för vilda gissningar.B Hellqvist skrev:Angående årsböcker, så brukar de väl ibland släppa index man kan söka i, och i vissa fall kan de väl hittas med hjälp av Libris (om jag inte är helt ute och seglar).
Jag har nu betat av drygt hälften och källförteckningen är inte speciellt imponerande i avseende på otryckt material, det sades mig nämligen att han hade studerat danskt arkivmaterial. Det finns förvisso en del tryckta danska källor i listan, t.ex. en volym "Kancelliets brevböger" och ett par volymer av Kristian IV:s brev. Men otryckt material, vare sig danskt eller svenskt, finns det bara ett par smärre exempel på.
Det verkar istället som en hel del är taget från äldre verk om snapphanar och att citat ur handlingar inte sällan kommer därifrån. Så oerhört imponerad kan jag inte säga att jag blir. Fast det var jag ju å andra sidan inte innan heller.
Jag hittade f.ö. en lustifikation till. På sidan 75-76 citeras ett stycke ur ett brev till Karl XI, tydligen från perioden före danskarnas landstigning. Det sägs vara från "generalguvernören i Skåne, Sperling". Nu blev dock Göran Sperling guvernör först i början av augusti 1677, efter Fabian v Fersens död. Så antingen är brevet instoppat i fel sammanhang eller också är det skrivet av v Fersen eller också är det skrivet av Sperling medan han hade en annan befattning. Eller också är brevet skrivet senare och innehåller en tillbakablick...
Förvirringen är total... Det citerades f.ö. i dokumentären. Fast där nämndes inte avsändarens namn. Kanske klokt.
s. 162-163 Friskyttarna har fångat en svensk ryttare på Österlen. Dom är hämndlystna. Följande utspelar sig enligt Sixten Svensson:
De hade gjort upp "eld och stekt honom brun och svart, därefter blev han rådbråkad på svenskt sätt, dock icke värre än att han kunde läggas levande på ett hjul. Ryttaren fick händerna avhuggna och frisläppt med orden: "Gak nu til den svenske konge och sig att snaphanerne har haft fat i dig".
Jag är visserligen inte doktor men undrar trots det hur man kan steka en person över öppen eld så att huden blir svart, för att sen rådbråka vederbörande (dvs. med en klubba krossa alla ben i kroppen. En f.ö inte särskilt svensk metod utan gängse i dåtidens Europa), dock bara "lite", och därefter lägga honom på hjul levande(!?) för att ännu lite senare som grädde på moset hugga av båda händerna och därefter släppa honom lös och be honom att kontakta Karl XI?
Borde inte stackarn ha dött redan vid stekningen? Jag har ingen aning men finns det någon läkare ombord här månne som kan det medicinska lite bättre?
De hade gjort upp "eld och stekt honom brun och svart, därefter blev han rådbråkad på svenskt sätt, dock icke värre än att han kunde läggas levande på ett hjul. Ryttaren fick händerna avhuggna och frisläppt med orden: "Gak nu til den svenske konge och sig att snaphanerne har haft fat i dig".
Jag är visserligen inte doktor men undrar trots det hur man kan steka en person över öppen eld så att huden blir svart, för att sen rådbråka vederbörande (dvs. med en klubba krossa alla ben i kroppen. En f.ö inte särskilt svensk metod utan gängse i dåtidens Europa), dock bara "lite", och därefter lägga honom på hjul levande(!?) för att ännu lite senare som grädde på moset hugga av båda händerna och därefter släppa honom lös och be honom att kontakta Karl XI?
Borde inte stackarn ha dött redan vid stekningen? Jag har ingen aning men finns det någon läkare ombord här månne som kan det medicinska lite bättre?
Senast redigerad av 2 Roback, redigerad totalt 7 gång.
Det är den här historien:
Svenske kaptenen Simon Bengtsson rapporterar att "snapphanarne" i Brandstad i Färs härad fångat en ryttmästare och en ryttare ur von Aschebergs regemente "Och då var komna upp i skogen vid Lövestad, har de först stekt kvartermästaren över elden, tills han blev både svart och brun och därpå rådbråkat honom och lagt honom på stegel och hjul. En bonde hade beordrats att hugga av ena handen på ryttaren, som därefter blivit frigiven med beskedet, gå nu till den svenske kungen och och säg, att snapphanane haft fatt i dig."
Finns bl.a här:
http://www.kollektivet.net/lovestad/historia.html
Jag misstänker att Simons mamma inte hade varit tillräckligt tydlig när hon talade om för honom att det är fult att ljuga. Eller också trodde han att överdrifter och rövarhistorier inte räknades.
Det låter f.ö. lite lustigt att de fångar en ryttmästare och en menig soldat, men grillar en kvartermästare. Är det inte ryttmästaren som grillas?
Svenske kaptenen Simon Bengtsson rapporterar att "snapphanarne" i Brandstad i Färs härad fångat en ryttmästare och en ryttare ur von Aschebergs regemente "Och då var komna upp i skogen vid Lövestad, har de först stekt kvartermästaren över elden, tills han blev både svart och brun och därpå rådbråkat honom och lagt honom på stegel och hjul. En bonde hade beordrats att hugga av ena handen på ryttaren, som därefter blivit frigiven med beskedet, gå nu till den svenske kungen och och säg, att snapphanane haft fatt i dig."
Finns bl.a här:
http://www.kollektivet.net/lovestad/historia.html
Jag misstänker att Simons mamma inte hade varit tillräckligt tydlig när hon talade om för honom att det är fult att ljuga. Eller också trodde han att överdrifter och rövarhistorier inte räknades.
Det låter f.ö. lite lustigt att de fångar en ryttmästare och en menig soldat, men grillar en kvartermästare. Är det inte ryttmästaren som grillas?
Aha, det är ur Fabricius III, s. 155.
Och det är den ene som steks och den andre som får händerna avhuggna och sänds som bud. Då blir det mindre märkligt.
Det finns brev från Simon Bengtsson till Sperling (som detta ska komma ur) i Skånska generalguvernementskansliets arkiv D III b:10 och 11. Det bör vara förstnämnda volym, den omfattar 1677. Fast jag begriper inte hur brevet kan vara till Sperling, han ska vid den här tiden ha varit landshövding i Halland.
Och det är den ene som steks och den andre som får händerna avhuggna och sänds som bud. Då blir det mindre märkligt.
Det finns brev från Simon Bengtsson till Sperling (som detta ska komma ur) i Skånska generalguvernementskansliets arkiv D III b:10 och 11. Det bör vara förstnämnda volym, den omfattar 1677. Fast jag begriper inte hur brevet kan vara till Sperling, han ska vid den här tiden ha varit landshövding i Halland.
Sperling var generalguvernör över Skåne, Halland och Blekinge 1677-79, han efterträddes av Johan Gyllenstierna, så det stämmer nog.
Ser också att jag läste lite slarvigt ang. "stekningen" i mitt förra inlägg. Det handlade ju som Ben helt riktigt påpekar och som Svensson faktiskt skriver om två personer. Frågan är varför Sixten har med berättelsen, den är ju formulerad av en "svensk" och därmed mindre trovärdig, eller?
Och jag förstår ändå inte hur någon kan stekas svart, rådbråkas "lite" för att sen levande(!?) läggas på ett hjul
Ser också att jag läste lite slarvigt ang. "stekningen" i mitt förra inlägg. Det handlade ju som Ben helt riktigt påpekar och som Svensson faktiskt skriver om två personer. Frågan är varför Sixten har med berättelsen, den är ju formulerad av en "svensk" och därmed mindre trovärdig, eller?
Och jag förstår ändå inte hur någon kan stekas svart, rådbråkas "lite" för att sen levande(!?) läggas på ett hjul
Senast redigerad av 1 Roback, redigerad totalt 7 gånger.
Det är i och för sig riktigt, fast Sperling efterträdde Fabian v. Fersen (död 30/7 1677) först den 3 augusti 1677. Brevet är från början av maj det året. Sperling hade blivit viceguvernör den 24 juli, men också det är ju för sent.Roback skrev:Sperling var generalguvernör över Skåne, Halland och Blekinge 1677-79, han efterträddes av Johan Gyllenstierna, så det stämmer nog.
Sidan 187 tycker jag också är intressant, just när det gäller tolkningar. Ett påbud beviljar hallänningarna rätten att ha vapen för att "göra snapphanarne motstånd", men de förbjuds att använda samma vapen för att jaga "förbjudne djur och fågel". Föga märkvärdigt, enligt mitt sätt att se det. Det som förbjuds är ju helt enkelt tjuvjakt (jaktlagstiftning var sträng på den här tiden). "Motstånd" kan ju helt enkelt innebära att allmogen ska ha försvarsmöjlighet ifall kvarvarande snapphanar (detta är alltså efter freden) angriper gårdar, t.ex. för att skaffa mat.
Men Sixten vill ha detta till att kungörelsen är "märklig i sitt omänskliga förakt".
Men Sixten vill ha detta till att kungörelsen är "märklig i sitt omänskliga förakt".
På sidan 17-18 beskrivs vissa händelser under Kalmarkriget och hur detta slutade. Där sägs bl.a "Sjuårskriget mellan Sverige och Danmark fortsatte, men utanför Skåne". Nu varade väl inte Kalmarkriget i sju år.
Sedan berättas att Kristian IV inte litade på sin svenske granne och därför utfärdade en order om uppsättande av en ständig krigsberedd styrka. Som Kristian IV, trots det egna riksrådets opposition slutligen hade drivit igenom krigsförklaringen 1611 skulle man kunna tänka sig att han också fick sig en släng av sleven, men icke så.
Därefter tas upp Gustav II Adolfs tyska engagemang, det sägs att "Danmark hade formell fred med Sverige mellan 1613 och 1643. Under den perioden skövlade Gustav II Adolf stora delar av Tyskland, tills han stupade i Lützen 1632". "Formell fred" var ett egenartat uttryck, men det hör kanske också till saken att det fanns andra som hjälpte till med skövlandet. Kristian IV, exempelvis, vars misslyckade tyska äventyr på 1620-talet ledde till att Jylland härjades av både egna soldater och Wallensteins folk.
Nu ska sägas att Sixten i de här sammanhangen är rätt måttfull. Uno Röndahls "Skåneland utan förskoning" är betydligt värre. Där framställs Kalmarkriget som enbart en följd av Karl IX:s imperialistiska norska finnmarkspolitik och anläggande av det första Göteborg. Det pratas om den "aggressiva svenska kungaimperialismen" etc. Kriget 1643 framställs som ett lömskt svenskt överfall, medan det danska försöket att 1657 Karl X Gustavs polska äventyr skildras som det mest naturliga preventiva åtgärd som man kan tänka sig. Det fanns, enligt Röndahl, helt enkelt inte något val.
Sedan berättas att Kristian IV inte litade på sin svenske granne och därför utfärdade en order om uppsättande av en ständig krigsberedd styrka. Som Kristian IV, trots det egna riksrådets opposition slutligen hade drivit igenom krigsförklaringen 1611 skulle man kunna tänka sig att han också fick sig en släng av sleven, men icke så.
Därefter tas upp Gustav II Adolfs tyska engagemang, det sägs att "Danmark hade formell fred med Sverige mellan 1613 och 1643. Under den perioden skövlade Gustav II Adolf stora delar av Tyskland, tills han stupade i Lützen 1632". "Formell fred" var ett egenartat uttryck, men det hör kanske också till saken att det fanns andra som hjälpte till med skövlandet. Kristian IV, exempelvis, vars misslyckade tyska äventyr på 1620-talet ledde till att Jylland härjades av både egna soldater och Wallensteins folk.
Nu ska sägas att Sixten i de här sammanhangen är rätt måttfull. Uno Röndahls "Skåneland utan förskoning" är betydligt värre. Där framställs Kalmarkriget som enbart en följd av Karl IX:s imperialistiska norska finnmarkspolitik och anläggande av det första Göteborg. Det pratas om den "aggressiva svenska kungaimperialismen" etc. Kriget 1643 framställs som ett lömskt svenskt överfall, medan det danska försöket att 1657 Karl X Gustavs polska äventyr skildras som det mest naturliga preventiva åtgärd som man kan tänka sig. Det fanns, enligt Röndahl, helt enkelt inte något val.
Om man ska återgå till dokumentären så finns det en ganska kul passage efter ca 55:40. Berättaren säger: "Till slut kapitulerar de danska generalerna, i sankmarkerna utanför Kristianstad. Året är 1679".
En massa danska generaler som irrar runt i något träsk, svenskar som kommer allt närmare från alla håll, dov musik i bakgrunden, ett skott hörs och en dansk general faller, de resterande börjar vifta med en skitig undertröja, fastsatt på en stång.
I verkligheten var det förstås fästningen Kristianstad som kapitulerade och året var 1678. Jag betvivlar att kommendanten måste gå ut i träskmarkerna innan han kunde kapitulera. Danska armén stod samtidigt i trakten av Önnestad, bara ett par mil därifrån, och "velade" sedan svenskarna hade befäst den s.k. Klackabacken vid Skepparslöv.
En massa danska generaler som irrar runt i något träsk, svenskar som kommer allt närmare från alla håll, dov musik i bakgrunden, ett skott hörs och en dansk general faller, de resterande börjar vifta med en skitig undertröja, fastsatt på en stång.
I verkligheten var det förstås fästningen Kristianstad som kapitulerade och året var 1678. Jag betvivlar att kommendanten måste gå ut i träskmarkerna innan han kunde kapitulera. Danska armén stod samtidigt i trakten av Önnestad, bara ett par mil därifrån, och "velade" sedan svenskarna hade befäst den s.k. Klackabacken vid Skepparslöv.
Och för att avsluta med en Sixten. På sidan 172-174 skriver han om Sven Erlandsson Ehrenflycht och dennes bravader som snapphanejägare utifrån ett uppenbarligen odaterat dokument som finns bevarat i någon slags avskrift i Köpenhamn - "Pro memoria om snaphanarne". Sixten S. avslutar det hela med att fundera över hur stor roll snapphanejakten spelade för Sven Erlandssons adlande och skriver att "vi får försöka leva vidare i okunskap" om detta. Nu finns rimligtvis sköldebrevet bevarat i Riksregistraturet, varför det skulle vara en smal sak att där se efter vilken betydelse den tillmäts. F.ö. finns det tydligen mängder av brev från Ehrenflycht, varför den som vill försöka få lite mer kött på benen än "sjuklige sadist" nog skulle kunna hitta en del att arbeta med.