Det låter som om du vill göra det lätt för dig med en inlämningsuppgift. Vad har du själv för synpunkter? Har du provat att söka på Internet?Billy the Kid skrev:går på universitetet och läser historiografi. Undrar om någon vet något om Weibullskolan och dess segertåg inom historieämnet.
frågan är om:
1. Det rörde sig om källkritikens seger över frånvaron av sådan? hjärneskolan skulle brustit i sådan
2. Var det en politisk seger? weibullianer var liberala och skandinavister och hjärnelever konservativa och nationaliste
3. rör det sig om en konstruktion av historiografer som birgitta odén?
Vad bra, då har du ju lite skrivet som du kan lägga in här i tråden. LIte korta kommentarer: Weibullskolan och dess "segertåg" är inte en sentida konstruktion. Källkritiken var en viktig del, de flesta moderna forskare tycker nog att källkritisk granskning är viktig.Billy the Kid skrev:nja egentligen ville jag inte göra det lätt för mig. tyckte att frågan var intressant och ville bara diskutera det på nätet också. Uppgiften är inlämnad.
jag glömde ta med föreställningen om att Weibull skulle ha varit positivist. han var historist.
Nu är jag tillbaka med sladd i väggen. Hoppas att det gick att begripa mitt förra inlägg som var skrivet i halv energipanik.MatsB skrev:(Nu stoppar jag för att mitt batteri är totalt platt...)
Poängen jag ville få fram är att eftersom den källkritiska skolan gick hårt fram mot en del nationalromantiska föreställningar, kan den även av samtiden ha uppfattats som en "politisk" (liberal) skola. Dock vet jag inte om det faktiskt var politiken som var drivkraften bakom bröderna Weibull. De kan i mina ögon lika gärna ha drivits av ett veteskapens saningspatos.Välkommen åter! Trevlig utläggning! Jag kan hålla med dig om att indelningen i "skolor" kan vara en sentida förenkling, men visst var samtiden medveten om att Weibullarna stod för något nytt och annorlunda.Billy the Kid skrev:Det finns en "debatt" om weibulskolans "seger" skulle vara en konstruktion. ingen i samtiden tycks ha varit på det klara med att man skulle tillhöra olika skolor. Odén är ju lärjunge till Weibull och har lyft fram sin lärofader för själv kunna "bask in reflected glory". Andra historiografer har lyft fram Hjärnes seminarier i Uppsala som banbrytande. visst var han statsidealist Hjärne medan weibul var ett slags skånsk lokalpatriot. Men hans källkritik var det inget fel på. Vi tycks idag vara mera på hjärnes ståndpunkt med hans reservationer för "sannolikheter" osv och transempiriska approach.
Weibulls uppgörelser med traditionsutvecklingarna är någorlunda sund. han lyfte bort sagomaterialet från historieskrivningen. Men anklagades för att var hyperkritisk. Motståndarna menade att det fanns ett slags "korn av sanning" i varje material som traderats eller rättare sagt som nedtecknats flera år efter händelsen. detta korn skall ha traderats från hedenhös tid fram till medeltiden på island osv. Det är ju svårt för en historiker att veta vad som är just kornet eller vad tycker du? hur tillämpar man beroendekriteriet här om alla korn är falska?
hans objektivitet har också ifrågasatts. hans forskning bygger i stort sett på icke redovisade grunder. som liberal tillskrev han just handeln en avgörande roll som förklaringsfajktor.
jag skrev i min inlämningsuppgift att det var inomvetenskapliga framsteg för jag antog att det var det de ville höra. något klart svar på frågan vad weibullianernas seger var för något fick jag aldrig.
har inte kunnat svara förrän nu eftersom jag tappade bort mitt lösenord. som du ser har jag lyckats klura ut det.
Ja visst var hjärne radikal och han fick också många efterföljare, hjärneelever kallas de. många av dem blev framgångsrika historiker Det finns också en politisk motsvarighet som kallas hjärnelärjungar. dessa stod för en moderat variant av konservatism typ "försvar och reformer" och räknade flera ledande politiker. Hjärne själv satt i första kammaren.Harald Hjärne var radikal, troligen alltför radikal för Uppsala egentligen. Det är intressant att er kurs ställer Weibull mot Hjärne, båda sidor stod ju för förändring. Det är också intressant det du tar upp att idag ser vi kanske mer av Hjärnes idéer i (post)modernt tänkande. Om den weibullska "hyperkritiska" hållningen var typisk för ett 1900-tal präglat av positivism (i den rätta betydlesen), så kanske 2000-talet medför en renässans för Hjärnes tankar?
Nej, jag kopplar inte positivismen till Weibull, det var mer en reflektion över världens allmänna tillstånd under 1900-talet och i synnerhet de framträdande vetenskapernas.Billy the Kid skrev:Ja visst var hjärne radikal och han fick också många efterföljare, hjärneelever kallas de. många av dem blev framgångsrika historiker Det finns också en politisk motsvarighet som kallas hjärnelärjungar. dessa stod för en moderat variant av konservatism typ "försvar och reformer" och räknade flera ledande politiker. Hjärne själv satt i första kammaren.Harald Hjärne var radikal, troligen alltför radikal för Uppsala egentligen. Det är intressant att er kurs ställer Weibull mot Hjärne, båda sidor stod ju för förändring. Det är också intressant det du tar upp att idag ser vi kanske mer av Hjärnes idéer i (post)modernt tänkande. Om den weibullska "hyperkritiska" hållningen var typisk för ett 1900-tal präglat av positivism (i den rätta betydlesen), så kanske 2000-talet medför en renässans för Hjärnes tankar?
just det där du skriver om positivism. kopplar du det till Weibull? vår föreläsare ville att vi skulle se honom som historist. att det fanns två sorters historismer, den lilla och den stora precis som det finns två positivismer, den lilla och den stora.
den lilla historismen sysslade med källkritik och den stora byggde underliga konstruktioner.
den lilla positivismen sysslade med kvantifiering och den stora kan hänföras till Comte.
Måste avsluta men återkommer. hej då!
Jag håller helt med dig. Under 1900-talet var tyvärr naturvetenskaperna förebilder för många andra vetenskaper. Utan att veta så gissar jag att metodfrågor var eftersatta inom exv. samhällsvetenskaperna, och man såg kvantitativa metoder importerade från naturvetenskaperna som en väg till "god" metodik.Billy the Kid skrev: jag tycker inte denna positivistiska tradition kan eller bör vara kungsvägen för historiker. eftersom man då inte kommer åt de företeelser man vill studera.
) påstår att relativismen är allmängiltig. Jag ställer mig exv. mycket skeptisk till alltför stor relativisering av naturvetenskaperna. Elektronen har en massa, det är jag personligen övertygad om...
Du syftar naturligtvis på den stygga politiska vänstern? Så vitt jag förstått så var Weibull positivist och drev historieforskningen dithän att han rensade ut alla nationalromantiska konstruktioner. Men han lär själv ha varit påverkad av en oredovisad liberal-ekonomistisk syn i det att han satte handeln som historiens stora drivkraft (ej staten). En förment icke-teoretisk approach kom att bli förhärskande. Historien skulle studeras förment förutsättningslöst. I samband med att andra discipliner blev mer progressiva hamnade historievetenskapen i bakvattnet. Jag kan tänka mig att ett krismedvetande uppstod.Jättekonstigt, såvitt jag kan bedöma Är detta politiskt relaterade 60-70 talskonstruktioner.
Varianter på detta har jag sett framföras många gånger. Vad jag alltid saknat är en beskrivning av metoder som tillämpas inom dessa områden som är bättre på att hantera komplexa, dynamiska och stokastiska fenomen. Några förslag?MatsB skrev:Inom samhällsvetenskaper och kanske framför allt i sociologi och liknande studier som innefattar levande varelser, är dock många av positivismens idéer närmast livsfarliga. Om vi tittar på din lista om 10 punkter så är väl de flesta av dem mindre lämpliga att tillämpa inom dessa områden. Enkla, mekanistiska och deterministiska, förklaringsmodeller kommer ju helt klart till korta inom sådana komplexa och stokastiska områden.