Niklas Zetterling skrev: En annan skillnad jag misstänker föreligger är att tyskarna ägnade en större del av sin utbildningstid åt övningar med vapen i terrängen och mindre tid åt kasernverksamhet. Flera författare hävdar att så är fallet, men tyvärr har jag inte sett några hårda data i den frågan.
Ja, men detta torde vara riktigt. Som det sas tidigare hade de tyska rekryterna ofta/i allmänhet först sina 6 månader i Riksarbetstjänsten. Så den klassiska "rekrytperioden" var till större delen redan gjord. Helt automatiskt av sig självt, utan att tyskarna behövde ha någon doktrinär satsning på fältträning som kontrast till kasernträning.
Bagheera skriver ang N.Z. uttalande:
I detta ligger, antar jag, att du bl.a. menar att tyska befäl på även låg nivå hade mandat att ta egna taktiska beslut i strid för sin grupp, ofta utan att behöva fråga uppåt för att få konfirmation tillbaka.
Man var utbildade att lösa det tilldelade uppdraget/nå målet efter eget huvud då situationen ändrades.
Ja, officersutbildningen, och inte minst trupp-officersutbildningen är ju oerhört viktig här.
Bra officerare ger nästan automatiskt bra manskap.
Två exempel:
Italienarnas ofta dåliga krigsinsatser berodde tydligen till stor del på de ojämna officerare. Medan förband där officerarna var bra - slogs tappert och ofta uthålligt, fastän även de förbanden hade en utrustning sämre än de allierades bästa.
Sovjet. Sovjet hade en utmärkt officersutbildning inklusive en avancerad militärdoktrin 25-35, tills det mesta kraschade iom de stora utrensningarna.
De halvdåliga insatserna mot Polen 39 och katastroferna mot Finland 39-40 visade dem att det gick inte an att föra krig mot någotsånär kompetenta motståndare utan en bra officerskår eller med officerskår hämmad av politruker - även om manskapet var iofs hyggligt välövad, rätt bra utrustad, uthållig och tapper.
Men symptomatiskt nog var de sibiriska divisionerna av hög klass. Var de av något särskilt utvalt slag? Nja. Det var visst mest så att utrensningarna var inte alls lika omfattande hos dem som i de europeiska armékårerna...
När stora kriget väl börjat släppte sovjeterna rätt snart på mycket av den hårda politruk-kontrollen. Förbands-politrukerna blev mera utav politiska fältkaplaner ist för politiska övervakare.
Officerarna fick åtskilligt friare roll. Och den större friheten kunde också ses i de lägre leden: Underofficerarna och manskap, som kunde och också tog över ansvaret om officerarna stupade eller av annan anledning blev frånvarande.
Det finns ett känt exempel där i ett akut läge en ung kvinnlig "medic" tog över befälet över en kompani när alla officerarna föll. Efter striden bad kompaniets soldater divisionens politiske chef att kompaniet skulle få behålla henne som kompani-befälhavare. "hon är så bra på att leda oss".
Och så fick det bli!
