Bengt Liljegren om Hitler

[Marcus]

Har någon här läst den nya biografin om Hitler av Bengt Liljegren?

/Marcus

[Battler]

Skall inhandlas, boken har fått en hel del uppmärksamhet i svensk media.
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=1352&a=765737

http://www.sr.se/cgi-bin/p1/program/ind ... gramID=407

http://www.tv4.se/1.283438?videoId=1.41 ... ent=2.4034

[Hexmaster]

Liljegren skrev ju en artikelserie om Hitler i Populär Historia häromåret. Är lite nyfiken på att höra hur artiklarna och boken hänger ihop, om det ena följde på det andra eller så.

Av såväl artikelserien som Liljegrens övriga produktion att döma utgår jag från att den aktuella biografin är av bästa märke.

[sonderling]

Boken skall inhandlas. Håller med om författarens mening om vikten att avmytifiera AH.

Sonderling

[Jokke]

Boken skall inhandlas. Håller med om författarens mening om vikten att avmytifiera AH.

Sonderling

Får man fråga varför du tycker det är så viktigt?

En till recension:
http://www.svd.se/kulturnoje/litteratur ... 0174476079

[sonderling]

Nja jag tyckte författaren gjorde det så bra, i en intervju, i P1 tror jag det var. Iallafall har jag nog ända sedan 12års åldern irriterat mig på demoniseringen av Hitler. För det gör att man tror att man måste vara specell för att vara "ond", om du förstår vad jag menar.
Ja så man kan sitta i fika rummet och förfasa sig över Hitler och sedan snacka skit om invandrare utan att se sammanhanget.


Sonderling

[Mathias Forsberg]

...vad är poängen med en biografi om Adolf Hitler? Skälet till att biografiobjektet över huvud taget får biografier skrivna om sig är ju hans katastrofala inverkan på världshistorien. Liljegren presenterar oss för en märklig dubbelnatur, en Jekyll- och Hydeperson som ena dagen gullar med småflickor och andra dagen beordrar massförstörelse. Det är nog så bra och nog så läsvärt. Men eftersom det är Adolf Hitler – i sanning ett av de värsta mänskliga monstren som har beträtt vår planet – hade vi kunnat kräva mer av boken.

Jag har inte läst boken, och kommer inte att göra det iaf de närmaste arton månaderna, men jag kan inte annat än att hålla med ovanstående fundering.

Hela 2000-talet är en ständig "avmytifiering" av statsmän och andra framstående personer. De ska vara med i reality-TV, prata om sitt livspussel i TV och annat. Trots att de är kända för just sin position som statsmän.

Nu hann inte Hitler vara med i Big Brother, men det är väl kanske lika bra och låta historien bespara sig detta.

[B Hellqvist]

Nu hann inte Hitler vara med i Big Brother

Har du inte sett "Undergången"?

[Vidugavia]

Avmystifieringen av historien ser jag som den ideale historikerns kanske viktigaste uppgift. I den uppgiften ligger också av avmystifiera och kanske till och med avskaffa monstren i historien. Den läxa jag vill att människor ska lära sig av historien är inte att det förflutna innehåller monster utan att människor, nu som då, kan bli kapabla till det monstruösa. Demoniseringen av människor bidrar bara till att det blir svårare att dra lärdomar av deras handlande.

Jag kommer ihåg en skolbok från 60-talet som jag analyserade en gång. Där fanns instuderingsfrågan "Hur ser en fanatiker ut? På bilden ovan kan ett exempel på en sådan ses". Bilden ovan föreställde givetvis en grimascherande Hitler.

Även om Harrisons kritik av boken på sätt och vis är korrekt då boken säkert skulle blivit bättre, men tjockare, med mer av en helhetsbild av Hitler. Nu är det dock så att uppskattningsvis 99% av efterkrigsliteraturen om Hitler ensidigt skildrar honom ur de aspekter som Harrison eftersfrågar så tycker jag att det är helt ok att för en gång skull ge lite utrymme för barnavännen, vegetarianen, tedrickaren och charmören Hitler.

[Jokke]

Nja jag tyckte författaren gjorde det så bra, i en intervju, i P1 tror jag det var. Iallafall har jag nog ända sedan 12års åldern irriterat mig på demoniseringen av Hitler. För det gör att man tror att man måste vara specell för att vara "ond", om du förstår vad jag menar.
Ja så man kan sitta i fika rummet och förfasa sig över Hitler och sedan snacka skit om invandrare utan att se sammanhanget.


Sonderling

Tack för ett läsvärt svar. Håller i stort sett med dig. Tycker dock att det är en väldigt intressant fråga - hur ska vi egentligen framställa Hitler? Då det finns både positiva och negativa delar i att framställa honom enbart som ett monster.

[Mathias Forsberg]

Jag kommer ihåg en skolbok från 60-talet som jag analyserade en gång. Där fanns instuderingsfrågan "Hur ser en fanatiker ut? På bilden ovan kan ett exempel på en sådan ses". Bilden ovan föreställde givetvis en grimascherande Hitler.

Det är så klart bra en nyanserad bild. Men jag ser inte riktigt kopplingen därimellan. I sådana fall skulle Liljegren svara på frågan varför Hitler blev den han blev.

Hitler blev inte den han blev (är min amatörpsykologiska gissning) av att han var vegetarian, djurvän och gillade att skratta så tårarna rann när någon drog ett roligt skämt. Inte heller blev han uppmärksammad i historien för att han var vegetarian, djurvän och gillade att skratta så tårarna rann när någon drog ett roligt skämt. Utan pga ideologi, angreppskrig och folkmord.

Missförstå mig rätt: skriver man en biografi om en statsman el motsv tycker jag även att man ska inkludera de "mjuka" sidorna av historien. Men, det bör fortfarande ske i kontexten av statsmannens personliga sidor, dvs hur det påverkade honom som statsman på ett eller annat sätt. Jämför Göran Perssons "personliga" videor, som egentligen var dennes privata syn på den offentliga omgivningen.

[Jokke]

Avmystifieringen av historien ser jag som den ideale historikerns kanske viktigaste uppgift. I den uppgiften ligger också av avmystifiera och kanske till och med avskaffa monstren i historien. Den läxa jag vill att människor ska lära sig av historien är inte att det förflutna innehåller monster utan att människor, nu som då, kan bli kapabla till det monstruösa. Demoniseringen av människor bidrar bara till att det blir svårare att dra lärdomar av deras handlande.

Jag kommer ihåg en skolbok från 60-talet som jag analyserade en gång. Där fanns instuderingsfrågan "Hur ser en fanatiker ut? På bilden ovan kan ett exempel på en sådan ses". Bilden ovan föreställde givetvis en grimascherande Hitler.

Även om Harrisons kritik av boken på sätt och vis är korrekt då boken säkert skulle blivit bättre, men tjockare, med mer av en helhetsbild av Hitler. Nu är det dock så att uppskattningsvis 99% av efterkrigsliteraturen om Hitler ensidigt skildrar honom ur de aspekter som Harrison eftersfrågar så tycker jag att det är helt ok att för en gång skull ge lite utrymme för barnavännen, vegetarianen, tedrickaren och charmören Hitler.

Frågan är dock om vi verkligen behöver en bok som berättar hur snäll Hitler kunde vara och att han gillade chokladkaka men knappt nämner något om hans hemska handlingar. Visst har man satt Hilers mörka sidor i fokus efter hans död, men det är för mig inget konstigt med tanke på att han var en ond människa. Faktum kvarstår att Hitler ofta skrek i sina tal, att han var en psykopat och att han låg bakom miljoner människors död. Att döda så många och förstöra för så många är i alla fall min definition av ett monster.

Självklart ska man ta upp att han mycket väl kunde vara både rolig och givmild. Det är viktigt att visa att han kunde vara som du och jag. Men det viktigaste måste ändå vara att titta på vad som får en person att bli som Hitler. Vad som skapar ett monster och vilka konsekvenser det kan få.

[Vidugavia]

Att en person skriker i ett tal är inget konstigt, en del saker behöver faktiskt skrikas högt.

Jag är själv oehört skeptisk till ett patologiserande av historien. Fanatism, galenskap och ondska är som jag ser det rätt ointressanta begrepp för att förstå historien. Att kalla Hitler för psykopat, oavsett om han var det eller inte, riskerar att leda till att folk ser honom som något avvikande, en anomali. Det läskiga som jag ser det är att han nog inte var någon anomali. Om man framställer Hitler som en heilande, skrikande, maktgalen och ond psykopat så kommer man aldrig att förstå varför karlfan blev diktator för ett av väldens mest avancerade länder.

Jag tror på intet sätt att Liljegrens bok är det definitiva ordet om Hitler. Jag menar däremot att den förmodligen kan fungera bra som ett komplement till annan Hitler-litteratur som inte skildrar de mer "positiva" sidorna av Hitlers personlighet.

I grunden tror jag inte heller att andra väldskrigets fasor på något avgörande sätt kan förklaras utifrån Hitlers person, varför jag egentligen är rätt ointresserad av Hitlerlitteraturen.

[Jokke]

Att en person skriker i ett tal är inget konstigt, en del saker behöver faktiskt skrikas högt.

Jag är själv oehört skeptisk till ett patologiserande av historien. Fanatism, galenskap och ondska är som jag ser det rätt ointressanta begrepp för att förstå historien. Att kalla Hitler för psykopat, oavsett om han var det eller inte, riskerar att leda till att folk ser honom som något avvikande, en anomali. Det läskiga som jag ser det är att han nog inte var någon anomali. Om man framställer Hitler som en heilande, skrikande, maktgalen och ond psykopat så kommer man aldrig att förstå varför karlfan blev diktator för ett av väldens mest avancerade länder.

Jag tror på intet sätt att Liljegrens bok är det definitiva ordet om Hitler. Jag menar däremot att den förmodligen kan fungera bra som ett komplement till annan Hitler-litteratur som inte skildrar de mer "positiva" sidorna av Hitlers personlighet.

I grunden tror jag inte heller att andra väldskrigets fasor på något avgörande sätt kan förklaras utifrån Hitlers person, varför jag egentligen är rätt ointresserad av Hitlerlitteraturen.

Att inte se Hitler som en anomali är för mig väldigt besynnerligt. Att inte framställa honom som en "heilande, skrikande, maktgalen och ond psykopat" vore fel. Hitler var både maktgalen och psykopat som heliade och skrek. Men han var också politisk skicklig, hade karisma och var en fantastisk retoriker.

Jag tycker det är väldigt fel att se honom som en vanlig människa som inte avviker från mängden.

[Svante]

Liljegrens bok har jag inte läst men vad jag förstår av Dick Harrysons recension i SvD så är hans optik för smal. Det har dessutom blivit något av historisk entertainment om en mycket destruktiv människa. Hitler ska ingalunda avdemoniseras lika lite som Stalin som också kunde visa strimmor av mänsklighet. Man kan inte förstå fenomenet Hitler genom BL:s anekdotberättelser utan först då han sätts i samspel med sin omgivning, vilket gäller oss alla. You are what you is, sjöng Frank Zappa. Och det har Ian Kershaw, vars biografi står högt över BL:s, gjort. Den kommer f ö till hösten via Bonniers i svensk översättning. Läs den istället!