Östeuropa bygger bort rysk parentes

[Hans]

NYBYGGE. Efter murens fall har inte minst gatubilden i det forna östblockets städer förändrats. Med arkitekturen har man velat markera avstånd från den ryska epoken genom att återknyta till sitt europeiska förlutna och anamma dagens västerländska estetik.

År 1989 föll muren och åren därpå kollapsade det kommuniska väldet i öst. Förändringarna var dramatiska i sin hastighet. Ett politiskt system, som de flesta upplevde som varaktigt, föll ihop som ett korthus. Det otänkbara blev verklighet och utmålas numera som en av 1900-talets viktiga vändpunkter. Till hösten kommer 20-årsminnet att högtidlighållas för att markera början på en ny världsordning.

Kommunismens abrupta och oväntade sorti från den europeiska arenan fick förstås stor betydelse i både väst och öst. I Västeuropa ställdes framtidsscenarier på huvudet och hotbilder omförhandlades. Taggtråd och vakttorn längs östgränsen försvann och järnridån skrevs in i historien. Europa bestod inte längre av två hälfter och västeuropeiska politiker fick tänka om.

Betydligt större och mer omfattande blev förändringarna i öst. Inget var sig längre likt. Kommandoekonomi ersattes av marknadsekonomi, censur av yttrandefrihet och fria val infördes. Förvisso har omställningarna inte varit lika genomgripande i alla de östeuropeiska staterna. Yttrandefrihet är ingen självklarhet överallt. Den pågående omvandlingen sker inte heller smärtfritt, utan marknadsekonomin skördar sina offer. För många östeuropéer har den mentala omställningsprocessen varit problematisk. Ett nytt ekonomiskt och socialt tänkande kräver tid och anpassning. Värderingar och föreställningar ändras inte nödvändigtvis i samma tempo som murar rivs.


De politiska, ekonomiska och sociala följderna av förändringarna i Östeuropa efter 1989 analyseras flitigt. De forna kommunistiska staterna används som ett samhällslaboratorium för att avläsa konsekvenserna av införandet av demokrati och yttrandefrihet. I antologin Cities after the Fall of Communism: Reshaping Cultural Landscapes and European Identity (red John Czaplicka, Nida Gelazis och Blair A Ruble, Johns Hopkins University Press, 368 s) är perspektivet emellertid något annorlunda. Det är inte själva de politiska förändringarna eller deras konkreta följder som analyseras. I stället studeras på vilket sätt östeuropéer omförhandlar det förflutna och med hjälp av samtiden navigerar mot framtiden.

Annorlunda är också att fokus läggs på städer och inte på stater. Därmed får man syn på hur en omvälvande politisk förändring som kommunismens kollaps hanteras på mikronivå och hur den sätter avtryck där vi kanske inte i första hand förväntar oss dem. Elva städer i Polen, Ryssland, Ukraina och de baltiska staterna får var sitt kapitel. Skillnaderna mellan städerna är förstås stora. Några har historiska förgreningar till det tyska eller polska, andra till det ryska. Nationellt och etniskt är några relativt homogena och andra heterogena. Många av städerna drabbades hårt av andra världskriget och de efterföljande deportationerna och folkförflyttningarna. Flera distanserar sig från det nära förflutna och söker rötter längre tillbaka i tiden medan bara ett fåtal värnar om kontinuitet.

Antologier har i allmänhet en tendens att spreta åt olika håll. Vetenskapliga konferenser liksom forskningsprojekt ska gärna resultera i antologier, hur disparata bidragen än är. Logiken tycks vara att utan en sådan publikation har konferensen inte ägt rum och projektet inte existerat. Föreliggande antologi är emellertid ovanligt väl sammanhållen. Den röda tråden är borgmästares, kommunalpolitikers och näringslivets strävan att förändra städernas liksom invånarnas identiteter och självbilder. Strategierna varierar förstås. I boken uppmärksammas bland annat byggande av monument, lansering av nya jubileer, återupplivande av gamla högtider, namnbyte på gator och torg, justeringar av historieskrivningen och renoveringar av gamla byggnader. Men gemensamt är ett påfallande stort intresse eller behov av att använda det förflutna som orienteringspunkt i samtiden och i framtidsscenarier.

Nostalgi finns förstås med i bilden när städernas beslutsfattare gräver i det förflutna. Men som antologins redaktörer påpekar är det en nostalgi som avsiktligt förknippar gamla symboler med en ny politik. Det är en nostalgi som handlar om att skapa en hoppingivande framtid lika mycket som att återskapa ett ärofyllt förflutet.

Syftet med att återuppbygga ett slott i Vilnius eller en ortodox kyrka i Novgorod är inte bara att synliggöra historien i sig, utan en historia som är användbar i ett framtidsperspektiv. När Novgorods politiska ledare i dag talar om ett förflutet som Hansastad är det inte primärt för att locka turister till staden utan för att markera ett europeiskt förflutet, vilket i sin tur har betydelse för hur invånarna utstakar den politiska kursen.

Det förflutna utgör numera en viktig referenspunkt i en stad som Kaliningrad, tidigare Königsberg. Staden var ursprungligen tysk men blev sovjetisk 1945. Under den kommunistiska perioden förträngde och undertryckte makthavarna i Kreml det tyska förflutna. Men efter kommunismens fall har det åter blivit intressant. Högtidigthållandet av minnet av Kaliningrads berömda son Immanuel Kant är inte bara ett sätt värna om det förflutna utan också ett sätt att manifestera stadens centrala position i dåtidens Europa. Med hjälp av historiska referenser förflyttar sig Kaliningrad därmed i dagens europeiska kulturella landskap från utkanten till centrum. Ambitionen är att definiera sig som en del både av det samtida och av det historiska Europa för att därmed signalera gemenskap med det europeiska. Annat som kan förknippas med stadens tyska förflutna som namnet Königsberg och äldre byggnader används också. I dag kan Kaliningrad ses som en rysk ö i Europa och som ett mikroeuropa i Ryssland. Relationen mellan den ryska samtiden och det tyska förflutna omförhandlas gång på gång.

I polska staden Szczecin används historien på liknande sätt. Stadsplanerare och historiker försökte under kommunismen dölja att staden varit tysk innan den blev polsk 1945. Den historiska klockan vreds tillbaka flera hundra år till en tid då staden huvudsakligen beboddes av slaver. Men efter 1989 har det tyska och multikulturella förflutna lyfts fram i stadsbilden och manifesterats på olika sätt. Enligt författaren innebär omorienteringen i det förflutnas landskap dessutom att Szczecins invånare har fått ökat självmedvetande och blivit kvitt en känsla av underlägsenhet gentemot Warszawa, som präglat dem under decennier.

Städer som Riga och Tallinn poängterar inte bara det tyska arvet utan också det danska och svenska för att ge uttryck för en gemenskap med det europeiska. Referenser till Sovjettiden fungerar förstås inte i det sammanhanget. Andra östeuropeiska städer åberopar ett habsburgskt förflutet.


Östeuropeiska städers strategier för att närma sig Europa handlar inte bara om att omförhandla det förflutna och synliggöra politiska och kulturella kontinuiteter. Viktigt är också att demonstrera ekonomisk medgång för att visa samhörighet med det moderna och framtida Europa. Byggandet av affärskomplex och skyskrapor utgör ett viktigt led i ett sådant projekt. Glas- och stålkonstruktioner står inte bara som symbol för det moderna och internationella samhällets teknologiska know-how utan signalerar också ekonomisk framgång, även om dessa signaler blivit betydligt svagare under det senaste årets finanskris.

I Vilnius och Tallinn är arkitektur och byggnadsstil påtagligt kosmopolitisk och steril. Investerare och arkitekter använder sig av den globala ekonomins estetik. Nya byggnader inte minst skyskraporna visar tydliga likheter med vad som byggs i andra västeuropeiska storstäder och framhäver därmed att Vilnius och Tallinn är en del av det moderna Europa. Estetiken manifesterar samtidigt en strävan att distansera sig från ett socialistiskt förflutet. Under kommunisttiden stod skyskrapor som sinnebilden för kapitalistisk livsstil i allmänhet och för USA i synnerhet. Att dagens arkitektur i Tallinn och Vilnius representerar något nytt och annorlunda framhävs också genom att dagens stål- och glaskonstruktioner i flera fall placerats bredvid den sovjetiska arkitekturens betongblock. Kontrasten mellan perioden före och efter 1989 framstår därmed konturskarpt. Skyline har blivit internationell och modern, vilket i sin tur påverkar invånarnas självbild.

Flera av de östeuropeiska städernas multietniska och omvälvande politiska förflutna bidrar dessutom till ett mångfacetterat identitetsskapande. Den polska staden Wrocław värnar om flera olika identiteter och självbilder med referenser inte bara till det europeiska utan också till borgerskapet, till det tyska, till fördrivna polacker och till antikommunism. Stadens monument förmedlar inga enkla och entydiga budskap utan appellerar till olika befolkningsgrupper. Wrocław har kort sagt blivit en postmodern stad.

Inte alla städer i antologin strävar emellertid efter att närma sig Europa och distansera sig från det sovjetiska. Ukrainska Charkiv har inte brutit radikalt med Sovjettiden och kommunismen men inte heller sökt försoning. I den ukrainska hamnstaden Sevastopol finns fortfarande en rysk flottenhet och en stor del av invånarna är ryssar. Inga monument har heller rivits och inga gator och torg har bytt namn. Trots att skolorna undervisar på ukrainska och i ukrainsk historia finns starka proryska stämningar i staden. Så länge Ryssland betraktar sig självt som separat från Europa kommer Sevastopol enligt författaren att göra det samma.

Trots undantag är närmandet till Europa och avståndstagandet från det kommunistiska närförflutna likväl en tydlig trend. Det sker med hjälp av allt från arkeologiska utgrävningar till postmoderna skyskrapor. Nedslag i historien fasas in i samtida föreställningar om Europa, och självklart inkluderas nationella perspektiv. Kommunismens kollaps tolkas av många som en triumf för nationalstaten. I städernas ambitioner att omorientera sig i det postkommunistiska landskapet spelar den nationella självkänslan förstås också en viktig roll. Stabila nationella berättelser fyller en väsentlig funktion i återerövrandet av en historia som tidigare tillrättalagts av ideologer i Moskva. De sätter parantes kring den kommunistiska perioden och markerar med historiska referenser tillhörighet till det nya Europa. Åren under kommunistiskt styre bortdefinieras som ett brott i utvecklingskurvan.


De östeuropeiska städernas vision om europeisering relaterar enligt antologins redaktörer inte nödvändigtvis till EU. Europa symboliserar mer eller mindre konkret alternativet till kommunism och utgör en allmän orienteringspunkt för framtiden. Flera av städerna använder sig primärt av Europa som en tankefigur för att synliggöra en politisk och kulturell kontinuitet. Bryssel spelar i det sammanhanget en mindre roll.

Antologins grepp är vällyckat. Den urbana miljön utgör ett perfekt mikrokosmos för att registrera politiska och kulturella förändringar. Revolutioner, ekonomisk misär, politiskt förtryck, välstånd, krig och etniska motsättningar kan spåras i stadsplanering, monument och arkitektur. Historien sätter tydliga avtryck i estetik och livsstil och fokus på städer gör det möjligt att i det lilla avläsa den stora omvälvningen som kommunismens kollaps innebar. Siktdjupet ökar och synliggör hur denna kollaps hanteras.

Samtidigt visar antologin att de östeuropeiska städernas hanterande av kommunismens kollaps följer ett välkänt mönster. Föreställningar om det förflutna sover skavföttes med förväntningar på framtiden. Omslag i historien innebär att det förflutna omförhandlas och placeras in i ett nytt sammanhang där samtiden och framtiden utgör orienteringspunkter.

http://www.svd.se/kulturnoje/understrec ... 063251.svd

MVH

Hans

[Mathias Forsberg]

Mycket intressant. Städer som orienterar sig mot önskade allierade utifrån dess historiska rötter följer samma spår som tidigare furstar, kungadömen och nationalstatsbyggare. Man vet var man har Kim Salomon och det är alltid spännande.

Jag tycker dock att det finns en annan intressant aspekt i detta, och det är hur den västerländska staden generellt har utvecklats sedan 1945 och hur Östeuropas röda historia sammanfaller med den urbana utvecklingen i Västeuropa och till viss del USA.

1945 lades järnridån ned och samtidigt låg västeuropeiska stadsplanerare i startgroparna för att bygga ny stad; det skulle vara förortsstad med modernism. I Stockholm angrep bulldozrarna Klarakvarteren, Vällingby och Farsta byggdes. Den gamla stenstaden med kvartersblocken ansågs vara en relik. Folk flyttade till förorter och ca 1980 var Stockholm liksom många av Europas större städer förfallna med en halverad befolkning jämfört med 1950. Centrala New York var allt annat än idag.

Efter X antal ändlösa skivhusområden och monotona villaområden i mexitegel vände vinden. Urbanismen vann åter kraft. Det skedde ungefär 1985-1990. I Stockholm påbörjat med Södra stationsområdet, sedan Hammarby Sjöstad etc. I tex Solna finns området Filmstaden som tydligt slår an till den tid då SF spelade in i området. Ett av våra partier har t o m föreslagit ett förbud mot punkthus i Stockholm, för att begrava eran med förorter och istället bara bygga stad.

Spårvagnens uttåg och återintåg speglar även den utvecklingen bra.

Utvecklingen sammanföll därför med måndagsmötena i Lepzig och den sommar och höst som ledde till demokrati i Österuopa för 20 år sedan.

Min poäng är att om Sverige hade varit del av östblocket och precis som Östländerna först "byggde bort" det gamla 1945 - 1990 och sedan 1990 "bygger tillbaka" det gamla hade det varit lätt att tolka i kontexten av olika inflytande. Detsamma gäller städer som Liverpool, Manchester, Hamburg eller Barcelona. Min trevliga hyresdam i Düsseldorf berättade hur de schaktade bort hela kvarter i Düsseldorf under 1950-talet för att bygga "modernt" och för bilburna invånare.

[Jurgen Wullenwever]

Det som har byggts i Sverige de senaste tjugo åren är ju fortfarande i huvudsak modernistiskt, så jag ser inget nytänkande i detta. Några inslag av kitsch, möjligen, men inte ett grundläggande nytänkande. (Jag har inte sett allt, så det kan finnas trevligare saker att skåda, hoppas jag, men jag brukar bli missnöjd och upprörd när jag ser något nybyggt.)

Det som har byggts i andra länder brukar också se modernistiskt ut.

[1772]

Jag ser inga som helst problem med att man återskapar gamla hus som rivits av totalitära eller radikala ledare.
Vi kan ju återskapa ideal som humnism och demokrati efter totalitära epoker; ser inte varför vi inte kan göra det med hus.

Viktigt är såklart att det blir sanningsenligt, gärna också med interiörer. Men lyckligtvis finns mycket fotat från hus som rivits, iallafall i Stockholm, så det bör gå bra.