Vad behöver marinen för att kunna jaga ubåtar?

[Battler]

Det här behöver marinen för att kunna jaga ubåtar
Att statsministern nu vill öka ubåtsjaktförmågan är mycket bra och helt nödvändigt. Men frågan som måste ställas är till vilken nivå och hur snabbt? Det skriver Niklas Wiklund, försvarsdebattör som driver bloggen ”Skipper”.

http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/de ... 104915.svd

[varjag]

Det här behöver marinen för att kunna jaga ubåtar
Att statsministern nu vill öka ubåtsjaktförmågan är mycket bra och helt nödvändigt. Men frågan som måste ställas är till vilken nivå och hur snabbt? Det skriver Niklas Wiklund, försvarsdebattör som driver bloggen ”Skipper”.

http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/de ... 104915.svd

Och hur lång tid tar det att återskaffa - vad som kastats bort?
Hur mycket kostar det?
Har Sverige råd med det?

Tror NEJ!

Varjag

[tryggve]

Men behövs det verkligen tillföras så stora resurser? Vi verkar ju få ungefär samma resutat nu som vi fick efter ca 10 års storsatsning på ubåtsjaktsförmåga under kalla kriget? Foton, bottenspår och utslag på sensorer? Om vi nu närmast totalt har skrotat vår ubåtsjaktskapacitet så verkar det ju något märkligt. Eller i alla fall lustigt.

Lite skämtsamt skrivet, men ändå med visst allvar.

[Probos]

Den gamla regeln att viktigt och bråttom inte innebär samma sak gäller förstås. Visserligen är undervattenskränkningar ett bekymmer men måste anses marginellt i det stora hela. Det finns andra delar som i första hand måste stärkas upp och där effekten är påtaglig, t.ex. långräckviddigt luftvärn och kryssningsrobotar.

[gunship]

Men behövs det verkligen tillföras så stora resurser? Vi verkar ju få ungefär samma resutat nu som vi fick efter ca 10 års storsatsning på ubåtsjaktsförmåga under kalla kriget? Foton, bottenspår och utslag på sensorer? Om vi nu närmast totalt har skrotat vår ubåtsjaktskapacitet så verkar det ju något märkligt. Eller i alla fall lustigt.

Lite skämtsamt skrivet, men ändå med visst allvar.

Tekniken har ju gått fram en del sedan 1980-talet. Till exempel skulle vi nog ha relativt lätt att hitta en 2VK tysk typVII med dagens (nästan o-)befintliga kapacitet, medan britterna hade, för 1940-talet, världens bästa system för uppgiften, men fick kämpa.

Sedan blir jag ganska irriterad över detta totala nedvärderingen av sensorers utslag. Det var inte förran på 90-talet man testade en ny hydrofon - som då visade sig så känslig att den stördes av mink (dvs tidigare fanns inte problemet). Sedan har jag inte hört talas om en magnetisk stålmink på tiotals meter, men det kanske finns.

[tryggve]

Tekniken har ju gått fram en del sedan 1980-talet. Till exempel skulle vi nog ha relativt lätt att hitta en 2VK tysk typVII med dagens (nästan o-)befintliga kapacitet, medan britterna hade, för 1940-talet, världens bästa system för uppgiften, men fick kämpa.

Sedan blir jag ganska irriterad över detta totala nedvärderingen av sensorers utslag. Det var inte förran på 90-talet man testade en ny hydrofon - som då visade sig så känslig att den stördes av mink (dvs tidigare fanns inte problemet). Sedan har jag inte hört talas om en magnetisk stålmink på tiotals meter, men det kanske finns.

Problemet med sensorutslag är väl att även experter kan vara oense om vad de faktiskt visar/indikerar.

Sedan ska jag villigt erkänna att minkarna har gjort mig mer skeptisk mot denna typ av bevis. Men det vore väl rätt konstigt om sådant inte påverkade förtroendet. Dessutom är jag ju skeptiker, vilket de som känner mig nog inte förvånas över....

[gunship]

om utslagen klassas som otvivelaktigt av experter så tvivlar jag inte.

[FredH]

Om marinen vill jaga ubåtar, och inte enbart inhämta underrättelser om dem krävs fler sensorer som kan agera och även ge möjlighet för andra att agera.

Når ubåtsjaktstyrkan var färdigbyggd, okej, den endaste som kom till av fyra man ansåg sig behöva, då bestod den av drygt 30 enheter. Korvetter, patrullbåtar, helikoptrar, flygplan, bojfartyg, minjakter m.m.

Det som saknas nu är kort och gott fler enheter, visst, sensorer har blivit bättre men ska du geografiskt övervaka ett område och i det området jaga ubåten. Bör du kunna valla in området dels med sensorsystem och sedan även ha sensorsystem som är snabbt flyttbara. Alltså, även om en Visbykorvett idag är betydligt bättre än en korvett på 80-90-talet, så kan den enbart vara på ett geografiskt ställe i taget.

Och, du behöver en taktik som du övat på långt och länge.

[Battler]

En sån här kanske behövs för att få upp dem:



http://lumq.com/01/who-will-lift-the-giant/

[CvD]

En sån här kanske behövs för att få upp dem:



http://lumq.com/01/who-will-lift-the-giant/

Undrar vilket bete dom använde på kroken.

/CvD

[varjag]

Och, du behöver en taktik som du övat på långt och länge........

Instämmer.

Varjag

[Battler]

Det låter som det måste tillföras mycke kapital till marinen:

Under 90-talet då förmågan var som allra bäst bestod marinens ubåtsjaktstyrka i stora drag av följande komponenter: 6 korvetter, 8 patrullbåtar, 12 bevakningsbåtar, 4 sonarbojbåtar, 8 ubåtar, 7 minröjningsfartyg, 14 ubåtsjakthelikoptrar, 1 ubåtsjaktflygplan samt Kustartilleriets fasta och rörliga sensorer utplacerade på strategiska platser runt vår kust. Vi hade även den egna miniubåten Spiggen att öva mot.

I samband med försvarsbesluten 2000 och 2004 så avvecklades mer eller mindre hela ubåtsjaktstyrkan. Transformeringen av Försvarsmakten till ett insatsförsvar där fokus låg på mindre internationella insatser innebar också att övningsverksamheten fick en helt annan inriktning jämfört med tidigare, så även för marinen.

I dag har Marinen 7 korvetter, 7 minröjningsfartyg, 4 ubåtar samt några enstaka bevakningsbåtar. Att antalet fartyg i dag är för få är ingen underdrift. Helikoptrar för ubåtsjakt saknas helt tillsammans med en hel rad annan avgörande materiel och vapensystem för att kunna återskapa den kompletta ubåtsjaktstyrka vi en gång hade.

Att återta ubåtsjaktförmågan till den nivå vi hade i mitten av 90-talet kommer att ta tio år om vi startar här och nu.

Även om vissa av systemen är bättre idag än tidigare, 2400 kilometer kust är och förblir väldigt mycket. Det finns en gräns för långt kvalificerad teknik kan ersätta volym.

http://mobil.svd.se/opinion/det-har-beh ... vd-4104915

[BOPE-RJ]

Jag tror vi får skilja på jakt i inre svenskt vatten och territorialhavet.
För båda behövs det helikoptrar som är en nästintill oslagbar plattform för ubåtsjakt.

Inre svenskt vatten behöver;
- flera mindre enheter för att bättre kunna spana av en komplicerad geografi och kunna täcka upp bättre.
- sensorer, en nyare variant på KAFUS och lägga till beväpning med fasta minor på strategiska ställen, hyrofonbojfartygen
- kanske snart blir dags börja binda lite ubåtsnät igen för att ha möjligheten att skärma av

territorialhavet;
- fler ubåtar (bra plattformar som kan ligga och lurpassa och lyssna)
- fler fartyg och här kan de vara större än de inomskärs.
- Ubåtsjaktflyg

När det gäller beväpningen så skulle jag satsa mina pengar på sjunkbomber, antiubåtsgranater, torped, minor, eller om pengarna inte räcker till allt antiubåtsgranater och torpeder.

[Ola Frithiofson]

Kontinuitet och stabilitet är vad som kan ge ett bra svenskt försvar, idag har vi gjort oss av med bådadera.

Kontinuitet är vad som krävs för att Sverige ska ha ett insatsberett försvar, för de mindre händelserna i fredstid som om konflikter trappas upp och blir till ett reellt hot mot Sverige.

Kontinuitet vad gäller kunskaper och färdigheter. Generation efter generation måste läras upp i vad försvaret av Sverige kräver. Kontinuitet vad gäller omfattning och användbarhet av försvarsmateriel och vapensystem. Kontinuitet vad gäller insatsberedskap och anpassning till säkerhetshot av den militära organisationen.

Självklart ska försvarsutgifterna kunna minskas och ökas efter realistiska bedömningar av hoten mot Sverige, kontinuitet innebär inte ett ständigt för stort eller för litet försvar. I den bästa av världar är försvarsutgifterna effektiva, tillräckliga för sitt ändamål, och inte mer.
Men kontinuitet är just vad vi inte har lyckats åstadkomma. Det är negativt för Sveriges säkerhet och det är inte kostnadseffektivt att snabbt försöka ta igen vad som borde gjorts tidigare, ha tillgängliga helikoptrar för bl.a. ubåtsjakt och ett kustförsvar värt namnet, en fungerande värnplikt, till exempel.

Stabilitet är en annan viktig faktor för ett bra försvar. Sverige har varit alliansfritt i ungefär 200 år. I modern tid ett aktivt val från 1949. Sveriges militärstrategiska läge gör att vi måste göra en avvägning mellan vad som kan uppfattas som hot och verka konfliktförstärkande och vad som uppfattas som konfliktavvärjande. Sveriges alliansfrihet är en självklar del av en väl avvägd säkerhetspolitik. Eller borde vara, skulle jag väl skriva. Om det är något som har skadat svensk säkerhet så är det det ständiga krypskyttet mot den svenska alliansfriheten. Kritiken mot alliansfriheten är politisk i en bredare och djupare mening än säkerhetspolitiken. Har alltid varit. Innan andra världskrigets slut ville svenska eliter inom militär, industri, finansvärld och den svenska aristokratin – ja det finns en sådan – liera Sverige med Tyskland, efter krigets slut ersattes Tyskland snabbt med segraren i kriget, den nya militära och ekonomiska stormakten, Amerikas Förenta Stater. På samma sätt finns det intressen i det svenska samhället som strävar efter oberoende och nationell självständighet. Den finske ambassadören i Sverige i början av 1970-talet, Max Jacobson, sa att det fanns två Sverige, ”Folkhemssverige” och ”Det kungliga Sverige”.

Alliansfrihet och ett starkt svensk försvar! Har det hörts förut? Bra! Men det måste höras igen.

Nu behöver det svenska territoriella försvaret förstärkas och det snabbare än vad som hade varit nödvändigt om vi kunnat upprätthålla en bättre kontinuitet i försvarspolitiken. En särskild satsning måste göras på ubåtsjakt och kustförsvar. En naturlig del i det bör vara att på olika sätt dra nytta av de som var med på 1980 och 90-tal, av de som gjorde värnplikten, att lära upp de som ska bemanna de militära organisationerna idag. Särskilda repetitionsinkallelser kanske. Ett anpassat värnpliktssystem på plats så att försvaret blir av med dagens rekryteringsproblem och så inköp av ny försvarsmateriel. Försvarsutgifterna måste tillåtas öka, men inte över hela fältet, till de prioriteringar som måste göras är att gradera ned de internationella insatserna däribland ”battlegroup-systemet” och att fokusera på gränsförsvar, då särskilt användbart i fredstid, framför ett djupförsvar över hela Sverige. Skulle dagens konflikter trappas upp ytterligare får vi kanske göra ännu större omprioriteringar.