Filippinerna

[Hans]

Lustigt sidospår. Förekommer ingen reglering eller testning? Kan jag alltså fylla den stackars tuppen med alla möjliga preparat.

MVH

Hans

[Patrik Öbrink]

Lustigt sidospår. Förekommer ingen reglering eller testning? Kan jag alltså fylla den stackars tuppen med alla möjliga preparat.

MVH

Hans

Det förekommer viss reglering och provtagning, men inte i den utsträckning som kanske behövs. De tänker nog att eftersom alla dopar spelar det ingen roll för resultatet.

[Patrik Öbrink]

Den 23 maj 1578 beordrade den spanske generalguvernören Francisco de Sande en expedition till Sulu och Maguindanao med avsikt att göra dem till vasaller och stoppa spridningen av Islam i området genom att predika kristendomen. Under ledning av kapten Esteban Rodriguez de Figueroa, veteran från kriget med Brunei som orsakade den bruneiska huvudstadens fall en månad tidigare, lyckades spanjorerna etablera ett fotfäste i Jolo i juni 1578.

För att förhindra tillfångatagande beslutade Sulu-sultanen Muhammad ul-Halim - senare identifierad som Rajah Ilo - att betala en tribut i form av pärlor och guld. Sande skulle senare rapportera hur Sulu-sultanen inte bara hade tillgångar i Brunei, utan också var släkt med Bruneis sultan Saiful Rizal (Seif-ur Rijal) genom äktenskap, den senares syster gift med Rajah Ilo.

Figueroa misslyckades dock med att göra framsteg i utforskningen och erövringen av Maguindanao. En senare expedition från mars till maj 1579, denna gång under kapten Gabriel de Rivera, lyckades bättre med att kartlägga Pulangi-området, men fick bara kontakt med ett antal datus från Maranao och Basilan. Maguindanao-sultanen, känd som Datu Dimasankay, undvek med alla medel att etablera en första kontakt med spanjorerna när han drog sig längre inåt landet. Det rapporterades att Rajah Ilo inte heller kunde hittas någonstans, och att han flyttade med cirka 300 personer till Borneo då Sulu förmodligen led av hungersnöd.

[Hans]

Jag kollade var vi är.



Tack för intressant läsning.

MVH

Hans

[Patrik Öbrink]

Blir mer om Islam i Filippinerna nästa vecka.

[Hans]

Om denna tråden är lite som 'ring så spelar vi' vill jag gärna höra mer om:

Corregidor
Bataan
Camp O'Donnell

MVH

Hans

[Patrik Öbrink]

Om denna tråden är lite som 'ring så spelar vi' vill jag gärna höra mer om:

Corregidor
Bataan
Camp O'Donnell

MVH

Hans

Okej, det kommer.

Jag bjuder på den här bilden så länge. Tjecker som stred frivilligt mot japanerna. Fotot enligt uppgift taget i Bataan.

tjecker.jpeg (79.75 KiB) Visad 258 gånger

[Patrik Öbrink]

Innan vi går in på själva händelseförloppet under andra världskriget ska vi bekanta oss lite med de tre platserna.

Vi börjar med Corregidor, som ligger vid inloppet till Manilabukten cirka 48 km väster om huvudstaden och var en del av kustförsvaret. Administrativt tillhör den provinsen Cavite men ön, ibland kallad "The Rock"" för dess bergiga landskap (högsta höjden är 180 meter), ligger närmare Bataan. Den anses ha formen som ett grodyngel.

Corregidor_island_from_air_(Cavite_City;_04-29-2024).jpg (19.21 KiB) Visad 232 gånger

Aerial_view_of_a_Bottomside,_Corregidor,_Philippines,_on_13_January_1982_(6408511).jpg (61.37 KiB) Visad 232 gånger

Ön spelade en viktig roll redan 1570, när spanjorerna intog Maynila och Tondo. Den användes som stödplats för de nio spanska galeonerna som användes.

Under spanskt styre fungerade Corregidor inte bara som försvarsfästning, straffanstalt och station för tullinspektion och även som en signalpost för att varna Manila för fientliga fartyg. Namnet "Corregidor" kommer från det spanska ordet corregir, som betyder "att korrigera".

Den 23 november 1574 ankrade den kinesiske piraten Limahong och hans flotta på 65 fartyg med 3 000 man mellan Corregidor och Mariveles på Bataanhalvön. Från den platsen inledde han två på varandra följande attacker mot Manila, under befäl antingen av Limahong själv eller av den japanske piraten Sioco. Båda attackerna misslyckades på grund av ett hårdfört försvar lett av guvernören Juan de Salcedo.

I november och december 1600, under åttioårskriget mellan Nederländerna och Spanien, använde den holländska kaparen och amiralen Olivier van Noort omgivningarna kring Corregidor som ankringsplats för sina två sista skepp, Mauritius och Eendracht. Därifrån ägnade han sig åt aktiviteter som spanjorerna ansåg vara piratverksamhet, med sikte på fartyg på seglingsrutten till och från Manila. Denna situation upphörde efter sjöstriden vid Fortuneön den 14 december 1600.

Som svar på dessa händelser, och även för att förhindra plötsliga attacker från muslimer från Mindanao, placerades ett vaktfartyg vid Corregidor för att kontrollera inloppet till viken.

Corregidor togs över av holländarna i juni 1647, och därifrån inledde de en offensiv mot Cavite som slogs tillbaka av den spanska garnisonen. Holländarna skulle dock stanna kvar på ön i ytterligare sju månader, eftersom den fungerade väl som en operationsbas för att avlyssna kinesisk handelstrafik i närheten av Luzon och Cebu. Slutligen drog de sig tillbaka.

I oktober 1762, under den brittiska invasionen av Manila och Cavite ledd av Samuel Cornish och William Draper, användes Corregidor som ankringsplats för krigsfartyg, särskilt HMS Panther och HMS Argo. Den användes också som ankringsplats för den fullt lastade spanska skattgaleonen Santisima Trinidad som de hade erövrat i november 1762. Britterna seglade den erövrade galeonen till Portsmouth, England, där den såldes för en förmögenhet.

Den 18 januari 1853 tändes Corregidoröns fyr för första gången på den högsta delen av ön för att markera infarten till Manilabukten för fartyg som kom in från Sydkinesiska havet. Fyren uppfördes av den spanska regeringen och den är belägen 195 meter över havet och synlig 32 km bort.

Ön inkluderades i Filippinernas försvarsplan som utarbetades 1885 av general Cerero, men inga åtgärder vidtogs för att genomföra den. När den amerikanska flottans attack troddes vara nära förestående installerades en kanon av modellenGonzalez Hontoria de 12 cm mod 1883, som kom från den spanska flottans kryssare Antonio de Ulloa, och två kortare 12 cm kanoner av samma kaliber från den spanska kanonbåten General Lezo, på klippön El Fraile. På Caballoön, söder om Corregidor, installerade den spanska armén tre 15 cm marinkanoner från den spanska flottkryssaren Velasco, som genomgick reparationer. Corregidor kom sedan att spela en viktig roll i slaget om Manila, en del av den spansk-amerikanska kriget.

År 1902 organiserades ön som ett amerikanskt militärreservat. Året efteretablerade den amerikanska armén ett konvalescentsjukhus på platsen.

Fästningsstyrelsen, under ledning av William H. Taft, rekommenderade att viktiga hamnar i territorier som förvärvats efter spansk-amerikanska kriget skulle befästas. Corregidor befästes och införlivades i kustförsvaret av Manila Bay och Subic Bay. År 1908 etablerades en reguljär armépostering på ön, kallad Fort Mills. I början av 1909 tilldelades H-kompaniet i andra bataljonen av ingenjörskåren Corregidor och började bygga betongställningar, bombsäkra skyddsrum och leder på olika delar av ön. Hela eller delar av 35 olika Kustartillerikårskompanier tjänstgjorde vid Fort Mills mellan 1909 och 1923.

Ansvaret för försvaret av Corregidor i början av andra världskriget låg på det filippinska kustartillerikommandot, under befäl av generalmajor George F. Moore.

Efter återgången till regementssystemet 1924 var följande reguljära enheter stationerade på ön:

59:e kustartilleriet (USA:s reguljära armé)
60:e kustartilleriet AA (USA:s reguljära armé)
91:a kustartilleriet (filippinska scouter)
92:a kustartilleriet (traktordraget) (filippinska scouter)
Högkvarter, Harbor Defenses of Manila and Subic Bays och Seaward Defense Command.

Förutom Fort Mills fick arméposteringen på Caballo Island namnet Fort Hughes; på El Fraile, Fort Drum; och på Carabao Island, Fort Frank. Enligt krigsplanen kunde dessa fort motstå en sex månader lång belägring, varefter USA skulle bistå. Befästningarna på Corregidor var enbart utformade för att motstå sjöattacker. Även om amerikanska militära planerare insåg att flygplan skulle göra Fort Mills föråldrat, begränsades USA från att förbättra befästningarna genom Washington Naval Treaty från 1922. Åren 1932–1934 konstruerade den amerikanska armén Malintatunneln, med dess serie av tillhörande sidoanslutningar, för att skydda sina militära förråd och viktiga installationer i händelse av krig.

Malinta_Tunnel_2019.jpg (37.76 KiB) Visad 232 gånger

Det fanns 105 km asfalterade vägar och stigar på ön och 31,4 km elektriska järnvägsspår. De senare användes till stor del för att transportera tung utrustning och ammunition till de olika batterierna. På Corregidor High School studerade barn till både filippinska och amerikanska militärer som var utplacerade på ön. Ön hade också ett elektriskt spårvagnssystem som kollektivtrafik, en biograf (Cine Corregidor), en basebollplan och en simbassäng liksom ett affärscenter och byggnader för sociala aktiviteter.

Corregidor var beroende av Bataan för sitt dricksvatten. För detta ändamål användes pråmar för att transportera vatten från Mariveles och Cabcaben.

Det fanns 23 batterier på Corregidor, bestående av 56 kustförsvarskanoner och granatkastare. Dessutom hade Corregidor tretton luftvärnsartilleribatterier med 76 kanoner (28 3-tums och 48 .50 kaliber) och 10 60-tums Sperry-strålkastare.

De kustnära kanonerna med längst räckvidd var två 12-tums (305 mm) kanoner från Batteries Hearn och Smith, med en horisontell räckvidd på 27 000 meter. De fungerade dock inte på mål i Bataan och Cavite eftersom deras maximala höjd var 35 grader.

Battery_Way.jpg (88.37 KiB) Visad 232 gånger

---

Bataanhalvön är alltså den som ligger närmast Corregidor. Det är en bergig och skogig halvö som sticker ut i Manila Bay. Den ligger strategiskt precis mitt emot inloppet till bukten tillsammans med ön Corregidor. Kontroll över Bataan och Corregidor innebar kontroll över Manila Bay. Japanerna behövde säkra bukten för att kunna använda Manila som bas för vidare expansion i Sydostasien.

Redan före kriget hade USA planerat (War Plan Orange-3) att om Japan anföll Filippinerna skulle man inte försöka försvara hela ön Luzon. Istället skulle alla tillgängliga styrkor dra sig tillbaka till Bataanhalvön och Corregidor. Där skulle man hålla ut i upp till sex månader tills den amerikanska Stillahavsflottan kunde komma till undsättning från Hawaii/Pearl Harbor. Planen utgick från att Bataan var lätt att försvara tack vare dess berg, djungler och smala landförbindelse norrut.

---

Camp O'Donnell i Capas var slutdestination för Bataan Death March efter slaget om Bataan. Lägret ligger cirka 10 mil norr om Manila, i provinsen Tarlac. Det byggdes i augusti 1941 på ett 250 hektar stort område. Bygget leddes av amerikanska ingenjörstrupper från Philippine Department. När lägret först byggdes var det tänkt att hysa den filippinska arméns 71:a infanteridivision. Det hann inte färdigställas innan japanerna intog det.

Man skulle kunna tro att Camp O'Donnell är uppkallat efter en amerikansk general, men det är det inte. Det har istället fått sitt namn efter den närbelägna orten O'Donell, som i sin tur är uppkallad efter Carlos O’Donnell y Abreu, en spansk minister som besökt området.

kartan.jpeg (29.32 KiB) Visad 232 gånger

---

Därmed är vi redo för strid, så fortsättning följer ... Då får ni också reda på mer om kanonerna.
.

[Hans]

Det är inte bara jag som är otroligt glad över att du är lätt provocerad att starta dina ytterst intressanta berättelser.

Stort tack.

MVH

Hans

[Femtiotrean]

Där är du banne mig inte den enda bland forumets läsare.

[sveahk]

Tack Patrik - berätta kan du!

Hans K

[Patrik Öbrink]

Försvarsarsenalen på Corregidor bestod av 45 kanoner och granatkastare organiserade i 23 batterier, cirka 72 luftvärnsvapen i 13 batterier och ett minfält med cirka 35 grupper av kontrollerade minor.

Batterierna Wheeler och Crockett hade vardera två 12-tumskanoner M1895 medan Batterierna Smith och Hearn hade en enda kanon vardera. Battery Way hade fyra 12-tums granatkastare för kustförsvar medan Battery Geary hade åtta. Battery Grubbs hade två 10-tums kanoner M1895 medan Batterierna Morrison, Ramsay och James hade 6-tums kanoner M1905, två, tre respektive fyra. Batterierna Maxwell Keyes, Alonso Cushing och Guy B. Hanna hade två 3-tums kanoner M1903.

(Granatkastare, Corregidor)

(12-inch Gun M1895s)

6in_Rifled_Gun_No_9.jpg (54.23 KiB) Visad 171 gånger

(6-inch gun M1897)

M1903_3_inch_Gun.png (154.34 KiB) Visad 171 gånger

(3-inch gun M1903)

Gun_Close_Battery_Worth_Ft_Casey_Whidbey_Mar23_A7R_03926.jpg (37.92 KiB) Visad 171 gånger

(10-inch gun M1895)

Caballo Island, med Fort Hughes, 4 km söder om Corregidors fyr, med en yta på 30 hektar, reser sig till en höjd av 116 meter. Batteri Woodruff hade en enda 14-tums kanon M1910, Batteri Craighill hade fyra 12-tums M1912 granatkastare, Batteri Leach hade två 6-tums kanoner M1908, medan Batteri Fuger hade två 3-tums kanoner M1903.

Testing_of_14__coast_defense_gun_at_Sandy_Hook,_New_Jersey,_November_27,_1912_(28237850402).jpg (73.88 KiB) Visad 171 gånger

(14-inch gun M1907)

(3-inch antiaircraft gun M3, Corregidor)


Fort Drum (El Fraile Island) ligger 10,1 km sydost om Corregidors fyr. Batterierna Marshall och Wilson hade två 14-tums M1909-kanoner var medan Batterierna Roberts och McCrea hade två 6-tums M1908-kanoner var.

Fort Frank på Carabao Island ligger 13,0 km söder om Corregidors fyr, nära Cavites kustlinje, och reser sig 55 meter över havet. Batterierna Greer och Crofton hade en enda 14-tums M1907-kanon medan Batteri Koehler hade åtta 12-tums M1908-kanoner och Batteri Hoyle hade två 3-tums kanoner.


Den som vill fördjupa sig kan läsa den här boken, som kan köpas för ett par hundringar. Kan enligt uppgift även fungerar utmärkt som reseguide för den som besöker Corregidor.

[Hans]

Jag börjar tro att du stöter på mig, MÖP som jag är. Ledsen att göra besviken men jag är redan gift. Det var ett komplicerat sätt att säga, tack.

MVH

Hans

[Patrik Öbrink]

Innan jag i mer detalj berättar om striderna i Bataan vill jag ge en kort sammanfattning av läget på öarna i december 1941 och inledningen av den japanska invasionen.

Filippinerna var vid denna tid ett amerikanskt territorium (Commonwealth of the Philippines) med betydande amerikanska och filippinska styrkor under general Douglas MacArthur. MacArthur var väl bekant med landet och hade som medlem av 3rd Engineer Battalion varit stationerad där redan 1903-1904, ett uppdrag som fick avbrytas när han smittades av malaria och drabbades av ljumsksvamp i just Bataan. Det fanns cirka 31 000 soldater, varav 19 000 amerikaner, plus närmare 100 000 lokalt utskrivna män i Filippinerna i december 1941.

Japan såg de filippinska öarna som ett strategiskt mål för att säkra resurser, kontrollera sjövägar och skydda den södra flanken inför invasioner av Malaya, Nederländska Ostindien och andra områden. Japan ville snabbt neutralisera de amerikanska styrkorna där.

Den 8 december 1941 (lokal tid, strax efter Pearl Harbor den 7 december amerikansk tid) bombade japanska flygplan amerikanska flygbaser, främst Clark Field och Iba Field på Luzon. Många amerikanska plan (inklusive B-17-bombplan) förstördes på marken, vilket gav Japan omedelbar luftherravälde.

Små japanska landstigningar skedde tidigt, bland annat på Batanes Island norr om huvudön Luzon, utan att möta något motstånd.

Huvudoffensiven kom den 22 december 1941 med stora landstigningar vid Lingayen Gulf (norra Luzon) och Lamon Bay (östra Luzon). Den japanska 14:e armén under generallöjtnant Masaharu Homma (ca 43 000 man i huvudstyrkan, med stöd av stridsvagnar och artilleri) avancerade snabbt mot Manila.

MacArthur hade initialt planer på att möta fienden vid stränderna, men efter de japanska landstigningarna beordrade han en reträtt till Bataan-halvön enligt War Plan Orange. Manila förklarades som "öppen stad" den 26 december för att undvika strider där, och japanerna ockuperade staden den 2 januari 1942.

Amerikanska och filippinska styrkor (USAFFE – United States Army Forces in the Far East, med många filippinska soldater) drog sig tillbaka till Bataan och Corregidor.

[Patrik Öbrink]

Vid sidan om MacArthur var generalmajor Jonathan Wainwright, George Parker och Edward P. King Jr. USA:s högsta militära befälhavare i Filippinerna.

---

Wainwright kom till Filippinerna 1940 som befälhavare för Philippine Division. Han hade lång erfarenhet som kavalleriofficer, bland annat från första världskriget.

När japanerna inledde invasionen befann sig Wainwright vid Fort Stotsenburg - i Sapang Bato, Angeles City, i nära anslutning till Clark Air Field, cirka åtta mil norr om Manila - där han tillbringat föregående dag med att se en polomatch och titta på en film. War Plan Orange förutspådde att den mest sannolika anfallspunkten skulle vara Lingayenbukten i Pangasinan, tiolv mil norr om Clark. Wainwright begav sig dit med sin North Luzon Force, bestående ett strandhuvud den 22 december.

stotsenburg.jpg (35.01 KiB) Visad 10 gånger

Strategin i War Plan Orange var att skapa en skans på Bataanhalvön och Corregidor, där USA kunde försvara ingången till Manilabukten. Istället för att dra sig tillbaka till en defensiv position föredrog MacArthur en offensiv strategi. Han spred ut materiel över hela Filippinerna för att attackera en invasionsstyrka. Den 23 december återgick MacArthur till War Plan Orange och gav Wainwright i uppdrag att skydda reträtten till Bataan. MacArthur evakuerade sitt befäl till Corregido.

När general Douglas MacArthur evakuerades till Australien i mars 1942 tog Wainwright över som högste befälhavare för alla amerikanska och filippinska styrkor i Filippinerna. Han befordrades till generallöjtnant.

Han ledde försvaret från Corregidor efter att Bataan fallit den 9 april 1942. Styrkorna på Corregidor höll ut i ytterligare en månad trots intensiv artilleribeskjutning, flygbombningar, svält och sjukdomar. Wainwright besökte ofta frontlinjerna för att höja moralen. Den 6 maj 1942 kapitulerade Wainwright Corregidor för att undvika en massaker på de kvarvarande soldaterna och civila. Det var den största kapitulationen av amerikanska styrkor någonsin. Japanerna krävde att han skulle beordra alla återstående allierade styrkor i Filippinerna att ge upp, vilket han gjorde (motvilligt) via radio.

Han hölls som krigsfånge i över tre år, bland annat på Taiwan och i Manchuriet, under svåra förhållanden- Befriades i augusti 1945 av sovjetiska trupper. Återvände hem som en hjälte, fick Medal of Honor för sitt ledarskap och befordrades till fyrstjärnig general. Han var med vid MacArthurs kapitulationsceremoni i Tokyo Bay.

---

Parker var befälhavare för South Luzon Force (senare omorganiserad till Philippine II Corps) när japanerna anföll. Hans uppgift var att försvara området söder och öster om Manila. När reträtten till Bataan-halvön beordrades ledde han en framgångsrik förflyttning av sina styrkor norrut, trots svåra förhållanden. Detta var kritiskt för att få in så många trupper som möjligt till Bataan innan japanerna stängde av reträttvägarna.

På Bataan ansvarade Parker för P II Corps på den östra sidan av halvön (Wainwright hade I Corps på den västra sidan). Han ledde försvaret mot japanska anfall, bland annat vid Abucay Line och senare positioner. Hans kår deltog i hårda strider i januari–april 1942, men led av svält, sjukdomar (malaria, dysenteri) och brist på ammunition och mat. När Bataan till slut kapitulerade den 9 april 1942 (under befäl av General Edward P. King Jr., som övertagit taktiskt kommando) blev Parker en av de höga officerarna som tillfångatogs. Han genomled Bataan Death March och hölls som krigsfånge i Japan och Manchuriet fram till krigets slut 1945. Efter kriget återvände han till USA och fortsatte sin karriär.

---

King var artilleriofficer med tidigare tjänstgöring i Filippinerna redan 1915–1917. 1940 skickades han tillbaka dit, befordrades till brigadgeneral. Han tjänstgjorde som artillerichef under MacArthur och blev den näst högste markstridsofficeren efterWainwright. Han ledde kortvarigt North Luzon Force innan Wainwright tog över.

Edward_king.jpg (30.47 KiB) Visad 10 gånger

När MacArthur evakuerades till Australien i mars 1942 blev Wainwright högste befälhavare i Filippinerna, och King utsågs till befälhavare för Luzon Force (alla styrkor på Bataan-halvön). Han ledde därmed cirka 75 000 amerikanska och filippinska soldater under de sista veckorna av slaget.

Trupperna led svårt av svält, malaria, dysenteri och brist på ammunition och medicin. Japanerna inledde sitt slutangrepp den 3 april 1942 och bröt igenom försvaret. Den 9 april 1942 valde King att kapitulera trots direkta order från både MacArthur och Wainwright att fortsätta strida och genomföra motanfall. Han tog hela ansvaret själv för beslutet för att undvika en total massaker på sina utmattade och sjuka soldater.

Han träffade japanska officerare (bland annat överste Motoo Nakayama) och överlämnade sin styrka. King betonade att han kapitulerade – inte soldaterna, som inte hade något val utan att lyda order.

King genomled Bataan Death March och hölls som krigsfånge i över tre och ett halvt år i olika läger (bland annat i Taiwan och Manchuriet). Han behandlades ofta hårdare på grund av sin höga rang.

Efter befrielsen 1945 tog han omedelbart på sig fullt ansvar för kapitulationen och var beredd på att ställas inför krigsrätt. Det blev aldrig någon rättegång och han hyllades istället för sitt mod att rädda sina mäns liv.
.