Med ett historieintresse som mitt mår jag nästan fysiskt dåligt när sådant här dyker upp. Det är ju bedrövligt när någon försöker göra stålar på historiska gestalters liv och det hela är tveksamt och i det här fallet helt sjukt. Det gäller all historia, när det kommer grundlösa påståenden, oavsewtt om det är sådana som Hitler eller Stalin som alla vet var skurkar, så är det fel om man tilldelar även dem demoniserande egenskaper eller andra falska tillmälen.
I det här fallet är det så man blir gråtfärdig, Brunner har gett sig den på att få uppmärksamhet, detta genom att förkasta vissa otvetydiga sanningar, och att lyfta fram redan kända tillfällen och händelser som sensationella nyheter. Att jämställa karl XII med 1900tals diktatorer, på politiska kanter, med ett helt annat totaliserat kontrolltänkande och i en tid med vida större tekniska möjligheter att ta kål på människor är helt oerhört. Att Karl XII och sverige själva blev anfallet, till skillnad från de andra två som var angripare 1939, är också märkvärdigt dumt. Att just utnämna den svenske kungen som massmördaren, för det torde vara offren i kriget brunner syftar på, istället för exempelvis peter den store som var en långt mer avskyvärd person med all tänkbar cynism till människoliv och överenskommelser och som alltså också var angriparen, är rent häpnadsväckande.
Istället kan man likna sveriges och karl XII:s motvilja till en för tidigt och måhända meningslös fred och hans ambitioner att störta de angripande fienderna och därmed trygga sveriges gränser i framtiden, med samma målmedvetenhet som de allierade vägrade att sluta fred med de som startat andra världskriget, störta dem och se till att de inte skulle få någon möjlighet att starta nya krig. Den jämförelsen ligger mycket närmare till hands än jämförelsen med den andra sidan, om nu jämförelser med 1900talet tvunget ska göras.
Vidare är jag lika skeptsikt till att tilldela Hitler ansvaret för alla som dog i andra världskriget som jag är till att ge peter den store eller august II ansvaret för alla som dog i stora nordiska kriget. Men ska någon ha ansvaret för allt på alla fronter, blir det de som startat krigen, inte de som försvarat sig. Är karl XII trots allt detta en massmördare, ja då har vi en sjujädrans massa massmördare, inte minst precis samtidigt som stora nordiska kriget, alla deltagande ledare i det samtidigt pågående spanska tronföljdskriget torde vara ännu värre. ja alla militära ledare är då egentligen massmördare oavsett om de är angripare eller försvarare. Saker och ting är lite mer invecklade än så, folk dör i krig helt enkelt. Sedan finns det vissa tillfällen då kungen själv ska ha varit ansvarig för vissa åtgärder man kan diskutera nödvändigheten av. Borgarna i en stad i närheten av den av svenskarna belägrade staden Thorn ska ha blivit hängda för att de trilskades, vissa vedergällnigsåtgärder mot polsk civilbefolkning förekom då de anföll svenska sodlater, det brändes och plundrades på vissa håll till slut, självklart det var ju krig. Sådant har alltid förekommit både före och efter, och kungen var i viss mån direkt ansvarig, men att ge honom skulden för 400 000 döda är rent surrealistiskt. I jämförelse med andra samtida, tidigare oc hsenare ledare framstår han ofta som rent älskvärd. Att han än idag skulle ha en hjältegloria tror jag absolut inte, därför finns inget Brunner kan slå sönder, mer än sanningen.
Det hela är som sagt också en roman...skriven i jag-form. hualigen!! Det värsta är att folk säkert kommer att köpa både boken och berättelsen i stor utsträckning.
Ben skrev:
Att skriva en roman i jag-form om en person som i så liten grad som Karl XII har yppat sina tankar och känslor leder obönhörligen till att skildringen påverkas av författarens egna åsikter i väldigt hög grad.
Ja precis, det är ju verkligen sant.
Så här säger Brunner i Populär Historia.
Går man till källorna framträder en väsentligt annorlunda bild av kungen än den förhärskande. Det finns egentligen ingenting kvar av den enkle krigarhjälten som levde nära sitt folk
Då undrar man lite stillsamt varför han skriver boken i roman-form. Vilka källor är detta som alla tidigare har lyckats förbigå? Och att han levde nära sitt folk har jag aldrig stött på tidigare, såvida inte Brunner menar soldaterna.
Jag har tidigare behandlat historiska personer som Edith södergran och Carl Michael Bellman och lyckats genomföra det där förvandlingstricket som handlar om att gå in i någons psyke och karraktär.
Sedan har jag varit ohyggligt noggrann i min forskning - ingen ska kunna slå mig på fingarna när det gäller fakta om Karl XII
Han ska ha grävt i arkiv i tre år sägs det, och det är möjligt att alla andra myrider böcker och text som skrivits har fel, och att herr Brunner har rätt när han avslöjar följande minst sagt sensationella påstående, men såvida han inte uppfunnit en tidsmaskin och själv sett efter fattar jag inte hur han kommit fram till detta då alla källor hävdar motsatsen och att just motsatsen till följande (fetade) påstende är det som kännetecknat Karl XII
Vilken är din bild av kungen?
Boken som helhet är mitt komplexa svar på frågan vem han var. Jag har gjort bruk av källorna och de visar på en despot som inte på något sätt delade de menigas vardag och som aldrig satte sitt liv på spel under slagen. Vanan att utdela dödsstraff var en viktig och anmärkningsvärd sida av hans karaktär som ofta negligerats eller sopats under mattan.
Brunner som säger sig redan innan han skrev boken ha haft den här uppfattningen, påminner om en oerhört envis och irriterande person som en kort tid dök upp här på forumet och drev tesen att karl XII var en ohyggligt grym människa, helt utan förmåga att lyssna på vad folk försökte förklara för honom, att det var en annan tid, att man inte riktigt kunde se på saken så som han gjorde osv...han skulle gå emot hjältebilden av karl XII som han inbillat sig fanns, och i de strävandena kunde man likställa karl XII med vilka bovar och banditer som helst i historien.
Med tanke på hur mycket böcker det finns kommer jag förmodligen näppeligen ödsla tid på något sådant som Brunners bok, det kan inte vara bra för hälsan.
