Det Tyska Minkriget 1939-1940

[varjag]

Minkrig - mineringar, är bland de minst kända och publicerade i alla krig. Minkrigen är tysta, diskreta, oftast ytterst hemliga - och vinster, d.v.s. träffar, erkänns inte alltid av den ''träffade sidan''. Medan den vinnande - ofta förblir i okunnighet om framgången.

I denna tråden vill jag försöka belysa aspekter av Tysklands minkrig mot England under krigets första sex månader - till mars 1940. En period då Kriegsmarine med tekniska resurser, djärvhet och skicklighet, nådde väsentliga framgångar mot den brittiska sjöfarten. Med, må det sägas - obetydliga förluster. Men stora vinster......

en tysk mina.jpg (69.06 KiB) Visad 8635 gånger

England förde naturligtvis också sitt eget minkrig - som jag i korthet skall berätta om.

Mineringar är av två typer. Defensiva - och Offensiva.
Defensiva mineringar avser försvara egna vatten, inlopp och hamnar mot fientlig verksamhet.
Offensiva mineringar - görs i fiendens egna farvatten, för att störa eller förhindra fiendens sjöfart i hans egna vatten.

Det tyska minkriget jag vill beskriva i tråden, var enbart offensivt. Bortsett från de så kallade ''minspärrar'' som bägge sidor i stor hast lade ut eller påstod sig ha lagt ut kort efter krigsutbrottet.

Påstod sig ha lagt ut - var det Operativa Ordet......I september 1939 och i ''Underrättelser för Sjöfarande'' eller motsvarande publikationer på alla språk och i de flesta länder delgav de krigförande sina egna mineringar till varning för Fienden och aktsamhet för Handelssjöfarten.
Här en tysk karta över tyska och brittiska mineringar från slutet av december 1939 -

westwall.jpg (50 KiB) Visad 8635 gånger

Den visar i blått de tyska Westwall och Martha spärrarna i Helgolandbukten och i nordvästlig riktning och, i brunt, de brittiska, överlappande de tyska, i Helgolandbukten. Men även visande en massiv minmur täckande i stort sett hela Englands östkust från Themsenmynningen till norr om Aberdeen.

Redan ordet ''minspärr'' låter ju betryggande solidt och bra. Men verkligheten var, att ''skrytspärr'' hade varit mera passande. För parternas utfärdande av ''minerade områden'- var mest skryt.
Vi tar en titt på de tyska Westwall & Martha-fälten. Deras totala yta, var omkring 20 000 km2!
Vari minutläggare, kryssare och jagare - under sju intensiva mineringsdagar 4:e - 17:e september lade ut 3879
kontaktminor.
Det - betyder att varje Fem Kvadratkilometer - försvarades av - En Mina
Den enda förlusten under hela operationen - var Motortorpedbåten S 17. Avskriven p.g.a. ''väderskador''
Som synes - en ytterst porös minspärr!

Men, den engelska - på kartan ovan, var en triumf för brittiska propaganda.
Förutom ett mindre minfält att spärra Engelska Kanalen, existerade den inte. Ett par jagare hade droppat några dussin minor nära Helgoland...resten var bluff

När Royal Navy i november, lyckades finna tid för en minläggare att släppa cirka 220 minor i den tilltänkta östkustspärren

Minkryssaren ADVENTURE.jpg (13.29 KiB) Visad 8635 gånger

- bar det sig inte bättre än att stackars ADVENTURE - som, efter lagt sitt första minfält på hemväg mot Themsen - blev det första av Flottan Skepp att möta Tysklands Hemliga Vapen; Magnetminan!

forts. följer, Varjag

[Grille]

Älskar dessa bildande och intressanta trådar. Vill inte gå off topic men visst använde man flygplan för minutläggning? Fast det kom kanske senare under kriget? Låter inte så effektivt

[Hans]

Älskar dessa bildande och intressanta trådar.

Kunde inte sagt det bättre själv.

Chapeau!

MVH

Hans

[varjag]

Tack Grille & Hans för kommentarerna.

Vill inte gå off topic men visst använde man flygplan för minutläggning?

Vi kommer dit ''i november'' Men först skall vi klara av ett händelserikt oktober -

mvh, Varjag

[Grille]

Jag gillar när man går till djupet med en begränsad fråga. Kanske en dålig jämförelse men ni vet hur det brukar vara med tex historiska program. Man annonserar bara som ett exempel tex historien om JU-87 Stuka. Man bänkar sig men först måste bakgrunden till andra världskriget tecknas. Sedan alla konstruktioner som ledde fram till detta flygplan. När programmet är slut har i bästa fall 15% handlat om det man ville se. Och så är det ofta. Man börjar att tröttna och därför så skönt med djupare trådar

[varjag]

Magnetminorna har ju ofta beskrivits som Tysklands Hemliga Vapen. Vilket är en sanning med modifikation, den hemliga delen - var att Tyskland hade fungerande magnetminor. Något som kom som en total och otäck överaskning i England. Men att britterna skulle ha stått som ''fågelholkar'' och inte hade en aning vad det handlade om, är en grov överdrift.

Vid HMS VERNON, Royal Navy's Min-och-Torpedskola hade man redan 1917 byggt en magnetmina! Typen kallades
Mark I (M) och sommaren 1918 hade Flottan omkring 500 stycken av de nya minorna. Magnetpistolens funktionssäkerhet var tvivelaktig, men i augusti utlades ett minfält av Mark I (M) vid Flanderns kust av den berömda 20:e Jagarflottiljen i Dover.

Jag har ingen aning om hur dessa minor såg ut, men gissar att det var en konventionell ankrad flytmina - bara med den extra knorren av en influensdetonator. Annars hade minorna varit omöjliga att svepa med den normala paravan-metoden.
Detta engelska minfält tycks inte ha fått några ''träffar''. Vilket skrevs på magnetpistolernas osäkra funktionskonto.

Resultatet: Magnetminor synes ha fallit i glömskans djup i Det Stolta Albion i Fredens Segeryra - ingen vidare forskning eller försök gjordes under mellankrigstiden.

I det slagna Tyskland, hade man också under Världskriget, arbetat på att framställa en magnetpistol - både för minor och torpeder! Men ingen fungerande apparatur blev tillgänglig innan Fredsutbrottet.
Däremot fortsatte tyskarna i allra största hemlighet med försöken och omkring 1924 - hade man framställt en pålitlig magnetpistol för undervattensminor.
Arbetet leddes av Fysikprofessorn Adolf Bestelmeyer (som jag nämnt i tråden om den Tyska Torpedkrisen) och hans tjänster till Das Vaterland, erinrades så sent som på 60-talet då Bundesmarine köpte en gammal amerikansk minsvepare -
för Forskningsändamål - som fick namnet ADOLF BESTELMEYER

http://www.navsource.org/archives/11/19213.htm

Av maskeringsskäl - kallades projektet Avståndsmätare för Fria Ballonger

Well, när man väl behärskade tekniken - startades serietillverkning. Och de Femtio första ''Fria Ballongerna'' låstes in i ett förråd i Kiel redan 1930.

Den stora nyheten med de tyska magnetminorna, var att dessa var Bottenminor - minan vilade på havsbottnen där den lömskt inväntade ett passerande fartyg. Det passerande fartygets (vertikala) magnetism - influerade magnetpistolen, som detonerade minan. Idealiskt, skulle detta ske rakt under fartygets köl vilket inte alltid hände då magnetpistolen kunde utlösas många meter från skrovet. Vilket oftast skadade fartyget även om detta inte sjönk.

Den andra aspekten av minorna, var att deras verksamhet krävde grunda farvatten - veritabelt på fiendens ''hemmaplan''.
De vanligaste typerna med cirka 400-500 kilo's laddning - måste läggas inte djupare än cirka 25 meter. De större typerna med 900-1000 kg's laddning kunde läggas ned till 35 meters djup.
I praktiken innebar detta att mineringen måste göras i hamninfarter, inom synhåll från land - vilket ställde hårda krav på befäl och besättningar. Det var ren ''närstrid'' det handlade om och krävde kampvilja och kalla nerver av deltagarna!

Vid krigsutbrottet hade tyskarna tre huvudtyper av magnetminor. Dels avsedda att fällas från ytfartyg, minutläggare/jagare/torpedbåtar etc - så kallade RM-minor.
TM-minorna var ''små knubbiga torpeder'' - som utlades av ubåtar genom torpedtuberna.
Och slutligen LM-minor, fällda från flygplan under en fallskärm för att garantera ett ''mjukt plask'' som inte skadade minans mekanism.

Typerna var:

RMA - 800 kg's laddning - kunde läggas ned till 35 meters djup
RMB - 460 kg's laddning - kunde läggas ned till 25 meters djup (liknande men mindre ''sköldpadda)

(inte oväntat kallad Schildkröte (Sköldpaddan) av tyskarna

TMB - 400-500 kg's laddning - ner till 25 meter
TMC - 1000 kg's laddning - ner till 35 meter

TMB mina tas ombord U-373.jpg (24.49 KiB) Visad 8485 gånger

LMA - 500 kg's laddning (även försedd med slagtändare för förintelse om den skulle hamna på land)
LMB - 1000kg laddning (och likaledes med slagtändare enl ovan)

Den sista bilden visar just den mina som oskadd föll i brittiska händer i november, desarmerades och dissekerades av
den modige Lt. Ouvry. Som gav ''magnetminornas hemlighet'' till brittiska händer.
Minan förvaras ombord på Museikryssaren HMS BELFAST liggande i London. Ett passande hem för den - då vi snart skall läsa om den kryssarens hårdhänta möte med en magnetmina 1939

forts. följer, Varjag

[dc]

Underbar tråd.

Skalmans egen Nelson sprider kunskap och glädje igen.

[varjag]

Tackar dc. Och - jag glömde ju knyta upp storyn om minkryssaren ADVENTURE.....

- bar det sig inte bättre än att stackars ADVENTURE - som, efter att ha lagt sitt första minfält på hemväg mot Themsen - blev det första av Flottan Skepp att möta Tysklands Hemliga Vapen; Magnetminan!

Halvsex på morronen den 13:e november - small det. Tretton man omkom, hon skadades svårt.
Reparationerna - tog Tio Månader.....
Med som eskort hade hon jagarna BLANCHE och BASILISK. Tre timmar efter den första smällen - gick även BLANCHE på en tysk mina. Och sjönk snöpligen.......om BLANCHE också föll offer för en magnetmina, vet jag inte. För vid det laget
vad även tyska kontaktminor med i leken.
Men den 13:e november var en dålig dag för Royal Navy. (Fast det var inte en fredag - utan en måndag )

Varjag

[Hans]

minkryssaren ADVENTURE.....

http://www.carlson.eclipse.co.uk/charle ... amage.html

MVH

Hans

[varjag]

Tusen tack Hans - för superba bilder med länk om skadorna på HMS ADVENTURE.
Speciellt då de visar de typiska skador som uppstår av en magnetmina - där en enorm het gasbubbla - böjer allting INÅT.

Inspektören från DNC (Director Naval Construction) - Offord, drar den korrekta slutsatsen att det inte varit en kontakt- mina. Men den felaktiga, att det inte varit en bottenmina.....

In the closing paragraphs he discusses the possible nature and position of the mine which caused the damage:-

There seems little doubt but that the damage was caused by a non-contact mine, although it must have been caused by one relatively near to the ship, i.e. not a ground mine. An approximate estimate is a 500 lb. mine at about 10ft. and in a position indicated on the sketch. Important evidence that the explosion was not a contact one arises from consideration of the extent of indentation on the outer bottom plating, as referred to above, namely as far forward as 32 Station

Vi - vet nu att det måste varit en RMB eller TMB-mina med mer än dubbla sprängsatsen mot vad han trodde. Vi vet också - numera, att den detonerade betydling djupare än 3 meter under och babord om minkryssaren.

Märkbar skillnad mellan skador från bottenminor - och kontaktminor/torpeder - då detonationen sker i omedelbar kontakt med skrovet - är de naggiga kanterna, som här på -

USS Cole.jpg (43.06 KiB) Visad 8352 gånger

Varjag

[Hans]

...om BLANCHE också föll offer för en magnetmina, vet jag inte.

Låter så.

A board of Enquiry was held into the loss of the Blanche and its report makes some conclusions about the nature of the mine:-

The inference, therefore is that the explosion occurred well away from the ship, in line with the after gun. We do not hazard an estimate, but consider that the depth of the explosion was greater than the lateral distance from the centre line and that the displacement was to port.

This suggests that a contact mine being exploded by the port propeller can be ignored and we consider that the cause of the explosion was a non-contact mine.

http://www.carlson.eclipse.co.uk/charle ... ining.html

Jag blir tårögd av lycka när varjagen rockar loss igen.

MVH

Hans

[varjag]

Det tyska ubåtsvapnet - var redan ur startblocken när Englands krigsförklaring kom den 3:e september 1939.
U-Båtschefen, amiral Dönitz hade redan alla ubåtar som inte behövdes för utbildning i Östersjön till sjöss och ''i position'' -
alla laddade och i beredskap. Många båtar hade minor ombord, ibland blandade med torpeder, ibland utan.

Här är kanske en liten orientering om de för minkrig uppställda ubåtarna och deras kapaciteter på plats;

Mot den engelska östkusten, insattes små ''kustubåtar'' av Typerna IIB och IIC - som denna

U 16 Typ IIB ubåt.jpg (20.63 KiB) Visad 8337 gånger

(U 7 - U 24 och U 56 - 63)
Dom hade ett deplacement om cirka 300 ton och hade tre bogtorpedtuber. Varje båt kunde medföra 8 stycken TMB-minor - (några lyckades ''tränga in'' en nionde). Deras största nackdel var trängseln ombord - typen kallades skämtsamt för
Einbaum = Ekstock Fördelarna, var deras litenhet, svåra att sikta på ytan och förmåga dyka i grunda vatten.

Mot Englands västkust, avdelades större U-båtar av Typ VIIA (U 27 - U 36) om cirka 700 ton -

Dessa hade 5 torpedtuber och kunde medföra upp till fjorton TMB-minor eller åtta av de större TMC-minorna med 1000 kg's laddning.

För att ge träffar - måste minorna läggas med stor precision där fartygstrafiken är tätast - och träffchanserna är bäst.
Detta alltså i kända farleder, brytningspunkter i in/utfarter och ''flaskhalsar'' som av navigatoriska skäl, fiendens fartyg måste använda.
DÄR - lägger man ''minlinjer'' som skall maximera träffchanserna. Och DET innebar att ubåtarna måste in på brittiskt Territorialvatten! Gränsen för s.k. territorialvatten vid den tiden - var futtiga 5556 meter eller 3 Nautiska Mil.
I klartext klart synligt från närmaste strand. I dagsljus.
Och precis dom vattenytor till vilka minläggarna ville komma - var naturligtvis de bäst bevakade i The United Kingdoms.

Dessutom bjuder kustnavigation runt England på alldeles speciella svårigheter - väldiga tidvattensskillnader mellan ebb och flod och därmed följande starka strömmar. Speciellt i Bristolkanalen, Dover-sundet och norra Skottland.
Många av östkustens hamnar har väldiga sand/lerbankar (tidal flats) utanför inloppen där inseglingsrännorna ofta gick med långa omvägar.....

mines2.gif (16.89 KiB) Visad 8337 gånger

- här ett plottingkort från U 61 - där vi ser inloppet till South Shields/North Shields med en väldig ''tidal flat'' utanför, seglingsrännan däremellan - och kusten. Samt - positionerna för den plottade minfällningen av minorna 1-2-3-4-5-6-7-8-
och 9. Innan den grundgående ubåten - seglar österut över sandbanken - tillbaka hem.

Ubåtschefen, tycker jag - borde ''värpt sina ägg'' en aning längre västerut - i seglingsrännan MELLAN bankarna och hamninloppet - där den engelska sjötrafiken säkert gick.

Få Skalmän vet kanske om - att Krigslagarna, föreskrev att alla minfält skulle noggrant plottas, rapporteras och arkiveras! Vilket tvingade ubåtsmännen att föra precisa ''bestick'' om var man lagt minor, hur många och av vilka typer.\

Varför?

Jo - i händelse av plötsligt Fredsutbrott, måste man kunna delge den f.d. Fienden - om var minor lagts

fort. följer....

Varjag

[Hans]

Krigslagarna

MVH

Hans

[varjag]

En annan del av Krigslagarna, var orsak till Amiral Dönitz skickade så många av sina fåtaliga ubåtar att minera inlopp och hamnar - var Det Inskränkta Ubåtskriget!
De flesta har läst om det ''oinskränkta'' - men 1939 och början av 1940 var ubåtarnas operationer belagda med snäva bojor.
Man kämpade enligt ''Prisföreskrifterna''. Som bl.a. föreskrev att innan ett fientligt (alltså engelskt/polskt/franskt) handelsfartyg fick sänkas, skulle ubåten varna dess besättning att gå i livbåtarna!
Om det gällde ett neutralt handelsfartyg - måste ubåten stoppa det, ngn gå ombord för att kolla skeppspapperen, lasten, avgångs-och destinationshamn.......Om lasten var ''fientlig'' - destinerad till England/Frankrike måste fartyget ''under Prisbesättning'' (från ubåten ) - sändas till tysk hamn........

Alltsammans saker som i praktiken en ubåt inte kunde göra. Dessutom tvingades den av förfarandet att stanna i ytläge
under hela proceduren. Något som ingen skipper gärna ville om fienden skulle dyka opp.
Det var inga feta tider för U-Boote under Det Inskränkta Ubåtskriget!

Men tillbaka till minorna och problemen att lägga dem på rätt ställe.
Jag erinrar om att detta var före grejor som Radar, GPS och Sonar. Killarna i ubåten, var helt hänvisade till så enkla grejor som kompass, pelorus, ekolod, kikare och Goda Ögon!

Den precisionsnavigering som krävdes, kunde inte göras genom ett periskop i trånga trafikerade vatten.
Några av trådens läsare - har kanske redan gissat det; ubåtarna OPERERADE PÅ YTAN. Nattetid - helst månlösa nätter
smygande sig in i Imperielejonets Kula mitt under näsan på Världens Starkaste Flotta .

Kriegsmarine hade redan under 30-talet genom prov - konstaterat att det i mörker var mycket svårt att se en ubåt i ytläge....

(något som storartat bevisades under konvojslagen 1940-1942 då angreppen skedde i ytläge innan radarn kom)

Så man chansade helt enkelt på att det skulle inte vara omöjligt operera i engelska farvatten på ytan på natten.
Och man hade gissat rätt.
Detta hade varit omöjligt, utan hjälp från britterna själva. Hjälp - i form fyrskepp, fyrar och andra navigatoriska ljushjälpmedel.
Vilka Englands sjöfart krävde i krig-eller-fred, måste brinna. Man kan också uttrycka det så - att britterna var för styva i korken för att tro att tyskarna skulle ha fräckheten försöka nåt sånt. Vilket kom att stå dem dyrt.

Jag vet inte vilket som var det första brittiska handelsfartyget som minsprängdes. Men den första ubåten att lägga sina
''ägg på den engelska förstubron'' var den lilla U 13 under en chef med det illustra namnet Daublesky von Eichhain.

Englands krigsförklaring kom som bekant kl. 11.oo GMT den 3:e september. Natten till den 4:e - smög sig U 13 till infarten till Orfordness, sådde sina åtta minor - och satte kurs hemåt.
Detta lilla minfält blev, i förhållande till sin storlek - ett av de mest framgångsrika.

Sex dagar senare - minsprängdes s/s MAGDAPUR (8461 GRT)

Magdapur1.jpg (15.27 KiB) Visad 8300 gånger

den 10:e september.
Bilden visar en perfekt minträff - fartyget gick av på mitten - midskeppet -vilar på botten medan för- och akterskepp håller sig flytande än.
Den sextonde - skadades den stora passagerarångaren CITY OF PARIS (10902GRT)

Den 24:e september, var det dags för den franska lastångaren ss PHRYNÈ (2660grt). Den sjönk.

Kaptenlöjtnanten Daublebsky-von Eichhain med besättning - kom hem till Wilhelmshaven redan den 6:e

forts, följer....

Varjag

[varjag]

forts. om lilla U 13 --- (eftersom jag bara kan lägga in 3 bilder i varje post)

Men det var inte slut med hennes framgångar riktigt än - den 30:e oktober 1939, alltså femtiosex dagar efter minutläggningen - sprängdes ångaren ss CAIRNMONA (4666GRT) - och sjönk den också.

Cairnmona1.jpg (17.72 KiB) Visad 8298 gånger

I
Nära 16000 bruttoregisterton på tre kölar -plus ett stort dyrbart fartyg skadat, av en liten 300-tons ubåt.
Bra utdelning, inte sant?

Varjag