Här kommer ett inlägg som jag har skrivit i ett annat forum:Ben skrev:Jag skulle nog vilja påstå att Karl XII:s död garanterade Fredrik tronen. Därmed inte sagt att han nödvändigtvis låg bakom.Jag är mycket tveksam till den teorin. Fredrik av Hessen har alltid varit den som de flesta vill peka ut som kungamördare. Problemet är att det inte finns något bra motiv, att döda Karl XII var långt ifrån någon garanti till att bli kung.
Låt oss se på situationen vid Karl XII:s död: Fredrik var generalissimus, gift med kungens syster. Han hade redan planerat för en situation som den uppkomna. Han hade gott om sympatisörer inom armén. Vilken konkurrens hade Fredrik? Det fanns en enda ytterligare kandidat, hertig Karl Fredrik. Som var 18 år, mycket politisk oerfaren och med främsta tillgång var Goertz. En man, som nog utan vidare kan sägas ha varit synnerligen illa omtyckt i vida kretsar.
Jag vill hävda att tronföljdsfrågan var ouppklarad så länge Karl XII levde, men i samma ögonblick som kulan träffade kungen avgjordes den: Ulrika Eleonora var given som efterträdare. Förmodligen till priset av enväldet, men likväl given. Och med tanke på förhållandet mellan makarna var Fredrik därmed också given som framtida kung.
Karl XII:s död den 30:e november blev startskottet för något som började som en kamp om tronföljden och slutade som en revolution. Fredrik av Hessen insåg att avgörandets timme hade kommit när kungen dog och satte igång en blixtoffensiv för att säkra tronföljden åt sin fru. Krigskassan delades ut bland officerarna för att vinna stöd. En arresteringsorder skickades ut för att ta tillfånga Görtz, Fredrik av Hessen ville inte att han skulle sätta en käpp i hjulet. Görtz arresterades den 2:e december och den 5:e december erkände riksrådet Ulrika Eleonora som kung av arvsrätt. Segern var vunnen... tyvärr inte.
Fredrik av Hessen och Ulrika Eleonoras blixtoffensiv var inget annat än en desperat chansning. När succesionsordningen studerades närmare visade det sig att Ulrika Eleonora inte hade arvsrätt och att riksrådet inte hade befogenhet att utse en ny kung. Riksdagen måste inkallas för att välja ny kung. Ulrika Eleonora märkte att hennes ivrighet låg henne i fatet och att hennes ställning var allt annan än stark. För att vinna stöd tvingades hon börja kompromissa med högadeln och den 15:e december avsäger hon sina anspråk på envälde.
Detta är precis vad kanslipresidenten Arvid Horn ville höra. Hans mål var att avskaffa enväldet och nu hade han fått en kungakandidat som var villig att acceptera detta. Nu gällde det bara att få henne vald också. En riksdag var oberäknelig och kunde mycket väl välja hertig Karl istället och bevara enväldet. Arvid Horn var därför tvungen att eliminera det holsteinska partiet genom att beröva dem deras ledare, Görtz. Denna man var allmänt hatad i ledande kretsar och det var inget problem att ordna en skenrättegång som skulle döma honom till döden.
Den 19:e januari började rättegången. Domarna var handplockade av Arvid Horn och Görtz fick ingen ärlig chans att presentera ett försvar. Den 12:e februari dömdes han till döden. En vecka senare blev han avrättad.
Riksdagen hade samlats den 20:e januari och Arvid Horn hade skickligt manövererat ut alla sina motståndare. Den 19:e februari skrev Ulrika Eleonora under en kungaförsäkran som kraftigt minskade kungens makt. Ironiskt nog skedde detta samma dag som Görtz avrättades. Riksdagen upplöstes inte förräns i juni men hade då antagit en ny grundlag där den politiska makten hamnade hos riksrådet istället för kungen.
Året 1719 hade Arvid Horn besegrat alla sina motståndare men kampen var inte över. Fredrik av Hessen efterträdde sin fru och kämpade för att återupprätta en del av kungamakten. Vid riksdagen 1723 led han dock ett totalt nederlag. Men Arvid Horn hade varit tvungen att ge upp klassindelningen i adelsståndet. Därmed hamnade makten hos lågadeln och inte hos högadeln. Detta gjorde att frihetstiden inte blev den återgång till 1634 års grundlag som Arvid Horn hade hoppats på.
