Quenyakurs: Lektion 4

[Mad Mac]

VERB – IMPERFEKT

Imperfekt kallas också dåtid och är det tempus som anger att något hände/gjordes vi en tidigare tidpunkt. Regelbundna svenska verb får ändelsen -de i dåtid, exempelvis titta – tittade.

Inom Quenya har alla verb i dåtid en sak gemensamt, nämligen att de alla slutar på -ë. Alla (regelbundna) A-verb är lätta att skriva i dåtid, då de alltid får ändelsen -në tillagda på själva stammen. Exempel:

mahta- ”att hantera, svinga” dåtid mahtanë ”hanterade, svingade”
hosta- ”att samla ihop”, dåtid hostanë ”samlade ihop”
laita- ”prisa, lovorda”, dåtid laitanë ”prisade, lovordade”

Vad gäller primära verb, kan vissa av dessa skrivas i dåtid på samma sätt som A-verben ovan. Slutar verbet på -m eller -r läggs ändelsen -në till precis som tidigare. Exempel på detta är verb som tir- ”att vakta/vaka över”, dåtid tirnë och tam- ”att knacka”, dåtid tamnë. Anledningen till detta sätt att böja verb, är att konsonantgrupperna rn och mn är tillåtna inom Quenya. Av samma anledning är förmodligen också verb som slutar på -n böjda på samma vis (det finns dock inga styrkta exempel).

Då återstår primära verb som inte slutar på -n, -m eller -r. Dessa böjs med ett s k. infix. På bondsvenska innebär det att man slänger in en/flera bokstav/bokstäver mitt i ett ord, jmf prefix och suffix. I vårt fall byter n:et plats med konsonanten innan, vilket på så sätt skapar en giltig konsonantgrupp. Ta ett verb som mat- ”att äta”. Vi får inte skriva **matnë i dåtid, eftersom tn inte är en giltig konsonantgrupp. Byter vi däremot plats på n:et och t:et blir det bättre. Mat- skrivs alltså mantë i dåtid. Detsamma gäller hat- ”att bryta sönder” som i dåtid blir hantë. Ord som slutar på -p får ett m istället för ett n, mest för att det blir lättare att uttala. Top- ”att täcka över/skydda” blir således tompë i dåtid. Verb som slutar på -c (uttalas k, glöm inte det) får inget vanligt n, utan ett ñ (det skrivs dock som ett vanligt n), vilket innebär att det uttalas som ng (åter igen för att förenkla uttalningen). Tac- ”spänna/sätta fast” skrivs i dåtid tancë men uttalas ungefär som svenska ordet ”tanke”.

Viktigt att komma ihåg är att det är alltid roten till ordet som man skall utgå ifrån. En del ord har genom åren ändrats, vilket gör att de inte alltid böjs som man skulle kunna tro. Ett verb som rer- ”att så”, böjs inte **rernë ”sådde” i imperfekt, utan rendë. Det beror på att ordet rer- kommer från roten RED, vilket i imperfekt böjdes som verb som slutar på -t. Under alla de år som Quenya utvecklades, försvann emellertid d, förutom i konsonantgrupperna ld, nd och rd. Det är därför som rendë överlevde, medan red- blev rer-.

Verb som slutar på -l böjs lite mer speciellt, nämligen genom att lägga till ett extra l. Vil- ”att flyga” blir i dåtid Villë. Tul- ”att komma” skulle kunna vara ett annat exempel, dvs. tullë i dåtid. (Det finns här ett äldre utdrag av Quenya (The Lost Road sid. 51 [Del Rey Fantasy, pocket])som säger att tul- i dåtid ska böjas till túlë. Ett annat sådant exempel är car- ”göra/skapa”, som i samma text böjs cárë. Längre bak i samma bok är dock carnë angett som imperfekt. Det är fullt möjligt att cárë är en äldre version, vilket då också túlë kan vara. I den här kursen bortser vi från dessa specialfall och böjer enligt ovan nämnda regler, dvs. tullë och carnë.)

Utöver dessa varianter, som med lite vilja kan anses som regelbundna, finns det en hel del oregelbundna verb och tämligen besvärliga böjningar på dessa. Det är möjligt att vi tittar närmare på dessa i en senare lektion.

Även vid imperfekt skall verbet stämma överens i numerus. Var det många som utförde handlingen skall verbet böjas ytterligare genom att lägga till ett -r på slutet. I neri manter ”männen åt”.

VERB - FUTURUM

Futurum är det tempus som beskriver vad som kommer att hända i framtiden. På svenska faller vi då tillbaka på infinitivformen av verbet, och använder oss istället av ytterligare ett verb, exempelvis ”ska”, ”kommer att”, ”Jag ska klippa mig imorgon” osv. Notera att man även kan använda presens för att beskriva framtida händelser, ”Imorgon klipper jag mig”, skulle man också kunna säga.

Quenya har inte detta besvär, utan där existerar en egen futurumform. Detta är också den kanske lättaste och mest regelbundna formen, som vi snart ska se. Vanliga, primära verb får sin futurumform genom ändelsen -uva:

hir- ”att hitta”, futurum hiruva ”skall hitta”
tir- ”att vakta, vaka över”, futurum tiruva ”skall vakta/vaka över”
cen- ”att se, skåda”, futurum cenuva ”skall se, skåda”
hlar- ”att höra”, futurum hlaruva ”skall höra”

Det enda som händer med A-verben är att det sista -a:et försvinner:

linda- ”att sjunga”, futurum linduva ”skall sjunga”
ora- ”att driva på, påskynda”, futurum oruva ”skall driva på, påskynda”
quanta- ”att fylla”, futurum quantuva ”skall fylla”

(Det enda som talar emot denna regelbundenhet är att Tolkien vid ett tillfälle skrev att quata- var stammen till verbet ”att fylla”, istället för quanta- enligt ovan. Detta trots att futurumformen var quantuva. Detta leder till vissa misstankar om att även futurum i vissa fall skapas m h a ett infix, som i imperfektformen. Ska alltså mat- ”att äta”, top- ”att täcka över/skydda” samt tac- ”att spänna/sätta fast” böjas till mantuva ”skall äta”, tompuva ”skall täcka över/skydda”, tancuva ”skall spänna/sätta fast”? Eller blir det matuva, topuva och tacuva enligt ovan? Jag tänker i enkelhetens namn använda det senare. Quata- skulle dessutom kunna vara menat som en äldre version av verbet, som senare ändrats till quanta-.)

Åter igen skall verb som beskriver flera subjekt böjas. Detta görs även här genom att lägga till ett -r på slutet. I neri matuvar ”männen skall äta”.