Självägande bönder före digerdöden?

[a81]

Nuförtiden hör man ibland att den svenska, till stor del självägande, bondeklassen uppstod efter digerdöden, när det fanns stor tillgång på mark men dåligt med arbetskraft. Före ca 1350 ska Sverige ha varit mer som andra europeiska länder med storgodsägare och underställda bönder.

Hur stämmer detta överens med att rika bönder i och med Alsnö stadga 1280 i princip kunde bli frälsemän om de hade råd att rusta sig själva och en häst? Fanns det liksom några sådana bönder, eller var nästan all mark redan ägd av stormännen? Såg det olika ut i olika delar av Sverige?

[Hans]

Intressant fråga som jag gärna följer. Jag noterar att på kontinenten är större byar vanligare och enstaka gårdar ovanligare. Koppling till https://sv.wikipedia.org/wiki/Laga_skifte vet jag inte.

MVH

Hans

[Davian]

2017 var Dick Harrisons svar på just den frågan "Vi vet inte."

https://www.svd.se/a/nk1lQ/hur-manga-sv ... jalvagande

[von Adler]

Det fanns ju egentligen ingen nedteckning om vem som ägde land innan kyrkan börjar göra det på 1200-talet för tiondeskatternas skull.

Men de äldre landskapslagarna antyder att det finns en stor grupp egenägande bönder - även om de är sammanslutna i intresorganisationer/klaner/allierade med stormän så är det ingenting i lagarna som antyder att de är skyldiga stormännen någonting eller att stormännen äger marken - snarare verkar det vara ett klient-patron-system där de självägande bönderna får skydd av stormannen och hans hird, får gå på dennes julfest och i gengäld stödjer stormannens intressen vid tinget och i tronstriderna.

Jag skulle snarare säga att digerdöden eliminerade den svenska underklassen - de som var lantarbetare, drängar, torpare m.m. När mark frigjordes blev underklass något man var i ungdomen - man arbetade som dräng eller piga för att spara ihop pengar eller gentjänster för den tidpunkt när man gifte sig och/eller kunde bli nybrytare, d.v.s. ta över och rensa övergiven mark med hjälp av de man arbetat åt. Först sent 1500-tal, tidigt 1600-tal återuppstår en permanent underklass på landsbygden igen.

Ahrlings uppsats "Frihet och jord" som analyserar landskapslagarna och vilka rättigheter de som ägde jord och de som inte gjorde det hade är intressant i sammanhanget - och visar tydligt att det finns en klass av självägande bönder under landskapslagarnas tid.

https://www.diva-portal.org/smash/get/d ... FULLTEXT01

Det fanns uppenbarligen en iten grupp av självägande bönder som var riktigt rika, men inte adelsmän. Dels ser man dem under under Älvsborgs lösen, dels när Karl IX försöker etablera ett "underridderskap" med "sköldknektarna" som fick ett gemensamt vapen i form av en pansrad arm (och där flera tog namnet Silverarm eller Sölferarm) 1606 - det var bönder som hade råd att ställla upp en ryttare som kunde dra nytta av erbjudandet.

[a81]

Men det förefaller ändå har varit många självägande bönder under tidig medeltid, i alla fall en majoritet. Sedan verkar stormannagodsen ha växt under 1200-talet och början av 1300-talet, vilket ledde till att andelen självägande bönder minskade något. Sedan ökade istället andelen självägande bönder något efter digerdöden.

I slutet av medeltiden såg fördelningen ut så här enligt Harrison:

Skattejord (självägande bönders ägor): 52,4 %

Kronojord ("statens" ägor): 5,6 %

Frälsejord ("adelns" ägor): 20,7 %

Kyrkojord: 21,3 %

Kan man gissa att respektive kategori åkte upp/ner några procentenheter under medeltiden, men kanske inte så mycket mer än så?