Den svenska tråkigheten

[a81]

Kanske lite utanför ämnet, men ett problem är väl hur Systembolaget fungerar i Sverige. Med få försäljningsställen och begränsade öppettider uppmuntras indirekt bunkrande för den som har tid och lätt att ta sig dit, medan den som lever ett lite hektiskt liv eller exempelvis inte har bil har svårare att köpa alkoholhaltiga drycker.

Vi har exempelvis personer i övre medelåldern eller som är yngre pensionärer, som har tid, råd, ork och goda transportmöjligheter och därför jan köpa (för) mycket alkohol. Samtidigt har vi stressade småbarnsföräldrar, som kanske skulle "behöva" ett glas vin, som missar Systembolagets öppettider, eller studenten utan bil som har svårt att ta sig till Systembolaget.

Jag menar inte alls detta som någon kritik mot Systembolaget, andra lösningar skulle ha andra problem, men jag tror att drickande blir lite skevt fördelat i Sverige.

[Torbjörn Holmgren]

Nyligen gjort en studie om svensk massmedia fyrtiotal. En kul artikel handlar om hur två invandrare, italienare, har kul och sjunger visor - utan alkohol! och på en vanlig vardag. Tidningen Arbetaren är chockad.

[hilbert]

Jag hade en arbetskamrat från Iran.
Han berättade att det som var svårast för honom när han kom till Sverige var när han åkte buss eller spårvagn.
Om det kom någon och satte sig bredvid honom var han van vid att man hälsar och och börjar prata med varandra.
I Sverige sitter man bara och tittar rakt fram.

[Femtiotrean]

...och absolut inte sitter bredvid någon om det finns en ledig plats där man behöver inte sitta bredvid någon.

Det var inte mycket i Sverige som var helt främmande för mig som finne (vilket kan förstås dels ha berott på att jag bodde och arbetade i Stockholm som är ett unikum i Sverige när det gäller social beteende på samma sätt som de flesta storstäderna är i sina länder).

Men det där med "Hej!" alltid och allestädes var svårt i början! Och sen det att när man råkade att hålla tyst, hade an allvarlig min eller helt enkelt inte såg ut glad ut, då lämnades man inte så att säga ensam, utan uppmärksammades av andra i sällskapet som sen försökte få en på samma goda humör...

[Hans]

Ni från Östra Rikshalvan är väl inte så kända för att vara pratsamma.




'Kippis!' 'Är vi här för att praata eller soupa?'

MVH

Hans

[Hans]

Och flexibla i Västra kan jag skriva under på. Hade ett paket till bror min men i mitt namn. Han är igenkänd på utlämningplatsen och trots samtal från mig och erbjudande att skicka passfoto och foto på handskrivet brev att han skulle få ta ut det så blev svaret nej både från budfirman och utlämningplatsen. Jag har då inte svenskt bank-id vilket ställde till det hela.

MVH

Hans

[South End Court]

Jag hade en arbetskamrat från Iran.
Han berättade att det som var svårast för honom när han kom till Sverige var när han åkte buss eller spårvagn.
Om det kom någon och satte sig bredvid honom var han van vid att man hälsar och och börjar prata med varandra.
I Sverige sitter man bara och tittar rakt fram.

Svenskar kanske är återhållsamma och tysta, minns inte, men jag vet inte någon storstad i världen där främlingar bara pratar med varandra i lokaltrafiken sådär. Gör man det i Tehran så sticker den staden ut i så fall eller den delen av världen där jag inte har varit.

Kommer man från landsbygden däremot och flyttar till Stockholm, dit de flesta invandrare flyttat förr, så blir kontrasten stor. Men det finns bygder i Sverige också som är pratsamma på bussen. I storstäder i latinamerika t ex pratar inte främlingar med varandra. Mer i Nordamerika och Karibien i så fall, det typiska småpratet.

/South End Court

[Hans]

Jag vet inte hur det är i Kanada men jag slås av hur snacksaliga jänkare är. De kan börja prata om vad som helst och om de begriper att du är från Europa kan de knappt sluta.

MVH

Hans

[South End Court]

Ja det är likadant från Alaska till Trinidad och Tobago skulle jag säga. Går man in i en affär bör man lägga till 20 minuter till den tiden man praktiskt har. I Latinamerika däremot är man mer restriktiv mot främlingar men när man känner varandra så pratas det desto mer.

/South End Court

[a81]

Jag hade en arbetskamrat från Iran.
Han berättade att det som var svårast för honom när han kom till Sverige var när han åkte buss eller spårvagn.
Om det kom någon och satte sig bredvid honom var han van vid att man hälsar och och börjar prata med varandra.
I Sverige sitter man bara och tittar rakt fram.

Svenskar kanske är återhållsamma och tysta, minns inte, men jag vet inte någon storstad i världen där främlingar bara pratar med varandra i lokaltrafiken sådär. Gör man det i Tehran så sticker den staden ut i så fall eller den delen av världen där jag inte har varit.

Kommer man från landsbygden däremot och flyttar till Stockholm, dit de flesta invandrare flyttat förr, så blir kontrasten stor. Men det finns bygder i Sverige också som är pratsamma på bussen. I storstäder i latinamerika t ex pratar inte främlingar med varandra. Mer i Nordamerika och Karibien i så fall, det typiska småpratet.

/South End Court

Men det "pratiga" Sverige är väl mer medelstora industristäder än landsbygd eller småstäder? Att tala med främlingar hänger väl i Sverige litegrann ihop med ett slags "arbetarjargong", där man litegrann använder "coolhet" som fasad och det därför inte blir så personligt att "snacka" lite med personalen i kassan på Ica eller främlingen på busshållplatsen?

[South End Court]

Jag har hört från vänner i det förflutna att Umeå var en trevlig pratsam stad, på just bussar vilket ändå är ovanligt världen runt. Vanligare i så fall där man väntar på saker, i köer eller så.

Det är två sakar man behöver som jag tänker på på stört, först skall man lita på varandra vilket man verkligen inte gör i hela världen. I många delar av världen lär man sig från barnsben att undvika främlingar och när alla lär sig det så måste det helt enkelt vara så att främlingar är ute efter något annat än att bara prata. Klart man kan prata men man håller mer ihop i familj och vänkretsen. Samhällen som har stora sociala skillnader många personrån, gäng och våld i samhället kan vara så.

Så är det inte inte i Sverige, snarare blyghet eller att man inte bär hjärtat på kragen eller vad det är man säger. Sedan skall man lyckas prata ytligt och undvika konfliktämnen, kanske. Svenskar har en tendens att bli djupa och seriösa i en spiral med saker tidigt i ett samtal och man skall hålla med varandra.

Där jag växte upp hade folk en vana att glo på främlingar. Inte säga hej, bara glo. Vilket är helt OK i vissa andra delar av världen.

Bara mina filosofier.

/South End Court

[Hans]

Här i världens bästa Storhertigdöme så hälsar man oftast om man möter någon på gatan. I bostadskvarter, inte på stan. Man hälsar på snabbköpskassörskan och på busschaffisen. Det sistnämnda är väl det minsta man kan göra då offentlig transport är gratis. De få vattenhål jag är stammis på kan jag mycket väl ha ett längre samtal med personalen. På baren/restaurangen som ligger ganska precis en fotbollsplan bort är jag Hans eller på portugisen någon kilometer bort är jag Monsieur Hans. Jag stöter benhårt på en söt brallis, typ 90 år, när vi delar buss. Jag insisterar på Luxemburgiska som jag bara låtsas prata, hon försöker byta till franska, tyska eller engelska.

MVH

Hans