Dilbert skrev:Tack för ett utförligt svar, bigj5! Problemet med din analys i detta sammanhang är att den endast utmynnar i denna slutsats:
Där har du det korporativa USA!
Och den fråga som här var aktuell var väl inte huruvida USA kännetecknats av någon form av korporativistiska idéer eller ej, utan om det är rimligt att hävda att det nazistiska Tyskland hämtade inspiration till
sin korporativistiska samhällsform från USA - eller om det finns anledning att tro att de hade förebilder och föregångare på betydligt närmare håll. Här svävar du ju mycket riktigt på målet, och nöjer dig med ett korthugget
påstående att "Mussolini och sedan Adolf H" trodde att det framgångsrika USA skulle visa vägen. Samt gör därtill en jämförelse:
Överhuvud taget var mellancheferna och deras likasinnade på det ekonomiska och teknologiska planet framåtblickande - men när det gällde sociala spörsmål var de anmärkningsvärt tillbakablickande. Precis som den italienska fascismen och den tyska nazismen några decennier senare.
Det är allt. Men till att börja med: en sådan här jämförelse som bara bygger på (en eventuell)
likhet och inte säger någonting om
samband är tämligen värdelös när det gäller historiska förklaringar. Att vara "tillbakablickande" är naturligtvis inte samma sak i USA och i Tyskland, eftersom dessa länders historia och samhällsorganisation är så olikartad. Du resonerar som om "korporativism" vore ett begrepp med en absolut, tidlös betydelse; någon form av platonsk "idé" som sedan tar historisk gestalt i USA och (därefter) i Tyskland.
Men detta är helt missvisande. Du skulle i så fall lika gärna hävda att det var den kristna kyrkan eller varför inte Platon som direkt "inspirerade" Hitler - därför att kyrkan ju är korporativistisk i det att den hävdar att alla troende är just
med-lemmar i en och samma kropp, eller i att Platon menade att staten måste styras av en överlägsen
elit och att alla undersåtar måste inordnas i sin särskilda
klass. Detta är också "korporativism". Men åter: likhet är inte samma sak som samband.
Men även på ett rent teoretiskt plan finns det allvarliga problem med din jämförelse. Det är att du inte gör någon egentlig åtskillnad mellan korporativism som
"företagsfilosofi" och som
"statsfilosofi". Den form av korporativism som utvecklades inom amerikanska företag (och dessförinnan inom brittiska) liknar mycket riktigt den du beskriver i ditt inlägg. Företagen skulle så långt som möjligt utgöra harmoniskt fungerande enheter och alla anställda skulle känna att de hade sin särskilda roll och funktion. Sociala förmåner (bonussystem, pension, fritidsförmåner, personalbostäder) skulle tillerkännas individen såsom anställd i ett företag, inte som medborgare i ett land. Klasstillhörighet var mindre betydelsefull än lojaliteten med företaget, och därför skulle marxistiskt inspirerade fackföreningar bekämpas och andra personalorganisationer gynnas.
Man kan tycka vad man vill om denna form av korporativ "företagsfilosofi" (som ju egentligen svär emot den liberala kapitalismens teoretiska ideal om en fri
homo œconomicus, en privatman som fattar helt självständiga beslut på en fri marknad, men den diskussionen behöver vi inte gå in på här). Det är i alla fall av avgörande betydelse att notera att "korporativismen" i detta fall är en
metafor, inte en upplevd
metafysisk realitet. Lika väl som man beskrev företaget som en "kropp" och chefen som dess "huvud", kunde man lika gärna beskriva det som en komplicerad
maskin, där det gällde att alla ingående delar fungerade så friktionsfritt som möjligt och där företagsledaren fungerade som en "ingenjör".
Och detta är någonting helt annat än den metafysiska korporativism som satte sin prägel på samhällstänkandet i Europa, i Italien och särskilt i Tyskland. Att som Mussolini medvetet och
i landets författning skapa syndikat och korporationer genom statligt våldsmonopol, har förstås ingen motsvarighet i USA där korporativa idéer tog sig uttryck som företagsanda, inte som övergripande samhällsfilosofi. Och i ännu högre grad än i Italien hyllades i Tyskland sådana korporativistiska ideal som hade sina rötter i den feodala och romantiska idétraditionen.
Här föreställde man sig verkligen samhället som en levande, biologisk organism, förenad i en mystisk och irrationell "blodsgemenskap".
Även om nationalismen förvisso har flödat i USA under olika perioder, särskilt förstås i krigs- och kristider, så finns inte här den
principiella kult av ledaren, nationen, folket, "rasen" och "blodet" som kännetecknar särskilt det nazistiska Tyskland. Tvärtom spelar de lokala enheterna (delstater och närområden) mycket större roll i USA, medan man ofta betraktar "myndighetens" maktutövande med misstänksamhet – inte minst från företagens sida! Den form av ekonomisk korporativism som växer fram inom företag inom England och USA kan närmast beskrivas som ett av flera sätt att försöka generera en högre vinst för företaget, och här finns (idealtypiskt sett) inget av den kult av staten och den biologiska "blodsgemenskapen" som är så karakteristisk för den europeiska korporativismen i tysk tappning. Den senare bygger på det romantiska idéarvet, och det är i
denna europeiska tradition, präglad av feodalismen, som "reaktionärt-modernistiska" teoretiker som Oswald Spengler och Arthur Moeller van den Bruck utvecklar sina idéer om en särskild "preussisk" socialism och ett "tredje rike" baserat på en särskild tysk-nationell kultur som är väsensskild från civilisationen i England, Frankrike och USA. Förvisso inte genom att sitta och studera
management-idéer från USA, ett land vars mentalitet man givetvis föraktade djupt!
Om dessa två tendenser i själva verket skulle ha varit besläktade, så som du hävdar,
varför skulle då nazistiska teoretiker hata den kapitalistiska "krämaranda" som kännetecknade England och USA lika mycket som de hatade kommunismen?
Varför skulle de hävda att de kapitalistiska ländernas "civilisation" var en helt annan sak än deras egen "kultur", som byggde på andra värden än de rent pekuniära?
Varför skulle man förfölja judar som penninghungriga, materialistiska "kapitalister"?
Om skillnaden i detta avseende mellan å ena sidan det Tyskland som aldrig genomgått någon "liberal revolution" och å andra sidan England och USA, tillåt mig att citera ett längre stycke ur Ingemar Karlssons och Arne Ruths bok
Samhället som teater. Estetik och politik i Tredje riket:
Efter Tysklands enande under preussisk ledning 1871 blev den explosiva ekonomiska utvecklingen ett slags ersättning för den uteblivna politiska revolutionen. Tyskland blev, med sociologen Ralf Dahrendorfs ord, en industriell men inte en borgerligt-kapitalistisk stat. Det styrande skiktet försökte upprätthålla en värdeskala med rötter i medeltiden, samtidigt som industrialiseringen på ett par decennier vände upp och ned på samhället. Den tyska överklassen vägrade erkänna den oundvikliga utvecklingen mot pluralism. Parlamentet blev en kuliss, bakom vilken man bekämpade "politiken" som en symbol för striden mellan intressegrupper och förtvivlat sökte efter neutral mark, efter en maktutövning som kunde uppfattas som "opolitisk". Den framväxande arbetarrörelsen bekämpades med både morot och piska: en patriarkalisk sociallagstiftning och en lag som förbjöd socialistisk agitation.
Det tyska kejsardömet lyckades åtminstone för en tid med konststycket att bevara de feodala idealen – föreställningar om ära, offervilja och förnöjsamhet - parallellt med den disciplinering av människans inre som följde med industrikapitalismen. Det nya inre tvånget ersatte inte ett tidigare yttre, utan växte in i en till stora delar orubbad feodal maktstruktur. Den tyske borgaren kom inte, som sina klassbröder i Storbritannien eller USA, att uppfatta arbetet och försakelsen som nödvändiga medel för att berika sig själv, utan som ett ärofullt kall i nationens tjänst. Hans jagkänsla byggde i ovanligt hög grad på identifikation med staten.[fetstil här]
Har den amerikanska korporativismen inspirerat några europeiska företeelser, så är det i så fall snarare socialdemokratin. Här har ju moderna samhällsteoretiker kunnat kasta blickarna över Atlanten och hämta inspiration till hur ett harmoniskt "folkhem" skall byggas, baserat på social ingenjörskonst och inte på mystisk blodsgemenskap. Här har det handlat om att åstadkomma en samhällelig gemenskap baserad på moderna och "progressiva" värderingar snarare än konservativa - det är inte för intet som makarna Myrdal och andra hämtade mycken inspiration från amerikansk företagsfilosofi. Men, åter, denna form av kapitalistisk korporativism är väsensskild från den nazistiska ideologin, vars rötter snarare står att finna i ett medeltida europeiskt idéarv och inte alls behövde importeras.
Vi skiter i detta nu, vi är oense om definitionen av blandekonomi, men det kan jag leva med 8)
