Upptakten till Kosovokriget.

[Mathias Forsberg]

Lite saxat från vad jag skrivit för några år sedan:

NATO fattade beslut om militär intervention den 23 mars 1999 eftersom "alla ansträngningar att uppnå en politisk förhandlingslösning för Kosovokrisen har misslyckats, inget alternativ är möjligt annat än att vidta militära åtgärder".

Den utlösande faktorn anges därmed inte vara en försämring av den humanitära situationen i Kosovo eller en upptrappning av våldet, utan den jugoslaviska regeringens motvilja att acceptera Rambouilletavtalet. Starka skäl kan anföras mot att detta inte var ett seriöst försök att i en neutral medlarroll bidra till en för båda parter acceptabel förhandlingslösning.

En vecka innan förhandlingarna i Rambouillet inleddes deklarerade NATO att ett misslyckande av parterna att uppnå en förhandlingslösning skulle få konsekvenser för båda parter, även om retoriken främst riktade sig mot Jugoslavien:

"NATO is ready to take whatever measures are necessary… The Council has therefore agreed today that the NATO Secretary General may authorise air strikes against targets on FRY [Federal Republic of Yugoslavia, förf. anm.] territory… NATO will take all appropriate measures in case of a failure by the Kosovar Albanian side to comply with the demands of the international community"

Vidare åberopas att principerna i Holbrookeavtalet skall gälla, vilka endast var gällande för den jugoslaviska regeringen. Detta trots att UCK bar ett uppenbart delansvar för att striderna åter eskalerade under vintern 1998/99. Motivet för den kosovoalbanska gerillans upptrappning förklaras delvis med deras förhoppning om detta skulle påskynda omvärlden att intervenera. Alush Gashi, rådgivare till Rugova, sade 1998 i samtal med Doug Bandow, att möjligheterna att få till stånd en NATO-intervention "beror på hur vi ser ut på CNN".

Parterna förde varken i Rambouillet eller i Paris direkta samtal. Olika utkast av avtalstexten skickades mellan delegationerna med kontaktgruppens representanter fungerandes som mellanhänder. Den jugoslaviska delegationen förklarade sig inledningsvis villig att ställa sig bakom kontaktgruppens principer från 30 januari, den kosovoalbanska delegationen avböjde. Kontaktgruppen valde då att tolka den kosovoalbanska delegationens närvaro som att den ställde bakom de principiella grunderna för samtalen.

Den primära konfliktorsaken var Kosovos framtida status. Denna sköts på framtiden i Rambouilletavtalet. Beslut om Kosovos slutgiltiga status skulle avgöras efter tre år. Däremot specificerades i avtalet de regionala befogenheter Kosovo skulle erhålla. Kosovo erhåller egen verkställande, dömande och lagstiftande befogenhet liksom långtgående ekonomisk autonomi. Kosovo erhöll befogenheter för en suverän stat med utantag för egen armé, utrikespolitik och valuta. Eftersom avtalet inte specificerade varken UCK:s framtid eller demilitarisering fanns det starka skäl för Belgrad att misstänka att UCK skulle fortsätta att utgöra en militär och utrikespolitisk faktor. Detta i kombination med att den tyska D-marken utgjorde en accepterad valuta i hela fd Jugoslavien medförde att det federala inflytandet över Kosovo reducerades till formell territoriell överhöghet.

Det som starkast bidrar till att Rambouilletavtalet framstår som ett ultimatum riktat mot Jugoslavien snarare än ett försök till opartisk konfliktlösning är formuleringarna i bilaga B som reglerade NATO-styrkans närvaro:

"NATO personell shall enjoy, together with their vehicles, vessels, aircraft, and equipment, free and unrestricted passage and unimpended access throughout the FRY including associated airspace and territorial waters. This shall include, but not be limited to, the right of bivouac, maneuver, billet, and utilization of any areas or facilities as required for support, training, and operations.
NATO is granted the use of airports, roads, rails, and ports without payment of fees, duties, dues, tolls, or charges occasioned by mere use."

Formuleringarna är av den karaktären att ingen självständig stat i världen troligen hade accepterat ett sådant avtal, de påminner närmast om ett kapitulationsavtal. Jugoslavien framförde förslag där man förklarade sig villigt att diskutera en multinationell styrka under FN-befäl, inom vilken NATO-ländernas militär var i minoritet. NATO, i synnerhet USA och Storbritannien, drev dock kompromisslöst linjen att styrkan skulle stå under NATO-befäl, vara dominerat av militär från NATO-länder, stå under egen juristidiktion samt ha långtgående befogenheter.

Rambouilletavtalet erbjöd inte den jugoslaviska regeringen någon realistisk möjlighet att acceptera en förhandlingslösning. Antingen accepterades avtalet och Kosovo gick förlorat eller så gick man i krig med NATO och förlorade med största sannolikhet Kosovo ändå. Det senare alternativet innebar åtminstone en chans att åstadkomma en bättre uppgörelse eller ett mer tilltalande sätt att förlora Kosovo på med tanke på den serbnationalistiska oppositionen i Serbien.

Den kosovoalbanska delegationen vägrade till mångas förvåning även den att underteckna avtalet under samtalen i Rambouillet. Det främsta skälet var att avtalet inte innehöll garantier om självständighet för Kosovo eller stipulerade en folkomröstning (som kosovoalbanerna utan tvekan skulle ha vunnit beroende på den demografiska fördelningen) för att avgöra detta. Vid Parisförhandlingarna gjordes eftergifter i avtalstexten gentemot kosovoalbanerna, uppenbarligen med syftet att få dem att skriva under avtalet.

Om de verkligen accepterade avtalet var oklart, eftersom delegationens kommunikéer som gavs i samband med Parissamtalen snarare ger en kosovoalbansk syn på Rambouilletavtalet som interimsavtal för självständighet för Kosovo, underlättad av internationell administration och NATO:s militära närvaro. Man talade som att Kosovo redan utgjorde en suverän stat och att Rambouillet sanktionerade en folkomröstning inom tre år vilket skulle formalisera detta. UCK skulle utgöra republikens Kosovas militära styrkor "transformerade" i form av en moderniserad och upprustad självförsvarsstyrka men i princip bevara sin status. Vidare "inbjuds" NATO-styrkor till Kosovo för att medverka i säkerhetsarrangemangen.

NATO:s inledande hot om flygattacker medförde att alliansen redan från start målade in sig i ett hörn. Under de kroatiska och bosniska offensiverna 1995 hade NATO:s attackflyg attackerat bosnienserbiska styrkor. Personal inom NATO, i synnerhet kopplade till flygvapnet, utmålade denna insats som direkt avgörande för möjligheterna att få till stånd ett fredsavtal i Dayton. Det finns anledning att tro att detta resonemang var ledande för NATO:s inställning. De diplomatiska hoten sammanföll med att NATO firade sitt 50-årsjubileum och skulle välkomna de nya medlemmarna Ungern, Tjeckien och Polen. I samband med detta skulle de första stegen tas i en transformering av NATO från en allians i syfte att motverka kärnvapenstormakter till en allians redo att lösa uppgifter i de nya typer av konflikter som ökade under 1990-talet.

En eftergiftspolitik gentemot Jugoslavien var i det läget omöjligt för NATO:s trovärdighet som säkerhetspolitisk aktör och garant. När Jugoslavien inte accepterade NATO:s lösning på konflikten fanns det inget sätt att öka trycket på Milosevic annat än att inleda flygkampanjen. Inför NATO:s deklaration den 30 januari 1999 sade Albright "Kom ihåg att detta är London, inte München" , syftandes på eftergiftspolitiken gentemot Tyskland 1938. NATO:s trovärdighet krävde att en konfliktlösning kom till stånd och att NATO hade de militära resurserna att framtvinga en sådan lösning, speciellt eftersom Balkan är NATO:s "närområde". De politiska ledningarna i NATO-länderna hade också en negativ attityd till Milosevic och Serbien i allmänhet sedan krigen i Slovenien, Kroatien och Bosnien-Hercegovina. Den serbiska politiken gentemot Kosovo sågs som en del av den serbnationalistiska expansionismen NATO tidigare tyglat i Bosnien-Hercegovina. Någon djupare ansats att förstå orsakerna till konflikten förefaller inte ha gjorts innan Rambouillet och speciellt USA:s diplomatiska kår visade tecken på okunskap av den komplicerade etniska och kulturella situationen på Balkan, menar bl a Magnusson. Hoten blev också onödigt urvattnade eftersom USA från start motsatte sig en intervention av marktrupper. Flyganfall kan skada en stat allvarligt men aldrig erövra dess territorium och så länge serbiska styrkor hade kontroll över Kosovo var Kosovo en del av Serbien.

[Gutekrigaren]

MartinE skrev:

Undrar då varför annalindh står i TV och säger att bombningarna var bra

Hon var politiker. Hade hon gjort tvärtom hade hon tvingats avgå beskylld för att stödja Milosevic och folkmord (även om det inte vore sant), Sverige hade betraktats som paria av USA samt en stor del av NATO-länderna då det var stor konsensus kring detta krig i pakten.

Serbien hade ju laddat upp militärt, börjat döda albanerna och nog skulle jag kalla det folkmord ???

Och vad är märkligt i detta? Det är fullt logiskt och alldeles legitimt att ladda upp sin militära kapacitet när man väntar sig att bli anfallen. USA skramlar ju med vapen hela tiden, de hotas aldrig för det.

Militär uppladdning är heller ingen definition på folkmord, du talar således i nattmössan. Och som Pellnäs visar, liksom flera i tråden påpekat, skedde morden på albaner EFTER krigets början.

Du vet att för sitt landsstorlek och kapacitet så är Milosevic jävligt duktig på att kriga mot diverse länder gräva djupa groppar och slänga lik som hans arme just skjutit osv

Jag vet inte om du är seriös eller bara barnslig, men det kan radas upp en hel lista med länder vars ledare också är habila inom detta område. Och som inte anfalls av NATO av det enkla skälet att NATO (läs: USA/UK samt till viss del Frankrike) bara bryr sig om folk-/massmord när det tjänar deras egna syften att bry sig. Lydiga tyranner har fria händer.

/Petter

Edit: Tempusform.

[Gutekrigaren]

Snyggt inlägg Forsberg, mycket intressant läsning! (Eventuella felaktigheter i mitt inlägg overridas givetvis av din text... )

En fråga bara: Vem är den "Magnusson" det i sista stycket refereras till?

Angående Albrights parallell till München 1938: Jag tänkte igår, när jag läste Pellnäs, liksom nu på 1914 och Österrikes krav på Serbien efter prinsmordet...

Mvh Petter

[Sarvi]

Jag antar att det är Kjell Magnusson, universitetslektor vid Centrum för multietnisk forskning vid Uppsala universitet som avses. Han brukar synas som "Balkanexpert" i diverse sammanhang. Bra inlägg av Forsberg. Bara en kommentar till sista stycket meningen: Kosovo är fortfarande en del av Serbien, iallafall folkrättsligt sett.

Sen kan man kanske även diskutera vad som hänt om det inte blivit någon NATO-intervention, och hur sitiuationen då hade utvecklats. Men det är ju ett hypotetiskt resonemang som kanske passar bäst i en egen tråd.

[Gutekrigaren]

Kjell Magnusson? Aldrig (vad jag vet i alla fall) hört talas om karln, men det är ju bra att veta vilken typ av expert/auktorietet han är. Tackar!

Mvh Petter

[Ban_Kulin]

Henke,
I korthet, ur serbisk synvinkel och något brutalt uttryckt så går det ut på att NATO, som redan förödmjukat landet i och med Dayton-avtalet.

Jag förstår inte hur landet (dvs Serbien) kan förodmjukas av ett avtal som rör ett annat självständigt och oberoende land. I det här fallet handlar det naturligtvis om Bosnien och Dayton-avtalat som satte stopp på kriget, rättare sagt Serbiens (Jugoslaviens) aggression mot ett som sagt självständig stat.

När det gäller Carl Bildt måste man erkänna att han misslyckades med sin diplomati på Balkan. Linjen han och en stor del av Europa drev resultarade i det största folkmordet i Europa efter II världskriget (Srebrenica) och ett fullständig flyktingkatastrof. Hade man reagerat i Bosnien redan 1992 på samma sätt som man reagerade 1995 skulle katastrofen i fd Jugoslavien ha betydlig mindre följder.

Det jag vill säga är att USA handlade helt rätt i Kosovo-frågan eftersom man har insett att Europa inte är kapabel att stoppa folkmord i dess eget hus. Man stoppade den storserbiska, nationalistiska framfart på Kosovo redan i dess första fas. Tyvärr var läxan man lärde sig väldigt dyr, nära 300 000 människor dog bara i Bosnien i ett försök att skapa en etnisk ren serbisk stat.
Vad skulle man ha gjort i Kosovo?
Väntat och bedrivit diplomati som Bildt föreslår?
Vad skulle man ha väntat på? Ett nytt Srebrenica? 300 000 döda igen, men i det här fallet kosovoalbaner?
Carl Bildt hade möjlighet att omsätta sin teori i praktik. Han misslyckades men USA lyckades. Därför är han inte och kan inte vara en autoritet när det gäller frågor på Balkan.

[Grum]

Undrar då varför annalindh står i TV och säger att bombningarna var bra, jag tycker du ska tänka efter lite innan du skriver.

Kungen tycker att Brunei är ett fint och stabilt land. Jag håller inte nödvändigtvis med...
(Jag vill inte upprepa mig så läs vad Martin E och Gutekrigaren anfört i övrigt).

Serbien hade ju laddat upp militärt, börjat döda albanerna ( terrorgrupper styrde där nere på landsbyggden och skrämde alla ) och nog skulle jag kalla det folkmord ?

Om du läste vad jag skrev så finner du att min poäng är att dödandet drog i gång EFTER att bombningarna inletts.
Att Serbien "laddade upp" militärt i provinsen beror ju kaaaaanske på att de stod inför ett överhängande krig mot NATO.
Dessutom stod de på randen till ett inbördeskrig. Och så vitt jag vet så har ett land fortfarande rätt och skyldighet att upprätthålla ordningen inom sitt territorium.
Men visst fanns det terrorgrupper på landsbygden. UCK var en av dem. De vita örnarna en annan.

@Sarvi: KS05.

[Mathias Forsberg]

Jag antar att det är Kjell Magnusson, universitetslektor vid Centrum för multietnisk forskning vid Uppsala universitet som avses. Han brukar synas som "Balkanexpert" i diverse sammanhang.

Japp, det stämmer.

[Henke]

Mathias och Sarvi, tackar för svar på min fråga och intressant läsning!

Såg för övrigt av en slump att Peter Englund på http://www.peterenglund.com/textarkiv/kosovo.htm skriver en del i ämnet i samband med sin recension av boken "Det virtuella kriget - Kosovo och därefter" av Michael Ignatieff. Han var dock inte helt förtjust i boken.

Henrik

[Sarvi]

Jag förstår inte hur landet (dvs Serbien) kan förodmjukas av ett avtal som rör ett annat självständigt och oberoende land. I det här fallet handlar det naturligtvis om Bosnien och Dayton-avtalat som satte stopp på kriget, rättare sagt Serbiens (Jugoslaviens) aggression mot ett som sagt självständig stat.

Nej, kanske inte enligt vårt sätt att se saken. Dock är detta Balkan vi talar om, och vad som anses förödmjukande där är något annorlunda än här. Serbien var på den tiden fortfarande Jugoslavien, och Bosnien var strängt taget en utbrytarrepublik ur det ursprungliga Jugoslavien. Ur den serbiska nationalismens synvinkel kämpade man för alla serbers sak på Balkan, så även i Bosnien, och försvarade serber från andra etniciteters agressioner. Det behöver inte vara sant, vad som har betydelse var hur de upplevde det, om du förstår min mening? Lite som dolkstötslegenden i Tyskland post-VK1.

Vad skulle man ha gjort i Kosovo?

Vad man skulle gjort? Ingen aning. Jag vet inte vad som skulle ha hänt, och det vet ingen annan heller. Men slutresultatet blev iallafall ett Kosovo som är i stort sett etniskt rensat från Kosovoserber, med undantag för vissa isolerade enklaver.

Ibland känns de olika vägvalen som alla de inblandade gjorde på Balkan var som det berömda valet mellan pest och kolera. Vilken väg som än valdes blev resultatet förödande för någon stackars folkgrupp ute i verkligheten.

[LasseMaja]

Under den upphetsade våren 1999 cirkulerade rena fantasisiffror: mellan en halv miljon och 100.000 albaner skulle ha mördats. Nu efteråt har man återfunnit runt 2.000 kroppar, vilket givetvis är illa nog, men samtidigt dödade Nato mellan 600 och 2.000 civila med sina bomber. (Till detta skall läggas mellan 1.500 och 5.000 dödade jugoslaviska militärer.)

Englund är ju alltid läsvärd, här kommer ett citat ifrån hans text. Visst kan det vara intressant och spekulera i vad man borde ha gjort, men jag tycker det är bättre att vi håller oss till vad som hände, för det är ju det som är historia. 8)

[J.K Nilsson]

Vill påminna om att Öv. Pellnäs har skrivit en artikel i ämnet om Europa bör skaffa egen satelitspaningskapacitet för att göra sig mindre beroende av USA, detta i samband med Collin Powells försök att övertyga FNs säkerhetsråd att Irak höll på att skaffa WMD. Andra artiklar har handlat om att visa på brister med NATOs struktur och USAs nyttjande av alliansen för egna syften.

Skulle jag våga mig på en politisk analys är det i första hand att försöka gjuta olja på nedskärningsvågarna som sköljer över försvarsmakten, USA och NATO kanske inte kan garantera säkerhet för Sverige om vinden vänder i Europa med omnejd. I andra hand syfte att misskreditera NATOkramarna i detta land.

Se vidare
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=572&a=196423

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=572&a=90991

J.K Nilsson

[Gutekrigaren]

Hej!

Tipsar om två intressanta seminarier i helgen, tyvärr kan jag själv inte närvara men någon annan i Göteborg kanske är sugen. Inklippt från mailinglistor:

Det gäller höstens och vinterns heta debatt om Ljugoslavien, Ordfront och
Dagens Nyheter.
Välkommen att träffa chefredaktör Leif Ericsson och redaktionschef Björn
Eklund vid tidningen Ordfront Magasin tillsammans med två andra debattörer.

Vem äger sanningen! - En debatt om yttrandefrihet och åsiktsfrihet.

Plats: Atalante, Övre Husargatan 1 (vid Skanstorget) i Göteborg.

Tid: Lördagen den 6 mars kl 15-18

Förutom Leif Ericsson och Björn Eklund medverkar docent Lennart Palm vid
historiska institutionen vid Göteborgs universitet och mediaanalytiker
Jan-Olof Rönn, Göteborg.

"Ska man hitta sanningen måste man kunna acceptera fakta som sparkar en i
ansiktet", säger Leif Ericsson inför debatten på lördag.

- Varför drabbades Ordfront av ett mediadrev men inte Svenska
Dagbladet och Helsingborgs Dagblad i vilka flera skribenter hävdade liknande
åsikter som de som framfördes i Ordfront magasin? undrar Björn Eklund
--
Det blir sannolikt mycket folk - kom i tid!

och så

Historiesyn och källkritik

En arena för dialog när medierna sviker

Föreningen Ordfront Göteborg inbjuder till ett söndagsseminarium om
Jugoslavien och yttrandefriheten med anledning av den debatt, som rasat i
massmedierna om "Natokrig" och "historierevisionism". Seminariet har
arrangerats för att låta alla röster få komma tilll tals i ett första
samtal kring de frågor som bränner.

Deltagare:

Kjell Magnusson,forskare från Centrum för multietniska studier vid Upsala
universitet
Christian Palme, journalist och Balkanexpert på Dagens Nyheter
Sören Sommelius, kulturredaktör och Balkanexpert på Helsingborgs Dagblad
Eric Östberg, f.d. åklagare vid Krigsförbrytartribunalen för tidigare
Jugoslavien

Moderator. Aant Elzinga, professor emeritus vetenskapsteori.
Plats: Folkets Hus Järntorget Asperösalen
Tid: Söndagen 7 mars kl 13.30 - 16.30

Mvh Petter