Som många av er säkert känner till så syftade den s.k. Washintonkonferensen 1921-1922
till att få ett slut på kapprustningen till sjöss.
Avtalet stipulerade bl.a. hur stora tonnage olika flottor fick ha,
begränsningar för tonnage och bestyckning på fartyg,
ersättningshastighet m.m.
Slagskepp fick väga max 35'000 ton och ha en maximal kaliber på 40.6 cm.
Kryssare fick väga max 10'000 ton och ha en maximal kaliber på 20.3cm.
Jag har några frågor obesvarade?
1 - Vilka nationer gällde Washingtonavtalet för?
2 - Vilken fördelning* av totaltonnaget och vilket totaltonnage tilläts för de olika flottorna?
3 - Vilken fördelning av slagfartygstonnaget och vilket totaltonnage
för slagfartyg tilläts för de olika flottorna?
4 - Fanns det dylika tonnagebegränsningar även för andra fartygstyper,
t.ex. för jagare eller u-båtar?
5 - Fanns det andra vapenbegränsningar (som de för slagskepp och kryssare)
för lättare fartygstyper?
6 - Gällde tonnagebegränsningen för Storbrittanien, enbart för just Storbrittanien
eller för Storbrittanien och Samväldet?
7 - Vilka regler gällde för ersättning av äldre fartyg,
vilka fartygstyper gällde dessa för
och kunde det göras undantag om ett land av någon
anledning skulle ha förlorat fartyg?
8 - Hur länge löpte avtalstiden?
9 - Stipulerade Versaillesfreden/Versaillesdiktatet några begränsningar
avseende fartygsbaserade vapen (t.ex. maximal kaliber)?
(*) US Navy och Royal Navy fick t.ex. vara lika stora och japan 3/5 (?)
av US Navy eller Royal Navy.
Washingtonkonferensen 1921-1922
-
Olof Larsson
- Medlem
- Inlägg: 1741
- Blev medlem: 25 mars 2002, 19:08
- Ort: Sverige
-
Olof Larsson
- Medlem
- Inlägg: 1741
- Blev medlem: 25 mars 2002, 19:08
- Ort: Sverige
Det hjälper.
Om jag skulle sammanfatta det jag hittat hittills:
1 - Avtalet gällde för USA, Storbrittanien & Samväldet, Frankrike, Italien och Japan
2 - Tonnagefördelning och totalt tonnage:
Jag har inte hittat något om det totala tonnaget och fördelningen av denna.
Fördelning borde dock vara densamma som för slagfartygs och hangarfartygstonnaget,
d.v.s. USA och Storbrittanien & Samväldet fick ha lika mycket,
Japan 3/5 så mycket, samt Frankrike och Italien 1/3 så mycket.
3 - Begränsningar på slagfartyg:
USA - max 525'000 tons (533'400 metriska ton)
Storbrittanien & Samväldet - max 525'000 tons (533'400 metriska ton)
Japan - max 315'000 tons (320'040 metriska ton)
Frankrike - max 175'000 tons (177'800 metriska ton)
Italien - max 175'000 tons (177'800 metriska ton)
Nya slagfartyg fick ha ett tonnage på max 35'000 tons (35'560 metriska ton)
och ha en maximal kailber på 406mm.
Undantag från tonnageregeln var HMS Hood, och möjligtvis IJN Nagato och IJN Mutsu.
4 - Begränsningar för övriga fartygstyper:
Hangarfartyg
USA - max 135'000 tons (137'160 metriska ton)
Storbrittanien & Samväldet - max 135'000 tons (137'160 metriska ton)
Japan - max 81'000 tons (82'296 metriska ton)
Frankrike - max 60'000 tons (60'960 metriska ton)
Italien - max 60'000 tons (60'960 metriska ton)
Varje nation fick konvertera 2st fartyg under byggnad till hangarfartyg,
under förutsättning att dessa ej översteg 33'000 tons (33'528 metriska ton).
Övriga hangarfartyg fick ha ett tonnage på max 27'000 tons (27432 metriska ton).
Hangarfartyg fick ej ha grövre pjäser än 203mm.
Om man använde pjäser grövre än 152mm så fick antalet pjäser
grövre än 127mm ej överstiga 10st (8st för hangarfartyg tyngre än 27'000 tons).
Kryssare
Kryssare fick ha ett tonnage på max 10'000 tons (10'160 metriska ton)
och ha en maximal kaliber på 203mm.
Jagare
Enligt Londonavtalet från 1930 gällde följande:
USA - max 150'000 tons (152'400 metriska ton)
Storbrittanien & Samväldet - max 150'000 tons (152'400 metriska ton)
Under förutsättning att samma tonnagefördelning gällde för jagare
som för slagfartyg och hangarfartyg så fick nedanstående nationer
max inneha följande jagartonnage.
Japan - max 90'000 tons (91'440 metriska ton)
Frankrike - max 50'000 tons (50'800 metriska ton)
Italien - max 50'000 tons (50'800 metriska ton)
Jagare fick ha ett tonnage på max 1'500 tons (1524 metriska ton)
och ha en maximal kaliber på 130mm (127mm?).
16% av det totala jagartonnaget fick dock ha ett tonnage på max 1'850 tons (1'880 metriska ton).
5 - Vapenbegränsningar för övriga fartygstyper:
Begränsningar för hangarfartyg, kryssare och jagare tas upp under punkt 4.
I övrigt så fick handelsfartyg i fredstid förses med däcksförstärkningar
så att de i krigstid skulle kunna förses med pjäser med en maximal kaliber på 152mm.
6 - Tonnagebegränsningar för Storbrittanien avsåg Storbrittanien & Samväldet.
7 - Regler för ersättning av äldre fartyg:
Slagfartyg och hangarfartyg fick ersättas först 20 år efter sin färdigställning.
Byggandet av ersättningstonnage fick påbörjas efter 17 år.
Fartyg som förlorats genom olyckor eller dylikt fick omedelbart ersättas.
8 - Hur lång tid avtalet löpte:
Jag har inte hittat någon information om detta, men bestämmelserna
för när vilka slagfartyg fick ersättas löpte till 1942, d.v.s. 20 år framåt.
9 - Vapenbegränsningar för Tyskland.
Tyska fartyg fick ha en kaliber på max 28cm och väga max 10'000 ton (10'160 metriska ton).
Om jag skulle sammanfatta det jag hittat hittills:
1 - Avtalet gällde för USA, Storbrittanien & Samväldet, Frankrike, Italien och Japan
2 - Tonnagefördelning och totalt tonnage:
Jag har inte hittat något om det totala tonnaget och fördelningen av denna.
Fördelning borde dock vara densamma som för slagfartygs och hangarfartygstonnaget,
d.v.s. USA och Storbrittanien & Samväldet fick ha lika mycket,
Japan 3/5 så mycket, samt Frankrike och Italien 1/3 så mycket.
3 - Begränsningar på slagfartyg:
USA - max 525'000 tons (533'400 metriska ton)
Storbrittanien & Samväldet - max 525'000 tons (533'400 metriska ton)
Japan - max 315'000 tons (320'040 metriska ton)
Frankrike - max 175'000 tons (177'800 metriska ton)
Italien - max 175'000 tons (177'800 metriska ton)
Nya slagfartyg fick ha ett tonnage på max 35'000 tons (35'560 metriska ton)
och ha en maximal kailber på 406mm.
Undantag från tonnageregeln var HMS Hood, och möjligtvis IJN Nagato och IJN Mutsu.
4 - Begränsningar för övriga fartygstyper:
Hangarfartyg
USA - max 135'000 tons (137'160 metriska ton)
Storbrittanien & Samväldet - max 135'000 tons (137'160 metriska ton)
Japan - max 81'000 tons (82'296 metriska ton)
Frankrike - max 60'000 tons (60'960 metriska ton)
Italien - max 60'000 tons (60'960 metriska ton)
Varje nation fick konvertera 2st fartyg under byggnad till hangarfartyg,
under förutsättning att dessa ej översteg 33'000 tons (33'528 metriska ton).
Övriga hangarfartyg fick ha ett tonnage på max 27'000 tons (27432 metriska ton).
Hangarfartyg fick ej ha grövre pjäser än 203mm.
Om man använde pjäser grövre än 152mm så fick antalet pjäser
grövre än 127mm ej överstiga 10st (8st för hangarfartyg tyngre än 27'000 tons).
Kryssare
Kryssare fick ha ett tonnage på max 10'000 tons (10'160 metriska ton)
och ha en maximal kaliber på 203mm.
Jagare
Enligt Londonavtalet från 1930 gällde följande:
USA - max 150'000 tons (152'400 metriska ton)
Storbrittanien & Samväldet - max 150'000 tons (152'400 metriska ton)
Under förutsättning att samma tonnagefördelning gällde för jagare
som för slagfartyg och hangarfartyg så fick nedanstående nationer
max inneha följande jagartonnage.
Japan - max 90'000 tons (91'440 metriska ton)
Frankrike - max 50'000 tons (50'800 metriska ton)
Italien - max 50'000 tons (50'800 metriska ton)
Jagare fick ha ett tonnage på max 1'500 tons (1524 metriska ton)
och ha en maximal kaliber på 130mm (127mm?).
16% av det totala jagartonnaget fick dock ha ett tonnage på max 1'850 tons (1'880 metriska ton).
5 - Vapenbegränsningar för övriga fartygstyper:
Begränsningar för hangarfartyg, kryssare och jagare tas upp under punkt 4.
I övrigt så fick handelsfartyg i fredstid förses med däcksförstärkningar
så att de i krigstid skulle kunna förses med pjäser med en maximal kaliber på 152mm.
6 - Tonnagebegränsningar för Storbrittanien avsåg Storbrittanien & Samväldet.
7 - Regler för ersättning av äldre fartyg:
Slagfartyg och hangarfartyg fick ersättas först 20 år efter sin färdigställning.
Byggandet av ersättningstonnage fick påbörjas efter 17 år.
Fartyg som förlorats genom olyckor eller dylikt fick omedelbart ersättas.
8 - Hur lång tid avtalet löpte:
Jag har inte hittat någon information om detta, men bestämmelserna
för när vilka slagfartyg fick ersättas löpte till 1942, d.v.s. 20 år framåt.
9 - Vapenbegränsningar för Tyskland.
Tyska fartyg fick ha en kaliber på max 28cm och väga max 10'000 ton (10'160 metriska ton).
Senast redigerad av 1 Olof Larsson, redigerad totalt 21 gånger.
Larsson - jag kan bara delbesvara frågan. (Var är Battler???) Washington avtalet lötpe på tio år - m.a.o. till januari 1932. Men den fina tanken med att hejda kapprustning till sjöss ledde till flera sammankomster senare. Minns inte exakt var/när, det var troligen 'the London Naval Conference 1930 - då Washington-avtalet i modifierad form utsträcktes till 1936 under namn av 'the London Naval Treaty'. Signatörmakten Japan hade varslat om sitt utträde ur avtalen redan 1934 och stövlade iväg på egen stråt- vilket i praktiken försvagade överenskommelsen svårt. Det hade fuskats både här och där med 'konferensfartygens' tonnage redan innan 1936 men därefter brast vallarna och hela konceptet - tyvärr. 1935 förhandlade det tidigare utelämnade Tyskland, genom sin ambassadör i London, Herr von Ribbentrop - ett Anglo-Tyskt Naval Agreement som begränsade den tyska flottan till 35% av den brittiska - utom vad beträffade u-båtar där pariteten sattes till 45%.
Beträffande kryssare så stipulerades i Washington att sådana inte fick överstiga 10 000 ton, vidare delades kryssarklassen i tunga kryssare med maximal huvudartilleri-kaliber om 8 tum (203mm) - alla andra klassades som lätta om artilleriets kaliber understeg 8 tum. Avtalet innefattade totala tonnagebegränsningar för tunga kryssare - men inte för lätta - varav man tydligen fick bygga så många man hade råd med.
'The London Naval Treaty' 1930 befattade sig igen med kryssarna och de tunga klassades som 'A'-typ, fortfarande högst 10 000 ton med 8-tums huvudartilleri och 'B'-typ, samma tonnage med med högst 6,1-tums (155mm) artilleri. (de 155 millimetrarna - i.s.f. de vanligare 152=6 tum) berodde på att Japan och Frankrike redan hade utvecklade pjäser i den kalibern).
1936 kom man tillsammans i London igen (utan Japan) och 'klassade ned' B-kryssarna till maximalt 8000 ton - men det avtalet hade så många undantagsklausuler 'om dom andra bryter det' - att det i praktiken blev betydelselöst.
Tyvärr - för 'the Washington 1922 Naval Agreement' blev den mest framgångsrika Arms Limitation Treaty i modern historia.
Beträffande kryssare så stipulerades i Washington att sådana inte fick överstiga 10 000 ton, vidare delades kryssarklassen i tunga kryssare med maximal huvudartilleri-kaliber om 8 tum (203mm) - alla andra klassades som lätta om artilleriets kaliber understeg 8 tum. Avtalet innefattade totala tonnagebegränsningar för tunga kryssare - men inte för lätta - varav man tydligen fick bygga så många man hade råd med.
'The London Naval Treaty' 1930 befattade sig igen med kryssarna och de tunga klassades som 'A'-typ, fortfarande högst 10 000 ton med 8-tums huvudartilleri och 'B'-typ, samma tonnage med med högst 6,1-tums (155mm) artilleri. (de 155 millimetrarna - i.s.f. de vanligare 152=6 tum) berodde på att Japan och Frankrike redan hade utvecklade pjäser i den kalibern).
1936 kom man tillsammans i London igen (utan Japan) och 'klassade ned' B-kryssarna till maximalt 8000 ton - men det avtalet hade så många undantagsklausuler 'om dom andra bryter det' - att det i praktiken blev betydelselöst.
Tyvärr - för 'the Washington 1922 Naval Agreement' blev den mest framgångsrika Arms Limitation Treaty i modern historia.
-
Olof Larsson
- Medlem
- Inlägg: 1741
- Blev medlem: 25 mars 2002, 19:08
- Ort: Sverige
Jag har gjort några tillägg/ändringar av mitt andra inlägg i tråden.
Ytterligare information om Washington- och Londonavtalen vore dock intressanta,
särskillt gällande begränsningar gällande kryssare, jagare och u-båtar
i Washingtonavtalet.
Vilka ändringar som infördes i.o.m. Londonavtalet 1930 vore också av intresse.
Ytterligare information om Washington- och Londonavtalen vore dock intressanta,
särskillt gällande begränsningar gällande kryssare, jagare och u-båtar
i Washingtonavtalet.
Vilka ändringar som infördes i.o.m. Londonavtalet 1930 vore också av intresse.
Amerikansk Kupp: Washingtonkonferensen
1902 års engelsk-japanska allians förnyades 1911 för en tio-årsperiod. Den innehöll en överenskommelse att var och en skulle förbli neutral för den händelse att den andre råkade i krig, utom när den ene anfölls av mer än en fiende. Storbritannien var därför inte inblandad när Japan gjorde upp med Ryssland 1904-1905. Ånyo självsäkra deltog japanerna i VK 1 och tjänade bra med minimal insats på territoriella uppgörelser efter kriget.
På andra sidan Stilla havet såg amerikanerna det uppstigande Japan som ett hot mot sina intressen i Fjärran Östern, ett hot som förstärktes av möjligheterna till brittiskt militärt stöd. Trots brittiska försäkringar att alliansen inte skulle agera mot Förenta staterna, blev de senare (som fortfarande drev politiken att ha lika stor flotta som någon annan) indragen i en kapprustning med Japan. Storbritannien som hade omfattande intressen i Fjärran Östern och i Stilla havet, och som också hade tagit ställning för en marin "enmakts-standard" hade inte mycket att invända. Som väntat började britterna också bygga fartyg.
Alla tre nationerna blev belastade med enormt kostsamma nybyggnadsprogram. Alla önskade bli av med dem, men ingen kunde göra det ensidigt. Förenta staterna kunde vid den tiden i hemlighet forcera diplomatiska koder, och insåg att de måste ta initiativet. De kallade därför till en marin nedrustningskonferens som skulle öppnas i Washington i slutet av 1921. Även om huvudsyftet var klart, hade amerikanerna en dold dagordning. USA:s första mål; att uppnå jämställdhet med Royal Navy, var en öppen hemlighet. Den andra, att göra slut på den engelsk-japanska alliansen var lätt att gissa. Den tredje; att låsa japanerna inom kontrollerbara gränser för nybyggnader, kunde förutses.
Ganska direkt levererade den amerikanske chefsdelegaten en serie förslag, som var hisnande till sin omfattning. Stora fartyg (slagskepp och slagkryssare) skulle anses som mått på marin styrka, med mindre fartyg i proportion därtill. Med hänsyn till den etablerade styrkan, skulle Förenta staterna, Storbritannien och Japan tillåtas att vidmakthålla totalt tonnage för stora fartyg i proportion 5:5:3. Om det förslaget skulle bli antaget, skulle amerikanerna genast nå två av sina dolda mål.
Eftersom förslaget inte stred mot dess enmakts-standard, gjorde britterna föga motstånd. Japanerna däremot kände sig förödmjukade av att ha förvisats till en lägre nivå. I verkligheten visste de att jämställdhet med de två stormakterna inte var att tänka på, men för att rädda ansiktet pläderade de för en ökning motsvarande 10:10:7. I all tysthet forcerande de diplomatiska replikskiftena, visste amerikanerna att japanernas officiella argument inte stämde överens med besluten "bakom scenen".
Amerikanerna vidhöll alltså de ursprungliga proportionerna, och fyra veckor, accepterade japanerna. För fullständighetens skull accepterade också fransmän och italienare inbördes jämlikhet, och samtyckte till de relativa proportionerna 5:5:3:1,67:1,67.
Proportioner var en sak, mängden tonnage en annan, och våldsamma skrotningsprogram krävdes. I utgångsläget skulle Storbritannien behålla 18 och skrota 30 stora fartyg: USA behålla 22, skrota 19 och avstå från att bygga fyra; Japan fick behålla tio, medan de som var planerade eller under byggnad skulle avföras. Genom speciella ersättningsprogram skulle de överenskomna proportionerna vara uppnådda till 1931. Vid den tiden skulle USA och Storbritannien vardera ha maximum 525.000 ton och japanerna 315.000.
Stora fartyg skulle inte få ersättas förrän 20 år efter deras färdigställande. Ersättningsbyggen skulle inte få överskrida 35.000 ton, och inte ha grövre kaliber än 40.6 cm. Vissa engångsundantag gjordes för att underlätta ensning av utgångsläget, och varje nation tilläts bygga om högst två stora fartyg, som annars skulle ha skrotats, till hangarfartyg. Traktaten gälla i femton år.
Genom att ha ålagts att hugga upp trettio befintliga fartyg på totalt nära 850.000 ton ansåg sig Royal Navy ha blivit orättvist behandlad, eftersom amerikanerna bara behövde skrota nitton stycken på 580.000 ton. Eftersom Australien och Nya Zeeland var lika misstänksamma mot långsiktiga japanska expansionssträvanden som Förenta staterna, underlättades även de senares avsikt att få den engelsk-japanska alliansen att upphöra. Dess militära åtagande kolliderade i alla händelser med principerna i det nya Nationernas Förbund. Det förnyades i form av en fyrmaktsöverenskommelse, där även Förenta staterna och Frankrike blev undertecknare.
Japan kunde därmed inte bli förolämpat genom ett frankt upphävande, medan ett deltagande av de två andra rent tekniskt skulle undanröja konkurrensen i Stilla havet. Alla samtyckte till att inte ytterligare befästa några besittningar på öar i Stilla havet. Utöver smärre fusk, visade sig Washingtonöverenskommelsen vara en bra regulator men den hade den oförutsedda sidoeffekten att gynna utvecklingen av marina flygstridskrafter.
Källa: Jane's Battleships of the 20th century, B Ireland
MVH
1902 års engelsk-japanska allians förnyades 1911 för en tio-årsperiod. Den innehöll en överenskommelse att var och en skulle förbli neutral för den händelse att den andre råkade i krig, utom när den ene anfölls av mer än en fiende. Storbritannien var därför inte inblandad när Japan gjorde upp med Ryssland 1904-1905. Ånyo självsäkra deltog japanerna i VK 1 och tjänade bra med minimal insats på territoriella uppgörelser efter kriget.
På andra sidan Stilla havet såg amerikanerna det uppstigande Japan som ett hot mot sina intressen i Fjärran Östern, ett hot som förstärktes av möjligheterna till brittiskt militärt stöd. Trots brittiska försäkringar att alliansen inte skulle agera mot Förenta staterna, blev de senare (som fortfarande drev politiken att ha lika stor flotta som någon annan) indragen i en kapprustning med Japan. Storbritannien som hade omfattande intressen i Fjärran Östern och i Stilla havet, och som också hade tagit ställning för en marin "enmakts-standard" hade inte mycket att invända. Som väntat började britterna också bygga fartyg.
Alla tre nationerna blev belastade med enormt kostsamma nybyggnadsprogram. Alla önskade bli av med dem, men ingen kunde göra det ensidigt. Förenta staterna kunde vid den tiden i hemlighet forcera diplomatiska koder, och insåg att de måste ta initiativet. De kallade därför till en marin nedrustningskonferens som skulle öppnas i Washington i slutet av 1921. Även om huvudsyftet var klart, hade amerikanerna en dold dagordning. USA:s första mål; att uppnå jämställdhet med Royal Navy, var en öppen hemlighet. Den andra, att göra slut på den engelsk-japanska alliansen var lätt att gissa. Den tredje; att låsa japanerna inom kontrollerbara gränser för nybyggnader, kunde förutses.
Ganska direkt levererade den amerikanske chefsdelegaten en serie förslag, som var hisnande till sin omfattning. Stora fartyg (slagskepp och slagkryssare) skulle anses som mått på marin styrka, med mindre fartyg i proportion därtill. Med hänsyn till den etablerade styrkan, skulle Förenta staterna, Storbritannien och Japan tillåtas att vidmakthålla totalt tonnage för stora fartyg i proportion 5:5:3. Om det förslaget skulle bli antaget, skulle amerikanerna genast nå två av sina dolda mål.
Eftersom förslaget inte stred mot dess enmakts-standard, gjorde britterna föga motstånd. Japanerna däremot kände sig förödmjukade av att ha förvisats till en lägre nivå. I verkligheten visste de att jämställdhet med de två stormakterna inte var att tänka på, men för att rädda ansiktet pläderade de för en ökning motsvarande 10:10:7. I all tysthet forcerande de diplomatiska replikskiftena, visste amerikanerna att japanernas officiella argument inte stämde överens med besluten "bakom scenen".
Amerikanerna vidhöll alltså de ursprungliga proportionerna, och fyra veckor, accepterade japanerna. För fullständighetens skull accepterade också fransmän och italienare inbördes jämlikhet, och samtyckte till de relativa proportionerna 5:5:3:1,67:1,67.
Proportioner var en sak, mängden tonnage en annan, och våldsamma skrotningsprogram krävdes. I utgångsläget skulle Storbritannien behålla 18 och skrota 30 stora fartyg: USA behålla 22, skrota 19 och avstå från att bygga fyra; Japan fick behålla tio, medan de som var planerade eller under byggnad skulle avföras. Genom speciella ersättningsprogram skulle de överenskomna proportionerna vara uppnådda till 1931. Vid den tiden skulle USA och Storbritannien vardera ha maximum 525.000 ton och japanerna 315.000.
Stora fartyg skulle inte få ersättas förrän 20 år efter deras färdigställande. Ersättningsbyggen skulle inte få överskrida 35.000 ton, och inte ha grövre kaliber än 40.6 cm. Vissa engångsundantag gjordes för att underlätta ensning av utgångsläget, och varje nation tilläts bygga om högst två stora fartyg, som annars skulle ha skrotats, till hangarfartyg. Traktaten gälla i femton år.
Genom att ha ålagts att hugga upp trettio befintliga fartyg på totalt nära 850.000 ton ansåg sig Royal Navy ha blivit orättvist behandlad, eftersom amerikanerna bara behövde skrota nitton stycken på 580.000 ton. Eftersom Australien och Nya Zeeland var lika misstänksamma mot långsiktiga japanska expansionssträvanden som Förenta staterna, underlättades även de senares avsikt att få den engelsk-japanska alliansen att upphöra. Dess militära åtagande kolliderade i alla händelser med principerna i det nya Nationernas Förbund. Det förnyades i form av en fyrmaktsöverenskommelse, där även Förenta staterna och Frankrike blev undertecknare.
Japan kunde därmed inte bli förolämpat genom ett frankt upphävande, medan ett deltagande av de två andra rent tekniskt skulle undanröja konkurrensen i Stilla havet. Alla samtyckte till att inte ytterligare befästa några besittningar på öar i Stilla havet. Utöver smärre fusk, visade sig Washingtonöverenskommelsen vara en bra regulator men den hade den oförutsedda sidoeffekten att gynna utvecklingen av marina flygstridskrafter.
Källa: Jane's Battleships of the 20th century, B Ireland
MVH