¨
Recensenten (akademiker och v-politiker, bl.a. aktiv i "Centrum för marxistiska samhällstudier", och som verkar beklaga att 1989 ägde rum) verkar låta sina fördomar förblinda sitt omdöme. Några märklig- och felaktigheter i hans recension:
Under de senaste åren har bokmarknaderna översvämmats av publikationer om andra världskriget.
Jag skulle vilja påstå att bokmarknaden översvämmats av sådan litteratur sedan 1945...
I takt med att de människor, som själva upplevt nazitiden och världskriget, blir allt äldre eller slutligen går bort, ökar uppenbarligen behovet av att ”rädda” deras ”autentiska” minnen från en akademisk forskning som uppfattas som icke-autentisk och fördomsfull.
Så skildringar som filtrerats genom ett akademiskt filter av önskvärd ideologisk färg är det enda som ska få nå läsarna?
Det gör att ”ögonvittnesskildringar”, som beskriver andra världskrigets händelser, upplever en renässans.
Ett sådant alster är Soldat i Waffen-SS, som kom ut på svenska i fjol. Boken sägs vara författad ”strax efter krigsslutet” av en ung tysk soldat i Waffen-SS, som precis hade gått genom avnazifieringen i ett fångläger i USA.
Voss satt aldrig i läger i USA, utan i Frankrike. Lägret var under amerikansk administration.
Manuset sägs vara ”värdefullt” därför att denna skildring av andra världskriget skrevs ”tidigt, opåverkad av senare tids debatt.” Militärhistorikern Marco Smedberg menar i förordet att Soldat i Waffen-SS skulle kunna ”nyansera” en del ”vanföreställningar” om historien.
För att bättre förstå Süssners insinuerande citatteknik, återges citaten ovan i sin helhet:
"För att förstå varför den tyska krigsmakten stred så effektivt som den gjorde måste man försöka förstå dåtidens tyska soldater - och då är Voss bok ett värdefullt bidrag. Voss underifrånperspektiv kombinerat med att han skrev sin skildring tidigt, opåverkad av senare tids debatt om Tredje riket, ger oss nutida läsare en intressant pusselbit. I hans skildring kommer vi så nära dåtidens tyska soldater som det rimligen går att komma. Det som skrevs senare är ofrånkomligen färgat av författarnas erfarenheter från efterkrigstiden med allt vad det innebär av förändrade perspektiv.
Vad som är intressant och därmed skiljer
Soldat i Waffen-SS från andra realistiska tyska krigsskildringar är att författaren tillhörde SS som för alltid förknippas med nazismen, krigsförbrytelser och ondska. Som alltid är den historiska verkligheten mera komplex än de vanföreställningar som ofta råder. därför är det värdefullt att det ges ut böcker av detta slag som kan bidraga till att nyansera en mycket känslig debatt om hela den tyska skuldfrågan och synen på nazisternas illgärningar."
Vi som inte läst boken med kommunistbrillorna fastklämda på näsan är nog benägna att hålla med, även om vi kan vara oense om bokens övriga förtjänster.
På senare år har [tyska soldatmemoarer] även åtnjutit en viss popularitet i framför allt amerikanska militaristkretsar, där man vurmar för den tyska arméns ”effektivitet” och stridstalang. Och det är förstås via USA som Soldat i Waffen-SS når den svenska läsaren. Boken kom ursprungligen ut som Black Edelweiss på förlaget The Aberjona Press, vars program utmärker sig genom en rad skildringar av just Waffen-SS’ tvivelaktiga förtjänster i kampen mot bolsjevismen under andra världskriget.
Man skulle kunna begära av en akademiker att han förhåller sig sanningsenligt till kontrollerbara fakta, för då slipper han stå med brallorna nere. Aberjona Press har gett ut tolv böcker, varav en (1) tar upp W-SS vs Röda armén ("Soldat i Waffen-SS"), en (1) nämner det i de inledande kapitlen, för att sedan betydligt mer ingående beskriva striderna mot de för Süssner så förhatliga amerikanerna ("Seven Days In January"), medan tre andra böcker handlar om Wehrmachtsoldater, en är ett neutralt hållet referensverk om Waffen-SS, fyra handlar om amerikanska förband, en behandlar Tigerstridsvagnens styrkor och svagheter, samt ett referensverk om konflikten på östfronten 1941-45. Om en bok kan beskrivas som "en rad", förstår jag varför kommunister aldrig haft realistisk syn på produktionskvoter som sin starka sida...
Även Johann Voss skildrar kriget mot ”ryssarna” som ett försvars- snarare än ett anfallskrig. Helt i enlighet med veteranskildringarnas stilistiska mall hyllar han SS-soldaternas ”djupa osjälviska” gemenskap och deras offer för sitt land. Det hör också till genrens stilfigurer att berätta ur den menige soldatens grodperspektiv och sålunda blir det i bästa fall befälen, eller snarare generalerna och nazistledarna som är förbrytare, medan soldaterna kniper ihop och kämpar sig genom hårda strider och andra umbäranden. Dessa ”minnesbilder” framstår för mig, ärligt talat, inte speciellt ”värdefulla”, som det heter i det svenska förordet. Den här sortens ”vittnesskildringar” vill i första hand legitimera andra världskriget som ett ”preventivkrig”, ett anfallskrig för att förhindra kommunismens framfart i Europa.
Om nu Süssner är intresserad av att ge en rättvis bild av boken, borde han här inflika att Voss även skriver om sin naiva idealism, och att det en typisk syn på kriget och dess orsaker då det begav sig.
Man kan läsa Voss bok på flera sätt. Nynassar kan säkert få en kick av kamratskapet i W-SS, även om de sedan blir gruvligt besvikna när Voss döljer sitt SS-medlemskap när han blivit krigsfånge, och dessutom accepterar att nazismens illdåd ägt rum och känner skam över att bödlarna hört till samma organisation. Naiva MÖP:ar å sin sida kan säkert tro att "Soldat..." ger en alltigenom representativ bild av W-SS, men i så fall är deras bibliotek mycket illa försett med 2VK-litteratur - om det är något som beskrivits på längden och tvären, så är det nazismens och SS nidingsdåd. Vänsterfolk är säkert besvärade av boken, då den slår mot schablonbilden av en W-SS-soldat. En sådan ska ju vara en obildad fanatiker som skjuter vackra sovjetiska partisankvinnor som avkoppling, och inte en tonårig, litterat jägarsoldat som förblindats av propagandan men som ändå äger klart mänskliga drag. "Flamman" är en kommunisttidning och Süssner en aktiv kommunist. Boken passar bara in i hans världsbild i så måtto att den antas legitimera en västkapitalistisk rehabilitering av sovjetkommunismens fiender, och som sådan måste den fördömas. Betecknande nog så drar en annan skribent på nätupplagan av den gamla kommunistblaskan "[Norrskens]-Flamman" klara paralleller mellan det framtida Europa som skildrades i den tyska 2:a världskrigstidningen "Signal" och EU. Med tanke på att Voss betecknar sig själv som stark EU-vän, kan man anta att de gamla stalinisterna beklagar att "Lillefar" gjorde halt vid Elbe i maj 1945...
