Tysklands anfall på Polen 1939

[Artur Szulc]

Ja, nu handlar visserligen tråden om M-R-pakten, men jag kan inte låta bli att kommentera vissa saker.

Liddel Hart var kanske en stor militärhistoriker men hans uppfattning om den polska krigsmakten uppvisade stora kunskapsbrister.

Det fanns inga pansardivisioner men de militära ledarna hyste stark tilltro att genomföra kavalleriattacker med stora förband.

Fel. Polackerna anammade fransk doktrin och spred ut sina bepansrade styrkor som understöd åt infanteriförbanden. Istället borde polackerna ha koncentrerat sina pansarstyrkor vilket hade resulterat i två, kanske till och med, tre pansardivisioner.

Nej, polackerna hade inga illusioner om vad deras kavalleriförband kunde åstadkomma. Några kavalleriattacker med stora förband var heller aldrig tänkta att genomföras. Kavalleriet var polackernas enda mobila styrka och deras uppgift var främst att skydda infanteriförbandens flanker och de var utrustade med pansarvärnsvapen.

De insåg inte heller betydelsen av försvarsgrensgemensamma insatser, det som i dag kallas ”Joint Operations” av mark- och flygstridskrafter och rörlig krigföring som den vid angreppet mot Polen.

Delvis rätt. Men tyskarnas framgångar i Polen var inte resultatet av kombinerade attacker av mark- och luftstridskrafter, detta är en efterhandskonstruktion. Det finns åtskilliga efterstridsrapporter från Luftwaffe som visar på hur uruselt samverkan var med markförbanden stundtals.

Men det militära tänkandet i Polen var uråldrigt

Nej, det var det inte. Polackerna var helt inriktade på försvar, inte anfall. Och deras försvarsplan tog hänsyn till såväl politiska som militära förutsättningar.

Och att den polska krigsmakten var med dåtidens mått mätt föråldrad är en, som Stellan Bojerud uttrycker det, "anakronistisk ståndpunkt".

[Skribenten]

I det följande refererar numrerande stycken till respektive ordning av dina tre kommentarerav den 19:e april.

(1) Polackerna anammade fransk doktrin.
Om den doktrinen uttrycker sig den svenske militärhistorikern Marco Smedberg, i sin bok: Krigföring, Historiska Media & Försvarshögskolan 2005, ISBN 91-85377-13-9: Frankrike hade drabbats hårt under 1:a världskriget. Förutom förluster i människoliv hade striderna på västfronten orsakat en enorm skadegörelse i själva Frankrike. Under mellankrigsåren antogs utpräglat defensiv doktrin som vilade på tre grundpelare: eldens betydelse, försvarets styrka och den metodiskt genomförda striden. Skälen för den defensiva doktrinen var Frankrikes folkmängd var färre än huvudmotståndarens, Tyskland. Resultatet blev befästningar som den som byggdes längs fransk-tyska gränsen, Maginotlinjen”.

Smedberg fortsätter: ”Frankrike saknade inte insikter om rörlig krigföring, landet hade haft 3.000 stridsvagnar år 1918. År 1934 föreslog Charles de Gaulle (då Överste) att Frankrike skulle överge sin stora värnpliktsarmé och i stället satsa på en fullständigt mekaniserad yrkesarmé. Detta förslag retade franska militärledningen. Våren 1940 hade Frankrike fler och i vissa avseenden bättre stridsvagnar än Tyskland. Men de avgörande skillnaderna var att fransmännens spred ut sina stridsvagnar för att understödja infanteriet.”

Sålunda: eftersom Polska styrkor följde den franska doktrinen ryckte de fram i samma takt som bakomvarande och marscherande infanteri. Tyskarna hade en annan och avgörande taktik, pansardivisioner, rörlig krigföring med den tyske befälhavaren långt fram på slagfältet.

Omloppstiden för ett meddelande från en fransk stab, upp till militärledningen och åter, kunde ta 48 timmar. Den tyska befälhavaren kunde från sin framskjutna ställning ta omedelbara beslut, exempelvis omgrupperingar och verkställa dem inom några minuter.

(2) Försvargrensgemensamma insatser
Det var precis det som tyskarna genomförde 1939. Så här uttrycker sig Len Deighton i Blixtkrig, Atlantis AB i Stockholm 3:e tryckning 2004 (ISBN 91-7486-206-5). ”Klockan 04.45 den 1 septemberanföll fem tyska arméer i norr, väster och söder. Kl 06.00 bombades Warszawa utan förvarning. Flyganfallen mot det polska stridsflygets anläggningar utraderade detta redan innan planen hunnit lyfta. Tyskarna följde upp med attacker mot järnvägar och vägar för att förhindra trupprörelser”.

Och så här uttrycker sig Marco Smedberg, i sin bok: Krigföring, Historiska Media & Försvarshögskolan 2005, ISBN 91-85377-13-9 : ”I Polen 1939, Frankrike 1940 och Sovjetunionen 1941 understöddes den tyska armén och deras framryckande pansarförband direkt och indirekt av Luftwaffe vilket bidrog till de inledningsvis stora tyska framgångarna”

Smedberg fortsätter: ”För att få direkt flygunderstöd begärdes insatser av flygsamverkansofficerare på armé- och armékårsnivå”.

(3) Det militära tänkandet i Polen var uråldrigt
Jo - i jämförelse med den tyska taktiken med rörlig krigföring i samverkan mellan armé, marin och flyg (som i Norge) så var den det.

Refuserar du Liddel Hart så får du problem med flera militärhistoriker med ekvivalent uppfattning . Så ligger det till.

[Artur Szulc]

Refuserar du Liddel Hart så får du problem med flera militärhistoriker med ekvivalent uppfattning . Så ligger det till.

Jaha, ok! Och ska det hindra mig från att uttrycka mina egna underbyggda slutsatser? Tänk om alla dessa historiker som du tar upp har fel (fel är kanske inte rätt ord att använda här, men de har kanske inte hela bilden klar för sig, eftersom ingen av dem har någonsin studerat polska källor, utan enbart förlitat sig på andrahandsuppgifter?)

Det var precis det som tyskarna genomförde 1939. Så här uttrycker sig Len Deighton i Blixtkrig, Atlantis AB i Stockholm 3:e tryckning 2004 (ISBN 91-7486-206-5). ”Klockan 04.45 den 1 septemberanföll fem tyska arméer i norr, väster och söder. Kl 06.00 bombades Warszawa utan förvarning. Flyganfallen mot det polska stridsflygets anläggningar utraderade detta redan innan planen hunnit lyfta. Tyskarna följde upp med attacker mot järnvägar och vägar för att förhindra trupprörelser”.

Bara här uppvisar författaren upp stora kunskapsbrister. Det polska flygvapnet slogs inte ut under den första dagen. Fortfarande den 10 september hade polackerna 172 plan, av dessa tillhörde 60 Warszaws jägarbrigad samt Bombrigaden.

Och som jag skrev tidigare, kavallerichocker var inte något polackerna hade för avsikt att genomföra.

Nej, polackernas militära tänkande var inte uråldrigt, de hade en god uppfattning om vad rörlig krigföring var, studera polska generaler som Tadeusz Kutrzeba eller Roman Abraham (kavallerist), så upptäcker du hur väl insatta polackerna var beträffande rörlighet på fältet. Men problemet var att tyskarna var bättre inte att polackernas tänkande var uråldrigt.

[Skribenten]

Replik till stanislav

Så här inleder Churchill på ett skrämmande sätt om Polens erövring 1939.

[Källa: Andra Världskriget – minnen av Winston Churchill, Skoglunds bokförlag 1948, band II, tredje kapitlet, rubrik ”Polens undergång”. ISBN-nummer fanns ej vid denna tid].

”Vi som alla var samlade kring krigskabinettets bord blev nu vittne till hur en svagare stat snabbt och nästan mekaniskt krossades i enlighet med Hitlers metoder och hans för länge sedan uppgjorda planer. Polen utsattes för ett tyskt angrepp från tre håll. Anfallsarméerna bestod av 56 divisioner, inklusive alla de 9 tyska pansardivisionerna. Från Östpreussen ryckte tredje armén (8 divisioner) söderut mot Warszawa och Bialystok. Från Pommern kom 4:e armén (12 divisioner) med uppgift att krossa de polska trupperna i Korridoren och sedan tåga sydöst mot Warszawa på Weichsels båda stränder. Gränsen mitt emot Poznan-utbuktningen hölls defensivt av tyska reservtrupper, men till höger om dem, i söder, låg 8:e armén (7 divisioner) som hade till uppgift att skydda huvudstötens vänstra flank. Denna stöt var anförtrodd 10:e armén (17 divisioner) och riktades rakt mot Warszawa. Ännu längre åt söder stod 14:e armén (14 divisioner) med en dubbel uppgift – först att besätta det viktiga industriområdet väster om Krakow och sedan, om huvudfronten hade framgångar, tåga direkt på Lwów i sydöstra Polen.

På så sätt skulle de polska styrkorna vid gränserna först fläkas upp upp, sedan övermannas och inneslutas i en kniptångsrörelse, den första från norr och sydväst om Warszawa, den andra, mer omfattande ”yttre tången” bildad av 3:e armén på frammarsch vid Brest-Litovsk och med anslutning av 14:e armén, sedan Lwów hade fallit. De som undslapp kniptången vid Warszawa skulle därigenom få reträtten till Rumänien avskuren.

Över 1.500 moderna (dåtida) flygplan insattes mot Polen. Deras första uppgift var att krossa det polska flyget, sedan skulle de stödja armén på slagfältet och slutligen anfalla militära anläggningar, vägar, järnvägar bakom fronten. Dessutom skulle de terrorisera befolkningen i största utsträckning.

Varken i fråga om antal eller i utrustning var den polska armén en jämbördig motståndare. Den var heller inte disponerad på ett klokt sätt utan var spridd längs landets alla gränser, och den saknade en central reserv. Trots att polackerna hade en stolt avvisande hållning mot de tyska kraven hade de underlåtit att i god tid mobilisera för att möta de truppmassor som samlades mot dem, detta för att undvika att beskyllas för provokation.

Den första stöten mötte de med 30 divisioner som endast representerade två tredjedelar av deras aktiva armé. Händelsernas snabba utveckling och det tyska flygvapnets häftiga insats hindrade återstoden från att hinna till de främre ställningarna, innan allt var förlorat, och även dessa styrkor drogs därför med i den slutliga katastrofen. På så sätt kom de 30 polska divisionerna att möta en nästan dubbel övermakt längs en långsträckt fron och med ingenting bakom sig.

Och de var underlägsna inte bara i fråga om antal: de var totalt underklassade i artilleri och hade bara en enda pansarbrigad för att möta de 9 tyska divisionerna. Polackerna 12 brigader kavalleri riktade dödsföraktande angrepp mot massan av stridsvagnar och pansarbilar men kunde inte skada dem med sina lansar och sablar.
Polens 900 flygplan i första linjen, varav möjligen hälften var moderna, överrumplades och blev delvis förstörda innan de ens hann upp i luften. Enligt Hitlers planer släpptes de tyska arméerna lösa den 1 sept, föregångna av flyget som angrep de polska planen på flygfälten. Efter två dagar var det polska flygvapnet praktiskt taget tillintetgjort. Efter en vecka hade de tyska arméerna bitit sig fast djupt inne i Polen. Polackerna hade gjort tappert motstånd på alla punkter – men förgäves. Alla polska arméer vid gränsen drevs tillbaka, utom Poznan-gruppen som omringades. Lódz-gruppen klövs av 10:e tyska huvudstöt; ena hälften drog sig österut till Radom, den andra tvangs mot nordväst; genom den lucka som därvid uppstod sköt två tyska pansardivisioner rakt fram mot Warszawa. Längre i norr överskred 4.e armén Weichesel och fortsatte längs floden mot Warszawa. Den norra polska armégruppen var den enda som kunde hejda de tyskar den hade emot sig, dvs den 3:e armén. Men den blev snart överflyglad och drog sig tillbaka till floden Narew, den enda punkt där ett någorlunda starkt försvarssystem hade förberetts. Sådan var situationen efter den första veckans ”blixtkrig”.

Den andra veckan fylldes av förbittrade strider och vid dess slut hade den polska armén som nominellt bestod av c:a 2,5 miljoner man upphört att existera som en organiserad styrka.

Det var inom kniptången kring Warszawa som polska armén stred sin sista strid. Poznan-gruppen hade förenats med divisioner från Torun- och Lodz-grupperna som drivits dit av den tyska framryckningen och räknade nu 12 divisioner. Förbi dess södra flygel strömmade 10:e tyska armén mot Warszawa, som endast skyddades av den relativt svaga 8:e armén.

Trots att Poznan-gruppens befälhavare general Kutrzeba var praktiskt taget omringad beslöt han att rika ett slag mot den framryckande tyska huvudstyrkans flank. Detta djärva motanfall har kallats slaget vid Bzura, tillspetsade situationen för tyskarna. Ej enbart tyska 8:e armén drogs in i slaget, även en del av den 10:e armén fick avbryta offensiven mot Warszawa och till och med en kår från 4.e armén i norr. Utsatt för angrepp från dessa omfattande styrkor och överväldigande luftangrepp, fortsatte Poznan-gruppen sin ärorika kamp i tio dagar tills den slutligen utplånades den 19:e september.

Det handlade i allra högsta grad om tyska försvarsgrensgemensamma insatser. Och sedan vet vi hur det gick för Polen när sovjet började med sin demokrati, den inleddes den 17:e sept 1939.

[Artur Szulc]

Så här inleder Churchill på ett skrämmande sätt om Polens erövring 1939.

Tur är att det har hänt mycket när det gäller vår kunskap om det tyska fälttåget sedan Churchill skrev sina memoarer.

Trots att polackerna hade en stolt avvisande hållning mot de tyska kraven hade de underlåtit att i god tid mobilisera för att möta de truppmassor som samlades mot dem, detta för att undvika att beskyllas för provokation.

Märkligt att han underlåter att nämna att det var på grund av Storbritannien och Frankrike som polackerna inte mobiliserade fullt ut, inte ens i slutet av augusti.

Polackerna 12 brigader kavalleri riktade dödsföraktande angrepp mot massan av stridsvagnar och pansarbilar men kunde inte skada dem med sina lansar och sablar.

Fel. Den här myten har avfärdats i en rad trådar på skalman. Polackerna anföll inte tyska stridsvagnar med dragna sablar och fällda lansar.

Efter två dagar var det polska flygvapnet praktiskt taget tillintetgjort.

Återigen en felaktig uppgift: fram till den 5 september avvärjde Warszawas jägarbrigad effektivt Luftwaffes anfall mot huvudstaden. Bombbrigaden var också aktiv, och gjorde sitt sista angrepp den 16 september.

Poznan-gruppen hade förenats med divisioner från Torun- och Lodz-grupperna som drivits dit av den tyska framryckningen och räknade nu 12 divisioner.

Någon Torungrupp existerade inte. Däremot syftar han förmodligen på armén Pomorze. Och någon förening med armén Lodz ägde aldrig rum. Anfallet vid Bzura genomfördes av 8 polska divisioner.

Och de var underlägsna inte bara i fråga om antal: de var totalt underklassade i artilleri och hade bara en enda pansarbrigad.

Sant att polackerna bara hade en pansarbrigad, en andra höll fortfarande på att mobiliseras vid krigsutbrottet. Möjligen var de utklassade när det gäller antalet artillerirör, men inte i frågan om kvalité.

Skribenten, läs Stellan Bojeruds essä om tyskarnas fälttåg mot Polen i boken "Historia, krig och statskonst", så får du en helt annan bild än den du kanske har idag av den polska krigsmakten och deras försvar i september 1939.

Jag vill inte polemisera, inte heller vill jag gå in på alltför detaljerade redovisningar om Polens krigsmakt eller deras försvarsplan, men tyvärr stämmer WC:s beskrivning enbart beträffande händelseförloppet.

[Gutekrigaren]

Följande hämtat från tråden om Molotov-Ribbentroppakten:

I korthet innebar M/R-avtalet en utfästelse att ingendera av staterna Tyskland och Sovjetunionen skulle angripa den andre. Om någon dem utsattes för krigiska handlingar av en tredje makt skulle den andra parten inte lämna någon som helst hjälp till denna tredje makt. Tyskland och sovjetunionen skulle inte heller ansluta sig till någon som helst grupp av stater som direkt eller indirekt vänder sig mot den andra parten.

Helt riktigt som Mane skriver omfattade avtalet också ryska leveranse av livsmedel och bränsle.

Hitler hade sålunda för tillfället uppnått vad han var ute efter: Sovjetunionen gick med på att inte sluta sig till Storbritannien och Frankrike om dessa länder uppfyllde sina förpliktelser att komma Polen till hjälp i fall det angreps. Men det pris som Hitler måste betala fastställdes i ett hemligt tilläggsprotokoll till M/R-avtalet enligt följande.

§ 1.I händelse av territoriella och politiska förändringar i de områden kallade baltiska staterna (inland, Estland, Lettland och Litauen) skulle Litauens norra gräns bilda gräns mellan Tysklands och Sovjetunionens intressesfärer.

§2. I händelse av territoriella och politiska förändringar i de områden som lyder under den polska staten skall Tysklands och Sovjetunionens intressesfärer skiljas av en linje som i stort sett följer floderna: Narew, Weichel och San. Frågan om hur denna stats gränser skall dras kan definitivt avgöras fört under den kommande politiska utvecklingen vars fråga skall lösas genom vänskapliga förhandlingar.

Sålunda hade Hitler och Stalin på samma sätt som på de tyska kungarnas och ryska tsarernas tid enats om att dela Polen. Och Hitler hade nu givit Stalin fria händer i baltstaterna och Finland. Sovjetunionen ställde också krav Bessarabien som Sovjet hade förlorat 1919 till Rumänien. Stalins skändliga avtal med Hitler att dela Polen och få fria händer i Finland och baltstaterna skapade en våldsam reaktion i de flesta fria länder vid denna tidpunkt.

Tyska trupper anföll Polen den 1 sept 1939 och Hitler hade väntat sig att Sovjetiska trupper skulle göra sammalunda. Stalin hade väntat att Polska försvaret skulle bjuda anfallande Tyska trupper kraftfullt motstånd och avvaktade för att som åskådare se tyskarna fastna i Polens höstlera. När striderna efter drygt två veckors i det närmaste var avgjorda anföll Sovjetunionen. Och Hitler stod som andra världskrigets upphovsman. Rätteligen borde Stalin också hamnat i despoterna skara.

Britten Liddel Hart räknas som en av vår tids främste militärhistoriker och hans verk ”Andra världskrigets historia” beskriver det strategiska och taktiska skeendet inför uppladdningen, på följande sätt; Frankrike kunde mobilisera 110 divisioner av vilka 65 var insatsberedda. Däribland fanns fem kavalleridivisioner, två mekaniserade divisioner och en pansardivision som höll på att sättas upp, resten var infanteri. Det franska överkommandot kunde koncentrera 85 divisioner mot den norra fronten i Tyskland och sammanlagt mobilisera fem miljoner man.

Storbritannien hade utlovat fyra divisioner från den reguljära armén till Frankrike vid krigsutbrottet. Storbritannien hade 600 bombplan vilket var dubbelt så många som Frankrike men betydligt mindre än vad Tyskland hade.

Den polska armén räknade med 30 insatsberedda divisioner och 10 i reserv. Den hade dessutom 12 stora kavalleribrigader men enbart en av dem var motoriserad. Antalet som kunde mobiliseras var 2,5 miljoner man. Men det militära tänkandet i Polen var uråldrigt vilket också gällde styrkornas uppbyggnad. Det fanns inga pansardivisioner men de militära ledarna hyste stark tilltro att genomföra kavalleriattacker med stora förband. I det avseendet var deras idéer minst 80 år för gamla. Kavallerichocker var föråldrade redan vid amerikanska inbördeskriget.

Den tyska armén kunde vid krigsutbrottet ställa upp med 98 divisioner, varav 52 var insatsberedda varav sex av dem bestod av österrikare. Av återstående 46 divisioner var bara tio redo för fält vid mobilisering. Övriga 36 divisioner utgjordes av veteraner från första världskriget. Trots att den tyska armén långt ifrån var färdig för krig, hade den byggt upp ett litet antal förband av ny typ när kriget bröt ut. Det var sex pansardivisioner och fyra lätta mekaniserade divisioner plus fyra motoriserade infanteridivisioner för understöd av de tio divisionerna. Detta var bara en liten del av den tyska armén men den betydde mer än hela den övriga delen. Om vi enbart summerar styrkeförhållanden ligger det nära tillhands att tro att enbart fransmännen hade tillräckliga styrkor för att krossa tyska styrkorna i väster.

Men varken Polen, Frankrike eller Storbritannien hade insett kronsekvenserna av att pansarfordon kunde konstrueras så att de kunde klara artilleribeskjutning och att fordonen på ett dygn kunde rycka fram 160 km eller mer. De insåg inte heller betydelsen av försvarsgrensgemensamma insatser, det som i dag kallas ”Joint Operations” av mark- och flygstridskrafter och rörlig krigföring som den vid angreppet mot Polen. Den tyska befälhavaren befann sig långt fram på slagfältet i ett pansarfordon och kunde observera luckor i motståndarens försvar och via radio omedelbart ge order om omgruppering till sina styrkor för att utnyttja ett förändrat läge. De allierade befälhavarna befann sig i sina staber långt bakom fronten med långa och komplicerade ordervägar till frontlinjens förband.

Den tyska krigsmaskinen vann sina första och överraskande segrar på kontinenten, inte för att de var fler än motståndarna, utan för att de använde helt ny strategi och taktik på slagfältet.

Efter Polen var det Danmark och Norge som stod på tur i april 1940. Tyska samordnade insatser vräkte ut brittiska och franska styrkors hjälpinsatser i Nordnorge. Sedan föll Holland och Belgien och den brittiska expeditionsstyrkan tvangs i juni-juli 1940 fly och räddades med nöd och näppe över till Storbritannien. Franska försvarsmakten som betraktades som Europas starkaste slogs ut på sex veckor och Hitler stod som triumfator i Europa. Stalins röda armé hade under 1940 ockuperat Baltstaterna. Finland hade tvingats ingå en separat fred med Sovjet.

Mer att läsa om M/R-pakten

(1) Det Tredje Rikets uppkomst och fall, William Shier, översättning 1959, Forum, ISBN 91-37-08628-6.
(2) Finland i stormens öga, Erkki Hautamäki, CKM Media 2003, ISBN 91-7040-021-0

Diskussionen här gäller alltså de militära aspekterna, ej M/R-pakten.

Mvh Petter

[Gutekrigaren]

Nu råkade det bli lite tekniskt fel här... Ovanstående inlägg (citatet av Skribenten i mitt inlägg) är givetvis det som skall inleda tråden, därefter läses det hela som vanligt. Ber om ursäkt för besväret.

Mvh Petter

[Zeta]

Men det militära tänkandet i Polen var uråldrigt

Om man jämför tyskarnas rörliga krigsföring med de övriga ländernas militära doktriner i början av WWII - kan inte man då säga att alla , förutom tyskar förstås, använde sig av "uråldriga" militära doktriner?

Har inte fransmän med sina allierade 1940 klarat sig ungeför lika dåligt mot tyskarna som polacker året innan? Detta trots att den franska armen + expeditionskåren var mycket starkare än den polska armen?
Finns det någon tråd här på Skalaman där man jämför polacker vs tyskar 1939 med fransmän/allierade vs tyskar 1940??

Alla som fick strida mot III:e rikets styrkor i början av WWII måste ha känt sig som "dinosaurier" .....eller har jag fel??

[Stefan]

Men det militära tänkandet i Polen var uråldrigt

Om man jämför tyskarnas rörliga krigsföring med de övriga ländernas militära doktriner i början av WWII - kan inte man då säga att alla , förutom tyskar förstås, använde sig av "uråldriga" militära doktriner?

Jo. Det är säkert en bra sammanfattning.


Vidare det är lustigt att se Churchill skriva så grova grodor. Tex den om den underlåtna mobiliseringen som han själv måste ha medverkat i...

"Polackerna 12 brigader kavalleri riktade dödsföraktande angrepp mot massan av stridsvagnar och pansarbilar men kunde inte skada dem med sina lansar och sablar. "

Det citatet är dubbelt intressant. Herman Wouk i sitt stora skönlitterära verk om WWII, Krigets Vindar, skriver ganska exakt så. Vilket förvånade mig för han har uppenbarligen gjort väldigt mycket researche och boken är ett väldigt bra arbete för att vara av en icke historiker (det polska avsnittet kanske svagast). Men här förklaras saken: Han råkade helt enkelt välja en intressant men dålig källa...


Sist. Myten om det redan i gryningen bortraderade polska flygvapnet.
Jodå, flygplatserna angreps och bombades. Det stämmer säkert. Men därmed inte sagt att själva stridsflygplanen slogs ut...
Polackerna visste ganska väl hur det var fatt med förväntad tyskt flygöverlägsenhet, och hade mängder av reservflygplatser utsedda och förberedda - och fltyttade flitigt. Liksom det var ganska vanligt med attrapper. Ibland t.o.m. rörliga attrapper. Många gånger var det säkert de som bombades ut...
Däremot det som hänt var att de skyndsamma förflyttningarna till reservflygplatsra tärde kraftigt. Varje gång var det en del av utrustningen och ibland personal som fick kvarlämnas. Så mycket av flygstyrkan smalt den vägen.
Lärdom? Ett flygvapens styrka skall inte mätas i antalet plan den kan båda upp när kriget börjar, utan förmågan att stå emot andra, tredje och fjärde slaget...

[Niklas Zetterling]

Har inte fransmän med sina allierade 1940 klarat sig ungeför lika dåligt mot tyskarna som polacker året innan? Detta trots att den franska armen + expeditionskåren var mycket starkare än den polska armen?
Finns det någon tråd här på Skalaman där man jämför polacker vs tyskar 1939 med fransmän/allierade vs tyskar 1940??

Jag har gjort en sådan jämförelse någon gång, kanske också publicerat den i något sammanhang, men riktigt var minns jag inte. I vilket fall fann jag att den polska försvarsmakten 1939 tillfogade tyskarna större förluster än vad de västallierade åstadkom 1940, sett i relation till de polska styrkornas omfattning. Detta vägde inte in det faktum att polackerna hade sämre tillgång till moderna vapen än de västallierade (vilket orsakades av ekonomiska begränsningar). Högst troligt skulle således en jämförelse där materielen inkluderades tydligare ge den polska prestationen ett än mer fördelaktigt intryck. Skulle vi jämföra de försvarande polska förbandens prestation 1939 med Röda Armén 1941 blir jämförelsen än mer till polsk fördel.
Ett aber i en sådan jämförelse är emellertid att referenspunkten är flytande. Vi använder här den tyska krigsmakten som måttstock, men det är en måttstock som varierar – framför allt från 1939 till 1940, men även från 1940 till 1941. Tyskarna utnyttjade en hel del av lärdomarna från fälttåget 1939 till att förbättra sig inför anfallet i väst 1940, men framför allt utnyttjade de perioden 1939-1940 till att öva förbanden intensivt, något som eftersatts i samband med krigsmaktens snabba expansion 1935-1939. Sådana förbehåll till trots tror jag det är svårt att undgå slutsatsen att de polska förbandens prestationsnivå 1939 höll god standard och att de främst hämmades av faktorer som hade sin rot i det enkla förhållandet att Polen var ett land med mycket svagare industri och ekonomi än Tyskland. Säkert går det att hitta exempel på saker som polackerna kunde gjort bättre, men finns det någon försvarsmakt som gått i krig utan att uppvisa några brister?

[Artur Szulc]

Jag har gjort en sådan jämförelse någon gång, kanske också publicerat den i något sammanhang, men riktigt var minns jag inte. I vilket fall fann jag att den polska försvarsmakten 1939 tillfogade tyskarna större förluster än vad de västallierade åstadkom 1940, sett i relation till de polska styrkornas omfattning. Detta vägde inte in det faktum att polackerna hade sämre tillgång till moderna vapen än de västallierade (vilket orsakades av ekonomiska begränsningar). Högst troligt skulle således en jämförelse där materielen inkluderades tydligare ge den polska prestationen ett än mer fördelaktigt intryck. Skulle vi jämföra de försvarande polska förbandens prestation 1939 med Röda Armén 1941 blir jämförelsen än mer till polsk fördel.
Ett aber i en sådan jämförelse är emellertid att referenspunkten är flytande. Vi använder här den tyska krigsmakten som måttstock, men det är en måttstock som varierar – framför allt från 1939 till 1940, men även från 1940 till 1941. Tyskarna utnyttjade en hel del av lärdomarna från fälttåget 1939 till att förbättra sig inför anfallet i väst 1940, men framför allt utnyttjade de perioden 1939-1940 till att öva förbanden intensivt, något som eftersatts i samband med krigsmaktens snabba expansion 1935-1939. Sådana förbehåll till trots tror jag det är svårt att undgå slutsatsen att de polska förbandens prestationsnivå 1939 höll god standard och att de främst hämmades av faktorer som hade sin rot i det enkla förhållandet att Polen var ett land med mycket svagare industri och ekonomi än Tyskland. Säkert går det att hitta exempel på saker som polackerna kunde gjort bättre, men finns det någon försvarsmakt som gått i krig utan att uppvisa några brister?

Instämmer!

Dessutom utarbetade polackerna sin försvarsplan på falska premisser. De förlitade sig på fransk hjälp. Någon sådan hade fransmännen aldrig för avsikt att komma med.

Dessutom finns det en rad andra faktorer som berör det polska ledningssystemet och fältarméchefernas utbildningsnivå. Tja, det är som när man bygger ett korthus, står ett kort fel, faller hela korthuset vid minsta vibration. Så kan Polens fall beskrivas.

[Mr x]

stanislav:

Om nu Polens arme hade en uppbyggnad på lednings nivå dvs de som ska styra ett försva/anfall rasade likt ett kort hus så låter Polens arme/försvar svagt,dåligt uttänkt,bristande och framför allt ur-åldrigt mot den Anfallande Tyska armen.

Men så gick det inte så långt tid innan Polens gränser var utsuddade och åter i Tyska händer.

Jag tror inte att Frankrike ens hade för avsikt att hjälpa Polen utan det var bara något som fanns på pappret, deras arme var i uppbyggt kring Maginotlinjen. Och deras s.k motoriserade arme kom i bla Taxi bilar för att nämna något.

Tyskarna tog frankrike på ca:2v det säger en del om Tyskarnas arme och anfalls teknik, visst fanns det svagheter men överlag vad det inget i jämförelse mot Polen undermåliga arme.

[Artur Szulc]

stanislav:

Om nu Polens arme hade en uppbyggnad på lednings nivå dvs de som ska styra ett försva/anfall rasade likt ett kort hus så låter Polens arme/försvar svagt,dåligt uttänkt,bristande och framför allt ur-åldrigt mot den Anfallande Tyska armen.

Men så gick det inte så långt tid innan Polens gränser var utsuddade och åter i Tyska händer.

Jag tror inte att Frankrike ens hade för avsikt att hjälpa Polen utan det var bara något som fanns på pappret, deras arme var i uppbyggt kring Maginotlinjen. Och deras s.k motoriserade arme kom i bla Taxi bilar för att nämna något.

Tyskarna tog frankrike på ca:2v det säger en del om Tyskarnas arme och anfalls teknik, visst fanns det svagheter men överlag vad det inget i jämförelse mot Polen undermåliga arme.

Den polska armén var i tidens mått mätt inte undermålig, men den var sämre än den tyska. Speciellt beträffande antal flygplan, artilleri, stridsvagnar, osv. Polackerna hade för lite av allt, men rent kvalitetsmässigt var det inte mycket sämre.

Ledningssystemet var bara en del av det polska korthuset. Det rasade inte som ett korthus, men allting tillsammans gjorde att inte ens det bästa ledningssystemet hade pallat.

Det spelar ingen roll vad som stod på ett papper, fransmännen hade lovat att hjälpa polackera, precis som britterna hade gjort. Det var detta som gällde för polackerna, de kunde inte veta att de blev lurade. I viss mån drevs polackerna till krig av fransmän och britter. Om deras garantier inte hade kommit hade Polen spelat sina kort på ett annat sätt.


Polackernas armé var inte dålig, men den var sämre än tyskarnas.

[Niklas Zetterling]

En tråkig sak är att polackerna så ofta häcklats för sitt kavalleri. Jag tycker snarare att kavalleribrigaderna ger ett ganska genomtänkt intryck. De ekonomiska ramar Polens krigsmakt hade att röra sig med (trots att landet satsade en osedvanligt stor del av sin BNP på försvaret) tillät inte att öka rörligheten genom motorisering (annat än i mycket ringa grad). Det alternativ som stod till buds var i realiteten hästen. Tack vare dessa kunde kavalleribrigaderna ändå uppnå en skaplig rörlighet. Att förband är utrustade med hästar och kallas kavalleri betyder ju inte att de per automatik måste strida uppsuttet och det hade inte varit så före 1939 heller.
Om vi jämför de polska kavalleribrigaderna med de tyska motoriserade infanteridivisionerna är det tveksamt om de senare uppvisade en väsentligt högre rörlighet. Att tyskarna och inte polackerna skapade motoriserade divisioner berodde på ekonomiska faktorer.
När man värderar den polska krigsinsatsen 1939 måste man också ha i åtanke att ett gott stycke in på 1930-talet var det från Sovjetunionen som det främsta hotet kom. Flera av de lösningar polackerna valde kan ha sin bakgrund i hotet från öster. Det var först mot slutet av 1930-talet som Tyskland seglade upp som det mest akuta hotet, men det innebar ju inte hotet från Sovjetunionen försvann.
Om man beaktar att Polen hade två stormakter på var sida och allierade med en ambivalent hållning (diplomatiskt uttryckt) är det mycket svårt att se hur saker och ting kunnat utveckla sig bättre för Polen, särskilt i beaktande av landets svaga ekonomi.

[Kapten_Gars]

stanislav:

Och deras s.k motoriserade arme kom i bla Taxi bilar för att nämna något.

Helt fel, taxibilarna förekom 1914 under slaget vid Marne. De franska motoriserade enheterna åkte lastbil eller pansarbandvagn.