På Alltinget på Island runt år 1000 så bestämdes det att kristendomen skulle bli landets officiella, religion, men man tillät utövandet av den gamla religionen, till skillnad från Skandinavien, där det förekom tvångsomvändningar och den gamla tron förbjöds. Många islänningar som gick i kyrkan på söndagarna förrättade även blot till de gamla gudarna.
Men hur länge levde asatron kvar på Island? Vad gjorde så att den försvann tillslut? För vid tiden för revivalen av Sveintbjörn Beinteinsson (stavning?) på 70-talet så fanns det väl ingen obruten kedja av asatroende från vikingatiden?
När dog asatron ut på Island?
Anledningen till att Island kristnades var att man utsattes för kraftiga påtryckningar från Norges kung Olav Tryggvason. Det enda land där kristnandet skedde utan tvång (så vitt vi vet) var Sverige, och det var väl därför det tog längre tid där. Danmark blev påtvingat kristendomen av den tyske kejsaren, Norge av nyfrälsta vikingar som inte heller lät islänningar komma undan. Däremot kristnades Västergötland under 900-talets andra hälft utan några tecken på tvång. Västgötarna borde därför vara mest förtjänta av titeln "ivrigaste kristna". Åtminstone om den bild källorna ger oss är korrekt.
Nej, det förekom inget våld, men islänningarnas beslut var inte heller så värst frivilligt. Olav Tryggvason uppmanade energiskt islänningarna att gå över till kristendomen och antydde att han skulle bedriva svärdsmission ifall de inte tog sitt förnuft till fånga och lyssnade på de präster som han skickade till ön. Med tanke på Olav Tryggvasons bedrifter i Norge visste islänningarna att hotet var allvarligt och att enda sättet att bevara sin frihet (självständighet) var att övergå till kristendomen. Den debatt som fördes på alltinget år 1000 handlade om att få de inbitna hedningarna att inse faran och acceptera att man åtminstone officiellt blev kristet och tog emot prästernas undervisning.
Så här står det i Hemskringla:
"Han var våldsam och mordisk, men en god präst". Ingen annan mening i Heimskringla har roat mig mer än den där. Och då är verket ändå fyllt av liknande kommentarer där man inte är helt säker på ifall Snorre är allvarlig eller bara visar upp en rå humor.Snorre Sturlasson skrev:När kung Olav hade varit kung i Norge i två vintrar var en saxisk präst vid namn Tangbrand hos honom. Han var en mycket våldsam och mordisk man, men en god präst och en duglig man. Och på grund av hans oroliga sinne ville kungen inte ha honom hos sig och sände honom till Island för att kristna landet.
Han fick ett handelsskepp och om hans färd kan man berätta att han kom till södra Alpfjorden i Austfjordarna på Island och tillbringade vintern hos Hall på Sida. Tangbrand förkunnade kristendomen på Island och på grund av hans ord lät Hall och hans husfolk döpa sig och många andra hövdingar. Men de som sade emot var många fler. Torvald veile och Veturlide skald diktade en niddikt om Tangbrand och han dödade dem båda. Tangbrand stannade på Island i två vintrar och dödade tre män innan han for bort.
De lokala ledarna på Island bidrog mycket till kristnandet genom att de passade på att instutisionalisera sin maktposition genom att stödja kristendomen. De var de som såg till att kyrkor bygdes och de besatte ofta prästpositionerna. På så vis fick de stor makt över både människor och markområden. Jag tror detta har större betydelse för omvändningen ute hos befolkningen än storpolitiska beslut av kungen i Norge.
Jovisst, samma mekanismer fungerade naturligtvis även innan, organiserad religion är bra ett sätt att hålla koll på folk. Men kristendomen var mer organiserad och själva kyrkan byggde upp en starkare maktbas genom tex tionde, därför fungerade det ännu bättre, varför "aristokratin" på Island stödde kristnandet.
Jag är visserligen själv ateist, men jag har ändå svårt för den här materialistiska synen på kristendomen som ett bra sätt att hålla koll på folket, som har varit så dominerande bland 1900-talets forskare. Jag tror inte att Skandinaviens aristokrati såg kristendomen som ett sätt att öka sin makt, utan religionsbytet var orsakad av antingen uppriktig övertygelse eller påtvingat av politiska omständigheter. Det ansågs ju som en självklarhet att ifall en hövding gick över till kristendomen så skulle alla hans underlydande göra likadant för att visa sin underkastelse. Sedan tog det förstås längre tid innan kristendomen han tränga in i de breda massornas hjärtan.
Jag tycker att man ofta överdriver kyrkans fördel av att vara mera organiserad, den hedniska religionen verkar inte ha varit så oorganiserad som många vill tro, och kyrkans organisation tog lång tid att bygga upp. Däremot kan det säkert ha spelat en stor roll att kristna präster hade bättre utbildning och därför kunde vara mer övertygande än deras hedniska motsvarigheter, som var amatörer som kombinerade sina religiösa plikter med att också vara politiska och militära ledare. I synnerhet ifall de hedniska motsvarigheterna också tillhörde en mer världsvan överhet som var öppna för utländska influenser och därför var de första som tog dopet.
Jag tycker att man ofta överdriver kyrkans fördel av att vara mera organiserad, den hedniska religionen verkar inte ha varit så oorganiserad som många vill tro, och kyrkans organisation tog lång tid att bygga upp. Däremot kan det säkert ha spelat en stor roll att kristna präster hade bättre utbildning och därför kunde vara mer övertygande än deras hedniska motsvarigheter, som var amatörer som kombinerade sina religiösa plikter med att också vara politiska och militära ledare. I synnerhet ifall de hedniska motsvarigheterna också tillhörde en mer världsvan överhet som var öppna för utländska influenser och därför var de första som tog dopet.
Örjan jag tror du har lite höga tankar om folk 
Jag tror inte kreti och pleti-bonden , tyvär, brydde sig ett skvatt om de moraliska värderingarna inom religionen. Det var bara ett medel för öveheten att predika sina direktiv och styra och ställa utan att själva stå till svars. Godernas "välvilja" att konvertera till kristendomen handlade om överlevnad, ett sätt för dom att behålla sin makt med de "nya" värderingarna och avskaffandet av träldomen.
Jag tror inte kreti och pleti-bonden , tyvär, brydde sig ett skvatt om de moraliska värderingarna inom religionen. Det var bara ett medel för öveheten att predika sina direktiv och styra och ställa utan att själva stå till svars. Godernas "välvilja" att konvertera till kristendomen handlade om överlevnad, ett sätt för dom att behålla sin makt med de "nya" värderingarna och avskaffandet av träldomen.Träldomen avskaffades långt senare och har inget samband med kristnandet. Jag har svårt att se hur aristokraterna skulle medvetet ha valt den nya religionen pga att det stärkte deras makt. Möjligen skulle man kunna se detta i Norge där religionsbytet verkligen hade ett direkt samband med en politisk revolution (riksenandet), gamla hövdingar förlorade sin maktställning till en norsk centralmakt, representerad av just nyfrälsta vikingar som Olav Tryggvason och Olav den helige. I övriga länder, Island inget undantag, tycks den gamla eliten ha påverkats mycket lite av religionsbytet. De långsiktiga förändringarna av detta kan knappast ha varit tungt vägande skäl för att konvertera till kristendomen eftersom vi talar om en process som varade flera hundra år. Den hedniska religionen var organiserad och det var eliten som kontrollerade den. Att gå över till kristendomen innebar att eliten med tiden gick miste om kontrollen över en viktig sfär av samhället. Detta eftersom kyrkan byggde upp en dubbelorganisation vid sidan av den politiska indelningen och sedan ställde krav på fullständig frihet från de politiska makthavarna. När en rudimentär statsförvaltning växte fram på 1100- och 1200-talet var dock kyrkan värdefull eftersom den kunde bidra med välutbildad personal.
Men vikingatida aristokrater ville säkerligen ha mer direkta fördelar om de av cyniska skäl ville utmana folkets gamla religiösa sedvänjor. Jag kan inte se vilka dessa var i Island eller något annat land förutom Norge. Och även i fallet Norge ställer jag mig frågande ifall kungarnas hårdhänta kristnande verkligen var en fördel och inte ett hinder för riksenandet. Det är mer troligt att kungar och hövdingar helt enkelt lät sig övertygas av prästernas budskap och sedan med glädje använde sin makt för att sprida kristendomen till folket och underlydande hövdingar samt angränsande länder. På så sätt kunde man såväl agera som en god kristen och samtidigt leva ut det krigarideal som även efter kristnandet gav den största äran åt mäktiga män
Men vikingatida aristokrater ville säkerligen ha mer direkta fördelar om de av cyniska skäl ville utmana folkets gamla religiösa sedvänjor. Jag kan inte se vilka dessa var i Island eller något annat land förutom Norge. Och även i fallet Norge ställer jag mig frågande ifall kungarnas hårdhänta kristnande verkligen var en fördel och inte ett hinder för riksenandet. Det är mer troligt att kungar och hövdingar helt enkelt lät sig övertygas av prästernas budskap och sedan med glädje använde sin makt för att sprida kristendomen till folket och underlydande hövdingar samt angränsande länder. På så sätt kunde man såväl agera som en god kristen och samtidigt leva ut det krigarideal som även efter kristnandet gav den största äran åt mäktiga män
Det var nog lite "mitt sätt eller inget"Örjan skrev:Träldomen avskaffades långt senare och har inget samband med kristnandet. Jag har svårt att se hur aristokraterna skulle medvetet ha valt den nya religionen pga att det stärkte deras makt. Möjligen skulle man kunna se detta i Norge där religionsbytet verkligen hade ett direkt samband med en politisk revolution (riksenandet), gamla hövdingar förlorade sin maktställning till en norsk centralmakt, representerad av just nyfrälsta vikingar som Olav Tryggvason och Olav den helige. I övriga länder, Island inget undantag, tycks den gamla eliten ha påverkats mycket lite av religionsbytet. De långsiktiga förändringarna av detta kan knappast ha varit tungt vägande skäl för att konvertera till kristendomen eftersom vi talar om en process som varade flera hundra år. Den hedniska religionen var organiserad och det var eliten som kontrollerade den. Att gå över till kristendomen innebar att eliten med tiden gick miste om kontrollen över en viktig sfär av samhället. Detta eftersom kyrkan byggde upp en dubbelorganisation vid sidan av den politiska indelningen och sedan ställde krav på fullständig frihet från de politiska makthavarna. När en rudimentär statsförvaltning växte fram på 1100- och 1200-talet var dock kyrkan värdefull eftersom den kunde bidra med välutbildad personal.
Men vikingatida aristokrater ville säkerligen ha mer direkta fördelar om de av cyniska skäl ville utmana folkets gamla religiösa sedvänjor. Jag kan inte se vilka dessa var i Island eller något annat land förutom Norge. Och även i fallet Norge ställer jag mig frågande ifall kungarnas hårdhänta kristnande verkligen var en fördel och inte ett hinder för riksenandet. Det är mer troligt att kungar och hövdingar helt enkelt lät sig övertygas av prästernas budskap och sedan med glädje använde sin makt för att sprida kristendomen till folket och underlydande hövdingar samt angränsande länder. På så sätt kunde man såväl agera som en god kristen och samtidigt leva ut det krigarideal som även efter kristnandet gav den största äran åt mäktiga män
Vad gäller Island så var väl goderna religösa "präster" även i asatrons Island, dom hade väl inte så mycket val egentligen än att anamma och anpassa sig till den nya religionen annars var det nog bara att kasta in trasan. Fick just en intressant idé, norrmännen drog ju till Island för att komma ifrån kungen men nu nådde hans långa fingrar ända över norska havet, kanske hade islänningarna kunnat undgå dom på andra sidan atlanten?! Hur stort var norske kungens inflytande på Island? Gällde det bara sådana världsliga saker som religion? Alltinget gav sig ju under norska kronan 1262 p g a "inbördeskrig" som jag förstått det. Var väl avsaknaden av en statsbildning med en centralmakt samt rättskipare som föranledde det?!/Stefan
Den anarki som rådde på Island innan landet underkastade sig den norske kungen var till inte så liten del orsakad av just den norske kungen. Den personen kunde ha ett rätt stort inflytande på Island när han inte var upptagen av krig mot sina grannländer (1000-1066, 1093-1103), korståg till det heliga landet (1107-1111) eller av inbördeskrig (1130-1225).steben skrev:Hur stort var norske kungens inflytande på Island? Gällde det bara sådana världsliga saker som religion? Alltinget gav sig ju under norska kronan 1262 p g a "inbördeskrig" som jag förstått det. Var väl avsaknaden av en statsbildning med en centralmakt samt rättskipare som föranledde det?!
/Stefan
I början av 1200-talet var den berömde Snorre Sturlasson Islands mäktigaste hövding. Under ett besök i Norge 1218-1220 lyckades han övertala jarlen Skule Bårdsson att avstå från en planerad norsk invasion av Island. Enligt de inte helt tydliga källorna ska Snorre i samband med detta ha gjort en utfästelse som norrmännen tolkade som ett löfte att förmå islänningarna att acceptera norskt kungastyrelse. Väl hemma i Island gjorde Snorre dock inga som helst försök att få till ett närmande mellan Island och Norge, istället fortsatte han att öka sin egen makt på ön. I denna strävan kom han i konflikt med sin egen brorson Sturla Sigvatsson som av kungen hade fått det uppdrag som Snorre hade avstått från att utföra. Sturla fördrev Snorre med vapenmakt och den sistnämnde reste återigen till Norge 1237 där han knöt kontakter med Jarl Skule igen. Denne jarl höll då på att förbereda ett uppror mot kung Håkon Håkonsson. När Sturla dog ville Snorre återvända till Island men kung Håkon förbjöd honom att göra detta. Då Snorre trotsade det kungliga förbudet 1240 och Jarl Skule strax därpå genomförde sitt misslyckade uppror kom kung Håkon att betrakta Snorre som en förrädare. Kungen skickade därför ett brev till sina män på Island och beordrade dem att antingen föra tillbaka Snorre till Norge eller mörda honom. Den 23 september 1241 blev Snorre Sturlasson sålunda mördad av kungens isländska hirdman Gissur Thorvaldsson som även var en före detta svärson till Snorre. Följden av detta blev utdragna inbördesstrider som inte slutade förrän 1262 när kung Håkon äntligen uppnådde sitt mål att införliva Island med sitt rike.