Var verkligen svenska officerare nazistanstuckna?

Lars Gyllenhaal · Inlägg av **Lars Gyllenhaal** » 9 oktober 2006, 22:23

Bäste Pendlare,

Är du medveten om att TH har stoppat in en mycket stor mängd personer som ingen tidigare ens benämnt som fascistsympatisörer på sin hemsida under rubriken "National Socialism and Fascism"? För att bara nämna några exempel på de personer han listat under denna rubrik: förre ÖB general Bengt Gustafsson, förre s-försvarsministern Sven Andersson och t o m Israel Holmgren och Per Gahrton. Listorna med dessa helt verklighetsfrämmande påståenden är numera borttagna men fanns på nätet i mer än ett år.

Och hur skulle det inte spela någon roll att så vitt känt inga svenska aktiva yrkesofficerare över löjtnants grad var i tysk krigstjänst 1939-45, utan endast sex (6) lägre officerare totalt (två yrkes- och fyra reservoff). Med tanke på att tysksympatierna i Sverige under IVK avspeglade sig i kanske så många som femtio svenska officerare i tysk uniform - varför avspeglade sig inte de "stora sympatierna för Nazityskland bland svenska officerare" (som det ofta sägs) på motsvarande sätt?

Mvh,

Lars

commuter · Inlägg av **commuter** » 10 oktober 2006, 20:05

Om man vänder på det så var anslutningen till de allierade om möjligt än mindre, så det tycker jag inte håller. Oavsett vad man tycker om TH - jag har ingen åsikt - så redovisar han bara medlemsmatriklar. Jag kan inte heller se likheten mellan första världskriget och det andra. Min fråga var - vad hade hänt i den svenska officerskåren om den svenska regeringen 1940 beslutat sig för att aktivt stödja t ex Norge, med avseende på påstådda nazisympatier?
Att det fanns en tyskvänlighet är oomtvistat, men har min numer avlidne släktings åsikter någon bäring? Han var ingen ljuv liberal för att uttrycka det lindrigt, och han hade mycket god insyn i Generalstabens arbete.

Daniel L · Inlägg av **Daniel L** » 10 oktober 2006, 20:30

commuter skrev:Min fråga var - vad hade hänt i den svenska officerskåren om den svenska regeringen 1940 beslutat sig för att aktivt stödja t ex Norge, med avseende på påstådda nazisympatier?

Påpekades det inte tidigare i tråden att svenska nationalsocialister stred i Norge? Personligen skulle jag inte bli förvånad om det visade sig att en stor del av svenska officerskåren de facto var för svensk inblanding i Norge. Det bör kanske också påpekas att exempelvis SSS blev ytterst förfärade av invasionen och ockupationen av Danmark och Norge. Jag åminner mig också om att flera gånger ha läst yttranden av SSS-medlemmar att i valet mellan att ställa sig på tysk eller svensk sida vid händelse av invasion av landet så var valet självklart- Sverige. Givetvis finns det ju dock en skillnad mellan tal och handling, men så här i efterhand blir det svårt att bevisa.

mvh/ Daniel

Artur Szulc · Inlägg av **Artur Szulc** » 10 oktober 2006, 20:33

Commuter,

Om man vänder på det så var anslutningen till de allierade om möjligt än mindre, så det tycker jag inte håller.

Nu hänger jag inte med. Var det alltså färre svenskar som kämpade i allierad uniform än i tysk?

commuter · Inlägg av **commuter** » 10 oktober 2006, 20:54

Jag tror faktiskt att det var fler svenskar som stred för de allierade men jag vet inte i vilken utsträckning de var svenskar som bodde i Sverige som enrollerade sig i de allierades arméer, eller om de var svenskar som redan fanns utomlands och därför anslöt sig.

affe · Inlägg av **affe** » 10 oktober 2006, 21:32

Det fanns ju iaf mer än en handfull officerare som var direkt nazianstrukna, bla. de som var med och startade NSB (Nationalsocialistiska Blocket) - dessa figurer var ju heller inga småpotatisar. Jag har inte namnen i huvudet, men det är ju inte svårt att kolla upp för den hugade... Ha för mig att båden en officerare från familjen Dyrssen samt Archibald Douglas var med...

Förutom det så finns det ju vissa rykten som gör gällande att en militärkupp för att vräka samlingsregeringen över ända i april 1940 var väldigt nära att inträffa/genomföras - något som dock verkar ha lagts på is, mkt på grund av invasionen av danmark/norge. Hur hög sanningshalt det finns i de ryktena är svårt att avgöra, iaf. för mig. Det har dock skrivits om det i olika böcker de senaste åren.

Att "så många" officerare och militärer drogs till nazistpartier i sverige har väl mer att göra med ilskan över socialdemokraternas försvarsneddragningarna 1925, då nära nog 50% yrkesofficerarna fick kicken, än att officerare skulle vara mer "natural born nazis" än någon annan.
De svenska nazistpartiernas vurmarnde för miltär uppbyggnad torde ha verkat som ett ganska lockande alternativ till både socialister och högerkrafter...

Just my c25...

/a

Lars Gyllenhaal · Inlägg av **Lars Gyllenhaal** » 10 oktober 2006, 22:29

Hej Pendlare,

commuter skrev:Om man vänder på det så var anslutningen till de allierade om möjligt än mindre, så det tycker jag inte håller.

Det var gott och väl över 1000 svenska medborgare som ställde upp konkret för de allierade med sina liv som insats + 8000 till i de allierades krigskonvojer, som var farligare än de flesta frontavsnitt! Många av dessa 8000 "enkla sjömän" bar även uniform, betjänade vapen och fick krigsdeltagarmedaljer.

Redan årsskiftet 1939-40 ställde överstelöjtnanten i Göta livgardes reserv Carl Herslow (f.d. generalstabsofficer) upp för polska motståndsrörelsen och blev tillsammans med reservofficeren Hilding Molander och åtta andra svenska medborgare i Polen nyckelpersoner för Armia Krajowa, Hemmaarmén.

Under finska vinterkriget stred inte de 8260 antagna som antagits i Svenska Friviligkåren (SFK) för de allierade men märk väl att de stred mot Stalin då han var i förbund med Hitler. Flera hundra svenska yrkes- och reservofficerare deltog.

Våren 1940 var det minst 300 svenska medborgare som gick över gränsen till Norge för att bli soldater för Norge. Många, många fler önskade göra det, men hindrades, varav flera officerare. Det finns minst ett dokumenterat exempel på ett helt kompani ur SFK - inkl samtliga officerare - som kom flera mil mot Norge, över Sverige, innan de stoppades av svenska armén. Inte en enda svensk ställde upp på tysk sida i Norge 1940. Hur många svenska officerare som trots allt kom över och kom i strid för Norge har jag tyvärr inte kunnat fastställa - men jag ger några exempel i Svenskar i krig.

Vi är nu uppe i minst åtta svenska piloter på brittisk sida (ett till säkert fall tillkom för två veckor sedan). Det finns också minst ett fall av en grupp svenska flygvapenpiloter som 1941 ville komma över till RAF, föberedde sig med hjälp av brittiska ambassaden men sedan blev avslöjade och kom alltså inte iväg. Som jämförelse blev bara en enda svensk medborgare tysk pilot: Bengt-Olof Sterner, och han omkom innan han kom i strid.

Ett femtiotal svenska medborgare i angloamerikanska mark- och marinförband har identifierats. Fler dyker upp och det skulle inte förvåna mig om det slutar med det tredubbla.

Julen 1944 startade organiseringen av den svenska frivilliga "Norgebataljonen", som skulle uppgå i de allierades styrkor i Norge. Den fick minst 6000 (!) anmälningar (sannolikt fler men det har inte kunnat beläggas med dokument). 700 togs ut och uniformerades - varav en mängd yrkes- och reservofficerare och 81 veteraner från tjänstgöring i Finland (t o m 16 stycken från Svenska Frivilligkompaniet i Finland 1942-44). Försvarsstabschefen själv, C-A Ehrensvärd, visade sin sympati för bataljonen genom att gå med i Svensk-norska frivilligförbundet, som stod bakom bataljonen. Tyvärr fick förbandet inte göra någon insats - men de hade i veckor övat på alla sätt och var helt inställda på att gå in i kriget. Det blev en enorm besvikelse som ledde till att nästan alla papper om Norgebataljonen slängdes.

Av flera skäl bör jag inte fortsätta skriva nu. Föreslår att du begrundar detta. Kanske vår bok också, Svenskar i krig. Finns på nästan samtliga bibliotek eller som storpocket (den är både reviderad och utökad) för drygt 90,- på nätet och några tior till i bokhandeln.

Mvh,

Lars

Lars Gyllenhaal · Inlägg av **Lars Gyllenhaal** » 10 oktober 2006, 22:48

D. Löwenhamn skrev: Påpekades det inte tidigare i tråden att svenska nationalsocialister stred i Norge? Personligen skulle jag inte bli förvånad om det visade sig att en stor del av svenska officerskåren de facto var för svensk inblanding i Norge. Det bör kanske också påpekas att exempelvis SSS blev ytterst förfärade av invasionen och ockupationen av Danmark och Norge. Jag åminner mig också om att flera gånger ha läst yttranden av SSS-medlemmar att i valet mellan att ställa sig på tysk eller svensk sida vid händelse av invasion av landet så var valet självklart- Sverige. Givetvis finns det ju dock en skillnad mellan tal och handling, men så här i efterhand blir det svårt att bevisa. mvh/ Daniel

Hej!

Det där är så pass intressant och komplext att det är värt en avhandling eller bok. Hoppas någon försöker. Som sagt dock mkt rum för spekulationer. SSS:arna slapp välja mellan att stödja tysk invasion eller försvara den demokrati som Den Svenske bespottade. Tur för dem.

Antalet lindholmare i Norge 1940, tre, gör det svårt att dra några slutsatser. Vi vet inget om hur två av dem ställde sig till SSS under/efter norgefälttåget. Den med stor sannolikhet tredje SSS:aren, Christer Strömholm (som ej varit i SSS men NU), tappade nog tron på SSS-ideologin redan 9 april.

Mvh,

Lars

Stilleben · Inlägg av **Stilleben** » 15 oktober 2006, 11:47

affe skrev:,,----Förutom det så finns det ju vissa rykten som gör gällande att en militärkupp för att vräka samlingsregeringen över ända i april 1940 var väldigt nära att inträffa/genomföras - något som dock verkar ha lagts på is, mkt på grund av invasionen av danmark/norge. Hur hög sanningshalt det finns i de ryktena är svårt att avgöra, iaf. för mig. Det har dock skrivits om det i olika böcker de senaste åren.

Det du tänker på är händelserna i februari-mars 1940 då de finska försvarslinjerna alltmera sviktade och det propagerades för att Sverige inte borde nöja sig med sändningar av vapen och frivilliga utan också ingripa militärt. Främst var det chefen för försvarsstaben, General Axel Rappe, som drev detta - och som faktiskt inte var främmande för en militär statskupp!

Det har bl.a. beskrivits i http://www.forsvarsframjandet.org/ se artikel av Jan Linder: 97-4, Marschen mot Marsfreden :

"Så här har han beskrivits av Stig H-son Ericson, ( i sin bok "Knopar på logglinan") marin representant i försvarsstaben ( senare amiral):

Rappe var en utomordentlig chef, inspirerande, snabb och bestämd med ett förtroende för de underlydande som skapade arbetsglädje och smittsam aktivitet. Men hans profinska inställning ledde honom ibland ut i farliga marginaler särskilt när han höll glaset i hand. Efter en representationsmiddag i mars 1940 antecknade Ericson: ’’Sedan gästerna gått och endast Rappe, Adlercreutz och jag var kvar, lade den förstnämnde ut temat regimskifte och frågade mig rent ut, om jag ville vara med och stödja en sådan aktion. Då han emellertid inte kunde klara ut mål och medel för att inte tala om förutsättningarna, ville jag inte ta ställning till frågan. Att samtalet var intressant är odisputabelt och att det inte lämpligen bör kläs i skrivna ord är lika säkert’’.

Något samband med det tyska angreppet på Danmark-Norge i april 1940 hade det inte.

Det är känt att Rappe hade fler kontakter i frågan. Han förflyttades i januari 1941 p.g.a. sin alltför stora "aktivism" från försvarsstaben till en mera underordnad befattning..

Uruk-Hai · Inlägg av **Uruk-Hai** » 15 oktober 2006, 12:52

Tittade på bilder i familjealbumet och fann då bilder på far som var Furir när han stod vakt vid permitenttrafiken. Farfar tjänstgjorde också vid permitenttrafiken men som Löjtnant. Även en bild på honom bredvid några tyska officerar dök upp, i samband med detta yttrar far min orden:

-Jag förstår att han var tvungen att vara där, men måste han se så förbannat glad ut?

Så jag tror att det fanns en del konflikter angående detta. Däremot tror jag inte att man var nazi-anstryken utan mera tysk-anstryken av tradition och historia.

Donkeyman · Inlägg av **Donkeyman** » 15 oktober 2006, 13:50

Det som jag ser som ett stort problem när det gäller diskussionen om vad folk gjorde - eller inte gjorde - under WW2 är att vi är väldigt benägna att lägga våra egna kunskaper och värderingar på dessa människor. Vilket är väldigt lätt gjort när man sitter med facit i hand.

Men det centrala är naturligtvis förhållandet till Sovjetunionen. Det är ju ställt utom allt tvivel att många på den tiden såg Sovjet som den stora faran här i världen. Precis som många Svenskar gjorde på 60- och 70-talen. När Palme gick först i Vietnamdemonstration ansågs han som landsförrädare av stora delar av Svenska folket. Men 20 år senare när stora delar av Svenskarna kommit till insikt om att USA var skurkarna så blev han hjälte.

Men att man år 1940 "höll på" Tyskland behöver för den skull inte innebära att man var nazist. Världen (eller snarare människors värderingar) är inte så svart-vit. Politiken däremot är svart-vit.

Och i praktisk politik innebar detta ju för Svenskar ett ganska märkligt förhållande. I eftervärldens ögon är det att vara Finlandsfrivillig det mest hedervärda som en Svensk man kunde ha gjort under kriget. Samtidigt som det mest förkastliga som en Svensk man kunde ha gjort är att vara frivillig inom SS eller Wehrmacht. Trots att man de facto deltog i samma krig mot samma fiende. Fast med en annan fältherre.

Sedan kan vi se på en annan uppenbar ting. När Hitler tog makten befann sig Tyskland i ett djupt kaos. Något som upphörde på kort tid. Det är ju inte märkligt att många imponerades av detta. Hela världen iakttog denna nästan momentana förändring. Jag tycker inte att det är så förvånansvärt att de som levde i den tiden blev imponerade av denna nya samhällsordning. Som ju på många sätt utåt framstod som en något radikalare socialdemokrati.

Jag tycker det är historielöst att vara så fördömande mot dem som uttryckte sympatier för Tyskland under WW2. Givet den information som folk flest hade på den tiden så är det inte så förvånande att många kände sympati för den sidan. Utan att de på något som helst sätt var nazister.

För övrigt var det påfallande många Svenskar som på 60- och 70-talet aktivt tog ställning för diverse så kallade kommunistiska regimer som man i dag knappast vill bli förknippade med......

affe · Inlägg av **affe** » 15 oktober 2006, 20:10

Stilleben skrev:Det du tänker på är händelserna i februari-mars 1940 då de finska försvarslinjerna alltmera sviktade och det propagerades för att Sverige inte borde nöja sig med sändningar av vapen och frivilliga utan också ingripa militärt. Främst var det chefen för försvarsstaben, General Axel Rappe, som drev detta - och som faktiskt inte var främmande för en militär statskupp!

....
Något samband med det tyska angreppet på Danmark-Norge i april 1940 hade det inte.

Nej, jag tänker på det som jag tror (beroende på att jag inte har böckerna här och kan kolla och alltså inte kan skriva '"så vitt jag vet") skedde i april 1940, när delar av stockholm plötsligt en natt var fylld av små grupper beväpnade soldater bestatte en mängd platser, bla. Tranebergsbron. Israel Holmberg skrev en debattartikel i DN någon dag efter det skedda (12 april tror jag) och han belv sedemera enligt uppgift fälld för förtal. Han är dock inte ensam om observationer av underliga saker på natten den 12 april. Jag vet inte hur allmänt känt detta är, vet heller inte hur verklighetsförankrat det är. Utlösande verkar bla. Nils Flygs anförande i riksdagen ha varit, under vilket han bla. förde fram hemligstämplade uppgifter om att sverige nixat fisnk propå om att skicka militära styrkor till finland - något som tydligen skall ha "utlovats" av svensk miltär på 20-talet. Enligt uppgift skall Axel Gyllenkrok, flygofficeraren, ha varit den som läckt uppgifterna till Flyg samt uppmanat honom att gå ut med dom i riksdagen - något som väckte anstöt ute i stugorna (att regeringen mörkat) samt avsky bland delar av den militära eliten - speciellt som kriget, när Flyg höll sitt anförande, redan var över och finland losat... Det påstådda militärkuppsförsöket skall ha skett i april, någon dag efter invasionen av danmark/norge. Jag har för mig att Rappe var med på ett hörn, här också...

Som sagt, jag har inte mina böcker här och kan inte verifiera vad som skrivits utan går på minne...

/a

Stilleben · Inlägg av **Stilleben** » 15 oktober 2006, 22:19

affe skrev:
Stilleben skrev:Det du tänker på är händelserna i februari-mars 1940 då de finska försvarslinjerna alltmera sviktade och det propagerades för att Sverige inte borde nöja sig med sändningar av vapen och frivilliga utan också ingripa militärt. Främst var det chefen för försvarsstaben, General Axel Rappe, som drev detta - och som faktiskt inte var främmande för en militär statskupp!
....
Något samband med det tyska angreppet på Danmark-Norge i april 1940 hade det inte.
Nej, jag tänker på det som jag tror (beroende på att jag inte har böckerna här och kan kolla och alltså inte kan skriva '"så vitt jag vet") skedde i april 1940, när delar av stockholm plötsligt en natt var fylld av små grupper beväpnade soldater bestatte en mängd platser, bla. Tranebergsbron. Israel Holmberg skrev en debattartikel i DN någon dag efter det skedda (12 april tror jag) och han belv sedemera enligt uppgift fälld för förtal. Han är dock inte ensam om observationer av underliga saker på natten den 12 april. Jag vet inte hur allmänt känt detta är, vet heller inte hur verklighetsförankrat det är. Utlösande verkar bla. Nils Flygs anförande i riksdagen ha varit, under vilket han bla. förde fram hemligstämplade uppgifter om att sverige nixat fisnk propå om att skicka militära styrkor till finland - något som tydligen skall ha "utlovats" av svensk miltär på 20-talet. Enligt uppgift skall Axel Gyllenkrok, flygofficeraren, ha varit den som läckt uppgifterna till Flyg samt uppmanat honom att gå ut med dom i riksdagen - något som väckte anstöt ute i stugorna (att regeringen mörkat) samt avsky bland delar av den militära eliten - speciellt som kriget, när Flyg höll sitt anförande, redan var över och finland losat... Det påstådda militärkuppsförsöket skall ha skett i april, någon dag efter invasionen av danmark/norge. Jag har för mig att Rappe var med på ett hörn, här också...

Som sagt, jag har inte mina böcker här och kan inte verifiera vad som skrivits utan går på minne...

/a

Det förekom ett rätt intensivt samarbete mellan Finlandsaktivisterna och den alltmera tyskorienterade Nils Flyg, som delade deras åsikter. Han var riksdagsman och ledare för utbrytargruppen Socialistiska Partiet, som kraftigt tagit ställning för Finlands sak. Flyg läckte i sin tidning, alltså i partiets tidning Folkets Dagblad, i mitten av feb. 1940 om att det hade svarats avböjande beträffande ett militärt ingripande i Finland. Det kom då en kommuniké om detta i en snäv och okänslig ton, vilket vållade upprörda känslor. Det lugnade sig först när kungen, Gustav V, i ett offentliggjort diktamen till statsrådsprotokollet förklarade att han stödde regeringens linje.

Uppgifterna om Nils Flygs medverkan i Finlandsaktivismen har jag hämtat ur Håkan Blomqvists bok "Gåtan Nils Flyg" (Carlssons bokförlag år 2000). Och han skriver också: "Bland de förbittrade kretsarna av Finlandsaktivister hade de protyska krafterna dominerat. Deras möjligheter till revansch föreföll växa med tysklands framgångar. Stabsofficerarnas intriger i februari med läckan till Folkets Dagblad var inte den sista operationen bakom kulisserna. Våren och sommaren 1940 cirkulerade mängder av rykten om konfidientella möten och förhandlingar om att avsätta regeringen".

Jag har läst om detta någon annanstans också, dock har jag f.n. inte ytterligare uppgifter. Men den nervösa stämningen med en stor militär beredskap i Stockholm dagarna efter den 9 april 1940 var närmast en reaktion på det tyska blixtanfallet mot Danmark och Norge och deras huvudstäder, där man var rädd för att Stockholm också skulle kunna råka ut för ett sådant - kanske med något inhemskt understöd. Några konkreta kupplaner på detta fanns dock inte.

Det framgår av statsminister Per Albin Hanssons dagböcker att han fick orienteringar från Säkerhetstjänsten om aktiviteterna. Han verkar inte ha tagit det särskilt allvarligt.

P.S.: Det du skriver om Israel Holmgren är riktigt även om jag har för mig att åtalet gällde boken "Nazisthelvetet". Jag citerar ur http://www.olalarsmo.com/israelholmgren.HTM : "Redan i september 1941 åtalas han nämligen för att i ett tal ha framfört misstanken att det i april året innan, samtidigt med invasionerna i Norge och Danmark, förberetts en nazistisk statskupp i Stockholm. Holmgren frias i en första vända; men han har nu Säkerhetstjänsten på sig. Man börjar avlyssna hans telefon och hans post öppnas. Och hans föredragsturnéer bevakas noga" - Läs även resten av sidan, den är mycket intressant!

Gutekrigaren · Inlägg av **Gutekrigaren** » 16 oktober 2006, 11:36

Stilleben skrev:
affe skrev:Då han emellertid inte kunde klara ut mål och medel för att inte tala om förutsättningarna, ville jag inte ta ställning till frågan.

Det här är intressant. Man skall inte övertolka och allt det där, men jag tror att ni håller med om att den demokratiska reflexen bland många officerare inte kan ha varit särskilt stark när vi ser här ovan att H:son Ericson har svårt att ta ställning till huruvida en demokratisk regering skall sitta kvar eller om militären skall göra en kupp!

Mvh Petter

Stilleben · Inlägg av **Stilleben** » 16 oktober 2006, 12:55

Gutekrigaren skrev:
Stilleben skrev:
affe skrev:Då han emellertid inte kunde klara ut mål och medel för att inte tala om förutsättningarna, ville jag inte ta ställning till frågan.
Det här är intressant. Man skall inte övertolka och allt det där, men jag tror att ni håller med om att den demokratiska reflexen bland många officerare inte kan ha varit särskilt stark när vi ser här ovan att H:son Ericson har svårt att ta ställning till huruvida en demokratisk regering skall sitta kvar eller om militären skall göra en kupp!
Mvh Petter

Stig H. Ericson var vad jag vet inte tyskvänlig, han blev väl närmast överraskad. Kanske vände han sig t.o.m. till Säkerhetstjänsten.

Men det är intressant att läsa litet på den ovannämnda sidan, alltså http://www.olalarsmo.com/israelholmgren.HTM , bl.a. följande:
"Redan i samband med den tyska invasionen i Danmark och Norge hade den tidens Säpo, Allmänna säkerhetstjänsten, upprättat listor över människor med olika ideologisk inriktning. Man bevakade såväl vänstern och uttalade antinazister som nazister och nazianstuckna militärer. I Säpos arkiv finns gott om telefonavlyssningsprotokoll och spaningsrapporter mot alla dessa kategorier."

Det har i den allmänna debatten oftast framställts som om Säkerhetstjänsten var ensidigt inriktad på övervaka kommunisterna av rädsla för att de skulle samverka med Sovjetunionen. Men även nazisterna övervakades i lika hög grad för misstanken att de skulle kunna samverka med Tyskland..

Forskaren Helene Lööv har ingående redogjort för detta i någon bok och jag vill minnas att när ett länsarkiv om denna verksamhet för några år sedan under tystnadslöfte (en del av dem det rörde befann sig fortfarande i livet!) blev tillgängligt för några journalister framkom detta mycket tydligt.

Skalman.nu Forum

Var verkligen svenska officerare nazistanstuckna?

Användbar källa?