Kriget och konservatismen

[Martin Lundvall]

Ett inlägg som bröt mot forumets regler har tagits bort.

/Martin

[mrsund]

Det finns lite olika sorters vänster och höger grupperingar, de extrema delarna av dessa har ibland mycket gemensamt, när det gäller taket till våldsanvändning för revolutionära eller samhällsomstörtande aktioner så har extremhögern och extremvänstern mer gemensamt till varandra än till deras systerorganisationer (i brist på annat ord).

Samma tråd tycker jag man kan finna i länder där en sån gruppering har fått/tagit makten, om det så är Kommunister, Fascister, Pinochet eller till exempel Hugo Chavez nu senast, har de satsat stora delar av BNP på Militären.

[LasseMaja]

2. Lita aldrig på liberaler och socialister i försvarsfrågan, det har vi bittert fått erfara 1911, 1925,1972, 2004, 2007 mm.

3. Militärmakten ingår som en del i konsveratismens/nationalismens värn om att bevara det som är. Dvs det är viktigt att skydda staten mot att slukas av någon annan. Dessutom så följs detta ofta officersideal och värn om den gamla hierarkiska samhällsordningen. Detta är den klassiska krigsromatiken som fanns i Europa under sena 1800 och tidiga 1900-talet.

Detta är riktigt och säger egetligen det mesta inom detta ämne.

[Spaningsledaren]

Nja, jag vet inte det precis.
Staten, för att börja med den, har tillskapats till medborgarnas värn och skydd. Den s.k. nattväktarstaten âtar sig att sköta den hârda kärnverksamheten som utgörs av bl.a. polis- och rättsväsendet liksom skyddet mot ev. yttre fiender (militärväsendet i vidaste mening).

I just den här meningen tvingas alla stater agera just konservativt.
Denna nästan med naturnödvändighet tvingande logik skall inte förväxlas med andra mera inrikespolitiska övervâganden och positioner: Även Hugo Chavez nog sâ radikalt präglade Venezuelanska regim tvingas alltsâ föra en just Venezuela-konserverande säkerhetspolitik.

Vilka grupperingar inom det egna landet den ene eller andre medborgaren sedan anser sig kunna lita pâ är privat- och samvetssak. (Bra är väl här , rent allmänt, att tycka sig kunna lita pâ nâgon av de som har fördelen att finnas. Annars vore det ju s.d.h. illa.)

[LasseMaja]

Staten, för att börja med den, har tillskapats till medborgarnas värn och skydd.

Nej det tycker jag nog inte. Det är en sorts modern liberal tolkning av det hela. I historien har det dock funnits stater långt innan begreppet medborgare fanns, det som idag är medborgare var tidigare undersåtar. Visserligen skulle staten även ge dessa skydd (speciellt mot yttre fiender), men det fanns inga medborgeliga rättigheter, inget som skyddade befolkningen mot staten själv. Fogdar och depoter agerade som man ville, man såg sin stat som sin egendom. Och det är nog här vi hittar den huvudsakliga orsaken till statens skapelse. I de allra flesta fall så har stater skapats för att skydda en persons, en familjs eller en grupps intressen.

[Spaningsledaren]

Detta resonemang ser jag inte som särskilt meningsfullt. Visst kan det alltid sägas vara en grupp i ledningen. Alla tycker sällan helt lika hela tiden. Att leda innebär också att välja, t.ex. väg liksom medlen för att uppnå målen.
Men om inte just statsmakten till sist skulle värna det uppfattade allmänintresset, vem skulle då kunna göra jobbet?

[Wavy Gravy]

Staten, för att börja med den, har tillskapats till medborgarnas värn och skydd.

Nej det tycker jag nog inte. Det är en sorts modern liberal tolkning av det hela. I historien har det dock funnits stater långt innan begreppet medborgare fanns, det som idag är medborgare var tidigare undersåtar. Visserligen skulle staten även ge dessa skydd (speciellt mot yttre fiender), men det fanns inga medborgeliga rättigheter, inget som skyddade befolkningen mot staten själv. Fogdar och depoter agerade som man ville, man såg sin stat som sin egendom. Och det är nog här vi hittar den huvudsakliga orsaken till statens skapelse. I de allra flesta fall så har stater skapats för att skydda en persons, en familjs eller en grupps intressen.

Klassikerna har intressanta aspekter på staten och kriget.
Thomas Hobbes ser staten som en nödlösning för att undvika allas krig mot alla. Han beskriver den som Leviathan, vidundret i Bibeln. Staten behövdes eftersom människan var ond.
John Locke ser staten som en överenskommelse mellan människor som ett medel för att värna om den privata egendomen. Nattväktarstaten, dvs. en stat som är avskalad på allt annat än just sin funktioner att värna om den privat egendomen gm polisväsendet och krigsväsendet myntades mig veterligen av Adam Smith.
Det är politiska ideologier som bygger på fiktioner, dvs. förutsättningarna till uppbyggnaden av staten, varför den tillkom och dess primära funktioner. Det är icke historisk fakta som kan beläggas empiriskt, utan det rör sig om politiska ideologier.

Men om inte just statsmakten till sist skulle värna det uppfattade allmänintresset, vem skulle då kunna göra jobbet?

Under medeltiden fanns det på kontinenten feodalherrar som värnade det s.k. allmänintresset, eller om man inte rentav skall kallar feodalismens Europa för s.k. rövarsamhällen, där bönderna blev livegna, kontrollerade och exploaterade av feodalherren. "Statens" funktion var att pressa ut arbete och olika slags skatter ur befolkningen. Men "Staten" och "allmänintresset" är väl ett relativt modernt påfund?

Kriget? Det var feodalherrarnas främsta lek och funktion. Feodalherren skulle förse kungen med soldatmaterial, själv skulle han ha vara beriden, utköra befälhavare osv. Han skulle tillhandahålla den modernast krigsteknologin (som endast han hade råd med tack vare sin förläning). Krigstraditionerna finns där som en tradition som löper genom historien fram till den mera moderna officersklassen (även om de borgerliga vann stora insteg inom kåren pg.a meritokratins företräde framför börden. Den nyaste teknologin med sina s.k. genivapenslag tarvade skärpta karlar, och dessa måste man söka även utanför adeln. Dessutom var de också alltför kostsamma för adeln). Men de militära traditionerna har adligt ursprung. Våldsmonopolet låg numera under staten för att tala med Max Weber, och adeln var dess främsta tjänsteandar. Och det var först efter 30-åriga kriget staten började få kontroll över våldsutövandet. Statsmakterna växte fram allt starkare och började mer och mer att finansiera kriget med skattemedel.