BigPapaBear skrev:Amen. Om man dessutom ser till de tyskar fallskärmsjägarnas insatser som frontenheter kan man lätt säga att deras extra utbildning var värd besväret. Insatser på både östfronten, Afrika och Italien talar sitt tydliga språk. På den allierade sidan ska man väl nämna Bastogne?
Visst presterade de väl. Givet, då de var högmotiverade och frivilliga. Men ska man slösa bort fallskärmsjägardvisioner som vanligt infanteri, är det väl bättre att göra pansardivisioner av manskapet?
I en intressant utvärdering från vintern 1939 beklagar sig en tysk divisionschef över att han tvingats lämna ifrån sig en del "A-klassoldater" till diverse specialförband. Han konstaterar att ha ett par högpresterande soldater utspridda i de ordinarie förbanden lyfter hela förband till nya höjder. Däremot ifrågasätter han nyttan med att koncentrera dem, annat än i speciella fall; exempelvis ubåtsbesättningar. Amerikanska undersökningar efter kriget pekade på samma sak; de luftburna trupperna hade urholkad de ordinarie infanteriförbanden - som ju preserade mediokert som bäst - i en alltför hög grad.
Det är den logiken jag vill åt. I alla fotbollslag, arbetsplatser eller plutoner är det ofta ett par personer som är "stjärnspelararna". Tar man bort dem, går mer än bara deras insats förlorad (samtidigt som fler elitförband sänker statusen för "de ordinarie").
Behövde de allierade verkligen sju luftburna divisioner för att besegra Tyskland och Japan? Hade det inte räckt med tre? BEhövde de verkligen släppa ned 35 000 luftburna soldater, med större förluster än infanteriet, varje gång de anföll i Europa?
Därför menar jag att de operationer där det verkligen behövdes en "extra tunga på vågen", eller där det inte gick på annat sätt (Kreta), var det värt besväret med luftburna trupper. De gjorde alldeles för många operationer i stor skala, till liten nytta. Störst nytta gjorde de operationer - på båda sidor - som involverade kommandostyrkor i operationer på bataljonsnivå eller mindre.