Artilleritaktik, -system och fordonsutveckling

[von Adler]

En liten egen hobby jag har är artilleri och system som de olika nationerna använde under andra världskriget. Jag nämnde saken i en tråd som p.g.a. andra orsaker senare blev låst, men tänkte att jag skulle återkomma till saken igen, det kan kanske ge en intressant diskussion.

Min högst personliga teori är att, trots maktstrider, personligheter och förutfattade meningar tenderade alla länderna som överlevde ett tag i kriget att inse vad de var bra på och vad de var dåliga på, och utveckla sina vapen och taktiker för att kompensera det de var dåliga på och utveckla det de var bra på.

Ett tydligt tecken på detta anser jag artilleriet vara. Ta exemplet Sovjet. Vad gällde artilleri började man kriget med artilleritunga divisioner med eget tungt artilleri, infanterikanoner och granatkastare. Ju längre kriget led, desto mer artilleri dök upp, men inte i divisionerna. För direkt understöd svarade infanterikanoner, granatkastare och tunga dito och lätta kombinationspjäser (pv och artilleri) som gärna och ofta sköt direkt. Lägg till en mycket skarp utveckling och stor produktion av pansrade artilleripjäser för direkteld (SU- och ISU-serierna) och ett mönster utvecklar sig.

Sovjeternas stora brist vad gäller artilleri gällde kommunikation och taktik. Med en lägre kvalitet på underofficerare och särskilt tidigt i kriget på lägre officerare var Röda Armén tvungen att centralisera tunga vapen för att kunna använda dem effektivt. Sovjeterna använde det gamla artillerisystemet, utvecklat under första världskriget, vilket innebar att tiden mellan ett begärande av eld på en punkt tills att verkanseld anlades kunde ta mellan 30 och 60 minuter, ibland kortare om man befunnit sig på plats ett tag och förutsett punkter som skulle beskjutas.

Detta är naturligtvis helt otillräckligt i icke skyttegravskrig. Sovjeterna visste att de hade svårt att få fram teknisk utrustning, välgjorda kartor, mekaniska räknemaskinger och framförallt välutbildade artilleriofficerare och observatörer som kunde hållas vid liv - därför satsade de på direktskjutande artilleri (både i pjäser och SU- och ISU-fordon) och granatkastare, som ofta besköt mål de kunde se, om än med indirekt eld.

Tyskarna låg någonstans mitt emellan (15-30 minuter), medan britterna var bra (10-15 minuter), finnarna superba (5 minuter) och amerikanerna overkliga (ner till 2 minuter) under rätt förhållanden, vilket jag anser speglar sig i hur artilleri användes och hur mycket direktskjutande artilleri och dito fordon man använde sig av.

Vad anser ni?

Jag måste sluta nu, X2000 är snart framme, men jag ska försöka återkomma imorgon med en kort artikel om brittiska, franska, amerikanska, tyska, sovjetiska och finska system för artillerianvändning.

[Lasse]

Har väl inte så mycket att säga alls på ämnet mer än att jag tycker detta verkar mycket intressant. Ser fram mot vidare inlägg. Vad var det som gjorde så stor skillnad mellan t.ex. amerikanska och ryska kommunikationer, alltså att det dröjde så mkt längre för ryssarnas artilleri att komma till aktion än för amerikanernas, låg det på eldledarna mer än utrustningen eller tvärtom?

[Stefan]

Ah, så de direktskjutande artilleristerna var alltså ofta(st) en medveten strategi, det var inte enbart en nödåtgärd när fiendens pansar bröt igenom linjerna och körde rakt mot artilleriställningen?

[dc]

Fortsätt gärna, helst lite NGS-historik också

[ola]

En liten egen hobby jag har är artilleri och system som de olika nationerna använde under andra världskriget. Jag nämnde saken i en tråd som p.g.a. andra orsaker senare blev låst, men tänkte att jag skulle återkomma till saken igen, det kan kanske ge en intressant diskussion.

Min högst personliga teori är att, trots maktstrider, personligheter och förutfattade meningar tenderade alla länderna som överlevde ett tag i kriget att inse vad de var bra på och vad de var dåliga på, och utveckla sina vapen och taktiker för att kompensera det de var dåliga på och utveckla det de var bra på.

Ett tydligt tecken på detta anser jag artilleriet vara. Ta exemplet Sovjet. Vad gällde artilleri började man kriget med artilleritunga divisioner med eget tungt artilleri, infanterikanoner och granatkastare. Ju längre kriget led, desto mer artilleri dök upp, men inte i divisionerna. För direkt understöd svarade infanterikanoner, granatkastare och tunga dito och lätta kombinationspjäser (pv och artilleri) som gärna och ofta sköt direkt. Lägg till en mycket skarp utveckling och stor produktion av pansrade artilleripjäser för direkteld (SU- och ISU-serierna) och ett mönster utvecklar sig.

Sovjeternas stora brist vad gäller artilleri gällde kommunikation och taktik. Med en lägre kvalitet på underofficerare och särskilt tidigt i kriget på lägre officerare var Röda Armén tvungen att centralisera tunga vapen för att kunna använda dem effektivt. Sovjeterna använde det gamla artillerisystemet, utvecklat under första världskriget, vilket innebar att tiden mellan ett begärande av eld på en punkt tills att verkanseld anlades kunde ta mellan 30 och 60 minuter, ibland kortare om man befunnit sig på plats ett tag och förutsett punkter som skulle beskjutas.

Detta är naturligtvis helt otillräckligt i icke skyttegravskrig. Sovjeterna visste att de hade svårt att få fram teknisk utrustning, välgjorda kartor, mekaniska räknemaskinger och framförallt välutbildade artilleriofficerare och observatörer som kunde hållas vid liv - därför satsade de på direktskjutande artilleri (både i pjäser och SU- och ISU-fordon) och granatkastare, som ofta besköt mål de kunde se, om än med indirekt eld.

Tyskarna låg någonstans mitt emellan (15-30 minuter), medan britterna var bra (10-15 minuter), finnarna superba (5 minuter) och amerikanerna overkliga (ner till 2 minuter) under rätt förhållanden, vilket jag anser speglar sig i hur artilleri användes och hur mycket direktskjutande artilleri och dito fordon man använde sig av.

Vad anser ni?

Jag måste sluta nu, X2000 är snart framme, men jag ska försöka återkomma imorgon med en kort artikel om brittiska, franska, amerikanska, tyska, sovjetiska och finska system för artillerianvändning.

Glöm inte hur det är ur Svenskt perspektiv ......
även taktiken med bandkanonen när den fanns i Sverige...

[MD650]

även taktiken med bandkanonen när den fanns i Sverige...

Den är enkel. En DS i vägskälet...

[ola]

även taktiken med bandkanonen när den fanns i Sverige...

Den är enkel. En DS i vägskälet...

Nöjesförstörare .....

[von Adler]

Ursäkta förseningen. Skyller på släktbesök och badminton.

Artilleritaktik i slutet av första världskriget
Den artilleritaktik och -doktrin som utvecklades under och i slutet av första världskriget var samma som många av världens stater gick in i andra världskriget med. Understödseld, trumeld, konterbatterield och störande eld var vad man ägnade sig åt.

Understödseld
Här handlar det om att ett frontförband vill ha artilleriunderstöd mot en fiende - en av de viktigaste komponenterna i artillerikrigföring under tidsperioden. Vanligtvis placerades observatörer från artilleriet, med telefonkontakt (ju mer industrialiserad nation och ju senare i kriget, desto mer telefon byttes ut mot radio) med sitt artilleribatteri. Ordningen var denna;

1. Befälhavaren för regemente A bad sitt divisionsbefäl om understöd vid punkt X.
2. Divisionsstaben meddelade artilleribefälhavaren att understöd skulle levereras vid punkt X.
3. Artilleriet omplacerar för att kunna lägga eld vid den efterfrågade punkten.
4. Artilleriobservatören anländer med telefonlina och hjälpredor till en punkt där de direkt kan observera punkt X - ofta efter att ha mött regementesbefälhavaren och eventuellt lokala befäl för att etablera att punkt X fortfarande gäller, att de har samma uppfattning om var punkt X är och hur nära eller långt bort egna styrkor befinner sig.
5. Artilleribatteriet får instruktioner om var punkt X är, hur stor yta som ska täckas med eld och säkerhetsavstånd o.s.v. Artilleribatteriet räknar ut ballistik, skyttebana o.s.v.
6. Pjäs I i batteriet skjuter. Artilleriobservatören observerar nerslaget och rapporterar in, t.ex. "300 meter för kort, klockan 7" vilket innebär att granaten landat lite till vänster 300 meter innan målet. Man fortsätter så tills skottet landar tillräckligt nära.
7. Pjäs II-IV (vanligtvis, tungt artilleri kunde ha två eller tre pjäser, en del länder hade fler än fyra pjäser i ett batteri) upprepar processen.
8. När alla pjäser sålunda är inskjutna på målet anlägger man verkanseld, d.v.s. alla pjäserna i batteriet skjuter med max eldhastighet för att nedkämpa målet.

Som ni säkert kan räkna ut kan mycket gå fel i den här ordningen. Man kan ha råkat ut för trasiga telefonlinjer, så rapportkarlar måste användas. Rapportkarlar kunde bli stupade eller sårade på vägen. Divisionsstaben kan vara under förflyttning eller uppsättning och kommunikationerna dit kan vara bristfälliga. Artilleriet kan vara felplacerat. Pjäser med kort räckvidd och liten sidriktningsmöjlighet måste omplacera långt och ofta för att kunna täcka stora områden. Artilleriobservatörer kan komma vilse, vara för få och behöva omplacera långt och ofta, deras kommunikationer med batterierna kan skäras av. Dåliga kartor eller kommunikationer kan skapa missförstånd om var punkt X är. En ändrad situation kan kräva att batteriet omplacerar innan inskjutningen är klar.

Men framförallt tar det en sådan tid att situationen kan ändras innan verkanseld kan anläggas.

Första världskriget var relativt statiskt och tid fanns ofta att korrigera eventuella problem med systemet, men andra världskriget skulle komma att vara mycket, mycket mer mobilt vilket innebar att detta system kom till korta.

Jag återkommer med mer information om trumeld, konterbatterield och störningseld, samt de system som de olika nationerna utvecklade för att hantera situationen.

[diravi]

6. Pjäs I i batteriet skjuter. Artilleriobservatören observerar nerslaget och rapporterar in, t.ex. "300 meter för kort, klockan 7" vilket innebär att granaten landat lite till höger 300 meter innan målet. Man fortsätter så tills skottet landar tillräckligt nära.

Tack för en trevlig beskrivning, min fråga gäller hurvida kl7 verkligen är till höger.

Som jag tolkar urtavlan är <6 till höger och >6 till vänster.

[von Adler]

Mitt misstag. Korrigerar det.

[varjag]

Ah, så de direktskjutande artilleristerna var alltså ofta(st) en medveten strategi, det var inte enbart en nödåtgärd när fiendens pansar bröt igenom linjerna och körde rakt mot artilleriställningen?

Den allra mesta artillerielden var indirekt. Om den 'lede fi' kom så nära att man måste skjuta direkteld var det dags att göra i byxorna , Varjag

[von Adler]

Ryssarna använde medvetet mycket artilleri för att skjuta direkt, eller i alla fall inom eget synfält. Tyskarna gjorde det inte i samma utsträckning, men leIG18, StuGIIIB, sIG I o.s.v. utvecklades för att stödja med direkt artillerield. Glöm inte infanterikanonerna.

[von Adler]

Det amerikanska systemet.
Amerikanerna insåg tidigt problemet ned de system som kom ut första världskriget och började satsa aktivt på att få fram ett nytt system för artilleri.

Under trettiotalet moderniserade de allt sitt artilleri till att kunna dras av motoriserade fordon (det krävs gummihjul och avancerad fjädring för att ingenting ska slås sönder, de gamla trähjulen dög inte till det). Det nya artilleri som utvecklades, med det franska som första förebild, var avancerat och mycket exakt i produktionen, vilket innebar att två olika pjäser hade mycket, till och med extremt mycket likadan projektilbana. Detta hade visserligen tillkommit redan i slutet av första världskriget i Europa, men amerikanerna tog det ett steg längre, vilket innebar att man kunde synkronisera batterier. Det behövdes alltså bara inskjutning av en pjäs, så kunde alla pjäser lägga verkanseld.

Amerikanerna ansåg dock inte att detta var nog utan strävade efter att decentralisera observatörsrollen. Som första land kunde de förse sina trupper med portabla radioapparater (och inte ryggsäcksvarianter). Walkie-taliken innebar att varje pluton, eller i alla fall kompani, kunde ha direkt och obrytbar kontakt med staben. Man utbildade plutons- och kompanibefäl i artilleriobservation och införskaffade oerhört detaljerade kartor (jag tror att i vissa fall i västeuropa hjälpte man till att betala de markundersökningar som gjordes för kartorna) för att kunna komma förbi hela observationssystemet.

Men inte nog med det, amerikanerna började dessutom att förberäkna ballistisk data i västeruopa. Enorma tabeller gjordes upp för det standardiserade artilleriet - om du är på punkt A och vill skjuta med pjäs X till punkt B, använd denna data. Förberäknad data och avancerade kartor gjorde att amerikanskt artilleri kunde ha så låg tid från begäran till verkanseld som 30 sekunder, med 2 till 5 minuter som normalfall. De synkroniserade batterierna och färdigräknade datamängderna innebar också att allt artilleri inom räckvidd kunde kallas in.

[varjag]

Tack von Adler för ett hyperintressant ämne...hoppas fortsättning snart följer, flås, flås, flås.....Varjag

[von Adler]

Det går alldeles för segt, men jag ska försöka skriva lite om de finska, brittiska, tyska, franska och sovjetiska systemen också och de olika vägar man gick för att kompensera för problemen jag skrev om i det system man ärvde från första världskriget.