Otrogna drottningar

[oilc]

Man hör ju ofta talas om kungars älskarinnor, men drottningars otrohet är det tyst om. Orsaken var förstås, att det var accepterat och tillåtet (om än ibland ogillat) för kungar att vara otrogna. Även bland andra människor var det ju mer förbjudet för en kvinna att vara otrogen, helt enkelt för att det biologiska faderskapet ansågs viktigt, och därför var det allvarligt för en kvinna att vara otrogen, medan det inte hade någon betydelse om mannen var det. Det var förstås extra viktigt inom kungahusen, där kungens otrohet var en småsak medan drottningens var en allvarlig sak.

Min fråga är helt enkelt; känner någon här till något exempel på en historisk drottning/kejsarinna som var, eller påstods vara otrogen? Marie Antoinette och Axel von Fersen har man förstås hört om, och att Anne Boleyn och Katherine Howard avrättades för äktenskapsbrott känner jag också till. Finns det någon som känner till några andra exempel? Och då menar jag inte regerande drottningar/kejsarinnor som Katarina den Stora, utan icke regerande drottningar. Det vore särskilt intressant att veta om någon svensk drottning har varit otrogen! Jag har hört någonstans att änkedrottning Hedvig Eleonora (Karl X:s änka) hade ett förhållande med en ung greve - dock först som änka - och att Hedvig Elisabet Charlotta (Karl XIII: s fru), vars man hade många älskarinnor, skulle ha gjort samma sak som sin man. Hur sant det är vet jag inte och det är väl omöjligt att veta i alla fall hundratals år senare, men det är hursomhelst intressant att höra om.

Jag frågar helt enkelt för att jag tycker att det är ett intressant ämne, socialt sett. Efter att ha sett en del diskussionssidor på nätet, så har jag förstått att det här är ett ämne som kan få känslorna att svalla för dom som är engagerade. Det verkar som om man anser att det skulle göra drottningen ifråga till en dålig människa om hon var otrogen, och därför avvisar det som förtal. Därför vill jag gärna meddela min uppfattning, för att undvika missförstånd; jag anser att det är naturligt att vara otrogen i ett arrangerat tvångsäktenskap, så jag uppfattar inte en historisk drottnings otrohet som negativ eller nedsvärtande.

Jag vet att det här är svårare att svara på än kungars älskarinnor, eftersom det var mycket mer förbjudet. De drottningar som hade älskare var nog tvungna att dölja det, så därför är det nog inte konstigt att det bara finns kvar rykten som lätt går att avfärda som förtal. Därför tycker jag att man helt enkelt bara ska registrera dom rykten som finns och överlämna åt var och en att bestämma sig för om de är trovärdiga eller inte. Jag är inte så intresserad av att ta ställning. Jag accepterar alltså gärna gamla rykten och skvaller! Om de är sanna eller inte är ändå omöjligt att veta, men det är intressant att läsa om!

[Pewi]

Jag tror egentligen inte att det var särskilt mycket mer komplicerat att högättade damer hade älskare än att deras män hade det. Möjligen så har jag, helt ogrundat, en känsla av att många av deras förhållanden var mer långlivade än deras manliga motparters. Att källäget är bättre vad det gäller män med älskarinnor har förmodligen att göra med att det var mer accepterat av det moralistiska 1800-talet och därför inte har rensats ut ur arkiven i samma mån. Sedan är det förstås svårt för oss att se skillnad på ett innerligt vänskapsförhållande och ett kärleksförhållande. Jag antar att skillnaden skall bestå i om folk har sex eller inte, men det är i princip omöjligt för oss att veta.

Ett par exempel:

Hedvig Eleonora skall ha haft något slags förhållande med möjligen Gyllenstierna (Steninge) eller Soop (Mälsåker). Bara rykten såvitt jag kan säga.

Hedvig Elisabeth Charlotta skall mycket riktigt ha haft ett par älskare, varav Axel von Fersen d.y. skall ha varit en. Det antyds i såväl hans brev/dagböcker som i henne dagbok om jag minns rätt.

Sophia Albertina, var iofs inte drottning men väl prinsessa, och skall ha haft ett längre förhållande med furst von Hessenstien. De skall möjligen också ha fått en dotter tillsammans, men det är oklart.

Desideria hade väl också ett antal förhållanden och/eller svärmerier när hon bodde ensam i Paris under 1810-talet.

/P

[frejs väpnare]

Cleopatra - om du går så långt tillbaka i tiden. Då är det en annan moraluppfattning, så många av de romerska kejsarinnorna är skandalomsusade. Läs Suetonius.

Skvallret om "Mrs Brown" - drottning Viktoria - är nog bara skvaller, men det har du ju inget emot säger du.

Skvallret om Gustaf IV Adolfs egentliga härkomst blir väl ett specialfall.

[oilc]

Jag har hört att drottning Ulvhild ska ha haft ett förhållande med Sverker Kolsson - de misstänktes sedan för att ha förgiftat hennes make kung Inge II (1120-talet). Kanske har någon hört mer om det?

I Olof Jägerskiölds "Lovisa Ulrika", och Valborg Lindgårde och Elisabeth Manséns "Ljuva möten och ömma samtal", nämns ryktet att Lovisa Ulrika ska ha haft ett förhållande med greve Tessin, och att kungen därför avskedade Tessin från dennes hovtjänst (trots att han själv ska ha haft åtm två älskarinnor). Det anses dock att greven visserligen var förälskad, men att Lovisa Ulrika kände sig förolämpad pga av att han hade lägre rang än henne (enligt Gustav III) och därför såg till att kungen avskedade honom. Jag har också fått intrycket, att medan adelsmän kunde ha sex med pigor, så var det något fullständigt bortom all föreställning att en adelsdam hade sex med en manlig tjänare.

Det vore intressant att höra mer om Hedvig Eleonora, och om vilka andra älskare Hedvig Elisabet Charlotta ska ha haft!

[Stilleben]

Jag sökte på Google beträffande Gustav V:s gemål med "Drottning Victoria Axel Munthe älskare" och frågan är om inte den påstådda otroheten var mer än rykten......

[oilc]

Visst tog man betydligt allvarligare på kvinnlig otrohet, åtminstone om den blev avslöjad. Elisabet Kristina av Braunschweig, gift med kung Fredrik Vilhelm II av Preussen, råkade ut för detta. Hennes man hade öppet mängder av älskarinnor. Då hon gjorde samma sak, blev hon arresterad (1769) och satt i fängelse som statsfånge resten av sitt liv (till 1840). Men naturligtvis kunde det gå bra också; Adelaide av Savojen, fransk kronprinsessa (död 1712), hade en älskare, vilket var känt av både kungen och hela hovet, som dock inte lade sig i saken. Kvinnans öde berodde på mannens godtycke.

[oilc]

Tillägg:

Caroline av Braunschweig (1768-1821), gift med Georg IV av Storbrittanien. Paret avskydde varandra från första stund men var ärligare om detta än parterna i andra arrangerade kungliga resonemangspartier : så fort de hade producerat en arvinge (vilket ju var partiets syfte) separerade de, ett år efter att de vigts 1795. Andra kvinnor i hennes situation ägnande sig vanligen åt sorg och religion, men hon gjorde samma sak som sin man och levde sitt eget liv med egna förhållanden. Det märkliga var att allmänhetens sympatier var på hennes sida, trots att det var känt att hon hade sin italienska betjänt som älskare.

Caroline Mathilde av England (1751-1775), dansk drottning; hennes förhållande med livläkare Struensee är ju ganska välkänd. Han blev avrättad, hon landsförvisad 1772.

[Jurgen Wullenwever]

Karin Månsdotter var otrogen med fångvaktaren när kung Erik satt inspärrad. Hon kanske inte räknas som drottning då längre? Hertig Karl lät slå ihjäl honom och begrava honom i ovigd jord, ty han hade burit hand på herrans smorde när han misshandlade kungen, men Karin lät flytta liket till kyrkogården.

[oilc]

Karin Månsdotter var otrogen med fångvaktaren när kung Erik satt inspärrad. Hon kanske inte räknas som drottning då längre? Hertig Karl lät slå ihjäl honom och begrava honom i ovigd jord, ty han hade burit hand på herrans smorde när han misshandlade kungen, men Karin lät flytta liket till kyrkogården.

Berätta gärna mer!

[Jurgen Wullenwever]

Karin Månsdotter var otrogen med fångvaktaren när kung Erik satt inspärrad. Hon kanske inte räknas som drottning då längre? Hertig Karl lät slå ihjäl honom och begrava honom i ovigd jord, ty han hade burit hand på herrans smorde när han misshandlade kungen, men Karin lät flytta liket till kyrkogården.

Berätta gärna mer!

Det här borde ha stått i någon sentida bok om Erik XIV, kanske Kung Erik av folket, för jag har för mig att författaren uttalades sig mindre uppskattande om Hermans beskrivning av saken, men jag kanske blandar ihop alltsamman, och minns inte så mycket av det, och kan inte konsten att berätta en historia. Hur som helst, Karin hade gift sig med kungen i hopp om att vinna status och en bättre samhällsställning, inte för kärleken, men när kungen strax efteråt avsattes och fängslades så var möjligheterna till socialt avancemang tillsammans med honom rimligtvis uttömda. Fångvaktaren var ett bättre alternativ, så hon lade an på honom, och hon var en fager dam, så han vänslades gärna med henne. Hon blev senare förflyttad från fängelset, vilket var en häpnadsväckande sak för den tiden, att hålla makar åtskilda (fast det här låter konstigt, fängelsekunder brukar inte ha sina fruar med sig). Erik älskade henne mycket, och i sina anteckningar skrev han "uxor" (latin för 'maka') för att uttrycka sina känslor och sin önskan att återse henne, vilket inte medgavs (det kanske var det som var upprörande). Han bad om att få vara utomhus och sköta en trädgård i stället för att hållas i en cell, men makthavarna föreställde sig att många skulle stödja den avsatte kungen i ett nytt uppror, så de avslog hans begäran. Fångvaktaren som hade varit med Karin misshandlade Erik då och då, och en gång sköt han av kungens vänstra arm, genom skelettbenet. Läkare fick inte behandla detta, så det läkte ihop snett och armen fungerade inte riktigt efter detta. Det var den vänstra armen, och Erik var vänsterhänt, så det var en stor förlust. Tidvis var han ju sinnessjuk också, så det var inget trevligt liv, men en ganska vanlig slutpunkt i karriären för femtonhundratalsmonarker, vi har ju även Kristian Tyrann och Maria Stuart, som satt sina sista år inspärrade någonstans.

Om sedan det här med arseniken i ärtsoppan är sant så tröttnade makthavarna på fången och bestämde sig för att göra av med honom. Under 1950-talet kunde det bevisas att så var fallet, men den som gjorde upptäckten fick inget erkännande för det, ty svenska ämbetsmän vill inte kännas vid att de faktiskt begår brott ibland, men man kan undra hur den kollegialiteten kan sträcka sig så långt tillbaks. Då skulle man vara benägen att faktiskt tro sådana här skrönor som finns på internet om månghundraåriga konspirationer. En annan sak är det som sades häromåret, att många under femtonhundratalet hade stora mängder arsenik i kroppen, skulle det kunna motbevisa ärtsoppeteorin?

Hur som helst, under Erik XIV så var rättvisan viktig, och en adelsman kunde straffas för att ha slagit en bonde, vilket var otänkbart under Gustav I och Johan III och i andra länder, så han var en folklig kung. Han hade frillor, och han såg till att få dem lämpligt bortgifta efteråt, så att det inte skulle gå dem illa. Hertig Karl hade stött upproret mot Erik, men han var blott arton år då, och insåg senare sitt misstag, och blev några år senare en mycket brutalare motsvarighet till Erik XIV, och slog ihjäl adelsmän i mängd. När det då var Karl som styrde landet, så lät han leta upp den här tidigare fångvaktaren som nämndes ovan. Karin hade tydligen hyst äkta känslor för honom, däremot, till skillnad mot Erik, som hon bara utnyttjade.

Om nu detta är sant får den som är insatt säga.

[Anders Nyman]

Detta med att vara otrogen, det är nog mera hemlighetsmakeri om just det inom de finare kretsarna, men jag skulle tro att det är nog rätt vanligt var man än kommer inom både högadeln eller inom alla anndra kategorier av fint folk.

[oilc]

Karin Månsdotter var otrogen med fångvaktaren när kung Erik satt inspärrad. Hon kanske inte räknas som drottning då längre? Hertig Karl lät slå ihjäl honom och begrava honom i ovigd jord, ty han hade burit hand på herrans smorde när han misshandlade kungen, men Karin lät flytta liket till kyrkogården.

Berätta gärna mer!

Det här borde ha stått i någon sentida bok om Erik XIV, kanske Kung Erik av folket, för jag har för mig att författaren uttalades sig mindre uppskattande om Hermans beskrivning av saken, men jag kanske blandar ihop alltsamman, och minns inte så mycket av det, och kan inte konsten att berätta en historia. Hur som helst, Karin hade gift sig med kungen i hopp om att vinna status och en bättre samhällsställning, inte för kärleken, men när kungen strax efteråt avsattes och fängslades så var möjligheterna till socialt avancemang tillsammans med honom rimligtvis uttömda. Fångvaktaren var ett bättre alternativ, så hon lade an på honom, och hon var en fager dam, så han vänslades gärna med henne. Hon blev senare förflyttad från fängelset, vilket var en häpnadsväckande sak för den tiden, att hålla makar åtskilda (fast det här låter konstigt, fängelsekunder brukar inte ha sina fruar med sig). Erik älskade henne mycket, och i sina anteckningar skrev han "uxor" (latin för 'maka') för att uttrycka sina känslor och sin önskan att återse henne, vilket inte medgavs (det kanske var det som var upprörande). Han bad om att få vara utomhus och sköta en trädgård i stället för att hållas i en cell, men makthavarna föreställde sig att många skulle stödja den avsatte kungen i ett nytt uppror, så de avslog hans begäran. Fångvaktaren som hade varit med Karin misshandlade Erik då och då, och en gång sköt han av kungens vänstra arm, genom skelettbenet. Läkare fick inte behandla detta, så det läkte ihop snett och armen fungerade inte riktigt efter detta. Det var den vänstra armen, och Erik var vänsterhänt, så det var en stor förlust. Tidvis var han ju sinnessjuk också, så det var inget trevligt liv, men en ganska vanlig slutpunkt i karriären för femtonhundratalsmonarker, vi har ju även Kristian Tyrann och Maria Stuart, som satt sina sista år inspärrade någonstans.

Om sedan det här med arseniken i ärtsoppan är sant så tröttnade makthavarna på fången och bestämde sig för att göra av med honom. Under 1950-talet kunde det bevisas att så var fallet, men den som gjorde upptäckten fick inget erkännande för det, ty svenska ämbetsmän vill inte kännas vid att de faktiskt begår brott ibland, men man kan undra hur den kollegialiteten kan sträcka sig så långt tillbaks. Då skulle man vara benägen att faktiskt tro sådana här skrönor som finns på internet om månghundraåriga konspirationer. En annan sak är det som sades häromåret, att många under femtonhundratalet hade stora mängder arsenik i kroppen, skulle det kunna motbevisa ärtsoppeteorin?

Hur som helst, under Erik XIV så var rättvisan viktig, och en adelsman kunde straffas för att ha slagit en bonde, vilket var otänkbart under Gustav I och Johan III och i andra länder, så han var en folklig kung. Han hade frillor, och han såg till att få dem lämpligt bortgifta efteråt, så att det inte skulle gå dem illa. Hertig Karl hade stött upproret mot Erik, men han var blott arton år då, och insåg senare sitt misstag, och blev några år senare en mycket brutalare motsvarighet till Erik XIV, och slog ihjäl adelsmän i mängd. När det då var Karl som styrde landet, så lät han leta upp den här tidigare fångvaktaren som nämndes ovan. Karin hade tydligen hyst äkta känslor för honom, däremot, till skillnad mot Erik, som hon bara utnyttjade.

Om nu detta är sant får den som är insatt säga.

Tack, det var en detaljerad och bra redogörelse! Vars kan man läsa om detta? Det talas om den uppriktiga kärlek Erik hade för Karin, men om den var besvarad eller inte har jag, när jag tänker på saken, egentligen inte läst så mycket om. Hon brukar dock beskrivas som mycket oskyldig och utan ambitioner.

[oilc]

Detta med att vara otrogen, det är nog mera hemlighetsmakeri om just det inom de finare kretsarna, men jag skulle tro att det är nog rätt vanligt var man än kommer inom både högadeln eller inom alla anndra kategorier av fint folk.

Jag skulle nog säga att det var ordentligt mycket vanligare bland adeln, där man i ännu mindre grad än annars gifte sig för kärlek (vilket gav en motiv) och hade mer privatliv (vilket gav en möjlighet). Vanligt folk levde ihopträngda i få trånga rum fulla med folk i byar eller en i församling där alla höll koll på och anmälde varandra. Endast vanligt folk bestraffades för otrohet. Adeln fick göra som den ville och gjorde det också.

Det här gäller förstås bara kvinnor: män, oavsett vilken samhällsklass, fick vara otrogna hur mycket dom ville. Könet hade stor betydelse. En man som var otrogen hade begått ett brott mot lagen: han fick (möjligen) straff av prästen, men kunde sedan fortsätta som förut. En kvinna hade inte bara begått ett brott mot lagen, utan dessutom ett brott mot den sociala systemet, vilket var mycket mer allvarligt: hon sonade sitt brott mot lagen med straffet, men sitt brott mot moralen kunde hon aldrig någonsin sona, utan fick lida för det i resten av sitt liv.

Samhällklass hade en stor betydelse. Under 1770-talet, tex, kunde hovdamerna ha älskare vid det gustavianska hovet, där man levde efter "fransk sed", medan en vanlig kvinna kunde sättas på spinnhuset om hon gjorde samma sak. Men : även om adelsdamer och hovdamer oftare hade älskare än bondkvinnor, var det sällsynt att kungliga kvinnor hade det. Prinsessors uppgift var att fungera som dynastiska avelsdjur och de uppfostrades därför i sträng religion för att försäkra sig om att de inte skulle bryta mot spelets regler, och därför har de flesta drottningar ägnat sig åt religionsutövning medan deras makar ägnat sig åt otrohet.

[oilc]

Hedvig Eleonora skall ha haft något slags förhållande med möjligen Gyllenstierna (Steninge) eller Soop (Mälsåker). Bara rykten såvitt jag kan säga.

Hedvig Elisabeth Charlotta skall mycket riktigt ha haft ett par älskare, varav Axel von Fersen d.y. skall ha varit en. Det antyds i såväl hans brev/dagböcker som i henne dagbok om jag minns rätt.

Sophia Albertina, var iofs inte drottning men väl prinsessa, och skall ha haft ett längre förhållande med furst von Hessenstien. De skall möjligen också ha fått en dotter tillsammans, men det är oklart.

/P

Jag är intresserad av att läsa mer om detta. Kanske kan du eller någon annan rekommendera några böcker som nämner dessa tre fall? Gärna flera. Jag skulle bli mycket tacksam. Tack på förhand!

[oilc]

Hedvig Eleonora skall ha haft något slags förhållande med möjligen Gyllenstierna (Steninge) eller Soop (Mälsåker). Bara rykten såvitt jag kan säga.

/P

Kärleksförhållandet mellan Hedvig Eleonora och Carl Gyllenstierna nämns ofta i historien om Steninge slott. Kan någon ge mig ett namn på en bok som nämner detta? Stort tack på förhand!