Jag undrar om det finns några tips på böcker el. Internet-sajter som ger
lite, så att säga, alternativa förklaringar till Japans attack mot Pearl Harbor ( dvs inte "lömska japaner anfaller oskyldiga amerikaner"), som dock är seriöst USA/Roosevelt-kritiska.
Syftet är att få lite olika infallsvinklar till ett arbete.
Pearl Harbor
-
sonderling
- Stödjande medlem 2021
- Inlägg: 7998
- Blev medlem: 4 april 2002, 14:24
- Ort: Oxelösund
Halloj
Jag är lite nyfiken på vad du menar med "alternativa förklaringar" på Pearl harbor attacken. Själv tänker jag mest på högerextremister i USA de brukar ju köra med "judeälskaren rooservelt som lurar in stackars USA in i kriget" genom att mörka information om ett anfall. Eller så har vi ju annan variant jag hörde som går "USA tvingade Japan till krig, då de ströp tillförseln på olja och stål."
Jag rekomenderar John Tolland´s "but not in shame" fast det är möjligt att han beskriver japanerna som lömska. (Fast allt är ju tillåtet i krig och kärlek förstås.) Den handlar om stilla havskrigets första sex månader.
Det är populärt att tycka illa om USA just nu. I DN:s recention av Windtalkers skriver man "USA:s grymma krig mot japan". Men Japanerna var ju inte direkt snälla mot dem som föll i deras händer. Vilket förklarar kanske varför USA visade en viss likgiltighet gentemot japanersliv.
Se där två alternativ, ett boktips och en snabb analys.
Sonderling
Jag är lite nyfiken på vad du menar med "alternativa förklaringar" på Pearl harbor attacken. Själv tänker jag mest på högerextremister i USA de brukar ju köra med "judeälskaren rooservelt som lurar in stackars USA in i kriget" genom att mörka information om ett anfall. Eller så har vi ju annan variant jag hörde som går "USA tvingade Japan till krig, då de ströp tillförseln på olja och stål."
Jag rekomenderar John Tolland´s "but not in shame" fast det är möjligt att han beskriver japanerna som lömska. (Fast allt är ju tillåtet i krig och kärlek förstås.) Den handlar om stilla havskrigets första sex månader.
Det är populärt att tycka illa om USA just nu. I DN:s recention av Windtalkers skriver man "USA:s grymma krig mot japan". Men Japanerna var ju inte direkt snälla mot dem som föll i deras händer. Vilket förklarar kanske varför USA visade en viss likgiltighet gentemot japanersliv.
Se där två alternativ, ett boktips och en snabb analys.
Sonderling
-
Andreas Wien
- Medlem
- Inlägg: 758
- Blev medlem: 23 mars 2002, 19:09
- Ort: Wien, Österrike
Kesselring,
Jag skrev ned en intressant artikel av professor Sven A. Nilsson fran en bok av Jan Broberg fran 1970. Jag skrev ned denna den 23 mars 2002 här pa forat. Här kommer den igen. Hoppas att artikeln hjälper dig vidare
....
Jag hittade denna intressanta artikel för manga ar sedan. Den är skriven av Professor Sven A. Nilsson 1950.
„Fa händelser under det andra världskriget har blivit sa omdebattereade som det japanska anfallet pa den amerikanska flottbasen Pearl Habour pa Hawaii den 7 december 1941. Det hann inte ga manga ar föränn tva olika riktningar utkristalliserades ur den hetsinniga diskusionen i USA. Den ena, företrädd av de isolationiska kretsarna, stack inte under stol med att man ansag, att president Roosevelt och regeringen var direkt ansvariga för krigsutbrottet, eftersom de provocerat den japanska regeringen till att förklara krig. Den andra riktningen lade skulden helt pa det japanska kejsardömets aggresiva utrikespolitik.
En svensk forskare, professor Sven A. Nilsson i Uppsala, har i en uppsats betitlad „Förenta Staternas inträde i andra världskriget - Diskussionen om Pearl Habour“försökt göra en objektiv analys av problemet, och det kann vara värt att citera slutorden i denna lysande sammanfattning:
Den 7 december 1941 kom det väntade angreppet. Det kom inte därför att Förenta Staterna hade provocerat Japan till krig och för att den vägen komma i krig med Tyskland. Det kom därför att Förenta Staterna ämnade ga i krig med Tyskland och da omöjligen kunde na samförstand med Japan, som enligt tremaktspakten var förpliktat att falla det i ryggen“
Professor Nilsson publicerade sin uppsats 1954, och sedan dess har det kommit ut ytterliggare ett antal böcker som tar upp problemet till behandling. Ett väsentligt bidrag till diskussionen är den amirekanske generalen Husbamnd E. Kimmels „Admiral Kimmels story“, som det kann finnas skäl att ingaende referera.
Kimmel var vid det japanska anfallet pa flottbasaen kommenderande amiral och bör ju som sadan ha atskilligt av intresse att förtälja. Han sysselsätter sig emellertid inte med diskussionen om vem som var ansvarig för krigsutbrottet och förändrar alltsa inte det intryck man far av professor Nilssons undersökning. Den fraga som Kimmel mest intresserar sig för är i stället varför det japanska anfallet fick sa förödande följder och varför styrkorna pa Hawaii inte hann avvärja anfallet. Svaret pa dessa fragor sammanfattar Kimmel koncist och syniskt: Trots att den amerikanska regeringen med Roosvelt i spetsen visste, att det japanska anfallet skulle drabba Pearl Habour, underlät den att varna befälhavarna där, honom själv och general Short.
Det matrial som Kimmel lägger fram, och som fatt honom att antaga denna asikt, är ur manga synvinlar ytterst intressant. Nu bör man dock i ett sadant fall som detta vara synnerligen försiktig, da det gäller att ta ställning till sanningshalten i det vad som sägs, i all synnerlighet som Kimmel i allra högsta grad talar i sin egen sak. Han entledigades nämligen kort efter angreppet och ställdes tillsammans med general Short inför en kommision, Robertkommisionen, som konstaterade, att orsaken till att det japanska anfallet fick en sa förödande verkan pa den amerikanska flottbasen berodde pa att Kimmel och Short försummat att vitaga tillräckliga beredskapsatgärder. I det här sammanhanget kan gärna inskjutas, att samarbetet mellan Kimmel och Short tycks ha varit minimalt. Robetta Wohlstetter uppger i sin bok „Pearl Habour: Warning and Decision“ att bade Short och Kimmel respektfullt lät bli att blanda sig i varandras göranden och latanden – de förutsatte tydligen bägge tva, att de av egen fri vilja skulle meddela varandra sadant som kunde vara av vikt. Men nagra informella diskussioner mellan de tva befälhavarna verkar inte ha förekommit. Ar 1944 tillsattes en ny kommision, som till anklagelserna mot Kimel och Short även fogade grava anmärkningar mot cheferna i Washington, general Marshall och amiral Stark och dessutom utsatte utrikesministern Cordell Hulls ultimativa noter till den japanska regeringen för en valdsam kritik.
Kimmel gör gällande, att Washington tio dagar före attacken pa Pearl Habour visste, att den amerikanska flottbasen skulle bli malet för japanerna. Men nagon varning anlände inte, vare sig till honom själv, eller till general Short. Han papekar att marinens underrättelseväsen i Washington lyckats lösa de japanska koderna, och att man alltsa kunde tyda de meddelanden, som utväxlades mellan den japanske ambassadören i USA och den japanska regeringen. Pa det sättet visste man de japanska avsikterna och kunde bla halla chefen för „Asiatic Fleet“ och engelsmännen i London á jour med utvecklingen. Men varför man inte ocksa höll honom, som dock satt pa en av de mest utsatta posterna i händelse av ett krig, med underrättelser om de japanska intentionerna informerad, har dock aldrig tillfredställande kunnat förklarats. Den japanske generalkonusln i Honolulu bedrev ett omfattande spionagearbete, och hans rapporter till Japan lyckades man ocksa att dechiffera, men amiral Kimmel säger sig inte ha haft en aning om detta. Med bitterhet kommenterar Kimmel det faktum, att spionen i Honolulu och hans arbete var känt av bade general MacArthur och dennes stab. De hade kommit underfund med de noggranna redogörelser som den japanske spionen hade skickat hem till Japan och anade ett kommande angrepp och vidtog ocksa atgärder därefter. Denna uppgift aterfinnes – bör det tilläggas – i general Willoughbys biografi om MacArther „MacArthur 1941-1951“. Varför förstod inte krigs-, och flottdepartementen i Washington detta och sände sina varningar, fragar sig Kimmel. När marinminister Fox nagra dagar efter det japanska anfallet träffade Kimmel, fragade han denne, om han fatt hans varning kvällen före. Kimmel förnekade detta, trots att Knox var absolut övertygad om att en varning avsändts. Amiral Kimmel har förgävets sökt spaara den ställer sig fragan: Vem eller vad stoppade den?
Samtidigt som man läser Kimmels bok och utnytthar professor Nilssons uppsats som stomme, kann man studera dels Roberta Wohlstetters tidigare nämnda verk, dels Ladislas Faragos „The broken seal“. Wohlstetter har en välgörande distans till sitt ämne och visar bla att det trots allt förekom en rad medelanden mellan till Pearl Habour fran Washington, medelanden, som ända föranledde befälhavarna där att var pa sin vakt mot eventuella japanska attacker. Men hon understryker ocksa att förhallenderna var förvirrande. De som arbetade under Kimmel var inte alltid medvetna om medelandernas vikt och betydelse, och somliga medelanden nadde bevisligen inte flottans underrättelseavdelning i Pearl Habour. Det fanns dessutom en massa rykten i svang pa Hawaii, och det kune inte vara lätt för underrättelseavdelningarna i den amerikanska flottbasen att avgöra vad som var väsentligt eller inte under sadana omständigheter. Wohlstetter menar, att ropet „Vargen kommer“ hade upprepats sa manga ganger utan att situationen hade blivit farlig, sa att en viss förströddhet inför alla raporter blev fullt naturlig. Vad beträffar Faragos bok innehaller den spännande genomgang av just knäckandet av de japanska koderna och betydelsen därav.
Naturligtvis kann man se Kimmels volym som en försvarsskrift. Men även om man bortser fran en del överdrifter och onyanserande utlanaden i den, är det ända mycket som förefaller oförklarligt i händelseförloppet. Kimmels arbete efter kriget har gatt ut pa att försöka spara alla handlingar beträffande Pearl Habour och med stöd av dessa försöka rentva sig. Men hans försök har ofta stött pa ett mycket kompakt motstand, bla beträffande en serie dokument, som enligt Kimmel kallas „The White House File“. Det enda svar han fatt angaende dessa är, att de knappast innehalle nagot av intresse. Och Kimmel ställer sig da – fullt naturligt- fragan varför han da inte kann fa se dem.
Kimmels misstro mot de ledande i Washington, mot saväl politiker som militärer, är stor, och hans misstänksamhet vad det gäller deras ärlighet pafallande. Det är klart, att man värjer sig mot Kimmels pastaenden och menar dem vara en följd av den behandling han utsattes för. Men är Kimmels asikter sa orimliga?
Det är knappast nagon tvekan om att förhallenderna i Washington fran manga synpunkter var tilltrasslade, och i det här sammanhanget vill jag gärna dra fram en uppgift som den förre amerikanske ambassadören i Tokio, Joseph Grew, star för. Vid ett samtal mellan Grew och marinminister James Forrestal den 17 augusti 1945 kom de bägge herrana in pa kriget mot japan. Grew som tjänstgjort i Japan under tio ar fram till Pearl Habour-katastrofen visade sig vara misstänksam mot Washingtons speciella radgivare i Fjärran östern-fragor, Stanly Hornbeck. Hornbeck var abslolut övertygad om att japanerna inte tänkte sätta igang nagot krig, och Grew sade sig tro, att Hornbecks önsketänkande i denna fraga var sa starkt, att han tom underlät att lämna fram de rapporter fran Grew, som innehöll krigsvarningar, till utrikesminister Hull. En sadan kommentar fran Grews sida gör givetvis Kimmels misstänksamhet rimligare.
Naturligtvis kann man fraga sig, vad som hänt om Kimmel och Short hade blivit varanade i god tid. Det är innerst inne tämligen meningslöst att spekulera över vad som k u n n a t hända, men eftersom Kimmel själv tar upp ämnet till diskussion sa kann man betrakta detta scenario närmare. Kimmel anser sig ingalunda överdriva när han säger att förödelsen i Pearl Habour skulle kunnat bli av betydligt mindre omfattning, om han bara fatt en varning nagra timmar före angreppet. Att utgangsläget i sa fall hade varit bättre för USA i den fortsatta kampen mot Japan är det självfallet ingen som helst tvekan om.
Den här uppsatsen är inte avsedd att vara nagon fullständig genomgang av Pearl Habour-problemet, men de synpunkter jag releterat bör kunna ge läsaren uppfattningen, att det finns manga fragetecken samlade kring den japanska attacken och den stora framgang den hade den 7 december 1941."
Källa: Sidorna 109-116 ur boken "21 kapitel ur 2:a världskrigets historoia" av Jan Broberg; Förlag Bo Cavefors, 1970.
Mvh Andreas Wien
Jag skrev ned en intressant artikel av professor Sven A. Nilsson fran en bok av Jan Broberg fran 1970. Jag skrev ned denna den 23 mars 2002 här pa forat. Här kommer den igen. Hoppas att artikeln hjälper dig vidare
....
Jag hittade denna intressanta artikel för manga ar sedan. Den är skriven av Professor Sven A. Nilsson 1950.
„Fa händelser under det andra världskriget har blivit sa omdebattereade som det japanska anfallet pa den amerikanska flottbasen Pearl Habour pa Hawaii den 7 december 1941. Det hann inte ga manga ar föränn tva olika riktningar utkristalliserades ur den hetsinniga diskusionen i USA. Den ena, företrädd av de isolationiska kretsarna, stack inte under stol med att man ansag, att president Roosevelt och regeringen var direkt ansvariga för krigsutbrottet, eftersom de provocerat den japanska regeringen till att förklara krig. Den andra riktningen lade skulden helt pa det japanska kejsardömets aggresiva utrikespolitik.
En svensk forskare, professor Sven A. Nilsson i Uppsala, har i en uppsats betitlad „Förenta Staternas inträde i andra världskriget - Diskussionen om Pearl Habour“försökt göra en objektiv analys av problemet, och det kann vara värt att citera slutorden i denna lysande sammanfattning:
Den 7 december 1941 kom det väntade angreppet. Det kom inte därför att Förenta Staterna hade provocerat Japan till krig och för att den vägen komma i krig med Tyskland. Det kom därför att Förenta Staterna ämnade ga i krig med Tyskland och da omöjligen kunde na samförstand med Japan, som enligt tremaktspakten var förpliktat att falla det i ryggen“
Professor Nilsson publicerade sin uppsats 1954, och sedan dess har det kommit ut ytterliggare ett antal böcker som tar upp problemet till behandling. Ett väsentligt bidrag till diskussionen är den amirekanske generalen Husbamnd E. Kimmels „Admiral Kimmels story“, som det kann finnas skäl att ingaende referera.
Kimmel var vid det japanska anfallet pa flottbasaen kommenderande amiral och bör ju som sadan ha atskilligt av intresse att förtälja. Han sysselsätter sig emellertid inte med diskussionen om vem som var ansvarig för krigsutbrottet och förändrar alltsa inte det intryck man far av professor Nilssons undersökning. Den fraga som Kimmel mest intresserar sig för är i stället varför det japanska anfallet fick sa förödande följder och varför styrkorna pa Hawaii inte hann avvärja anfallet. Svaret pa dessa fragor sammanfattar Kimmel koncist och syniskt: Trots att den amerikanska regeringen med Roosvelt i spetsen visste, att det japanska anfallet skulle drabba Pearl Habour, underlät den att varna befälhavarna där, honom själv och general Short.
Det matrial som Kimmel lägger fram, och som fatt honom att antaga denna asikt, är ur manga synvinlar ytterst intressant. Nu bör man dock i ett sadant fall som detta vara synnerligen försiktig, da det gäller att ta ställning till sanningshalten i det vad som sägs, i all synnerlighet som Kimmel i allra högsta grad talar i sin egen sak. Han entledigades nämligen kort efter angreppet och ställdes tillsammans med general Short inför en kommision, Robertkommisionen, som konstaterade, att orsaken till att det japanska anfallet fick en sa förödande verkan pa den amerikanska flottbasen berodde pa att Kimmel och Short försummat att vitaga tillräckliga beredskapsatgärder. I det här sammanhanget kan gärna inskjutas, att samarbetet mellan Kimmel och Short tycks ha varit minimalt. Robetta Wohlstetter uppger i sin bok „Pearl Habour: Warning and Decision“ att bade Short och Kimmel respektfullt lät bli att blanda sig i varandras göranden och latanden – de förutsatte tydligen bägge tva, att de av egen fri vilja skulle meddela varandra sadant som kunde vara av vikt. Men nagra informella diskussioner mellan de tva befälhavarna verkar inte ha förekommit. Ar 1944 tillsattes en ny kommision, som till anklagelserna mot Kimel och Short även fogade grava anmärkningar mot cheferna i Washington, general Marshall och amiral Stark och dessutom utsatte utrikesministern Cordell Hulls ultimativa noter till den japanska regeringen för en valdsam kritik.
Kimmel gör gällande, att Washington tio dagar före attacken pa Pearl Habour visste, att den amerikanska flottbasen skulle bli malet för japanerna. Men nagon varning anlände inte, vare sig till honom själv, eller till general Short. Han papekar att marinens underrättelseväsen i Washington lyckats lösa de japanska koderna, och att man alltsa kunde tyda de meddelanden, som utväxlades mellan den japanske ambassadören i USA och den japanska regeringen. Pa det sättet visste man de japanska avsikterna och kunde bla halla chefen för „Asiatic Fleet“ och engelsmännen i London á jour med utvecklingen. Men varför man inte ocksa höll honom, som dock satt pa en av de mest utsatta posterna i händelse av ett krig, med underrättelser om de japanska intentionerna informerad, har dock aldrig tillfredställande kunnat förklarats. Den japanske generalkonusln i Honolulu bedrev ett omfattande spionagearbete, och hans rapporter till Japan lyckades man ocksa att dechiffera, men amiral Kimmel säger sig inte ha haft en aning om detta. Med bitterhet kommenterar Kimmel det faktum, att spionen i Honolulu och hans arbete var känt av bade general MacArthur och dennes stab. De hade kommit underfund med de noggranna redogörelser som den japanske spionen hade skickat hem till Japan och anade ett kommande angrepp och vidtog ocksa atgärder därefter. Denna uppgift aterfinnes – bör det tilläggas – i general Willoughbys biografi om MacArther „MacArthur 1941-1951“. Varför förstod inte krigs-, och flottdepartementen i Washington detta och sände sina varningar, fragar sig Kimmel. När marinminister Fox nagra dagar efter det japanska anfallet träffade Kimmel, fragade han denne, om han fatt hans varning kvällen före. Kimmel förnekade detta, trots att Knox var absolut övertygad om att en varning avsändts. Amiral Kimmel har förgävets sökt spaara den ställer sig fragan: Vem eller vad stoppade den?
Samtidigt som man läser Kimmels bok och utnytthar professor Nilssons uppsats som stomme, kann man studera dels Roberta Wohlstetters tidigare nämnda verk, dels Ladislas Faragos „The broken seal“. Wohlstetter har en välgörande distans till sitt ämne och visar bla att det trots allt förekom en rad medelanden mellan till Pearl Habour fran Washington, medelanden, som ända föranledde befälhavarna där att var pa sin vakt mot eventuella japanska attacker. Men hon understryker ocksa att förhallenderna var förvirrande. De som arbetade under Kimmel var inte alltid medvetna om medelandernas vikt och betydelse, och somliga medelanden nadde bevisligen inte flottans underrättelseavdelning i Pearl Habour. Det fanns dessutom en massa rykten i svang pa Hawaii, och det kune inte vara lätt för underrättelseavdelningarna i den amerikanska flottbasen att avgöra vad som var väsentligt eller inte under sadana omständigheter. Wohlstetter menar, att ropet „Vargen kommer“ hade upprepats sa manga ganger utan att situationen hade blivit farlig, sa att en viss förströddhet inför alla raporter blev fullt naturlig. Vad beträffar Faragos bok innehaller den spännande genomgang av just knäckandet av de japanska koderna och betydelsen därav.
Naturligtvis kann man se Kimmels volym som en försvarsskrift. Men även om man bortser fran en del överdrifter och onyanserande utlanaden i den, är det ända mycket som förefaller oförklarligt i händelseförloppet. Kimmels arbete efter kriget har gatt ut pa att försöka spara alla handlingar beträffande Pearl Habour och med stöd av dessa försöka rentva sig. Men hans försök har ofta stött pa ett mycket kompakt motstand, bla beträffande en serie dokument, som enligt Kimmel kallas „The White House File“. Det enda svar han fatt angaende dessa är, att de knappast innehalle nagot av intresse. Och Kimmel ställer sig da – fullt naturligt- fragan varför han da inte kann fa se dem.
Kimmels misstro mot de ledande i Washington, mot saväl politiker som militärer, är stor, och hans misstänksamhet vad det gäller deras ärlighet pafallande. Det är klart, att man värjer sig mot Kimmels pastaenden och menar dem vara en följd av den behandling han utsattes för. Men är Kimmels asikter sa orimliga?
Det är knappast nagon tvekan om att förhallenderna i Washington fran manga synpunkter var tilltrasslade, och i det här sammanhanget vill jag gärna dra fram en uppgift som den förre amerikanske ambassadören i Tokio, Joseph Grew, star för. Vid ett samtal mellan Grew och marinminister James Forrestal den 17 augusti 1945 kom de bägge herrana in pa kriget mot japan. Grew som tjänstgjort i Japan under tio ar fram till Pearl Habour-katastrofen visade sig vara misstänksam mot Washingtons speciella radgivare i Fjärran östern-fragor, Stanly Hornbeck. Hornbeck var abslolut övertygad om att japanerna inte tänkte sätta igang nagot krig, och Grew sade sig tro, att Hornbecks önsketänkande i denna fraga var sa starkt, att han tom underlät att lämna fram de rapporter fran Grew, som innehöll krigsvarningar, till utrikesminister Hull. En sadan kommentar fran Grews sida gör givetvis Kimmels misstänksamhet rimligare.
Naturligtvis kann man fraga sig, vad som hänt om Kimmel och Short hade blivit varanade i god tid. Det är innerst inne tämligen meningslöst att spekulera över vad som k u n n a t hända, men eftersom Kimmel själv tar upp ämnet till diskussion sa kann man betrakta detta scenario närmare. Kimmel anser sig ingalunda överdriva när han säger att förödelsen i Pearl Habour skulle kunnat bli av betydligt mindre omfattning, om han bara fatt en varning nagra timmar före angreppet. Att utgangsläget i sa fall hade varit bättre för USA i den fortsatta kampen mot Japan är det självfallet ingen som helst tvekan om.
Den här uppsatsen är inte avsedd att vara nagon fullständig genomgang av Pearl Habour-problemet, men de synpunkter jag releterat bör kunna ge läsaren uppfattningen, att det finns manga fragetecken samlade kring den japanska attacken och den stora framgang den hade den 7 december 1941."
Källa: Sidorna 109-116 ur boken "21 kapitel ur 2:a världskrigets historoia" av Jan Broberg; Förlag Bo Cavefors, 1970.
Mvh Andreas Wien
-
kesselring
- Ny medlem
- Inlägg: 5
- Blev medlem: 13 januari 2003, 02:57
.
Sonderling,
Tänkte redogöra för ett antal olika förklaringsmodeller, inklusive konspirationsteorin, som jag inte var speciellt insatt i av uppenbara skäl och som jag därmed lämnat till sist. I övrigt tänkte jag mer på böcker som fokuserade främst på japansk respektive amerikansk imperialism, men det har jag redan skrivit om.
Andreas,
Jag tackar ödmjukast för artikeln du bifogade - den var till stor hjälp. Speciellt tack även för källhänvisningen, som gjorde att jag kunde använda artikeln i arbetet. Stort A i forumuppförande !
//
MvH, Thomas
Tänkte redogöra för ett antal olika förklaringsmodeller, inklusive konspirationsteorin, som jag inte var speciellt insatt i av uppenbara skäl och som jag därmed lämnat till sist. I övrigt tänkte jag mer på böcker som fokuserade främst på japansk respektive amerikansk imperialism, men det har jag redan skrivit om.
Andreas,
Jag tackar ödmjukast för artikeln du bifogade - den var till stor hjälp. Speciellt tack även för källhänvisningen, som gjorde att jag kunde använda artikeln i arbetet. Stort A i forumuppförande !
//
MvH, Thomas