Inbördeskriget i Angola
Inbördeskriget i Angola
Jag har inte så mycket kunskap om ovanstående, men efter att ha läst en skönlitterär bok om saken blev jag nyfiken på en sak: vad hände med den vita befolkningen i Angola?
-
Kapten_Gars
- Medlem
- Inlägg: 3112
- Blev medlem: 6 augusti 2003, 17:20
- Ort: Göteborg
Re: Inbördeskriget i Angola
Precis som i andra portugisiska kolonier så förekom ett form av etnisk rensning där i princip hela den vita/portugisiska befolkningen flydde eller tvingades iväg. Följden blev att ovanpå förödelsen från befrielsekriget så kom det en omfattande administrativ och ekonomisk kollaps. Lägg till de årtionden av inbördeskrig som följde så har du en god förklaring till varför Angola lider sådan misär när landet borde vara ett av de rikare i regionen.
Re: Inbördeskriget i Angola
Som fullständig lekman blev jag nyfiken på det här efter att ha läst en roman om ämnet, vilket fick mig att fundera på hur korrekt romanens skildring överensstämde med verkligheten. Romanen beskriver hur de vita hamnade i ett slags lagligt vakuum ute på sina gårdar och fick skydda sig med egen milis till de började evakuera på eget initiativ och tog sig till hamnarna där de rånades innan de släpptes ombord på båtar som tog dem till Portugal ; de flesta ska ha gett sig av på 1960-talet, och de som stannade kvar blev i vissa fall mördade och deras gårdar konfiskerade på 1970-80-talen.Kapten_Gars skrev:Precis som i andra portugisiska kolonier så förekom ett form av etnisk rensning där i princip hela den vita/portugisiska befolkningen flydde eller tvingades iväg.
Men eftersom ovanstående kommer från en skönlitterär bok blir man ju nyfiken på om detta är historiskt korrekt skildrat. Kan man säga att detta stämde med verkligheten?
Hur gick det egentligen till? Blev de evakuerade av myndigheterna, eller fick de fly helt oorganiserat och kaosartat? Finns det någon slags kronologi - någon tidsperiod under det långa kriget som brukar räknas som den tid de flesta gav sig av? Utsattes de för övergrepp?
Re: Inbördeskriget i Angola
Hur ser läget ut i enklaven och utbrytarregionen Kabinda idag; har Angola någon adminitrativ kontroll över området?
Re: Inbördeskriget i Angola
Det är mycket viktigt att minnas att vare sig Angola eller Mocambique blev självständiga som resultat av en framgångsrik befrielsekamp. Självständigheten kom som en följd av ett maktskifte i Portugal. Den nya regeringen beslutade att ge kolonierna självständighet med en förberedelsetid på mindre än ett år. Mer eller mindre omedelbart bröt det ut inbördeskrig där olika befrielserörelser bekämpade varandra medan den Portugisiska armén enbart ägnade sig åt att beskydda Portugisiska intressen och lät de olika "movements" kämpa mot varandra bäst de ville.
Det finns några bra böcker om Angolakriget men de skrevs för 25-30 år sedan så de går antagligen inte att få tag i. Nu är jag inte hemma så jag kan inte checka upp bokhyllan men den kanske viktigaste skrevs av en som jag vill minnas hette John Stockwell och hade varit CIA:s chef för operationerna i Södra Afrika den gången. Boken heter i vart fall "In search of enemies" och blev indragen i USA ganska snart efter utgivningen.
Själv var jag i Angola på jobb under månaderna före och efter självständigheten den 11/11 1975 och upplevde den perioden som minst sagt märklig. Före självständighetsdagen hade vi å ena sidan den Portugisiska armén men den inskränte sig som sagt till att beskydda Portugiser och deras intressen. Så var det tre olika "movements" som bekämpade varandra. Det var MPLA, UNITA och FNLA. Både UNITA och FNLA hade stöd från CIA medan MPLA hade stöd från Sovjet (sedan de först sökt stöd hos USA men avvisats).
Men någon månad före självständigheten kom det Sydafrikanska trupper till stöd för UNITA samtidigt som FNLA blev krossat av MPLA. Ett par dagar före självständighetsdagen kom det Cubanska förband som stödde MPLA.
Efter självständigheten hade Portugiserna lämnat och FNLA blivit besegrade. Samtidigt hade Sydafrikanerna dragit sig ut. Av något skäl ville de inte ge sig in i strider mot Cubanerna. Kvar stod MPLA och UNITA som skulle bekämpa varandra under 25 år framöver. Medan landet blev totalt ödelagt.
För Donkeyman som varit där flera gånger tidigare innan striderna bröt ut var det en minst sagt trasig upplevelse att se hur detta rika och fina land föll samman och ödelades och föll samman.
Jag har massor med minnen från den tiden. Till exempel hur jag var dag gick upp till järnvägsstationen i Luanda för att studera hur kriget gick. Man strök nämligen stationer på tidtabellen i takt med att fronten kom närmare och närmare. Och självständighetsdagen när Portugisiska soldater lämnade och slog sönder allt kvarlämnat materiel. Samtidigt stod ett avgörande fältslag just utanför staden, artilleriets dån och ljusblänkar över horisonten accompanjerade en gigantisk fyllefest där självständigheten firades. Och en ung Donkeyman drack rödvin och bjöd MPLA - soldaterna på feta cigarrer.
Jag har högvis med bilder från det här men dess värre är jag bortrest så det är ganska lite jag kan plocka fram så här på nätet. Bara några få som kan illustrera stämningen. De här togs någon månad före självständigheten i södra Angola i en stad som heter Mocamedes.
Detta är Portugiser som lämnar sitt hemland. Varje familj fick medföra en trälåda med tillhörigheter.
Fartyget Ngola lämnar med många tusen flyktingar ombord.
Jag har besök av Portugisiska och MPLA - soldater. Vi umgås över en pilsner. En vecka senare hade Sydafrikanerna tagit över staden men de försökte ge sken av att vara vita Portugiser med fordon målade med UNITA-märken. Å andra sidan såg vem som helst att det var den Sydafrikanska reguljära armén. Bland annat är det få Portugiser som snackar Afrikaans.
Det finns några bra böcker om Angolakriget men de skrevs för 25-30 år sedan så de går antagligen inte att få tag i. Nu är jag inte hemma så jag kan inte checka upp bokhyllan men den kanske viktigaste skrevs av en som jag vill minnas hette John Stockwell och hade varit CIA:s chef för operationerna i Södra Afrika den gången. Boken heter i vart fall "In search of enemies" och blev indragen i USA ganska snart efter utgivningen.
Själv var jag i Angola på jobb under månaderna före och efter självständigheten den 11/11 1975 och upplevde den perioden som minst sagt märklig. Före självständighetsdagen hade vi å ena sidan den Portugisiska armén men den inskränte sig som sagt till att beskydda Portugiser och deras intressen. Så var det tre olika "movements" som bekämpade varandra. Det var MPLA, UNITA och FNLA. Både UNITA och FNLA hade stöd från CIA medan MPLA hade stöd från Sovjet (sedan de först sökt stöd hos USA men avvisats).
Men någon månad före självständigheten kom det Sydafrikanska trupper till stöd för UNITA samtidigt som FNLA blev krossat av MPLA. Ett par dagar före självständighetsdagen kom det Cubanska förband som stödde MPLA.
Efter självständigheten hade Portugiserna lämnat och FNLA blivit besegrade. Samtidigt hade Sydafrikanerna dragit sig ut. Av något skäl ville de inte ge sig in i strider mot Cubanerna. Kvar stod MPLA och UNITA som skulle bekämpa varandra under 25 år framöver. Medan landet blev totalt ödelagt.
För Donkeyman som varit där flera gånger tidigare innan striderna bröt ut var det en minst sagt trasig upplevelse att se hur detta rika och fina land föll samman och ödelades och föll samman.
Jag har massor med minnen från den tiden. Till exempel hur jag var dag gick upp till järnvägsstationen i Luanda för att studera hur kriget gick. Man strök nämligen stationer på tidtabellen i takt med att fronten kom närmare och närmare. Och självständighetsdagen när Portugisiska soldater lämnade och slog sönder allt kvarlämnat materiel. Samtidigt stod ett avgörande fältslag just utanför staden, artilleriets dån och ljusblänkar över horisonten accompanjerade en gigantisk fyllefest där självständigheten firades. Och en ung Donkeyman drack rödvin och bjöd MPLA - soldaterna på feta cigarrer.
Jag har högvis med bilder från det här men dess värre är jag bortrest så det är ganska lite jag kan plocka fram så här på nätet. Bara några få som kan illustrera stämningen. De här togs någon månad före självständigheten i södra Angola i en stad som heter Mocamedes.
Detta är Portugiser som lämnar sitt hemland. Varje familj fick medföra en trälåda med tillhörigheter.
Fartyget Ngola lämnar med många tusen flyktingar ombord.
Jag har besök av Portugisiska och MPLA - soldater. Vi umgås över en pilsner. En vecka senare hade Sydafrikanerna tagit över staden men de försökte ge sken av att vara vita Portugiser med fordon målade med UNITA-märken. Å andra sidan såg vem som helst att det var den Sydafrikanska reguljära armén. Bland annat är det få Portugiser som snackar Afrikaans.
Re: Inbördeskriget i Angola
Mycket intressant. Berätta gärna mer när du kan!
Re: Inbördeskriget i Angola
Från titelbladet
Spring 1975: As Saigion falls, the CIA destabilzes Angola in preparation for the next war
Boken heter In Search of Enimies av just John Stockwell
Undertitel: A CIA story
Och John Stockwell beskrivs som Former chief CIA Angola task force
Äger boken men har aldrig läst den. Läser inte så mycket nu för tiden. Lyssnar mest på musik. Just nu Powewolf - Return in Bloodred. Good rockers
Vill minnas att diktaturen i Portugal föll just för att krigen i Afrika gick så dåligt
Och bakon Unita stog Sydafrika med sitt artillery och flyg
Spring 1975: As Saigion falls, the CIA destabilzes Angola in preparation for the next war
Boken heter In Search of Enimies av just John Stockwell
Undertitel: A CIA story
Och John Stockwell beskrivs som Former chief CIA Angola task force
Äger boken men har aldrig läst den. Läser inte så mycket nu för tiden. Lyssnar mest på musik. Just nu Powewolf - Return in Bloodred. Good rockers
Vill minnas att diktaturen i Portugal föll just för att krigen i Afrika gick så dåligt
Och bakon Unita stog Sydafrika med sitt artillery och flyg
-
Valdemar Sappi
- Medlem
- Inlägg: 1436
- Blev medlem: 12 december 2009, 14:22
Re: Inbördeskriget i Angola
Hej Donkeyman. Vore kul med lite bilder vid tillfälle. Just från tiden då det streds om Luanda. Grundade Göteborgs Afrikagrupp en gång. Blev nära vän med Saidi Mingas, sedemera minister och skjuten i kuppförsök av moskvafalangen i MPLA. En av mina vänner var nere efter fallet av alltihop och fick medalj för att han startade upp en massa fabriker som stog utan reservdelar. Flyttade till Brasiluen efteråt tyvärr. Själv blivit av med alla mina egna foton på en vind...
Skrev själv en artikel som berättade om kaptensupproret i den portugisiska hären, egentligen redan innan det hände. Just när det startade upp... Det var historia när det är historia. När det som bara inte kan hända, ändå händer. Förtryckarna gjorde uppror mot sitt eget förtryck...
Just det är den okända verkliga historien. När ingen kunnat förutse det som händer...
Skrev själv en artikel som berättade om kaptensupproret i den portugisiska hären, egentligen redan innan det hände. Just när det startade upp... Det var historia när det är historia. När det som bara inte kan hända, ändå händer. Förtryckarna gjorde uppror mot sitt eget förtryck...
Just det är den okända verkliga historien. När ingen kunnat förutse det som händer...
"Eldskytten", "Ge mig fri": http://eldskytten.se "Jag lyfter på min stormhatt i salut för din kringsyn och källkunskap beträffande östersjöväldet och det sena 1300-talet." Historieprofessor Nils Blomkvist.
Re: Inbördeskriget i Angola
...och de förtryckta fortsatte med ett annat förtryck som gör att det ännu idag finns en flyktingström från Angola
http://www.hrw.org/en/news/2009/06/22/a ... es-cabinda
http://www.hrw.org/en/news/2009/06/22/a ... es-cabinda
-
Valdemar Sappi
- Medlem
- Inlägg: 1436
- Blev medlem: 12 december 2009, 14:22
Re: Inbördeskriget i Angola
Dom var väldigt få i MPLA från början och växte närmast okontrollerat. Folk reste sig i MPLAs namn, och ledningen i MPLA hade då ingen aning om vad som hände och vilka de var. Eller vad de stod för. Fullt av opportunister anslot sig senare, som alltid...
De drivande av dom var mycket pragmatiskt inriktade. Som Saidi Mingas som var en gerillaledare, som när han blev sjuk en tid blev representant här i Sverige. Han berättade för mig att han inte kunde föreställa sig att det stämde att kineserna gav stöd till FNLA, de som slogs för att upprätta det urgamal kungadömet bl.a. Som skickade ut folk med amuletter mot maskingevär och sa att amuletterna skulle göra dom osårbara. Men under slutstriderna om Luanda så blev en av hans barndomsvänner nedhuggen av en maschete tillverkad i Kina. Först då trodde han på det.
Angolas tragedi är att det är Afrikas rikaste land. Internationella intressen sliter söder allt...
FRELIMO i Mosambique hade en ledning som var mer utvecklad och klartänkt. Cabral i Guinea Bissau var den lysande stjärnan för många i Afrika, men Samora Maschel vare den verklige ledaren. Tyvärr dog han allt för tidigt. Det är hans änka Grace som blev omgift med Nelson Mandela.
Men nog med det. Utvecklingen idag är inte rolig att titta på. Internationella intressen har inte svårt hitta lättköpta lakejer. Det är inte ett samhälle fullt av drömmare och visionärer som är det verkligt farliga. Det är ett samhälle utan drömmar och visioner där bara egenintresset härskar som är det verkligt farliga. Saidis favorituttryck var: "Jag bryr mig inte om ifall plåstren är röda eller blå. Jag vill ha plåster!"! Det var just det att han inte gick att muta som blev hans död. Så har jag alltid sett på dödsskjutningen av honom. Även Stalin slog ihjäl dom som först gjort revolutionen. Varenda en som inte hann dö i tid. Inte ens EN överlevde moskva rättegångarna.
De drivande av dom var mycket pragmatiskt inriktade. Som Saidi Mingas som var en gerillaledare, som när han blev sjuk en tid blev representant här i Sverige. Han berättade för mig att han inte kunde föreställa sig att det stämde att kineserna gav stöd till FNLA, de som slogs för att upprätta det urgamal kungadömet bl.a. Som skickade ut folk med amuletter mot maskingevär och sa att amuletterna skulle göra dom osårbara. Men under slutstriderna om Luanda så blev en av hans barndomsvänner nedhuggen av en maschete tillverkad i Kina. Först då trodde han på det.
Angolas tragedi är att det är Afrikas rikaste land. Internationella intressen sliter söder allt...
FRELIMO i Mosambique hade en ledning som var mer utvecklad och klartänkt. Cabral i Guinea Bissau var den lysande stjärnan för många i Afrika, men Samora Maschel vare den verklige ledaren. Tyvärr dog han allt för tidigt. Det är hans änka Grace som blev omgift med Nelson Mandela.
Men nog med det. Utvecklingen idag är inte rolig att titta på. Internationella intressen har inte svårt hitta lättköpta lakejer. Det är inte ett samhälle fullt av drömmare och visionärer som är det verkligt farliga. Det är ett samhälle utan drömmar och visioner där bara egenintresset härskar som är det verkligt farliga. Saidis favorituttryck var: "Jag bryr mig inte om ifall plåstren är röda eller blå. Jag vill ha plåster!"! Det var just det att han inte gick att muta som blev hans död. Så har jag alltid sett på dödsskjutningen av honom. Även Stalin slog ihjäl dom som först gjort revolutionen. Varenda en som inte hann dö i tid. Inte ens EN överlevde moskva rättegångarna.
Senast redigerad av 1 Valdemar Sappi, redigerad totalt 28 gånger.
"Eldskytten", "Ge mig fri": http://eldskytten.se "Jag lyfter på min stormhatt i salut för din kringsyn och källkunskap beträffande östersjöväldet och det sena 1300-talet." Historieprofessor Nils Blomkvist.
Re: Inbördeskriget i Angola
En tråd om fd portugisiska kolonier väcker minnen. Besökte Lorenzo Marques, som sedan blev Maputo, 1973. Det var en trevlig stad, och man märkte inte av några oroligheter.
Re: Inbördeskriget i Angola
Jag var i Angola och Mocambique många gånger både före och efter självständigheten på 1970-talet. Men jag tillbringade ganska många månader i Angola just kring den 11.Nov 1975 när de firade sin självständighet. Och det var en minst sagt märklig upplevelse. Som jag skulle kunna skriva en tjock bok om. Men det får ske en annan gång. Jag skall publicera fler bilder men dess värre kommer jag inte hem förrän om några månader - är bortrest på jobb sedan September.
Men jag skall berätta ett par ganska kul upplevelser. Det var nämligen så att redan några månader före självständigheten inriktade sig den Portugisiska armén på att bevaka Portugisisk egendom och intresse. Man lade sig inte i inbördeskriget vilket gjorde att det var två parallella administrationer under en tid.
I Mocamedes var det UNITA som "hade hand om det". Men så kom det trupper från MPLA som erövrade staden och tog över. Medan den Portugisiska administrationen skötte om Portugisernas intressen utan att bry sig om "vad negrerna sysslade med". Men så kom UNITA tillbaka. I form av en kolonn med moderna fordon och väl övade soldater. Som talade Afrikaans. Det var alltså den reguljära Sydafrikanska Armén. Jag snackade med dem och tog bilder. Samma kväll gick en båt norröver och jag skickade ett brev till "Dagens Nyheter" med bilder och reportage. Ett brev som postades i Takoradi och som jag fått bekräftat att det kom fram. Men DN gjorde inte något med saken. Ytterligare en månad senare skrev NY Times att det fanns Sydafrikanska soldater i Angola och journalisten fick senare Pulitzerpriset. Ganska bittert för en ung Donkeyman som den gången hade ambitioner om att bli journalist.
Jag minns också när vi satt på ett sjapp och det blev en våldsam "shoot out" på gatan. Inne på samma sjapp satt också höjdarna i MPLA. Varvid chefen själv gick ut på gatan och fick si så där 48 hål i kroppen. Och blev stendöd. Gästerna spontanevakuerade krogen genom bakdörren. Men där stod krögaren med notorna och tog betalt av alla. Fast mitt sällskap visste att "de vita" inte var med i kriget så vi väntade ett tag på baksidan och gick sedan in igen och fortsatte måltiden. Som var minst sagt spartansk eftersom det var stor brist på allt. Utom på "Casal Garcia" som det vita vinet hette. Ett vin som jag sedan dess dricker med stor behållning.
Jag minns också från Luanda hur vi gick upp till järnvägsstationen var dag och kollade tidtabellen. Därför att man strök bort stationer i takt med att "fienden" närmade sig. Och på självständighetsnatten stod det avgörande fältslaget just utanför staden. Inne i stan var det en sanslös fyllefest som ackompagnerades av spårljus och artillerield just utanför staden. Men då hade de Sydafrikanska trupperna redan dragit sig ut.
Jag minns också några dagar före självständigheten när de Cubanska trupperna kom. Under stort jubel från folk nere i hamnen. Den församlade "världspressen" bodde uppe på hotell "Tropico" inne i staden. Där man satt i Sky Bar och utbytte nyheter. Några Svenska reportrar (som sedan dess blivit ganska kända) kom ned i hamnen och frågade oss Svenskar om vi hade sett några spår av Cubaner. Vid det tillfället låg ett fartyg 100 meter därifrån och lossade stridsvagnar eller vad det nu heter. Det var läge att ta kanonbilder (som jag gjorde) men våra dagstidningshjältar var mer intresserade av att serveras sill, potatis, öl och brännvin ombord på vår båt.
När jag kommer hem skall jag börja sortera bilder och minnen och skriva. Men det har jag sagt i 40 år nu.
Men jag skall berätta ett par ganska kul upplevelser. Det var nämligen så att redan några månader före självständigheten inriktade sig den Portugisiska armén på att bevaka Portugisisk egendom och intresse. Man lade sig inte i inbördeskriget vilket gjorde att det var två parallella administrationer under en tid.
I Mocamedes var det UNITA som "hade hand om det". Men så kom det trupper från MPLA som erövrade staden och tog över. Medan den Portugisiska administrationen skötte om Portugisernas intressen utan att bry sig om "vad negrerna sysslade med". Men så kom UNITA tillbaka. I form av en kolonn med moderna fordon och väl övade soldater. Som talade Afrikaans. Det var alltså den reguljära Sydafrikanska Armén. Jag snackade med dem och tog bilder. Samma kväll gick en båt norröver och jag skickade ett brev till "Dagens Nyheter" med bilder och reportage. Ett brev som postades i Takoradi och som jag fått bekräftat att det kom fram. Men DN gjorde inte något med saken. Ytterligare en månad senare skrev NY Times att det fanns Sydafrikanska soldater i Angola och journalisten fick senare Pulitzerpriset. Ganska bittert för en ung Donkeyman som den gången hade ambitioner om att bli journalist.
Jag minns också när vi satt på ett sjapp och det blev en våldsam "shoot out" på gatan. Inne på samma sjapp satt också höjdarna i MPLA. Varvid chefen själv gick ut på gatan och fick si så där 48 hål i kroppen. Och blev stendöd. Gästerna spontanevakuerade krogen genom bakdörren. Men där stod krögaren med notorna och tog betalt av alla. Fast mitt sällskap visste att "de vita" inte var med i kriget så vi väntade ett tag på baksidan och gick sedan in igen och fortsatte måltiden. Som var minst sagt spartansk eftersom det var stor brist på allt. Utom på "Casal Garcia" som det vita vinet hette. Ett vin som jag sedan dess dricker med stor behållning.
Jag minns också från Luanda hur vi gick upp till järnvägsstationen var dag och kollade tidtabellen. Därför att man strök bort stationer i takt med att "fienden" närmade sig. Och på självständighetsnatten stod det avgörande fältslaget just utanför staden. Inne i stan var det en sanslös fyllefest som ackompagnerades av spårljus och artillerield just utanför staden. Men då hade de Sydafrikanska trupperna redan dragit sig ut.
Jag minns också några dagar före självständigheten när de Cubanska trupperna kom. Under stort jubel från folk nere i hamnen. Den församlade "världspressen" bodde uppe på hotell "Tropico" inne i staden. Där man satt i Sky Bar och utbytte nyheter. Några Svenska reportrar (som sedan dess blivit ganska kända) kom ned i hamnen och frågade oss Svenskar om vi hade sett några spår av Cubaner. Vid det tillfället låg ett fartyg 100 meter därifrån och lossade stridsvagnar eller vad det nu heter. Det var läge att ta kanonbilder (som jag gjorde) men våra dagstidningshjältar var mer intresserade av att serveras sill, potatis, öl och brännvin ombord på vår båt.
När jag kommer hem skall jag börja sortera bilder och minnen och skriva. Men det har jag sagt i 40 år nu.
Re: Inbördeskriget i Angola
I Portugal har man börjat prata lite mer om kolonialkrigen, "läste" en veckotidning pa bibblan nyligen, tydligen dog det lite mer än 8000 portugisiska soldater under krigen i Angola, Guinea-Bissau och Mocambique, inga förluster pa önationerna
Kap Verde eller Sao Tome.
Flest dog det i Angola som ocksa var det land som konflikten varade längst, sedan 1961, konflikten startade 1963 i Mocambique och 1964 i Guinea-Bissau. Man nämner antal döda i Belgiska Kongo ibland européer till 800.
Totalt slogs 150 tusen portugisiska soldater i kolonierna under 1960-70-talen.
Kap Verde eller Sao Tome.
Flest dog det i Angola som ocksa var det land som konflikten varade längst, sedan 1961, konflikten startade 1963 i Mocambique och 1964 i Guinea-Bissau. Man nämner antal döda i Belgiska Kongo ibland européer till 800.
Totalt slogs 150 tusen portugisiska soldater i kolonierna under 1960-70-talen.
Re: Inbördeskriget i Angola
Realpolitik, 8 tusen döda ibland 150 tusen som slogs, var 17e som drog i fält dog, sag en blind portugisisk vit man i tunnelbanan i Lissabon för nan vecka sen som tiggde sag ut som att vara i 60 arsaldern och ena handen borta och splitterskador i ansiktet medValdemar Sappi skrev:Hej Donkeyman. Vore kul med lite bilder vid tillfälle. Just från tiden då det streds om Luanda. Grundade Göteborgs Afrikagrupp en gång. Blev nära vän med Saidi Mingas, sedemera minister och skjuten i kuppförsök av moskvafalangen i MPLA. En av mina vänner var nere efter fallet av alltihop och fick medalj för att han startade upp en massa fabriker som stog utan reservdelar. Flyttade till Brasiluen efteråt tyvärr. Själv blivit av med alla mina egna foton på en vind...
Skrev själv en artikel som berättade om kaptensupproret i den portugisiska hären, egentligen redan innan det hände. Just när det startade upp... Det var historia när det är historia. När det som bara inte kan hända, ändå händer. Förtryckarna gjorde uppror mot sitt eget förtryck...
Just det är den okända verkliga historien. När ingen kunnat förutse det som händer...
ögonen borta. 3 mil ifran min hemby i en mindre stad reste man en minnestavla 2009
över stupade i kolonialkrigen, alla byar i omradet bidrog med stupade, i Angola, Guinea-Bissau och Mocambique.
Senast redigerad av 1 Frogman, redigerad totalt 30 gånger.
Re: Inbördeskriget i Angola
Klart dom har, dom har haffat dom som attackerade Togos fotbollslag bl.adiskutera skrev:Hur ser läget ut i enklaven och utbrytarregionen Kabinda idag; har Angola någon adminitrativ kontroll över området?