Inlägg
av frejs väpnare » 1 juli 2010, 20:06
Denna tråd blir ett intressant exempel på hur politiska/ekonomiska värderingar, minnesluckor och formuleringar kan skapa missförstånd hos en läsare ”som inte var med”.
Jag ska därför berätta;
Min historia om kärnkraftsmotståndet.
År 1962 publicerades Rachel Caråson sin epokgörande bok ”Tyst vår”. Samma år kom Georg Borgström med sin, nästan, lika epokgörande skrift; Mat för miljarder”.
”Tyst vår” visade hur naturen förgiftades genom människans åtgärder. ”Mat för miljarder” visade att jordens resurser faktiskt är begränsade, men också hur 80 % av dessa begränsade resurser konsumerades av 15 % av jordens befolkning.
Dessa två böcker, och alla deras epigoner, blev stora inspiratörer för delar av den ungdomsrevolt som kallas 68-rörelsen, men också för natur- och hembygdsrörelserna. Men det tog lång tid innan de politiska partierna ville inse hur starka dessa protester var. ”Utvecklingen” var viktigare än dess konsekvenser. Man ansåg att samhället inte hade råd att ställa miljökrav på industrin, och industrierna hotade, mer eller mindre öppet, med att flytta utomlands om det skulle komma miljökrav. Endast frågan om avloppsrening togs in i de politiska programmen (kanske därför att det var kommunerna/ skattebetalarna som fick stå för fiolerna), men det var naturligtvis ett stort framsteg.
Däremot använde industri och partier delar av Carson´s/Borgström´s argument när det gällde kärnkraft som energiform. Ett kärnkraftverk skulle begränsa behovet att reglera de få återstående oreglerade norrlandsälvarna. Visserligen krävde ”utvecklingen” att man ändå måste reglera Vindelälven, men sen….
Och då, som nu, fanns det inga praktiska problem med utbränt kärnavfall.
Ett underifrån kommande kärnkraftmotstånd blev däremot allt räddare för vad det utbrända kärnavfallet kunde användas till. Med halveringstider på upp mot 1000 år hade man svårt att tro på en ”säker slutförvaring”. På gräsrotsnivå inom partierna började också denna diskussion att dyka upp, men samtliga partiledningar manövrerade för att slippa diskussionen.
Starkast var dessa motståndsströmningar inom Centern och SAP. Och endast inom Centern slog det igenom i en politisk viljeyttring och krav; stopp för kärnkraften. Fälldin var starkt uppbackad av fr.f.a. ungdoms- och kvinnoförbunden. Inför valet 1976 blev också kärnkraften Centerns stora profilfråga. SAP ”slapp” – då - sin inre strid om kärnkraft, eftersom LO hade ”tvingat” på dem löntagarfonderna, och alla partistrateger var fullt upptagna med att desarmera den frågan.
I valkampanjen lovade Fälldin att ingen statsrådspost i världen kunde få honom att dagtinga med sitt samvete. Många bedömare anser att detta löfte ledde till att Centern blev valets stora segrare, och besvikelsen bland väljarna blev stor när det visade sig att Fälldin blev statsminister i en regering som beslöt att ladda färdiga reaktorer. Ett försök att desarmera ”sveket” blev att Centern började driva kravet på en folkomröstning om kärnkraftens vara eller inte vara. Ett krav som närmast förlöjligades av oppositionen och förringades av koalitionspartierna.
28 mars 1979, 5 månader innan nytt svenskt riksdagsval, skedde en härdsmälta i kärnkraftverket i Harrisburg, USA.
SAP hann först med att biträda kravet på folkomröstning, men övriga partier hängde tätt efter.
Men – folkomröstningen skulle inte hållas i samband med valet, utan senare. Därigenom undveks att riksdagsvalet skulle handla om kärnkraft.
Men inom SAP exploderade kärnkraftsfrågan ändå. Partiledning med bistånd av LO för kärnkraften, men gräsrötter/partiorganisationer mot. Någon partistrateg erinrade sig då ATP-valet där tre alternativ medförde att inget alternativ kunde bli vinnare, men alla alternativ, åtminstone för sig själva, kunde kalla sig segrare. Och så kom linje 2 – avveckling med förnuft – till.
Moderaterna och arbetsgivarföreningarna hade ingen svårighet att organisera, och finansiera, kampanjen för linje 1.
SAP och LO inte heller några svårigheter med linje 2.
Men linje 3 hade stora svårigheter, ingen färdig organisation och inga pengar. (En gång kunde jag en sammanställning över vilka ekonomiska resurser de olika kampanjledningarna hade, men det är borta ur minnet. Men det var STOR skillnad.) Till dessa generella svårigheter kom (alltför) många ”68-människors” misstro mot ”etablerade organisationer, men också bister erfarenhet av hur andra kamporganisationer tagits över av partier. De två marxist-leninistiska partierrna KPML och KPML(r) hade som strategi att försöka överta andra (Själv råkade jag ut för det tre gånger. Första gången begrep jag inte vad som höll på och hända, andra gången reagerade vi för sent, tredje gången lyckades vi hålla dem stången tills de tröttnade.)
Det drevs faktiskt också krav på en linje 4. Frågan SKA avgöras av de riksdagsmän som tvbingas behandla samtliga konsekvenser av ett ja eller ett nej. Den fick inget stöd, vare sig finansiellt eller medialt. Men - faktiskt - ett antal röster (som räknades som ogiltiga)
Det vore t.ex. intressant att kolla hur många som tror att 2010 stod med, eller några andra av de missuppfattningar som luftats här.
