Hur agerade regeringen Carlsson vid revolutionerna '89?

[Knurd]

Både regeringen Reinfeldt, och andra regeringar i västvärlden, har fått klä skott för att de har hållit sig passiva i protesterna i Nordafrika. Det kan förstås diskuteras, men i så fall i något annat forum.

Men för att göra en jämförelse utan någon särskild agenda. Frågorna är uppriktiga, och inte ett dugg retoriska.

Hur agerade Ingvar Carlssons regering vid revolutionerna i Östeuropa 1989-92?

Krävde de att Honecker, Ceaucescu och de andra diktatorerna skulle avgå?
Uttalade de något stöd för demonstranterna?
Uttryckte de glädje?
Vad sa den borgerliga oppositionen om händelserna i Östeuropa?

[pandersson2]

Det första jag tänker på är utrikesminister Sten Andersson som uppmanade litauerna till att sluta provocera Moskva samt glatt åkte till Tallin och förklarade att Sverige inte såg området som ockuperat. Sveriges regerings officiella stöd var nog främst för Moskva. Sedan så gav nog de svenska ambassaderna en hel del stöd till de Baltiska frihetsrörelserna, även om de nog officielt aldrig tog någon ställning vad jag vet. Den Borgerliga oppositionen var mer positivt inställd, det var ju folk från borgerligt håll som initierade torgmötena i Stockholm som stöd för Baltikum. Hur det hade varit med omvända roller är svårt att veta, oppositionen brukar alltid vilja vara mer aktiv än regeringen.

Sten Anderssoncitat finns här, tillsammans med Anderssons senare uttolkning av vad han i själva verket menade.
http://sv.wikiquote.org/wiki/Sten_Andersson

[Ornellaia]

Här finns ett klipp i Öppet arkiv SvT Play:

http://svtplay.se/v/1392883/oppet_arkiv ... 1,f,103115

Statsminister Ingvar Carlsson välkomnar förändringen i Östtyskland, men känner en viss oro inför den senaste tidens dramatiska utveckling.

Jag minns det ungefär som idag med försiktiga kommentarer.

Probelmet med att officiellt vara neutral är ju just att vara neutral då blir det en svår balansgång när ena sidan plöstligt rycks undan, läs Östeuropa befrias.

[Olof Trätälja]

Det är inte riktigt jämförbart. Den svenska socialdemokratin som den då drevs, dvs som en extrem form av demokratisk socialism, hade ett egenintresse i konflikten mellan öst och väst och påstådd "balans" eller neutralitet mellan de rena diktatoriska kommuniststaterna och det demokratiska väst. Efter att kommunismen föll i öst blev de inte heller själva längre rumsrena, med de faktiskt ganska svåra ingrepp mot individens frihet som man ägnade sig åt. Samtidigt så såg man ju uppenbarligen Sovjet som det stora hotet, en satelitstat ville man ändock inte bli.

Det är dock oklart om alla socialdemokrater förstod situationen då. Finansministern och sedermera statsministern i Carlssons regering av år 1994, Göran Persson, hade uppenbart fortfarande inte förstått någonting när han 1994 åkte till New York för att med politiska argument övertyga finansmarknaden om förträfligheten att låna pengar till den ny socialdemokratiska regeringen. Resultat blev, helt självklart, välförtjänta och massiva hånskratt. En upplevelse som nog präglade honom under hela hans senare period som statsminister.

Andra som Sten Andersson förstod nog att spelet var slut inte bara för Sovjet utan också för de dogmer han och hans parti dittills stått för på hemmaplan. Det präglade nog hans agerande 1989.

Sveriges relation till Arabvärden är en helt annan. Det finns inga direkta partipolitiska kopplingar till någon av parterna. Istället verkar problemen snarare handla om ointresse och okunnighet. Just nu vet man nog inte riktigt om stöd till demokratiska krafter skulle vara till fördel eller ej. Det finns en uppenbar risk att ett sådant västligt stöd i själva verket själper en sådan rörelse och ännu mer banar väg för muslimsk fundamentalism. Inte heller verkar man veta hur man skulle ge stöd för en demokratiseringsprocess om man ändå skulle bestämma sig för det.

Sammanfattning, det socialdemokratiska flaxandet av 1989 var ideologiskt betingat. Den nuvarande handlingsfölamningen beror på oförmåga.

[Dûrion Annûndil]

Man kan inte få nog av sådan här rättvisa och balanserade analyser: Det block man sympatiserar med agerar utifrån mänskliga brister eller misstag, det block man inte sympatiserar med agerar utifrån ren illvilja eller tjockskallighet. Oavsett om de alltså agerar likadant i liknande situationer.

[Olof Trätälja]

Man kan inte få nog av sådan här rättvisa och balanserade analyser: Det block man sympatiserar med agerar utifrån mänskliga brister eller misstag, det block man inte sympatiserar med agerar utifrån ren illvilja eller tjockskallighet. Oavsett om de alltså agerar likadant i liknande situationer.

De agerar inte på något vis likartat.

Vi lär knappast se Bildt hylla Kadaffi på den resa han nu tänker företa sig till Egypten. Sten Andersson åkte till Estland och uttryckte sit stöd och sympati för Moskva !

[Hexmaster]

Det block man sympatiserar med agerar utifrån mänskliga brister eller misstag, det block man inte sympatiserar med agerar utifrån ren illvilja eller tjockskallighet. Oavsett om de alltså agerar likadant i liknande situationer.

Så sant, så sant. Hvergang, också. Tänk så praktiskt världen är inrättad.

[Magnus L]

Det första jag tänker på är utrikesminister Sten Andersson som uppmanade litauerna till att sluta provocera Moskva samt glatt åkte till Tallin och förklarade att Sverige inte såg området som ockuperat. Sveriges regerings officiella stöd var nog främst för Moskva. Sedan så gav nog de svenska ambassaderna en hel del stöd till de Baltiska frihetsrörelserna, även om de nog officielt aldrig tog någon ställning vad jag vet. Den Borgerliga oppositionen var mer positivt inställd, det var ju folk från borgerligt håll som initierade torgmötena i Stockholm som stöd för Baltikum. Hur det hade varit med omvända roller är svårt att veta, oppositionen brukar alltid vilja vara mer aktiv än regeringen.

Sten Anderssoncitat finns här, tillsammans med Anderssons senare uttolkning av vad han i själva verket menade.
http://sv.wikiquote.org/wiki/Sten_Andersson

Men varför skriver du så som du gör i dina första rader i detta inlägg? Det är ju inte sant. Alla som är någorlunda insatta VET att den svenska Socialdemokratin FÖRAKTADE kommunismen. Att sen ta uttalanden som tolkats fel, förvrängts eller helt tagits ur sitt sammanhang som intäkt för din felaktiga tes är ju bara löjligt. När ska folk lära sig att Finlands utsatta läge styrde Sveriges balanserade under hela 1900-talet. Är det svårt att inse hur det ligger/låt till? Det borde ju inte vara det utan förutfattade meningar om saker och ting.

[Magnus L]

Finansministern och sedermera statsministern i Carlssons regering av år 1994, Göran Persson, hade uppenbart fortfarande inte förstått någonting när han 1994 åkte till New York för att med politiska argument övertyga finansmarknaden om förträfligheten att låna pengar till den ny socialdemokratiska regeringen. Resultat blev, helt självklart, välförtjänta och massiva hånskratt.

...Och sen fixade han biffen och resultatet ser vi nu sen dess - urstarka statsfinanser i jämförelse med omvärlden. Vem skrattar nu?

Sveriges relation till Arabvärden är en helt annan. Det finns inga direkta partipolitiska kopplingar till någon av parterna. Istället verkar problemen snarare handla om ointresse och okunnighet. Just nu vet man nog inte riktigt om stöd till demokratiska krafter skulle vara till fördel eller ej. Det finns en uppenbar risk att ett sådant västligt stöd i själva verket själper en sådan rörelse och ännu mer banar väg för muslimsk fundamentalism. Inte heller verkar man veta hur man skulle ge stöd för en demokratiseringsprocess om man ändå skulle bestämma sig för det.

Ungefär som vid Sovjetblockets fall då. Man vill inte in och peta i en inifrån påbörjad process med fara för att det ska baktända.

[pandersson2]

Magnus L,

Att sen ta uttalanden som tolkats fel, förvrängts eller helt tagits ur sitt sammanhang som intäkt för din felaktiga tes är ju bara löjligt.

Sten Anderssons memoarer, alltså inte hans politiska motståndares ord:

Det var vid ett besök i Sovjetunionen i november, då jag efter en middag i Tallin fick frågan: "Är Estland ockuperat?" och svarade ett korthugget "Nej!".

Jag har läst svenske konsulns berättelse och hur han såg på saken, samt hur det uppfattades av alla närvarande när Estlands representanter därefter tog avstånd från Sten Anderssons ord. Du får gärna förklara hur jag förvrängt orden, vi brukar ju tolka det som gäller Sovjetunionen mycket olika, för jag kan inte göra en annan tolkning av det ovan nämnda.

[pandersson2]

Här kan man läsa ur Riksdagsdebatten där Sten Andersson redovisade för sin resa i Baltikum.
http://www.riksdagen.se/webbnav/index.a ... 1989/90:27

Sten Andersson uttalande om ockupationen togs först upp av Håkan Holmberg.

I Tallinn sade utrikesminislern atl han inte ansåg alt Estland var ockupe­rat. Utrikesutskottet skrev i våras att år 1940 blev de tre länderna under tvångsmässiga former införlivade med Sovjetunionen, dvs. vad som med ett normalt språkbruk avses med ockupation. Parlamenten i Estland och Lett­land har nu ogiltigförklarat de händelser utrikesutskottet beskrev. I Moskva har man i polemik mot besluten stött sig på utrikesministerns uttalande. Han har på ett häpnadsväckande sätt trampat in i relationerna mellan de baltiska folken och ledningen i Moskva. Kan utrikesministern nu ge ett otvetydigt besked om atl han instämmer i ulrikesutskottets uttalanden från i våras?

Sten Anderssons svar:

Låt mig så la upp några av de frågor som de borgerliga har ställt och som nog syftar mer till all kamma hem inrikespolitiska poäng än all göra nytta i Baltikum. Jag kom till Baltikum, inte för atl diskutera det som har varit ulan för all diskutera framliden; Vad kan Sverige göra för atl hjälpa de baltiska folken till en utveckling mot mer självständighet, demokrati och frihet? Jag kom dit för atl övertyga Sovjelledningen om atl del låg i Sovjets intresse all just i de baltiska länderna få ett gott exempel som man kunde visa upp för folkel, ett exempel på atl del där går snabbare all åsladkomma positiva re­sultat med hjälp av perestrojka än om nian skall göra det över hela Sovjet­unionen. Perestrojkan har lika stora möjligheter all misslyckas som all lyckas. Därför krävs det mitt i glädjen över den positiva utvecklingen i Öst­europa också en viss kyla och ett visst omdöme. Och jag påslår all del inte var detta som präglade de första inläggen i denna debatt. Del gäller även Carl Bildts inlägg.Vad hade hänt? Jag kom dit som svensk utrikesminister. Och jag kan ju inte ändra den svenska utrikespolitiken. Jag har all följa den politik som denna riksdag och regering har fastställt. Men länk om jag hade följt er upp­maning, eller tänk om Bildt hade kommit dit och sagt: Ni är ockuperade! Och till de ockuperade, de som ville samarbeta med Sovjetmaklen, ocku­panten, hade jag då indirekt sagt: Ni ärquislingaroch samarbelsmän! År det någon i denna lokal som inbillar sig alt detta hade varit till båtnad för de baltiska folken eller för Sverige eller för Sveriges möjligheter alt påverka utvecklingen i Baltikum mot ökad självständighet? Vi i Sverige hade inte fåll vår represenlalion, och över huvud taget hade samtalen avbrutits. Det är en välsignelse för detta land all Bildt och Westerberg och andra inte är landets utrikesministrar, och det är också en välsignelse för Baltikum!

I ett senare inlägg utvecklade Sten Andersson sin uppfattning

Sedan skall jag ta mig an Carl Bildl, Håkan Holmberg och Gunnar Hök­mark: Jag log inle upp del som hade hänl hisloriskl. För reslen; Väldigl vad Carl Bildt höjde rösten på slutet! Men jag förslår - då var argumentationen så omållligt svag all del fanns skäl all höja rösten. Vad är del som ni föreslår? När del gäller det historiska har jag min uppfattning, och jag tycker alt del är utmärkt all balterna gör upp med sill förflulna, Lål oss säga att jag fick frågan; Är ni ockuperade? Då skulle Carl Bildl. Håkan Holmberg och de andra svenska hjältarna ha sagt: Ja. vi är ockuperade och ni som samarbetar med ockupanten är quislingar och samarbelsmän. Del är ju en lycka all ni inle har den position som jag har, för del skulle skada Sverige, skada pere­strojkan och de baltiska folken! Men jag hyser hopp. för Carl Bildl är poli­tiskt kunnig. Fär han länka igenom detta kommer han till klarhet.

[pandersson2]

Sten Andersson uttalade sig även om Sveriges politik efter kuppförsöken i Baltikum 17 januari 1990.
http://www.riksdagen.se/webbnav/index.a ... 1990/91:51

Herr talman! Alla folk har rätt till självbestämmande. Det slås fast i FN-stadgan.De demokratiskt valda parlamenten i Litauen, Lettland och Estland har med överväldigande majoritet förklarat att de vill utöva denna sin rätt i form av egna, självständiga stater. Dessa beslut har Sverige, dess regering och folk, välkomnat och bejakat.Europas stater har i Helsingfors-dokumentet 1975 enat sig om att gränserna i Europa kan ändras, men att detta bara kan ske genom fredliga medel och genom överenskommelse. Därför har Sverige hävdat att motsättningarna mellan Moskva och de baltiska republikerna måste lösas i enlighet med Helsingfors-dokumentets bokstav och andemening.

Han tager även upp vad Sverige hade för avsikt att genomföra.

att ta upp utvecklingen i Baltikum i FNs kommission för de mänskliga rättigheterna

inom ESKs ram, vid ett pågående ESK-möte i Wien, redan gjort ett uttalande om läget i Baltikum

Europarådets ministerkommitté i förrgår antog en deklaration, där man fördömer bruket av militära medel mot civilbefolkning.

Jag beslöt t.ex. i tisdags att som en första åtgärd anslå 1 milj.kr. för olika aktiviteter. Anslaget skall bl.a. göra det möjligt för Sveriges Radio att så snabbt som möjligt inleda radiosändningar på litauiska.

Vi har också beslutat att på olika sätt stödja de representanter för de baltiska parlamenten och regeringarna som under de senaste dagarna kommit till Stockholm.

[Ornellaia]

Det är inte riktigt jämförbart. Den svenska socialdemokratin som den då drevs, dvs som en extrem form av demokratisk socialism, hade ett egenintresse i konflikten mellan öst och väst och påstådd "balans" eller neutralitet mellan de rena diktatoriska kommuniststaterna och det demokratiska väst.

Det var ju ungefär det här jag ville få fram med mitt tidigare inlägg om hur svår balanseringen är när man är så på milimetern neutral. Nog om DDR.

Den baltiska revolutionen har ju sina inlägg redan men jag kan ej minnas vad som sades och skrevs om Rumänien. Jag minns dock att händelserna i Rumänien gick så otroligt snabbt. Det jag minns är att det efter att det blev fritt att resa i Rumänien kom fram barnhemsbarn som var kraftigt vanvårdade och som till viss del blev adopterade till andra länder. Det var ju ett i raden av missförhållanden som avslöjades när järnridån föll.

[Olof Trätälja]

Det är inte riktigt jämförbart. Den svenska socialdemokratin som den då drevs, dvs som en extrem form av demokratisk socialism, hade ett egenintresse i konflikten mellan öst och väst och påstådd "balans" eller neutralitet mellan de rena diktatoriska kommuniststaterna och det demokratiska väst.

Det var ju ungefär det här jag ville få fram med mitt tidigare inlägg om hur svår balanseringen är när man är så på milimetern neutral. Nog om DDR.

Nu vet jag inte riktigt vad du menar. Men jag höll nog inte helt med dig. Det jag ville påtala var att den av socialdemokratin påstådda balansen under kalla kriget i verkligheten ingalunda var det utan en retorisk underbyggnad för den politik man i själva verket ville föra. Inte heller var den s.k. neutraliteten något påtvingat. Sverige hade mycket väl kunnat gå samma väg som andra västländer.

Vad man däremot gjorde var att man spelade med detta kort för att kunna föra en politik som till mer än försumbara stycken inte var rumsren i de andra västerländska demokraternas ögon, men som man tvangs acceptera så länge östkommunismen fanns kvar.

Nu vet jag att detta är mycket känsliga kapitel i den svenska historien som enligt vissa helst inte bör omnämnas, vilket ju också kan ses av kommentarerna ovan. Inte desto mindre är en insikt om dessa grundläggande faktorer helt nödvändig om man alls skall kunna förstå den svenska socialdemokratins agerande 1989.

Faktumet att svensk socialistisk politik inte sammanföll med övriga västerlandets värderingar kan för övrigt lätt visas genom att konstatera att den svenska socialdemokratiska politiken under kalla kriget till stora stycken är helt oförenlig med gällande EG-rätt, vilken som bekant infördes även i Sverige efter kalla krigets slut. Detta trots att EG-rätten måste sägas vara tämligen vänsterinriktad ur ett globalt perspektiv.

Angående DDR som ju hör till de länder som befriades 1989, så ser jag av Magnus L.:s inlägg att det tycks finnas mer än ett skäl att återkomma till just DDR...

[Dûrion Annûndil]

Det jag ville påtala var att den av socialdemokratin påstådda balansen under kalla kriget i verkligheten ingalunda var det utan en retorisk underbyggnad för den politik man i själva verket ville föra. Inte heller var den s.k. neutraliteten något påtvingat. Sverige hade mycket väl kunnat gå samma väg som andra västländer.

Vad man däremot gjorde var att man spelade med detta kort för att kunna föra en politik som till mer än försumbara stycken inte var rumsren i de andra västerländska demokraternas ögon, men som man tvangs acceptera så länge östkommunismen fanns kvar.

Nu vet jag att detta är mycket känsliga kapitel i den svenska historien som enligt vissa helst inte bör omnämnas, vilket ju också kan ses av kommentarerna ovan. Inte desto mindre är en insikt om dessa grundläggande faktorer helt nödvändig om man alls skall kunna förstå den svenska socialdemokratins agerande 1989.

Eftersom din politiska utläggning här om neutralitetspolitiken knappast har så mycket historiska fakta på benen så tror jag inte att den spelar någon vidare roll för att förstå agerandet 1989. Sverige har haft en tradition att vara neutral sedan början av 1800-talet, med brett politiskt stöd ända in på 1950-talet. Vi kan lika gärna lämna den därhän.

Istället så måste man betänka vad den dåvarande regeringen hade att förhålla sig till: en av världens supermakter, Sovjetunionen. Eftersom man inte heller kunde veta att Sovjetunionen skulle falla två år senare, så kunde man knappast vara alltför stöddig om man ville behålla bekväma relationer.