Norska soldater i POW-läger under kriget?

[Wale]

De sista delarna av norska armen kapitulerade under juni 1940. Var det hela den norska armen som kapitulerade eller var det enskilda förband som kapitulerade? Vad hände med soldaterna under resten av kriget? Satt de i fångläger resten av kriget eller fick de gå tillbaka till sitt civila liv? Jag har förstått det som att norska soldater som gjorde sabotageuppdrag tex. vid Rjukan alltid bar engelska uniformer. Har detta ett samband med att norska armen hade kapitulerat eller var det en annan orsak?

[lampros]

Rjukanmännen var motståndsfolk som flytt från Norge till England. Operationen lanserades från England, planlades där.

Re kapitulationen 1940, jag finner det osannolikt att fångna norska soldater skulle sitta i läger hela kriget. För dyrt. Har man väl besegrat armén och fängslat/lägerhållit de kapitulerade soldaterna en tid så torde de behöva släppas, om inte annat för att hålla landet igång = alstra rikedomar för de nya ockupanterna, nazisterna.

[frodeh]

Rjukanmännen var motståndsfolk som flytt från Norge till England. Operationen lanserades från England, planlades där.

Re kapitulationen 1940, jag finner det osannolikt att fångna norska soldater skulle sitta i läger hela kriget. För dyrt. Har man väl besegrat armén och fängslat/lägerhållit de kapitulerade soldaterna en tid så torde de behöva släppas, om inte annat för att hålla landet igång = alstra rikedomar för de nya ockupanterna, nazisterna.

Det er riktig at de ikke ble sittende i fangenskap. Felttoget i Norge var av en slik natur at avdelingene ble nedkjempet nokså enkeltvis i sør og de ble da jevnt over enten oppløst avdelingsvis og demobilisert, eller av tyskerne avvæpnet, avkrevd passivitetsløfte og sendt hjem deretter. 6. divisjon ble også nokså enkelt demobilisert uten stor tysk innblanding. Mange av Linge-karene fra Rjukan-aksjonen deltok på norsk side i 1940, minst en av dem også i Finland 39/40 såvidt jeg husker.
I 1943 ble rundt 1500 offiserer arrestert og 2/3 av dem ble sendt i krigsfangenskap i Polen hvor de satt ut krigen.

Når det gjelder uniformsspørsmålet så vil jeg anta at det var av praktiske årsaker at man brukte engelsk uniform i kompani Linge. Jeg vet at de hadde norsk flagg og "Norway" som tekstilmerke, men det hadde vært interessant å høre om noen vet mer.

[Stefan]

[Når det gjelder uniformsspørsmålet så vil jeg anta at det var av praktiske årsaker at man brukte engelsk uniform i kompani Linge. Jeg vet at de hadde norsk flagg og "Norway" som tekstilmerke, men det hadde vært interessant å høre om noen vet mer.

Om just den frågan vet jag inget. Men jag vet en smula om ett parallellfall. De värnpliktiga norska poliser och andra, som utbildades i Sverige och under 1944 flögs över till England i kurirplan. De planen hade norska besättningar, men alla, både besättningar och passagerarna, hade brittiska uniformer på sig och brittiska pass. Planen var Boac-registrerade. (Dvs brittiskt registrerade).
Ett exempel var det planet som kraschade natten till 29 augusti 1944 mot Kinnekulle. 11 dog, 4 kunder räddas...

Så här är barnversionen, helt äkta, jag skrev den själv:
"Norske polisaspiranten Kjell Nygårds minns:
Natten till den 29 augusti 1944 steg jag och mina kamrater i tjänst hos Norska Londonregeringen, ombord på kurirplanet till England. Planet från Bromma till England hade tre norska besättningsmän. Den medförde SKF-kullager, post och oss 12 passagerare. Piloterna fick problem, och de skulle försöka landa på Såtenäs i stormen och hällregnet. Jag vaknade till av skärande smärtor. Det hördes jämmer runt omkring mig, det sprakade av eld lite längre bort, och regnet öste ner på mig och runt om. Jag såg ingenting och kunde knappt röra mig. Jag förstod att vi måste ha störtat. Att jag var svårt sårad, blödde och var döende… Det var dags för den sista bönen. Men så, så hörde jag en pojkröst. Något varmt lades över mig. En liten varm hand stacks in i min hand…Det var detta som höll mig kvar i livet. Handen och hans bevekande röst. En evighet senare hörde jag andra röster. Och andra händer som hjälpte till. Väl på sjukhuset fick vi välkomna besök av tre unga flickor som besökte oss nästan varje dag vi låg där och pratade med oss.
Jag fick veta att vi kraschat mot Kinnekulle. Att bara fyra av oss 15 ombord överlevt. Jag fick också veta namnen på de som hjälpt oss: Arne, Emil och Gerda Johansson som bodde närmast, var först på katastrofplatsen. Arne gjorde stordåd genom att släpa oss sårade och döda ut ur den brinnande flygplanskroppen. Gerda sprang ner till samhället Hällekis, larmade och hämtade utrustning. Pojken som räddade mitt liv den natten var tolvårige Sten Larsson. Brukssköterskan som kom upp och gav oss smärtlindrande sprutor och första förband tills ambulanserna kom var Karin Heij Andersson. Ivan Larsson bröt sig in i utkikstornet och hämtade filtar och läsk. Efteråt ville han ersätta ägaren Gillström, Gillström vägrade att ta emot någon ersättning. Flickornas namn minns jag tyvärr inte riktigt, men Rosa Karlsson minns jag eftersom hon pratade mest av de tre flickorna. Det var många andra som hjälpte till, och väldigt, väldigt många som visade oss en oerhörd sympati. Oss levande och dem som dog. Jag är dem alla evigt tacksam och jag vill att också andra minns och hedrar dem som ställde upp när hjälpen behövdes. Dem från Kinnekulletrakten och dem från Lidköping.


Källa: Sammanfattning av intervjuer, utförda av Raymond Andersson, Såtenäs museum. Artikel i NLT av Folke Hörling.
Fritt återberättat av museipersonal SZ."

[Wale]

Är det någon som vet hur det var i Holland, Belgien och Frankrike? Fick soldater som kapitulerat återgå till ett civilt liv också där? Jag antar att man inte behandlade fångna soldater från Polen lika humant?
Frodeh skriver att man 1943 skickade många norska officerare till fångläger. Vad var orsaken? Ökande antal sabotageaktioner?

[lampros]

Är det någon som vet hur det var i Holland, Belgien och Frankrike? Fick soldater som kapitulerat återgå till ett civilt liv också där? Jag antar att man inte behandlade fångna soldater från Polen lika humant?

Varför skulle Polen vara så drabbat? Jag tvivlar på att Nazityskland gick särskilt hårt åt kapitulerade polska soldater. Hårdare blev det för ryska krigsfångar senare i kriget, men mest beroende på svält/dåligt UH. Minns att skötsamma ryska krigsfångar kunde få arbeta i jordbruk i Tyskland och motsv. Inte något vilohem direkt men det finns grader i helvetet.

För Polen, Belgien, Holland och Frankrike tror jag det för de flesta kapitulanter, allt efter läget, betydde allt ifrån "avrustning och hemförlovning" till vistelse i fångläger ett tag, fångläger "en längre tid", fängelse om man misstänktes för något/troddes ha viktiga upplysningar.

My two cents.

Edit: inget innehållsligt

[tryggve]

Är det någon som vet hur det var i Holland, Belgien och Frankrike? Fick soldater som kapitulerat återgå till ett civilt liv också där? Jag antar att man inte behandlade fångna soldater från Polen lika humant?
Frodeh skriver att man 1943 skickade många norska officerare till fångläger. Vad var orsaken? Ökande antal sabotageaktioner?

Hm, Tyskland höll väl ett rätt stort antal franska krigsfångar även efter den franska kapitulationen? Eller är det jag som minns hel fel?

[Hans]

Hm, Tyskland höll väl ett rätt stort antal franska krigsfångar även efter den franska kapitulationen? Eller är det jag som minns hel fel?

Nej, det gör du inte

http://histclo.com/essay/war/ww2/pow/ger/pg-cou.html

MVH

Hans

[tryggve]

Hm, Tyskland höll väl ett rätt stort antal franska krigsfångar även efter den franska kapitulationen? Eller är det jag som minns hel fel?

Nej, det gör du inte

http://histclo.com/essay/war/ww2/pow/ger/pg-cou.html

MVH

Hans

Tack.
Här verkar det också som om behandlingen av de polska krigsfångarna var allt annat än korrekt. Det verkar denna länk också stödja.
http://www.icrc.org/eng/resources/docum ... 57jnwv.htm

[Stefan]

Vad gäller Polen. Jag har inte hunnit kolla länken, men jag tror mig veta att det var i första hand officerarna som hölls kvar. Manskapet släpptes rätt omgående, om de inte hade speciella skäl att hålla individer ifråga.

[jeger]

Spørsmålet faller i to faser,-Fase 1 er hva som skjedde etter felttoget i Norge april-juni 1940.Her ble alle norske krigsfanger sluppet fri etter kapitulasjonen i juni.Mening personell fikk fritt vende hjem. Med offiserene var det en annen sak: Gen Ruge skriver i sine memoarer( "Felttoget" s.198-"Et annet spørsmål som voldte forhandliger var om de såkalte Berufsoffizie dvs norske yrkesoffiserer,skulle gå i krigsfangenskap eller frigis på æresord." Ruge som i juni 1940 oppholdt seg i Nord-Norge skriver at han fikk vite "at en alt overveiende del av offiserene sørpå efterhvert hadde skrevet under på en forpliktelse om ikke å bekjeme Tyskland og dets allierte under resten av krigen.Ordlyden i erklæringen hadde tildels variert og tildels vært uklar, slik at den hadde måttet suppleres med forklaringer og kommentarer av tyskerne. De offiserer i Nord-Norge av land-og sjøforsvaret som stod under min kommando, var lite tilbøielige til overhode å gi noe æresord, og ville i hvert fall ikke skrive under på en uklar erklæring"Konklusjonen ble likevel som Ruge videre skriver" Slik som situasjnen var fant jeg det mest hensiktsmessig at samtlige offiserer underskrev erklæringen..." Hjemsendt personell fra Sverige ble også avkrevd æresord.
Fase 2 var at mange offiserer senere forlot Norge for å gå i alliert krigstjeneste i UK eller delta i motstandsarbeid i Norge.
Dette foranlediget at ca 1500 norske offiserer med Gen Ruge i spissen ble sendt til Tyskland som krigsfanger og satt i POW-leir krigen ut. Norwegian Independant Company No 1 eller N.O.I.C. 1,etter krigen kjent som KP Linge ble formert av SOE i UK og kjempet i britiske uniformer og kom først sent under norsk kommando,og var ikke omfattet av ordningen.
Jeger

[frodeh]

Det er et par forhold som kan misforstås her:
1. Norske krigsfanger ble generelt sluppet fri ved etter kapitulasjonen i juni 1940. De måtte i varierende form signere en erklæring om å ikke kjempe mot tyskerne. I 1943 hadde tyskerne gitt opp å "frelse" nordmenn generelt - og frigitte krigsfanger ble da arrestert igjen.
2. Det er forskjeller i hvilke former kapitulasjonen forløp i nord og sør. I sør nedkjempet tyskerne fortløpende mer eller mindre improviserte avdelinger, mens den norske 6. divisjonen i Nord-Norge fikk ordre om å legge ned våpnene omtrent samtidig som de hadde vunnet "slaget".

Om arrestasjonen i krigsleksikon:

Allerede våren 1942 hadde Forsvarets Overkommando sendt ut en forsiktig melding til offiserene med oppfordring om å reise til Storbritannia ("Regjeringen har bruk for Dem. Dog må De selv avgjøre..."), noe skjerpet ved et personlig tillegg fra forsvarssjefen og ved at Milorg mente det var en plikt å reise og straks utelukket de som unndro seg. Tonen ble ytterligere skjerpet i april 1943 da 104 offiserer ble beordret til London, 20 av disse uten særlig forbehold («Regjeringen har bruk for Dem. Kom via Sverige hvis De på noen måte finner å kunne forlate landet»). Tidlig på sommeren 1943 kom det signaler om at tyskerne planla en aksjon mot offiserene. Da arrestasjonen kom 16.8., kunne tyskerne uhindret arrestere 1100 offiserer i full uniform. Etter å ha blitt avkrevd en lojalitetserklæring, som de fleste nektet å avgi, ble de så sammen med de om lag 200 som tidligere hadde blitt arrestert, sendt til Schildberg i Polen hvor de satt til krigen var slutt.

Om arrestasjonene av norsk politi og norske offiserer i Aktion Plarkreis 1943 fra wiki:

Aktion Polarkreis

Politiet
Tyskerne hadde i en tid forberedt en aksjon for å slå ned på motstand mot den tyske okkupasjonen innen politiet. Eilifsen-saken ble nå brukt som påskudd, og samme dag som han ble skutt ble planene satt ut i livet. I løpet av den første dagen arresterte tyskerne omkring 500 norske polititjenestemenn.
I Oslo ble 700 politimenn beordret til oppstilling under væpnet tysk vakt i den gamle gardekassernen på Majorstuen. Politiminister Jonas Lie og politigeneral Wilhelm Rediess avkrevde lojalitetsed. Lie satte makt bak kravet ved samtidig å opplyse at politifullmektig Eillifsen nettopp var blitt henrettet for ordrenekt. I begynnelsen nektet de fleste, men etter å ha blitt truet med særdomstol og henrettelse allerede neste dag undertegnet alle så nær som 16 mann.
De arresterte ble etter hvert anbrakt på Grini. Arrestanter fra andre landsdeler ankom så sent som en eller to måneder senere, og satt i mellomtiden i lokale fengsler eller leire.
Utover høsten ble flere frigitt, enkeltvis eller i puljer. Årsaken er ukjent, men det kan synes som om tilfeldighetene hadde rådet under arrestasjonsbølgen i august. Personer som opplagt ikke var uttrykt tyskfiendlige hadde gått med i dragsuget, mens mistenkte motstandsmenn hadde gått fri. Klager på personellmangel ved flere politikamre kan også ha spilt inn. Hovedpoenget var sannsynligvis å skremme det norske politiet til å samarbeide, men man ønsket at etaten skulle fortsette å fungere.
Omkring 300 politifolk arrestert under denne aksjonen ble i desember 1943 og januar 1944 transportert fra Grini til konsentrasjonsleiren Stutthof i Polen.
Offiserene
En aksjon mot norske offiserer som hadde sittet i krigsfangenskap i 1940 hadde i en tid vært planlagt. Disse ble ansett som illojale eller mulig illojale mot okkupasjonsstyret. Den 16. august 1943 ble omkring 1100 offiserer arrestert. Mange av offiserene hadde blitt varslet på forhånd, og stod ferdige i full uniform da de ble arrestert.
Som politiet ble offiserene avkrevd lojalitetsed, som de fleste nektet å avgi. Deretter ble de, sammen med omkring 200 tidligere arresterte offiserer, sendt til krigsfangeleiren Schildberg (Oflag XXI-C) i Polen.

[jeger]

Ikke helt korrekt, det bør utdypes for det var også andre avdelinger - i sør- som kjempet i regulære forband, før general Hvinden-Haugs partisielle kapitulasjon i Syd-Norge,som for eksempel
1)På Vestlandet klarte general Steffens å mobilisere 4-Brigade ( IR 9 og IR 10) på Voss for senere overføring til Østlandet under oberst Øtbye,noe som førte til felttoget i Valdres og kampene i Bagn som ga tyskerne relativt stoe tap.
2)På Møre klarte man tilsvarende under ordnede forhold å mobilisere IR 11 som nedkjempet de tyske fallskjermsjegere på Dombås og sikret regjeringens "fluktrute" til Åndalsnes på veien til Nord-Norge
3)På Østlandet (Smålenene dvs Østfold) gikk det imidlertid galt,og general Erichsen med hele sin divisjon gikk over grensen til Sverige hvor nordmennene satt internert i Arvika til de ble hjemsendt høsten 1940
Om man ble tatt til fange i sør eller nord gjorde nok ingen frskjell,og æresordet gjaldt KUN offiserer, ikke undebefal og menige som ble frigitt som en tysk "gunstbevilging" angivelig etter ordre fra Hitler selv som hadde et "soft spot" for nordmennene.
Jeger

[frodeh]

Jeg mener ikke å pense denne debatten inn på 9.april og mobilisering mer enn nødvendig.
Jeger, det er selvsagt riktig som du skriver, det var derfor jeg bruker betegnelsen "mer eller mindre" om de sør-norske avdelingenes stridsformasjon. Forskjellen er imidlertid nokså fundamental om man ser på forløpet av striden i de to landsdelene.

Sjefen for 4. brigade i Bergen klarte den 9. april såvidt å rømme divisjonskontorene før tyskerne tok det, han framskyndte på eget initiativ mobiliseringsdato til 10. april, fra 11. som gitt fra regjeringen, og beskriver i tillegg forholdene som "meget vanskelige, siden Bergen var tatt [av tyskerne]". Forvirring er det eneste dekkende ord for situasjonen 9. april rundt mobiliseringen i Sør-Norge med alle viktige byer under tysk kontroll.

De hadde ikke noe i nærheten av 6. divisjons utgangposisjon; 6. divisjon var mobilisert under Vinterkrigen av bekymring for russerne; oppsatt, innskutt, øvet og i god stand. Når kapitulasjonsordren stod de klare til å storme den siste tyske lommen på Bjørnefjell (skulle iverksettes 8. juni), og de kunne nesten ikke tro sine egne ører.

[jeger]

Enig i det, selve mobiliseringen skjedde stort sett under vill forvirring sydpå, og likevel var det noen avdelinger som tross alt klarte det, feks 4. brigade som leverte en meget hederlig motstand under felttoget i Valdres (Jeg intervjuet i sin tid Ob Østbye om nettopp det),-og kampene i Valdres var ved IR 6, IR 9 og IR 10 som kjempet i motsetning til IR 3 som kapitulerte samlet 3400 mann på Kongsberg bare ved ryktene om at tyskerne nærmet seg.At Hannevig og hans menn senere gjenreiste regimenets ære ved kampene i Vinjesvingen endret ikke på de faktisk forhold hva angikk norske soldater i tysk krigs-angelskap, det være seg i sør eller nord;-kun det ene forbehold, at 6.div som stod ubeseiret i felt klarte å demoblisere slik at mannskapene kunne reise hjem, men i hele Norge reiste tyskerne kravet om æresord for offiserene,også alle yrkesoffiserer ved 6.divisjon. Noen unndro seg og strakk over grensen til Sverige eller Finland og videre til UK, men at noen kom seg vekk endret ikke tyskernes k r a v om æresord, -noe som for mange norske offiserer senere ble et sårt punkt.
Jeger