Trupptransportfartyg

[HJ]

I samband med varjags tråd om japanska ubåtskriget hamnade jag efter lite klickande på på wikisidan

http://en.wikipedia.org/wiki/List_by_de ... submarines

Om man bortser från de relativt kända 1:a och 2:a platserna (Willhelm Gustaff och Goya) är den förkrossande majoriteten av de största katastroferna (de flesta helt okända för mig) japanska fartyg. Även om den del av dessa innehöll krigsfångar kan det inte förklara varför det är ytterst få västallierade fartyg på listan. Vad är anledningen till att det finns så många Japanska fartyg på listan, och så få västallierade? Både Japan och Tyskland tycks ha misslyckats med att sänka trupptransportfarttyg i större omfattning.

En förklaring var att de allierade hade lyckats vinna slaget om Atlanten innan det blev dags att skeppa över den stora mängd trupper inför Normandie-invasionen, dvs det fanns få sådana fartyg för tyska ubåtar att jaga. En annan förklaring kan vara att de västallierade använde kryssningsfartyg som färdades snabbare och därmed var svårare mål än japanska i många fall (hafsigt) ombyggda lastfartyg. Eller samlade aldrig de västallierade mer än 300 man på ett fartyg? En annan förklaring kan vara att japanerna inte hade fungerande jagareskort. Eller hade tyska, japanska och amerikanska ubåtskaptener olika prioritering av mål (om man hade det, hur såg den ut?)?

Upplys mig!

/Håkan

[varjag]

De allierade trupptransportfartygen var av naturliga skäl mycket välförsvarade av talrik eskort. Vilket gjorde det svårt för
ubåtar att komma till skott. Generellt valdes också snabba fartyg - som regel kapabla av 16+ knop, vilka gick för fort för
ubåtarna (tyska) att skugga. Ubåtarnas maxfart på ytan låg omkring 16-17.
Genom sitt enorma världsomspännande kolonialvälde, hade Englands handelsflotta ganska gott om såna ''liner-skepp'' -
kombinerade passagerar & last-fartyg som i fredstid ''kört efter tidtabell'' med fartresurser att hålla tiderna, även vid möte med dåligt väder under delar av resan.
Linje-rederierna var många...notabelt:

http://en.wikipedia.org/wiki/British-In ... on_Company
(idag helt & hållet P & O Lines)
Royal Mail Lines, Union Castle Line, Blue Star Line, Lamport & Holt Lines m.fl. m.fl.
Ej att förglömma - väldsbekanta Cunard vars ''vinthundar'' AQUITANIA & MAURETANIA transporterade trupp i båda Världskrigen. Under det Andra tillkom jättarna QUEEN MARY & QUEEN ELIZABETH. Alla fyra hade fartresurser i närheten av 30 knop och ansågs immuna mot ubåtsangrepp. Därför seglade de som regel inte i konvoj - utan ensamma.
De bägge ''drottningarna'' - om cirka 80 000 ton, tog en hel division - 15000 man över Atlanten på fyra-fem dygn.

På HJ's ''förlustlista'', saknas ett av India Steam's fartyg - ss ROHNA - som sänktes medelst Hs 293 glidbomb i Medelhavet
den 26:e november 1943. Av de cirka 2000 amerikanska trupper som befann sig ombord, omkom 1015 man.
Den största förlusten av amerikansk trupp från ett enda fartyg än idag.

http://en.wikipedia.org/wiki/HMT_Rohna

Det är också helt riktigt att japansk eskort, var svag, orutinerad i anti-ubåtsverksamhet och saknade sonar (ASDIC).
Dom hade enbart passiv sonar - alltså hydrofoner att lokalisera fienden med.

Betr. målprioritering gällde samma för amerikaner och tyskar. Medan, som jag skrev i den japanska tråden, japanerna
var mest fokuserade på stora militära mål.

Varjag

[HJ]

Tack för svaret!

Anledningen till att Rohna saknas på listan är att där listas bara fartyg sänkta av ubåtar. Intressant påpekande om farten förresten; för att hitta amerikanska förluster av trupptransportfartyg måste jag titta också på fartyg sänkta av flyg. Och de är antagligen få i Atlanten, men fler i medelhavet och stilla havet.

Hur såg målprioriteringslistorna ut för amerikaner, tyskar och japaner? Eller var skillnaderna mer att man fäste olika vikt vid den egna besättningens risker?

/Håkan

[Stefan]

Alla fyra hade fartresurser i närheten av 30 knop och ansågs immuna mot ubåtsangrepp. Därför seglade de som regel inte i konvoj - utan ensamma.

Gick de bokstavligen helt ensamma, eller hade de sällskap av eskortfartyg / eskortflyg?

[varjag]

Hur såg målprioriteringslistorna ut för amerikaner, tyskar och japaner? Eller var skillnaderna mer att man fäste olika vikt vid den egna besättningens risker?

Tyskarna var nästan helt fokuserade på handelstonnage. Av förklarliga skäl - Dönitz ''politik'' var ju att vinna tonnagekriget. Om - ubåtarna kunde sänka fortare än de allierade kunde bygga ersättare, skulle Tyskland vinna slaget om Atlanten. Dom ggr fientliga örlogsfartyg kom i skottläge för ubåtarna - torpederade man när det var möjligt. Men sådana tillfällen var oftast mera tur - än planerade.

Likaså för japanerna, som var helt fokuserade på bekämpning av fiendens örlogsfartyg, företrädelsevis dyrbara enheter som hangarfartyg, slagskepp och kryssare, flygdepåfartyg o.s.v. Som jag beskrivit i de japanska ubåts-tråden t r o r jag att de japanska ubåtscheferna mer eller mindre betraktade handelsfartyg som ''sittande fågel'' vars sänkningar inte
gav mycken prestige. Dessutom hämmades dom av doktrinen att ''spara torpeder'' för just sådana mål - vilket i början
resulterade i många försök att sänka handelsfartyg med kanoneld. Långsamt och inte så effektivt!

Amerikanerna, bör vi komma ihåg - förklarade från Dag 1 - att hela Stilla Havet var krigsskådeplats. Vilket medförde
att de amerikanska ubåtarna redan från början förde ''det oinskränkta ubåtskriget''.
Allting.... handelsfartyg - torpederades utan några varningar!
Dessutom var den amerikanska signalspaningen mycket överlägsen den japanska - ubåtarna visste var, dom skulle söka
den japanska sjöfarten.

Besättningarnas, ubåtarnas och fartygschefens ''säkerhet'' - var up till den individuelle fartygschefen.

varjag skrev:
Alla fyra hade fartresurser i närheten av 30 knop och ansågs immuna mot ubåtsangrepp. Därför seglade de som regel inte i konvoj - utan ensamma.


Gick de bokstavligen helt ensamma, eller hade de sällskap av eskortfartyg / eskortflyg?

QUEEN MARY & ELISABETH gick vad jag vet alltid ensamma på den transoceana delen. MAURETANIA & AQUITANIA
k a n s k e ngn gång med konvoj(?). Fast jag tvivlar på det. Orsaken var just dessas höga fart.
Knappast någon eskort kunde hänga med dom. Glöm korvetter, slupar och fregatter.....fullfjädrade jagare kunde det - men bara i fint väder. I dåligt väder - inte. Plus att jagare har korta ben - måste bunkra stup i kvarten.....

I oktober 1942 fick QUEEN MARY näreskort''sista biten'' av resan av kryssaren CURACAO plus fem jagare, vid inloppet till Irländska Sjön - norr om Irland p.v.t. till Glasgow med trupper ombord.
Det blev strul med Zig-zag kurserna - QUEEN MARY rammade och klöv CURACAO ......

QUEEN MARY klyver CURACAO.jpg (23.99 KiB) Visad 5401 gånger

Kryssarbitarna sjönk på 7 minuter, 338 man drunknade....

Men, QUEEN MARY's order var att inte stoppa för NÅGONTING....räddningsarbetet fick jagarna sköta om.

det sista många såg.jpg (9.29 KiB) Visad 5401 gånger

Varjag

[mrsund]

Äntligen tillbaka!

[varjag]

Äntligen tillbaka!

Tusen tack mrsund för den uppskattande hälsningen!

Men t.v . blir det en begränsad återkomst.....
Jag drar mig tillbaka till enbart trådar jag skapat själv - eller frågor som tangerar dessa.
Vilket här är fallet.

mvh, Varjag

[Stefan]

OK, så de stora snabba mobilsierade passagerarfartygen gick ensamma, utan fartygseskort. Men jag gissar att då hade de iaf flygeskort. Vid den tidpunkten hade de allierade luftherravälde, man hade flygbaser lite överallt, tex Island, Azorerna osv, så att eskortflyg, typ spaningsflyg med sjunkbomber ombord, kunde svepa av deras färdväg.

[varjag]

OK, så de stora snabba mobiliserade passagerarfartygen gick ensamma, utan fartygseskort. Men jag gissar att då hade de iaf flygeskort. Vid den tidpunkten hade de allierade luftherravälde, man hade flygbaser lite överallt, tex Island, Azorerna osv, så att eskortflyg, typ spaningsflyg med sjunkbomber ombord, kunde svepa av deras färdväg.

''Hela vägen'' över Atlanten - gick det inte. Det fanns, innan introduceringen av eskorthangarfartyg för att ge ''flygparaply''
över ''Flyggapet'' - (The Air Gap) - en väsentlig bit Atlant, som inte ens de långbenta Liberator- och Sunderlandflygplanen
kunde nå.
Någon kontinuerlig flygövervakning - över ''vinthundarna'' känner jag inte till. Däremot fick dom, liksom konvojerna -
hela tiden dekrypterade detaljer om Dönitz uppställningar av ubåtar. Så snart de dom blev kända.....Men ibland tog det tid.
Konvojerna, liksom vinthundarna - dirigerades runt om kända ubåtskoncentrationer.

mvg, Varjag